» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Hemlängtan och nya förhoppningar
I.
»På aftonen knäböjde vi ånyo vid Frälsarens grav. Med djup andakt bad jag där för den bäste Far, för min ende Bror - för all min släkt. Och min saliga Moders ande förde min bön, som jag med full övertygelse hoppas, till Himla Faderns fötter. Ännu blev ej ej god Sons bön ohörd. - - - Klockan slog 5 på eftermiddagen, då jag den 28 Augusti passerade förbi klosterkyrkan, för att för alltid taga avsked av det jordiska Jerusalem. - Måtte jag en gång finnas värdig diska Jerusalem. - Måtte jag en gång finnas värdig att i det nya himmelska Jerusalem prisa med de mina Gud och Hans under.» skriver Sven Lidman bl. a. i ett från Cypern i september 1815 till fadern [Sven Lidman] i Tingstad [Tingstad socken] skickat brev, vilket den gamle, fromme prosten i juni 1816 besvarar med bl. a. följande rader:
»Dina sista två brev voro synnerligen intressanta. Lyckligtvis får jag ditt brev från Cypern först. Beskrivningen om Palestina var mig oändeligen mera intressant än alla underrättelser om Egyptens förvånande ruiner. Jag ville 1000:de resor hellre se Jordans flod, Genezareth, Hermon, Thabor, Jerusalem etc. etc. än Nilen och dess crocodiler, Theben, Pyramider, Konungagravar etc. etc. i det ryktbara Egypten. Det senare landet i sitt högsta flor styrdes troligen av despotiska eller aristokratiska tyranner - (måhända både förnuftigare och mänskligare än våra tiders). - Deras storverk vittna om förtryck och mänskligt högmod.
Palestina borde efter första Lagstiftarens plan bliva ett sällt och lyckligt hemvist för den fridsamme, den dygdige, den fromme lantbrukaren, vilken, nöjd i sin oskuld och enfald, glad inbärgade rika skördar, frikostig och välgörande tillät utan girighet den fattige och änkan samt främlingen samla efterhämtningen från sädesfälten, olje- och vingårdarne. Och dessutom med än mera förnöjelse och frikostighet på de årliga högtiderna utskiftade sitt överflöd åt dem, som av jordens välsignelser fått minsta lotten.
Ruths bok giver anledning för fantasien om ett ädelt, dygdigt och i sin oskuld lyckligt folk. Boas, Naëmi och Ruth - idealer av ädla människor! Egyptens glömda konungar och visa styresmän, Salomo med all sin härlighet, voro de ädlare, voro de lyckligare?»
Och så skriver den gamle fromme och vise mannen än en sida till sin son om skillnaden mellan faraoners storhet och Ruths och Boas'. Men avslutningen på brevet rymmer på ett - för mig, som mer än hundra år efteråt läser dem - gåtfullt sätt namnen på några människor, som under de båda närmaste årtiondena skola spela en avgörande roll för Sven Lidman.
»F. d. Rector Silverstolpe är nu Lector i Linköping i Historien och Moralen efter Harlingsson. Adjunkten Stenhammar är utnämnd till hans efterträdare i Norrköping, men tros söka Lectorat efter S. Yckenberg, som blev död förliden sommar. Troligen lyckas det. Hans Bror är känd vid Hovet speciellt, blev Nordstjärneriddare förleden Riksdag och har utmärkt sig för ett memorial, i vilket han uppmanar Svenska Folket till förnyade trohetslöften emot vår Kronprins och hans Efterkommande. hetslöften emot vår Kronprins och hans Efterkommande. Biskopen säges ock gynna honom.
A propos: Har du fått något brev från vår biskop? Corresponderar du ännu med Honom eller Biskopinnan? Janzon berättades skola giftas med mamselle Annerstedt, men av någon orsak förändrat sig. Relationerna torde men av någon orsak förändrat sig. Relationerna torde i sådant fall förändrat sig emellan Preses och Notarien in consistorio. Quod observandum ifall du ännu litar på den senares verksamma åtgärd för din framtid. Skärin consistorio. Quod observandum ifall du ännu litar på den senares verksamma åtgärd för din framtid. Skärden senares verksamma åtgärd för din framtid. Skärkinds och Västerviks pastorat äro lediga. Jag tänker rådgöra med biskopen quid faciendum? Jag vet du önskar pastorat. Men vet icke om du har apparence om så skyndsam befordran. Dock: tentare licet. Vad Försynen oss ämnat få vi. Vi önska ett och få det bästa, då vi med Barns förtroende vila vid Himla Faderns vishet.»
Vi få råka både bröderna Stenhammar och mamsell Annerstedt i Sven Lidmans framtida tillvaro och på den gamle ungdomsvännen Johan Janzon [1776-1831] hade han lärt sig och kunde lita - livet igenom.
