I.

[Sven Lidman]

»Det är från det gamla Premna jag nu hälsar dig. Här mitt emellan de båda Nilens Cataracter har din vän satt målet för sin resa. Detta brev är säkert det första en Svensk skrivit från Nubien. Måtte det bliva dig lika intressant som det varit mig att författa det. - - -

19 maj är den märkvärdigaste dagen i min levnad. Jag hälsade då det stolta hundraportade Thebe - denna understad - redan nära 3,000 år i ruiner. Den som tvivlar på människans, på Guds förmåga - han komme hit. Denna värld i ruiner skall bättre än alla filosofiska systemer övertyga honom vad hans släkte är. Det stolta Luxor med sina två obelisker, sina två kolossala väktare, sina moles och undersköna Colonnader. Det majestätiska Carnac med sina långa sphinxalleer, sina hundrade Colosser, sina tusende Colonner - sin oöverskådliga tempelstad. Det mera ruinerade Medmont, med en portik av 56 colonner ensamt - allt detta är blott övre hälften av Thehen.

I Ermenth, det gamla Ermonthis besågo vi ett nytt under, dess sköna välbehållna tempel, och åtföljde av guvernören själv gjorde vi en kort exkursion åt det västra Theben. - Den underfulla Dödens stad - de tusende begravningsgrottorna i Thebens berg ännu mer de namnkunniga sittande stoderna på slätten - sysselsatte oss hela dagen och hade kunnat sysselsätta oss ett helt år. - - -

Esne [Esna], Hilkal, Etson, Komu Ombos [Kom Ombo] etcetera påminde oss att vi voro i konstens paradis. Ett monument för varje dag - och det ända till Essouan. Jag vill ej nämna för dig den sublima passagen mellan de svartbrända granitklipporna, ej heller om Armidas trädgårdar på Elefantine. Du vet att Nilens vattenfall är mera i poeternas imagination än i realiteten - och att den lilla ön Phil på andra sidan därom innehåller mera konstens storverk än hela Europa.

Jag väntar mig de intressantaste upptäckter. Du känner att ganska få haft tillfälle att med säkerhet och à son aise besöka Nubien. - - - Vi ha beslutit att taga en noga plan och författa, oss tillsammans, en någorlunda utförlig beskrivning av alla nubiska monumenter - - -

Från spetsen av den klippa, som innehåller inom sig ruiner av alla tider och alla folkslag: Egyptiska tempel - Romerska fästningsverk, kristna kyrkor, saracenska moskéer och slutligen Berbernas hyttor och sönderslagna lerkrukor, tar jag nu avsked av det av naturen så vanlottade Nubien. Du kan ej föreställa dig vilken ryslig utsikt. På ena sidan den ofantliga Libyska sandheden: bergskedjan är där mera avbruten och låg, formande sig till åsar i den gula sandoceanen. På den andra - den högra sidan - den högre, pittoreska Arabiska bergskedjan - svartbränd av de förtärande solstrålarne. Allt utan liv - utan tecken till liv - med undantag av det lilla gröna bandet på östra sidan om Nilen, som tyckes kvarlämnat av den styvmoderliga naturen för att ge vandraren ämne till sorgliga jämförelser mellan hennes allmakt och människans förmåga.

Allt detta sett från en hög lodrätt klippa, beströdd med de mest orediga och hopstaplade ruiner jag hittills funnit. Och du kan föreställa dig hurudan min stämning nu är. Med papperet på knä - i skuggan av en halvt nedfallen Minaret har jag hopravsat dessa rader. Den perpendiculaira solen, som oupphörligt påminner mig att jag är på andra sidan Tropiquen, bränner mina fötter, obetäckta av det lilla framskjutande ornament, som tjänar mig till parasoll. Jag kan ej mer, ehuru jag har tusende och tusende saker att säga dig.»

II.

»Återkommen till Philé från Nubien hälsar Dig den trötte pilgrimen ånyo vid gränserna av de gamla faraonernas rike.

