» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
"Jag fick jordfästa den oförgätliga"
I.
Det händer alltid så mycket - det händer alltid så mycket samtidigt i ett stort släktsammanhang och på ett levande släktträd.
»Konungen är död, leve konungen!»
Det är med ett sådant släktträd som med träden i Nausikaas faders trädgård, om vilka det heter hos Homeros:
Aldrig frukter fattas det här, ej sommar, ej vinter,
ej på det välvande år, ty ständigt fläktar en västvind,
kallande en frukt fram och en annan skänkande mognad.
Det är så mycket befordringar och arbetsuppgifter, så mycket skolproblem och examensprövningar, så många barnsjukdomar och underbetyg, medan ett släktträd skjuter i höjden, och ständigt nya grenar skjuta fram med nya blommor sträckta mot ljuset - blommor vilka i sin ur endast bida befruktningens och frösättningens stund och från krona till grund är det sjudande liv - i var ren - i var kvist - i vart löv - i var knopp.
Det är så mycket gröna löv - det är så många svällande knoppar, det är så många illusioners och förhoppningars insektssurr kring de doftande blommorna, att man egentligen knappast märker eller tänker på, när något från trädet faller till jorden och dör.
Livet är så rikt och kräver ständigt nya utrymmen - döden får bo så trångt som möjligt, medan det stora trädet fortsätter att framgångsrikt växa på både bredd och höjd.
Det är januari 1824 och i Uppsala dör och begravs gamla mor och svärmor, gamla farmor och mormor, gamla morfars mor och mormors mor - friherrinnan Margaretha Elisabeth Cederström [Elisabeth von Mevius], född von Mevius - i sitt åttiofjärde år, i sitt änkestånds fyrtiosjätte. Man berättar i släkten att hon under de sista åren av sitt liv kunnat sitta i timmar tyst vid sin kakelugn och titta på brasan tills hon plötsligt kunnat slå huvudet i kakelugnen och brista ut i tunga dova jämmerrop, tyngre och dovare än de med vilka Rakel begrät sina barn. Och då ha hennes barn sedan mer än ett årtionde seglat i framgångens medvind och tagit platserna på samhällets och maktens höjder i säker besittning.
Sitter inte hennes äldste son - greven - Olof Rudolf [Rudolf Cederström] - Excellens Rolf - i konungens statsråd - är han inte »En av rikets Herrar» - är han inte generalamiral och chef för K. Maj:ts flotta och Karl Johans gunstling och vän, vars ord betyda så mycket och vars inflytande sträcker sig så långt, när det gäller befordringar och utnämningar och förflyttningar? Och är inte hans son, den unge Olof Rudolf - »unge Rolf» - redan ryttmästare vid livgardet till häst - och var inte hans son Carl Emanuel flaggadjutant på linjeskeppet Carl XIII, när det överförde drottning Desideria och kronprinsessan Josephine från Lübeck till Sverige?
Och blir inte hennes son Carl om några månader general? Och är inte hennes måg Lagerstråle befälhavande amiral i Karlskrona och hennes måg Rosenstein Svea Rikes Ärkebiskop? Och är ej en hennes sondotter gift med en av de i maktens närhet bosatta grevarne Lagerbjelke och är inte en annan sondotter gift med den unge trettionioårige konteramiralen greve Claes August Cronstedt? - Och är inte en dotterdotter friherrinna på Finspång - ja, skall inte hennes vackra 26-åriga dotterdotter Ebba Annerstedt bli domprostinna i år?
Är det inte överallt makt - och makt - och makt?
Men Margaretha Elisabeth Cederström [1677-1759], född von Mevius, slår Sitt trötta åttiofyraåriga huvud mot kakelstenen och jämrar sig i hejdlös gråt: Är det inte överallt - vanmakt - vanmakt - vanmakt? Vanitatum vanitas - omnia vanitas.
II.
Men den 15 januari 1824 går hon bort från all jordisk makt och vanmakt, från jämmer och förtvivlan, från pommerska sjukan och alla andra jordiska sjukdomar.