II.
Men om allt detta vet Sven Lidman intet, då han 25 november 1815 skriver till Adlerbeth [Jakob Adlerbeth] från Konstantinopel:
»Ännu några ord efter posten ej avgår i dag. Jag hade ämnat spara dem till en annan gång, men bättre nu.
Med ren förtjusning har jag genomläst din sång. Enkel som den sanna storheten, och värdig ditt ämne. Huru livligt önskade jag ej höra den sjungas i ett glatt lag av våra ungdomsvänner. Geijer är sig lik. Tack vare honom, dig och alla vänner för vad ni gjort och ännu göra för vår litteratur! Dess nya liv sätter mig i så mycket större förundran, då jag betänker tiden, då den märkvärdiga revolution gått för sig; och vad vår poesi var 1810 ännu.
Fadren för vår nya poesi kallar jag alltid din vördnadsvärde far. Hans översättning av Eneiden bevisade på ett så apodiktiskt sätt huru man bör tolka de gamle. Hans erkända talanger gåvo styrka åt denna nya princip. Honom ha vi att tacka alla andra försök, och han har nu själv, som du berättat mig, satt inseglet på sin översättarära, då han skänkte oss Horace. Man behöver blott angripa en lutande byggnad på en sida för att få den att falla. De gamla franska principerna en gång bevista falska i ett, ansågos ej mera som självklara, och därifrån till en total omstöpning var blott ett steg. Måtte vi dock ej falla in i den andra ytterligheten, måtte vi ej från franska apor bli babianer från den sista excentriska tyska skolan. Medio tutissimus ibis. Vi vilja ej fransk, ej tysk men svensk konst. - Blivom då svenskar. Se här varför jag sätter än mera värde på er, mina vänner, som troget arbeta för vår litteratur.
Våra grannar ha arbetat trognare än vi. Rådfråga deras lärda ävensom deras vittra arbeten, och då numera all anledning till tvist emellan de båda rikena, genom Norges lyckliga förening med Sverige, är för evigt undanröjd, glömmom ej hädanefter att även erkänna dansk förtjänst. Nu till mig själv ånyo. Du torde undra på huru mina brinnande önskningar att återvända till fäderneslandet kunna stå tillsammans med mina gigantiska reseplaner? Hör på - Jag skall ju ta en väg för att komma hem. Varför ej den över Grekland och Italien? Ergo kan jag se, allt vad jag vill på hemvägen. Även om jag blir utevarande nämnd till Pastor, vet du att vanligen nådår och tjänstår etc. etc. - hindra tillträdet på några år. Dessutom kan tid aldrig utsättas tillträdet på några år. Dessutom kan tid aldrig utsättas för återresan, som i alla möjliga fall, enligt min övertygelse, beror på mig. Du ser således, att ingenting är omöjligt. - Blott man hade en god vilja. -
Men lika mycket - jag kan i alla fall vara säker om dagligt bröd - konstituerande mig Adjunkt på landet - det lärer ock troligen bliva min sista resurs. Det är väl svårt att pågå, jag nekar det ej - men hellre att tråna svårt att pågå, jag nekar det ej - men hellre att tråna 300 mil från fäderneslandet hela min livstid, vill jag välja att leva där till och med som spögubbe.
Förlåt mig, gode Adlerbeth, du kan ej föreställa dig vad hemsjuka vill säga. - Jag avlägsnar med flit alla ämnen, som möjligen kunna väcka några svenska minnen - men förgäves. Elden blossar upp med ny kraft ur den kallnade askan. Det är i synnerhet, då jag tänker på er och de forna lyckliga dagar, som min melankoli alldeles bemäktigar sig mig. Och dock tänker jag så gärna på dessa dagar. Det är min största glädje att göra jämförelser - vars resultat, jag vet det förut, skall för flera dagar betaga mig det lugn, som jag så väl behöver. flera dagar betaga mig det lugn, som jag så väl behöver. Men sådant är människohjärtat.
Förlåt mig därför ännu en gång, och tro att vid lugnare ögonblick även jag vet värdera min lycka att kunna njuta allt vad skönt, allt vad sublimt forntiden frambragt. - Men ack, det är - som min sällhet - i ruiner.
När får jag Skärkinds pastorat? Se det låter höra sig.
En mil nära Biskop Rosenstein och min far - och sist - i farvattnet för att knipa två gånger om året den till Ramsjöholm nedkuskande och uppkuskande Adlerbeth. - Kan väl önskas mig ett bättre läge. - Ni tala om nytta i Skolvägen! kan man ej göra det även såväl som präst? Om man vill det förstås - och om man ej vill, kan man i dylikt fall göra det som Lector? -