Denna ö eller snarare granitklippa innefattar allt vad konsten har stort och ädelt, allt vad naturen har pittoreskt och skönt, och allt vad människan har uselt. Ett dussin eländiga slavar ha nästlat sig in i några hörn av det urgamla templet, utan att någonsin hava tänkt på den natur som omger dem eller på de människor, som rest de storverk, bland vilkas ruiner de nu gömma sig. På framfärden tågade vi genom öknen längs romarnes Castra lateris Arabis, av vilka ännu synas stora och betydliga kvarlevor. Över allt vittnade halvt tillhuggna granitblock, sfinxer, obelisker etcetera om de gamla egyptierna. Hieroglyfiska tavlor och sentenser tycktes påminna, mitt uti denna rysliga öken, den nyfikne vandraren om detta underfolk.

Jag hade i mitt brev till Adlerbeth meddelat honom mitt hopp att kunna göra intressanta upptäckter i Nubien. Återkommen från detta ännu nästan obekanta land kan jag med sann tillfredsställelse säga Dig, det mina aningar ej slogo fel. Jag har ej tid gå in uti detaljer, för långa för ett brev: men min torra resekrönika kan ge Dig idé om vad man, med större kunskaper och större medel än jag äger, kunde göra i denna vrå av Afrika.

Vi hade för att vinna tid beslutit att så fort som möjligt skynda oss till Ibrim för att sedan på återresan så noga som möjligt undersöka de superba monumenter, som vinkat oss till sig från västra nilstranden. På framfarten hade vi med noggrannhet blott undersökt och farten hade vi med noggrannhet blott undersökt och gjort oss reda för ett enda, det i klippan uthuggna templet eller rättare kanske gravmonumentet i Deir [Deir-el-Medineh]. - 9 jun vände vi vår framstam åt norden, den 10 återkommo vi till Deir [Deir-el-Medineh]. Den 11 omkr. klockan 7 på morgonen ankrade vi nära Scheik Saad på vänstra stranden av Nilen. Templet, som benämnes av en slags helig, vars usla kupol av obränt tegel nedskräpar det sköna platta taket, ligger i en sandöken.

Lika simpelt som större delen av Egyptens minnes märke, gör det ej stor effekt vid första anblicken, så mycket mer som det är till en del förbyggt och fördärvat genom de kristna arkitekterna som velat, under bysantinska tiden troligen, därav göra en kyrka. De sköna entaglios, av vilka murarna på insidan varit prydda, äro nu gömda under en usel och grov gipsanstrykning, på vilken de nitiska nylärige målat i den sämsta stil sina dussinhelgon. Vi avmätte templet - gjorde oss mödan att något i detalj beskriva så mycket av hieroglyftavlorna vi kunde upptäcka under gipsen, och så ånyo till vår båt.

Den 12 till Garb Sabua [Wadi es-Sebua]. Dess tempel, dess kolosser och dess sfinxallé uppehöllo oss flera timmar. Lika noggrannhet som vid det förra.

Den 13 vid Ufeddin. Första anblicken av dess tempel övertygade oss om, vad vi på framresan redan förmodat, att det är från nyare tider, från en period kanske, då Romarne, härmande som alltid de underhavande folkslagens, även Egyptiernas religion, även ville härma deras konster och ännu mera deras hemlighetsfulla tavlor, som i sig innefattade all konst och all vetenskap. - På en av yttre murarna hade man påbörjat en sådan hieroglyf-intaglia - men fuskaren hade snart måst övergiva sitt lönlösa arbete - intet var fulländat. - Så var det med templet själft - Kapitälerna till och med voro blott grovhuggna till större delen. -

Den 14 till Dekke [Dakka]. Dess superba tempel, vars indelning och detaljer vittna om den mest lyckliga konstens period gav oss så mycket mera occupation, som vi på yttre Molen (Pinna) upptäckte omkring 17 grekiska inskriptioner, vars avkopierande ehuru mödosamt dock mer än rikligt lönade vårt besvär, ty bland dem funno vi hosföljande, som otvivelaktigt bestämmer den urgamla staden Pselcis läge, omtalad i Strabo och i Itinerarium Antonini, men om vilken man hittills ej vetat det minsta. Vi hade den glädjen att genom denna upptäckt ge nytt ljus åt dessa länders gamla geografi och att dessutom få reda på det romerska namnet på en av Egyptens många gudomligheter. På yttre murarna såväl som i den innersta helgedomen sågo vi denna εςμηζ μεγιστος än sittande på sin tron, än stående; med sin 4-fjädrade mitre, sin ormstav och nitnyckel.