Och från hennes begravning skriver gamle prosten Per Annerstedt i Lagga [Lagga socken], gift med hennes mans brorsdotter, Maria Charlotte Cederström [1767-1833], och farbror till hennes dotterdotter, Ebba Annerstedt född Annerstedt, den 27 jan. 1824 en redogörelse för vad som förekommit. Det är förvisso en berättelse om begravning och befordring och barnsjukdomar - det är livets egen röst du hör ur det förflutnas natt. Men lägg märke, min vän, till det goda, djupa, mänskliga leende, som lyser över och mellan raderna, och som på något helt naturligt sätt gör själva döden till en tillfällig och ej alltför mycket uppmärksammad besökare i denna trevna och trygga uppmärksammad besökare i denna trevna och trygga familjekrets! Och minns också, min vän, att en excellens på den tiden i sin släkt titulerades som »farbror excellens» eller »morbror excellens» av väluppfostrade brors och systerbarn!
»Min söta Ebba. Tack för din vänskapsfulla skrivelse med innelyckte Nyårsönskan. Ett agreablare fruntimmers brev har jag ej haft på långliga tider. I mina ungdomsår innehöll fruntimmers-correspondencen endast fleuretter, amouretter, blomster, poetiska västanvindar med mera dylikt; men nu, sedan själva västanvinden medfört stormar och jordstötar, oro och förskräckelse nästan i alla riktningar, nu sätter jag blott värde på den familjära stil, varmed Du, min Söta Ebba, fägnat mig.
Vad det var glädjande att höra, att Lidman är på förslag till Domprosteriet. Tro mig - han kniper det, han griper det. Välkommen, min Söta Domprostinna, till Upsala i sommar. Vad jag då hjärtligen skall omfamna, krama och klappa Dig, dock endast så mycket en simpel Prost vågar approchera en Högvördig Domprostinna.
Förleden fredag var jag av Ärkebiskopen inviterad till din salig mormors begravning. Der gick allting högtidligt till. Det som mest smickrade mig var, att jag fick jordtill. Det som mest smickrade mig var, att jag fick jordfästa den oförgätliga - i anseende till Domprosten Winboms sjuklighet. Vid detta tillfälle fick jag den glädjen vara tillsamman med den hos Ärkebiskopen samlade så vara tillsamman med den hos Ärkebiskopen samlade så talrika släkten ända till i går förmiddag. Sorgen var uppriktig, utan likväl att störa den lugna trevnad, som alltid livar denna krets av vänner.
Söndagsmorgonen tidigt reste Dina syskon Rudolf och Henriette till Tuna för att avertera Din goda mamma om det främmande, hon hade att vänta till samma middag. Excellensen i täcksläda med Hedda och Henriette Lagerstråle; Claes och jag i en rack, körd av Rudolf Cederström, anlände kl. 12 på dagen till Tuna, där Din goda mamma frisk och glad emottog oss. Kl. 3 e. m. skedde återresan till Upsala. I dag skulle Excellensen med sin son återresa till Stockholm.
Gud ske lov, att Du med de dina mår väl. Classönerne sjuknade ganska häftigt i Gefle nästför Jul. Deras pappa var så lycklig få Prof. Åkerman med sig dit på några dagar mitt under juldagarne, då crisis inträffade, som avgjorde livet. Gossarna kommo hem 13-dags-tiden, friska men matta.»
År 1824 skall ej gå till slut förrän professer Åkerman återvänder på sjukbesök till familjen Classon. Det är denna gång pojkarna Classons pappa hans visit gäller: han har fått en attack av den pommerska sjukan. Du skall få läsa härom längre fram, men nu måste vi följa excellens Rolf på hans färd söder ut.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Lisen
Lidman
1835-1878

g. Sylvan

Alice
Lidman
1842-1925

g. Löthner

G-A
Lidman
1895-1962

g. Engström

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer
15 slumpade bilder