För övrigt vet du om jag hade tid - ej felas mig arbete (för mig, mina vänner: gud bevars ej för profanum vulgus) arrangera mina strödda anmärkningar över mina resor under mitt vistande i Turkiet. Härtill behöver jag mer ledighet och litterära resurser än jag här har. - I Skärkind kunde jag få båda delarna. - Lägg härtill att jag är bliven entusiast för Egypten och att föga felas att jag embarkerar mig med hieroglyferna. -- Och i detta fall (supposons!) felas det mig som landspräst arbete. - Ställ och gör i övrigt huru. ni velen. Men glöm ej: intet pastorat utom Linköping stift. - Du vet, att jag är i själ och hjärta svensk - och sedan östgöte.» -
III.
I april 1815 har Lars Lidman från ett nyss avlagt besök vid riksdagen i Stockholm till sin broder skrivit en skildring där han bl. a. berör sitt samtal med »biskop Rosenstein, som är en väldigt myndig man i Sverige».
I april ett år senare är det Sven Lidman som skriver till denne alltjämt myndige man bl. a. följande:
»Måhända glömde man en tid att strängheten hos en Förman är dess största plikt; och att även den minsta bör, så mycket möjligt är, vara värdig läran. Jag vädjar själv till denna stränghet emot Herr Biskopens godhet, som bestämmer mig till en plats vid Universitetet. Fem års bortovaro och en syssla, som fordrar helt andra än egentligen Akademiska kunskaper har snarare förminskat än förökat dem jag vid min avresa från Upsala år 1811 ägde. Och jag känner med mig själv, att jag aldrig kan som sig bör uppfylla en lärostol. Grundelig språkkännedom felas mig alldeles, och då jag strax i början av mitt vistande här såg omöjligheten att kunna förvärva den, trodde jag det vara förspilld möda att arbeta därpå. Det är intet så skadligt djur som en halvlärd; och jag fruktar ingenting så mycket som att räknas bland denna frätande klass. Min förman här skall ge mig det vittnesbörd att jag efter min förmåga uppfyllt mina plikter som arbetande vid Missionen och som Präst. Ävensom att de flerfaldiga göromål, dessa så motsatta sysslor fordra, upptagit hela min tid. Kanske hade en annan kunnat göra mera, men jag åtminstone knappast.
Mitt vistande i Konstantinopel har i flera avseenden varit nyttigt och kanske nödvändigt för mig och för min utbildning som människa och medborgare, men skild som jag varit från all litteratur, har det säkert litet bidragit att göra mig till duglig Professor. Vetenskapens dragit att göra mig till duglig Professor. Vetenskapens värld är en värld för sig: den kan ej sökas i Turkiet och Orientaliska språkstudium är så vittomfattande, att det fordrar sin egen man, som ej, utom sin Golius och sin Meninsky, har att tänka på Chiffer, Depescher, Consulatscorrespondence, ej på skriftermål och predikningar. Om jag ej hade samma tanke, då jag reste hit, var det av ett ganska enkelt skäl: att jag kände varken stället eller mina göromål eller den fullkomliga bristen på lärare och hjälpredor.
Måtte Herr Biskopen billiga dessa anmärkningar. Jag har här emot min vilja haft för många järn i elden; och om det österländska blivit bränt, så tror jag alltid att det var det minst viktiga. Om jag litade på mitt eget omdöme, skulle jag tro mig kunna bestrida en Theologie Lection eller en kyrkoherdebeställning. Detta har också alltid varit målet för mina önskningar. Skulle mina Förmän bestämma mig till något annat, och vartill jag för det närvarande ej är skicklig, måste jag ånyo börja ett nu mer än 5 års tid försummat Studium; och ännu mer: måste dömma mig till ett flerårigt vistande i Konstantinopel, där jag måhända redan varit för länge.
Herr Ministern Palin har behagat hos H. E. Stats Ministern anhålla om min permission för att följa dess Son till Sverige, på det att han i Upsala må kunna fortsätta sina studier. Efter några månaders vistande i Sverige återvänder jag till Konstantinopel, ifall det, inom stiftet, ej redan är eller under min därvaro blir, någon plats ledig, till vilken jag kan anses tjänlig. Jag kan ej neka att jag 1817 heldre såge mig Pastor i Skärkind än Legationspräst i Turkiet. Vågar dock försäkra, att då frågan bliver om befordran, jag aldrig bliver av olika tanka med Herr Biskopen.»
Men Herr Biskopen Carl von Rosenstein är en väldigt myndig man i Sverige år 1815-16 och han anser - vaken och intresserad skolman och ungdomsvän som han är - att Linköpings gymnasium behöver en kunnig, ung och driftig lektor.
