I.

[Sven Lidman]

»30 mar hissade vi segel och en svag, men gynnande vind förde oss snart ur siktet av det stolta Stambul och efter att hava landat för ett ögonblick vid Dardanellerna återsåg jag, för tredje gången, i skymningen den 1:ste apr den sköna Trojanska slätten och Tenedos, notissima fama insula. Om morgonen därpå upptäckte vi mittför oss de höga branta bergen, som omcirkla Sapphos fädernesland, vid middagstiden dubblerade vi Cap Sigri och mot aftonen försvunno så småningom stränderna av Poesiens och sångens ö. Vi upptäckte vid horisonten ön Asyra, men mera försiktiga än Menelaos, som från Lesbos styrde rätt fram åt Gerastus på Eubcea, lämnande denna lilla klippholmen till vänster, gingo vi in i kanalen, som skiljer Chios (nu Scio) från fasta landet, där det vindiga Mimas höjde stolt över de gråa molnen sitt klara blåa huvud. Bakom Pelinxus gömde sig solen, och dess sista strålar förgyllde toppen på denna stolta Pyramid, som Naturen själv rest åt Skaldernas Far, som enligt sagorna föddes på Chios, den skönaste ön i hela Arkipelagen. Och med Korner i hand drömde vi oss åter tillbaka till de gyllene tider han besjungit.

Vi passerade vid middagstiden den 3:e mellan Icaros och Saxmos nära Proms. Ampelos på sistnämnda ö. Öde och bergigt låg Polycrates stolta rike framför oss. Vi reciterade med hög röst Schillers 'Polycrates ring', och aldrig har detta sköna stycke gjort så starkt intryck på någon som i detta ögonblick på mig. I sydost upptäckte vi det dubbeltoppade Latmos, där man ännu ser den undersköne Endymions grav. Längre fram passerade vi en mängd smärre öar som höja sig över havsytan lika så många gröna kullar på en skön slätt. Bakom dem prunkade de underbara Uppenbarelseklipporna på Patmos.

Om aftonen förde oss en gynnande vind förbi Leros och Calymna. Vinden ökade om natten. Vi passerade sundet mellan Halicarnassus och Cos. Och drömde ej, att vi voro nära att kastas på Doriska stranden av de skyhöga vågorna, som hindrade styrmannen att hålla tillräckligt långt ifrån land. Vi vaknade i det stället helt lugnt nära Cap Krio i tid nog att taga avsked av din Mästares fädernebygd och upptäcka ruinerna av Apollos tempel nära sistnämnda Cap. Den skönaste amfiteater öppnade sig nu. Närmast oss på båda sidorna: till vänster din skyddsgudinnas stad Cnidus, Aspasias fosterbygd - till höger Nisyros, längre fram Syme och Telos. Bakom den första de dunkelblå bergen av Rhodos och på sidan det majestätiska Pandion.

Solen sjönk ned bakom den helige Johannes' grotta och aftonrodnaden svepte den västra horisonten i en mjuk violett slöja, skönare än alla Caschmirs schawlar.

Långsamt dubblerade vi de gamles promontorium Cynossema och kastade änteligen på eftermiddagen den 5 ankar vid hamnen i Rhodos, sedan vi förut hälsat ruinerna av det urgamla Rhodos och den nya byn Trianda, byggd vid foten av den förras ruiner. - Vi hade ankrat den större hamnen nära en mole med tvenne öppningar, som förde till en mindre hamn och sedan till fasta landet. Emellan dessa öppningar stod måhända den ryktbara kolossen, åtminstone snarare än mellan de båda ornen, som omge en uttorkad kanal, vilken ifrån Galeramnen och Skeppsvarvet för till Mohassils (Gommenantens) hus och sedan till fästningsverken.

Rhodus, namnkunnig i Grekiska historien - om vars renne städer Homerus redan talar - vars belägring i Grekernas sista tid gjorde en mäktig konung ryktbarare, än om han hade vunnit tusende segrar - Rhodus, en av de sista, som böjde sig under romerska oket, var under edeltiden lika namnkunnig som över 2,000 år förut - och den stolte Solyman dubblade sin ära genom den sista belägringen av denna stad. Sedan 1522 är allt i avagande, och 100,000 invånare och några och fyrtio usla yar äro resterna av ett mäktigt rike. Men nog härom - Turkiet söker man förgäves annat än ruiner - och ruiner funno vi mera här än på något annat ställe - grekiska ruiner, romerska ruiner, kristna ruiner.»

II.

