I.

Jag föreställer mig, att innehavaren av den Filosofiska Lectionen i Linköping magister Sven Lidman moraliskt skulle kunna mantalsskrivas som pliktmänniska. För honom betyder personen mindre - platsen, saken, pliktuppgiften det väsentliga. Hans önskan är nu endast den att Linköping gymnasium måtte snarast och effektivast möjligt ryckas upp ur sin tillfälliga lägervall och över hela linjen få de dugligaste och kunnigaste lektorer som kunna fås. Och nu är för honom i detta fall Christian Stenhammar den lämpligaste

Händelseförloppet avspeglas i en serie brev till Ecklesiastikdepartementets inflytelserike expeditionschef den trogne Jakob Adlerbeth.

I nov 1821 heter det: »Du kan ej begripa vad tid det drar att vara Lector i Logikan och Metaphysikan, då man vill lära så att man förstås - och då man ej har någon bok. Gudilov att Ekenstam kommer snart och löser av mig - (Lidman skall fr. o. m. vårterminen 1822 övertaga grekiska lektionen) - med honom och Christian Stenhammar så skall här bli annat av med the Djeknar. Kinnander och Mobeck äro riktiga kärnkarlar och vilja väl och kunna det de vilja. Och vore ej de och kunde jag ej hoppas på de tvänne andra så vore det ej betydlig hugnad att kämpa emot strömmen.»

I feb 1822 ber han sin vän »skynda på Ekenstams och Stenhammar saker såvitt du förmår». 17 mar skriver han: »Stenhammar affär ligger mig, som, nästan själva auktorn till ideen, primo ömt om hjärtat, och secundo tror jag att vi i själva verket ej ha någon som duger till Lector mer än han - nämligen av dem som nu skulle kunna söka - : således själv arbeta och tvinga folk att arbeta.» En vecka senare ljuder tacksägelseropet: »lo triumphe, Gode Rolf - - - Stenhammar och vi hava dig i denna saken huvudsakligt att tacka.»

En tid skall dock snart komma, då Christian Stenhammar med kritisk skärpa och hånfull snedblick kommer att följa Sven Lidmans steg och med grymma glosor kommentera hans motgångar och hans handlingar.

II.

Huru Sven Lidman betraktar och behandlar sina lärjungar lämnar ett brevkoncept från dec 1819 upplysning om. Den för mig okände brevemottagaren är väl antagligen en uppsaliensare i vars vård och omtanke Lidman rekommenderat sina till universitetet avresta lärjungar.

»Gode Vän. Ditt brev fick jag väl i går, men huru, och på vad sätt vet jag ännu icke. Kommet till mig genom ett feeri var dess innehåll intressant som ett feeri, ehuru det som allt feeri hade en mörk och melankolisk sida. Tack för dina och alla goda åtgärder att skaffa - ej mina protegs, ty sådana har och bör jag som lärare ej ha - utan kunskapernas och karaktärernas protegerade bärgning för det nuvarande och glada utsikter för framtiden. - Dina tankar om Palmax - voro, som du såg av mitt brev och äro ännu i dag - mina. Men låt oss alltid påminna oss, att han är pojke och bör som sådan bedömas. - Vi ha varit det - och jag tillstår uppriktigt och skall för envar tillstå, att jag vore illa däran om man efter Kants Reine Vernunft ville bedöma mina handlingar under den perioden. Carlsson känner troligen med sig att han har mer air och flair bland sina kamrater. Han är alltför bondhögfärdig och säker på sig själv - dessutom nog oborstad till sitt yttre - men där är att göra av - mer än av någon måhända - och om det ej blir en gedigen karl, så har jag tagit mycket fel, eller ock ha de allsmäktige parcerna spunnit hans tråd fortare än jag trodde.

Djäknarna i Linköping - äro som överallt - Pojkar. Jag skall medgiva dig, mer pojkar än i Kalmar och Växjö men också äro de flere - och du ser av engelska tidningar att massa ger suffisance - men vid Gud - odjur äro de inte. Att det är flera brokiga får i hjorden - och att det är i synnerhet de, som äro mest ohanterliga och uppstudsiga, det vet jag bättre än någon, det vågar jag säga utan skryt, ty jag har och skall allt fortfarande nu sysselsätta mig med dessa så farliga djuren. Du bedrager dig mycket om du tror, att de tagit livet av den förtjänte Arenander. Jag är strängare än någon då det är fråga om att beivra och straffa en oförskämd och tilltagsen pojkaktighet som den emot Arenander höstterminen 1818. Men jag vill aldrig vid undersökning om orsaken med nedsättande av mänskligheten och således av mig själv uppspeja den svartaste. Dessutom - må jag än fälla min egen dom, jag skall ej beklaga mig däröver och aldrig återtaga mina ord: det är alltid lärarens fel och ej lärjungens om det kommer till dylika utbrott. - Visa er som ni böra, strängt moraliska - strängt uppmärksamma på edra plikter, nitiska för edra lärjungars sanna bästa - alltid och allestädes deras fäder eller äldre bröder och dylikt skall aldrig hända. Det felades Arenander - med all intellektuell förmåga och all nit - något, som alltid kommer att ligga en lärare mycket till last: uppriktighet och ren karaktär och öppet sätt att handla. Må det vara tillåtet för en politikus att gå krokvägar - den med ynglingar har att göra måste gå raka vägar - och framför allt aldrig glömma att spioneri - delationer - hemliga upptäcktsresor - är ej faderligt. Dessutom har du ej under din djäknetid sett dylika streck - åtminstone mycket lika? När jag vet ej vilken lektor blev framdragen tillika med katedern på golvet? Pojkar äro alltid pojkar.

Nu till det förfärligt rubricerade målet denna termin - på förhand vill jag säga det, att vid bedömandet därav i concilium gymnasticum var jag kanske den strängaste och verkligen den, som var orsaken till att de blevo strängt straffade. Jag har således gjort vad jag blevo strängt straffade. Jag har således gjort vad jag tror mig böra göra men för dig som vän vill jag tala om hela saken: Djäknen har blivit - som hela denna generation - djupt besatt av djävulen, d. v. s. av tidens anda. Vi ha sett nationer och vår nation begåvad av anda. Vi ha sett nationer och vår nation begåvad av samma ande begå de rysligaste excesser och kränka allt heligt. Undra på att smittan ej heller blir min och vissa äldres utan att den ock angriper ungdomen! Så vill man äldres utan att den ock angriper ungdomen! Så vill man plötsligt söka utdriva djävlarna med Belsebub - som i Tyskland! Jag känner så djupt och livligt att jag har rätt - och känslan bedrager sällan. Bättre skall det med Guds hjälp bli med oss gammalt folk, men du får ej börja i galen ända.»

Min vän, du ser att de moraliska, kulturella och pedagogiska problemen som farsoterna äro desamma genom tiderna - och att de endast kunna lösas och bekämpas på samma sätt: i sanningens, måttans och den goda viljans tecken. Det har - pris ske Gud - alltid funnits en sådan liten tänkande, kännande och kämpande sanningsskara på vår jord - och vars kamp alltid gått mot den tillfälliga tidsandans upprörda vågskvalp.

Den i brevkonceptet omnämnde Palmér heter i förnamn Henric Bernhard [Henrik Bernhard Palmær]: det är den blivande författaren till »"Yttersta domen i Kråkvinkel"» [LÄS MER: BLOGG: Yttersta domen i Kråkvinkel].