Hade templet i Dekke förtjust oss i anseende till sina sköna ornamenter och det mästerliga i proportionerna, förvånades vi på aftonen, då vi närmade oss det gigantiska templet vid Garb Girscheh. - Vi avmätte och undersökte detta underverk vid fackelsken om natten. - Effekten av skenet i dessa åldriga hallar, tiden, de nakna Berberna, som lika svarta vålnader omsvävade oss, allt bidrog att öka den heliga rysning, med vilken vi uppfylldes vid närmare betraktande av detta dystra, de gamla gudarnes hem. Det är helt och hållet uthugget ur klippan. - - - En gång skall det kanske roa Dig att se planen och beskrivningen. Jag äger dem båda, även som dylika av alla Nubiens tempel, men - på strödda papper, vilka jag ej nu, ehuru gärna jag ville, kan redigera. - När skall jag i lugn i Sverige kunna säga: Dens nobis haec otia fecit.

Den 15: templet vid Garb Dendour [Dendur], vars läge gör det ganska pittoreskt, ehuru ett av de mindre i Nubien. Inre skulpturen och målningarna äro som i dem alla ofulländade, men båda i god stil.

Den 16 och 17: templet o. Graf-Grottan vid Kalapphe [Kalabsha]. Här föllo vi i den djupaste förvåning. Det är ej ett tempel men en tempelstad. Allt sade oss, att arbetare och konstnärer, jagade bort av en barbarisk fiende, hade om natten lämnat allt för att låta oss ensamma beundra det djärva och sublima av deras företag och det omänskliga i deras fienders raseri att ej låta dem fullborda det. Här massor av ofantlig storlek tillhuggna till takbetäckning, där andra halvfärdiga till Kolonner, där ännu större till cornicher. - Målningen är superb och färgerna som i går pålagda. Skulpturen vittnar om en tid, då man kanske förlorat i kraft men åtminstone intet i skönhet. - I Grafgrottan förekommo de mest intressanta föreställningar - Troligen en Ptolomei segrar och triumfer över nubier och xthioper, över syrer och greker - men mera härom i Sverige.

Den 18: uppehöllos vi av de två templen vid Hindau; av ruiner av en troligen romersk stad och staliva legionum under de sista kejsarne; av det lilla Isis-templet vid Kardas med den mest pittoreska belägenhet och av ett slags kapell i klippan ett stycke därifrån dedicerat till en ??µ?? om vilken jag gärna ville ha någon upplysning. -

Den 19: njöto vi av det vackra templet vid Debode, med sina 3 moler, sin Dromos och sina Monolither - och i dag av en hel tempel-ö.

Vilka dagar har jag ej överlevat - Du avundas mig - men tänk ock, att allt detta fås ej för intet; att jag är halvbränd av Nubiens Apollo; halvuthungrad av folkets magra diet, och fullkomligt uttömd till kropp och själ av fatiguer. - Men en god nattsömn och en enda fläkt från Norden, och jag har glömt allt, men ej huru mycket jag har att tacka ödet, som fört mig på andra sidan om kräftans Tropique. I afton återser jag Essouan - och i ett gott glas cypernvin (vår Cantine är en dag hos kommendanten) dricka vi vår lyckliga resas och våra bortvarande vänners skål. - När skola vi tillsammans fira återseendets dag. Denna tanke är för ögonblicket den enda smärtande - och varför - jag vågar ej hoppas denna högsta jordiska glädje. - Jag har njutit för mycket under denna resa. Kanske väntar mig ock den stränga Nemesis. - Bed för mig, Gode Pontin.» -