»Knappt hade vi ankrat, och vi voro redan i en båt. Vi funno vid hamnen en tjänstaktig jude, som tillbjöd sig liva vår ciceron. Han förde oss längs stadsmuren på södra sidan, efter flera krokar genom en ej den rikaste basar till Riddaregatan. Vid slutet av vilken man genom gotiska valvbågar uppstiger på en halvförstörd bred tentrappa till Stormästarns palats. Öde och tomt forerar det nu med den mittemot liggande S:t Johannes kyrka, ett gotiskt monument nu förbytt till moské, en skön ruin. Ifrån en halvförstörd riddaresal njöto vi av den skönaste utsikt över staden, landet runtomkring och hamnen. Det spegelklara havet omgav som en skön ram denna präktiga tavla. Härifrån gingo vi genom S:t Mikaelsporten till turkarnas begravningsplats. En mängd präktiga Turbs påminte oss, att turkarna hit förvisa sina statsfångar - och att denna fordom så kallade Rosenön statsfångar - och att denna fordom så kallade Rosenön nu är ett dödens hem och febrarnas fosterland. - Vi styrde nu åter vår kosa till vårt fartyg, och passerade en större turkisk fontän, vars kolonner vila på antika altare, gravstenar och kolonnfragmenter.

Morgonen därpå besökte vi franciskanerklostret, och i sällskap med dess tvenne munkar, av vilken den äldste 22 år varit öns invånare; offrade vi åt den heliga jungfrun och åt S:t Louis. Vi gingo sedan genom begravningsplatsen emellan staden och grekiska förstaden, och så genom en del av den sista, till berget Sunbylli, den tappre Solymans läger. Här uppspringer ur klippan en rik ådra, som formerar runtomkring flera springbrunnar och en stor bassäng, beskuggad av en hundraårig platan. Vattnet föres sedan genom en dubbelbågad vattenledning till staden, över en smal underskön dal. Föreställ Dig detta - tänk sedan på orangeträd i blom, mandelträd, stolta palmer, underfulla kaktus - lägg sedan därtill höga avundsjuka trädgårdsmurar omkring de med flacka tak betäckta landsgårdarna, som med sina bombfria starka stenmurar föreställa snarare fängelser än glädjens boningar - sätt till allt detta som fond en stor stad med gotiska välbehållna fästningsverk, så har Du vad jag såg en skön morgon 6 apr, men ej den varma balsamiska luft, som omfläktade Din vän, då han nu för första gången såg sig och kände sig i Orienten. - Vi återvände till staden genom Seger Porten, och trodde oss höra till den stolta korsriddparishrmén, som från Norden kommit att rycka denna sköna ö ur de otrognas händer.

Staden liknar en i går lämnad plats. Tom och öde tyckes han ännu begråta sina riddare, som tvungos att lämna den älskade, och av vilka man ser ännu tusende och tusende spår. - Här prunka ännu på husdörrarna franska liljor, engelska enhörningar, tyska torn och lejon - och bland alla dessa spår av medeltiden, ser Du här och där ett med vinrankor och oxhuvuden festonerat altare, en simpel gravsten, en avbruten dorisk kolonn etcetera - Du kan själv föreställa Dig, vad impression en dylik om jag så får säga, natur-anakronism, gjorde på mig. Den 7 på e. m. hissade vi segel. Vi gingo längs södra kusten på ön, som genom sina mångformade berg väckte vår uppmärksamhet, vilken hittills varit mer sysselsatt med ruiner än med naturen. En del tycktes bildade av människohand till höga terrasser, andra reste sig som otillgängliga alper, andra åter i skönformade koner. Flera tycktes ha kvarlevor av forna städer och byar. Vid Lindus styrde vi enligt de gamla sjömännens sed, om vilken Strabo redan talar, gerade sydvärts åt Alexandria. Av Minervas tempel, Danaidernas verk, som fordom prydde Lindus, har man ej nu det minsta spår. - Jag återuppbyggde det i min inbillning på en skön klippa bredvid det nya Lindo; och offrade varma böner åt vishetens gudinna. - Bevekt av henne gav Neptun oss en gynnande fart över det vida havet, och på eftermiddagen den 10 upptäckte vi på en gång de två höga skansarna, som behärska Alexandria, snart därpå Pompeji Kolonn och Cleopatras Obelisk. Tog ett fullt glas skummande cypervin hälsade vi nu Egypten; konstens och vetenskapens fosterjord. - Två svartbruna, småögda egyptiska lotsar förde oss genom klipporna, som liksom tillstänga den nya hamnen, förbi en dubbel rad av skepp från alla världens delar, till ankars nära den ryktbara Pharos.»