» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Befordringar och bedrövelser
Men det hjälpte lika litet i 1820-talets Sverige som i nittonhundratalets för en präst att komma först på ett förslagsrum med hur överväldigande majoritet som helst. Även på den tiden föredrog Kunglig Majestät ibland den på det tredje. Det blir en sommar i spänning för den Lidmanska vän- och släktkretsen, speglad även den i släktbreven och de till slut inströmmande lyckönskningarna.
Den 10 juli skriver Lars Lidman till sin broder:
»Av säker man är mig berättat att Stenhammar ej äger något hopp att bliva Dom Prost, som han själv säger och är missnöjd över att beställningen sökts av honom. Den sistnämnde har även yttrat att Du skall vara given - Gud låte så ske!»
Först den 22 augusti 1824 har Sven Lidmans gamle vän konsistorienotarien och kgl. bibliotekarien J. Janzon - en gång förlovad med mamsell Annerstedt och sedan fadder vid deras förstföddes dop - fått säker underrättelse om att utnämningen vore klar i konseljen.
»Jag gratulerar Dig och mig själv och vår stad, som jag annars icke mycket älskar. Förleden vecka gick här det ryktet, och kanske går det ännu, att Doct. Stenhammar blivit vår Domprost. Många trodde därpå, men icke jag. Vi sjunga nu seger både i mina och andras hyddor. Vi måste likväl, ehuru påkostande det än är, taga oss till vara att icke vara högljudda förrän justeringen försiggått. Då är Du högljutt välkommen och Konungen välsignad, som fästat avseende på församlingarnas nästan odelade önskan.
Jag skall i dag äta middag hos Holmberg, där många av Dina vänner äro församlade. Jag bör återhålla uttrycken av min glädje - huruvida jag det kan, vet jag ej. Jag kallar Dig ännu icke Dom Prost. Men jag gläder mig att få säga mitt sista ord här i världen åt min första vän.»
Och den 24 augusti skriver ärkebiskopen från Uppsala:
»Till vad grad Din befordran glatt mig, kan jag ej beskriva. Jag har tackat Gud, som lämnat mina tvenne mest älskade fosterbarn utsikten till en lugn och bekymmerfri framtid. Henriette var redan i välstånd. Ebba blir det även nu. Och det bästa av denna sist vunna lycka är, att Du genom grundsatser, kunskaper, talanger och lynne befinnes fullt vuxen den lycka Du gjort, och skall på Din plats bliva nyttig för Kyrkan och fosterlandet. Jag lyckönskar Biskopen, Domkapitlet och Stiftet fullt ut så mycket som Dig. Döm då själv om min tillfredsställelse. Du tackar mig. Visst kan ock den förtjäna tack, som gör goda önskningar. På min inflytelse har jag lärt att icke mycket tro. Excell. Rolf och Biskopen hava i min tanke hela förtjänsten. Då Du bliver den sistnämndes stöd, betalar Du honom Din skyldiga gärd. Den till fäderneslandet erlägger Du genom fortsatt bemödande för ungdomens bildning.»
Och biskop Marcus Wallenberg skriver den 25 i samma månad i ett nästan upprymt brev:
»Alla rättroende glädja sig med mig, och på de andra äro näsorna något förlängda, i synnerhet som det ryktet ett par dagar förut kommit i sväng att Stenh. på Finspång erhållit Konungens löfte.»
Före detta bondeståndsriksdagsmannen på Lilla Gullborg skriver till sin svägerska:
»Svens befordran skall för Stenhammar och de som äro hans vänner synas vara för tidig, men rättvis i det hänseendet att Folket ville hava honom - detta äro de tvungne att erkänna; så framt de icke tro att Folket äro tillkomna för ämbetsmännen.»
Och dåvarande konsistorieamanuensen S. E. Peterson, »Din Lifegne», skriver den 29 aug.:
»Ett härligt budskap var detta emellertid, och jag vet ej vilka som först lyckönskas: Du eller de som Dig få höra. Så allmän den röst var, som har kallat Dig, så endräktig är ock entusiasmen över Hans Majestäts nådiga bifall till den yttrade önskan, och de felslagnes vani clamores väsa väl litet bland jublet, men höras ej. Doctorinnorna 51 och S2 hava varit här och möttes just i Choret i Landskyrkan förliden fredag, då Lif Grenadier Musiken gav sin Concert. De som stodo därnär påstodo väl, att deras blickar voro sneda, men mig synes som skulle Potiphar och Herodes nu kunna bliva vänner.»
Varav vi kunna se och förstå att musiklivet i Linköping fortsätter att blomstra och att musiken ej blott föder ädla känslor, utan även kan tjäna som ackompanjemang till mindre ädla, ja, kanske rentav överrösta dem.
Men en gammal prost och titulärprofessor - Gustav Rosén - far till just den J. M. Rosen, vars minnesanteckningar här mer än en gång citerats - skildrar hur han t. o. m. blir frisk från sin nervösa melankoli genom underrättelsen om den lyckliga domprostatnämningen:
»En morgon för några veckor sedan - och just om morgnarne är denna svaghet mest ledsam - satt jag tämligen dyster, lutad över min käpp, i förstugudörren för att hämta litet livsluft ur en regnig atmosfär. I detsamma kommer en av mina pigor, som varit i granngården, med hälsning från Kommissarien Sundelius att Lector Lidman blivit nämnd till Domprost i Linköping.
Ofta har jag erfarit den spontana verkan som glada intryck i själen yttra på kroppen, men sällan i så hög grad som då. Sådana nyheter emottagas icke av hjärnan, utan av hjärtat, och det var som hade från detta en livande eld spritt sig genom hela min tynande organisation. Detta är alldeles icke vänskapens poesi: jag beskriver bokstavligen sant ett verkligt fenomen, och var och en, som såg mig i det ögonblicket, kan intyga det.
Jag skickar detta brevet till Linköping med mina gossar, som nu återresa till akademien.»
Endast en liten parentes här, min vän; en av gossarne, som överlämnade brevet till den nyblivne domprosten, är just denne J.M. Rosén [Johan Magnus Rosén], som jag mer än en gång citerat i denna släktkrönika.
Av följande citat ur ett ärkebiskopinnan von Rosensteins brev till den nye domprosten skall du se, att ej alla blevo lika lätt botade från sin melankoli genom nyheten om Lidmans befordran:
»Du är och Du vet att Du är sällsynt aimable, att man måste hålla av Dig och tycka Du är en rar Domprost. Du är ung och bra i alla avseenden och nu har Ebba uppnått den lyckan att se Dig vara i den ställning, där Dina egenskaper, Ditt hjärta och snille komma i dagen.
Gud vare lov, Ni äro hjälpta till ljusare framtid. Det är en vällust att vara säker på att Du ej kommer i för stora bekymmer, och att Ebba ej behöver träla ut sig, utan får leva för Dig och Barnen något mera än förut.
Augusta Claesson kom just i mina gladaste funderingar och berättade mig bror Claeses sjukdomstillstånd. Det står illa till. Man befarar ej döden, men vatten på hjärnan eller Gud vet vad. Stackars Augusta - hon var uti ångest. Professor Åkerman och en ung doktor Lundström voro där i går. I morgon skall spanska flugor appliceras på huvudet. Måtte det bevara honom från oredighet och andra nervåkommor. Jag blev helt bekymrad över beskrivningen. Så där blandas våra öden. Jag var så innerligen glad, då jag tänkte på Eder ställning - nu fick jag detta att fundera på.»
Min vän, det är ärkebiskopinnans broder som nu på bleka allvaret blir offer för den pommerska sjukan - i mer eller mindre svår form - till sin död 1840.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sam
Sylvan
1864-1947

g. Lyth

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Ebba
Lyth
1880-1957

g. Sylvan

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg
15 slumpade bilder