Sven Lidman blir därför också Lektor i filosofi vid Linköpings gymnasium, medan hans tankar äro fyllda med tusen och en plan att kunna publicera resultaten av sin egen och sin avlidne väns stora egyptiska resa. Men även denna första större befordran kommer att kosta honom många bekymmer och besvär och en ilsken klagoskrift från den förbigångne medtävlaren - en gång hans informatorskollega på Kumla [Kumla prästgård] - rektorn i Söderköping - Janne Lundborg.
IV.
Sven Lidman var alltid på något sätt rädd för eller plågad av tanken på offentlighet, publik och kritik. På vännen Adlerbeths enträgna begäran rafsade han samman en liten resumé över sin nubiska resa för Idunas sjunde häfte. Redan första korrekturet plågar honom:
»Jag fruktar att detta fyradagarsslarvet ohjälpligen knäcker min litterära reputation. Jag är för övrigt ej så rädd för den yttersta domen som för publiken och ärnar ej mer exponera mig för den paniska förskräckelse, som förföljer mig ju närmare jag känner, att det är till den olyckliga boktryckarsvärtan.»
Ack, min älskade och vördade farfar, du tycktes ej tänka på att kritik och det av skarpaste slag bestås även dem, som aldrig publicerat sig på tryck. Vilken överlägsen och fint nedsättande kritik ägnade dig till exempel ej redan din efterträdare på legationspredikantsplatsen, Johan Berggren, i den tre delar tjocka reseskildring han hann med att publicera om sina resor i österlandet genast efter hemkomsten, och där han berättar bland annat huru alldeles utan sysselsättning och arbete en legationspredikant i Konstantinopel är.
Men han talade ej om att Palins efterträdare, greve Carl Gustav Löwenhielm [1759-1839], hade en attaché och en sekreterare, vilka tillsammans fullgjorde det arbete, min farfar under napoleonkrigens sista och mest kritiska år ensam haft att syssla med som de facto legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Konstantinopel.
När jag tänker på den kärleksfulla och tjänstvilliga glädje, med vilken min farfar alltid bistod minister Palin i hans diplomatiska arbete och än mer i hans trassliga familjeförhållanden med både en besvärlig hustru och besvärliga barn: ett deltagande som aktivt fortsatte i hemlandet under mer än ett årtionde - då måste jag le åt den hårda bitterheten i efterträdarens dom både över den nyadlade Palin - vilkens namn han är aristokratisk nog att felstava - och över Lidmans efterträdare, legationspredikanten Berggren:
»Ministerresidenten Palin var en kvick karl, och han var förr mycket duglig att fylla sin plats, men sedan fem år - (det var åren efter Lidmans hemresa) - hade han nedsjunkit i den mest cyniska dryckenskap och frosseri. Han hade inte blott förstört sina affärer utan också nedsölat det svenska namnet i smutsen.
Legationens präst, Berggren, som skulle sköta sekreterarebefattningen, var hemrest till Sverige, och Palin var dödligt oense med attachén vid beskickningen (min farfars efterträdare som legationssekreterare) Heidenstam, som han på goda grunder misstänkte för en brottslig förbindelse med fru Palin. Då jag visste att Heidenstam var en intrigör till professionen, hade jag antagit posten endast med villkor, att denne herre blev avlägsnad före min ankomst. Hans excellens, greve von Engeström, minister för utrikes ärendena, ville att jag skulle följas av prästen Berggren. Hans utseende å la Tartuffe tyckte jag inte om. Dessutom avböjde han förslaget under förevändning av dålig hälsa.»
Ack ja, min vän, jag lade redan som barn märke till att varje nytillträdande hembiträde fann tusen och ett fel på sin föregångares arbete. Ett helt långt livs samlade erfarenhet har nu lärt mig, att denna pigkritik i lika hög grad förekommer hos generaler och statsråd som hos hembiträden och lagårdsskötare, när det gäller bedöma företrädarens gärning. Och när jag betänker detta, synes mig historikerns uppgift vara att med en smula opartiskhet och god vilja söka finna något slags den relativa rättvisans medelproportional mellan de trätande och varandra efterträdande pigornas kritik och skvaller över föregångarna.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Thure
Lidman
1833-1889

Ogift.

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.

Jan
Berggrén
1950-1972

Ogift.

Anna-Clara
Frostenson
1948-

f. Simonsen
g. Svensson

Hindrik
Wolff
1815-1899

g. Hulting
15 slumpade bilder