» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Ödesackompanjemang
I.
Ack, den leende, gycklande, sorglösa skildringen från detta muntra estetiska dagdrivarliv bildar nu för mitt medvetande en så sällsamt levande kontrast till det mörka allvaret i föregående avdelnings ödesskildring. Här möter du ju Carl [Carl von Rosenstein] och Henriette von Rosenstein [Henriette Cederström] och Ebba Annerstedt på nytt - men i vilken helt annan belysning! Var anar eller skymtar du här något av ödet, allvaret, tyngden, verkligheten i deras tillvaro? Varken dagboksskrivaren eller hans sällskap tyckas höra något av det dova ödesackompanjemanget till mamsell Annerstedts sång - trots åskan, dundret, regnet och blixtarna.
Vad tänker ärkebiskopen under det förbindliga, faderliga leendet - vad röra sig för dunkla känslor i Henriette von Rosensteins hjärta, medan skämtet flyger och glasen klinga och Ebba Annerstedts sång fängslar och fångar de muntra musikanterna?
När jag läser dagboksantecknarens skildring:
»Elementerna tycktes vilja försona sig med det ljuva. Åskan knallade ej för att förfära - men underhöll endast en pompeus bas till Mamsell Annerstedts airer - blixten brann endast för att fästa kring henne en gloria - och bulset av regnet hjälpte oss blott att applaudera henne», så tycker jag mig höra livets dunkla ödesackompanjemang till hela skildringen. Några versrader av Johan Olot Wallin bliva sällsamt levande för mitt hjärta. Det är som om jag läste dem i en osynlig skrift mellan raderna i den muntra dagboken:
I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund -
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo -
och tyst blev sången och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.
Men ännu lyser ungdomsljusets solsken kring Ebba Annerstedts sköna gestalt, och det är endast något mer än ett år från denna sommarkväll, som hon en septemberdag 1820 skall stå brud.
»Hennes på höjden av sin jordiska lycka tacksamme make skriver själv sitt bröllopskväde över Syrak 26:21:
'Såsom solen, när den går upp, är en prydnad på Herrens höga himmel, så är en dygdesam kvinna en prydnad i sitt hus'» har jag läst i likpredikan över domprosten Sven Lidman.
II.
Men i detta nu vet hennes blivande make härom intet. Den 2 juli 1819 - medan festmiddagen pågår på Stegeborg - skriver han från sitt kyrkoherdeboställe i Slaka [Slaka socken] till sin gamle gode vän Jakob Adlerbeth:
»Du känner kanske att mina antiquiteter - i. e. rudera av mina samlingar incendio erepta Troice kommit till Stockholm och nu ligga på Packhuset.»
Det är de små resterna av hans stora livsverk, de orientaliska samlingar, vilka förstördes vid den väldiga eldsvådan i Konstantinopel 1818, och som nu kommit till Stockholm. Han vill därför att den trogne, alltid tjänstvillige Jakob Adlerbeth skall hjälpa honom med en ansökan till Konungen om »befrielse från all tull på dessa otullbara saker utan allt annat än ett imaginärt värde».
»Gör vad du kan och laga att lårarna och Du och framför allt Du snart inträffa i Linköping. Då skall du utom tacksägelse få några småsaker för Iduna. Jag skulle vara mer än lycklig om de inträffade på samma gång som du; på det att jag gemensamt med en sådan vän kunde få öppna de för förlorade länge ansedde gamla skaftkistorna. Du skulle kanske skratta, då du fick se mig komma i stället för guld och ädla stenar framdragandes med idel kalkstenar - men de ha hört till templen i Thebe - och 3,000 år ha en viss respekt med sig.»
Sven Lidman var aldrig någon man med tur. Det var varken musik eller medvind kring hans ödesskepp. Någon lustseglats var aldrig hans livsfärd:
Adlerbeth kom - men utan antikviteter. Och när de efterlängtade lådorna kommo, hade Lidman i veckor legat svårt sjuk, och som nyuppstigen konvalescent fick han börja deras uppackande och taga del av deras innehåll. Härom skriver han 22 september 1819 till Adlerbeth:
»Under min sjuklighetsperiod har jag fått hit resterna av mina antikviteter - och de nästan alla förstörda - tänk på vad effekt denna oupphörliga motgång skulle haft på mig.»
Bortåt ett år går och i juli 1820 skriver Tottie & Arfwedson till Herr Lectoren och Kyrkoherden S. Lidman, Linköping:
»Vi få den äran härmedelst tillkännagiva att Hr. Bellamy i Hamburg hitsänt En Låda innehållande En Mumie och Tre Stenar Hieroglypher vilken han skrivit skulle tillhöra Herr Lectorn, och äro dessa saker nu här att disponera. Wi hava även den äran bifoga ett utdrag av Herr Lectorns räkning, som lämnar ett Saldo till vår fördel av Rdr. 50. 24. 9. B:co.»
Jag fruktar att Sven Lidmans stora orientaliska äventyr mellan 1811 och 1818, mänskligt sett, slutade i ett mycket stort saldo till hans egen nackdel. Var den sist omnämnda mumien och de tre stenarna med hieroglyfer en gång hamnade, vet jag ej. Kanske de tillhörde de lådor med »egyptiska saker», vilka min far släpade med sig vid alla sina flyttningar, och som min mor vid ett bostadsbyte efter hans död lät kasta ut på sopbacken, i den fasta övertygelsen att ingen kan begära av en fattig änka att hon skall betala flyttningskostnader och hyra för gammalt skräp.
Men om mumien var med bland detta, har den i varje fall tydligen icke spökat i min tillvaro.
III.
Men när jag nu så här i ensamheten för mig själv, med den efterlevandes hela suveränitet, liksom ser - eller i varje fall söker se eller tror mig se - in i dessa människor, i deras liv, i det förflutna - på en gång, såsom jag inbillar mig, inifrån och utifrån - då tycker jag mig också förstå, vad deras kärlek till och glädje vid musik i själva verket innebar. Jag har en känsla av att jag ibland alltför kritiskt mätt och mästrat deras liv och gärningar. Man tycker ju ibland i sin inbillade överlägsenhet, att det allra mesta som sägs, skrives, talas är så innehållslöst, så betydelselöst, så meningslöst.
Men med en gång, medan jag här suttit lyssnande till musiken ur det förflutna, har jag som i en plötslig uppenbarelse förnummit något - tyckes det mig - av själva livets verkliga melodi. - Jag har liksom i ett ögonblicks klarsyn förstått, att allt detta människolivets talande, pratande, skrivande, konverserande, musicerande i grund och botten ingenting annat är - eller i varje fall bäst jämföres med - de skenbart meningslösa sångramsor med vilka arbetarna på byggnadsplatsen mödosamt baxa in en besvärlig och svårhanterlig byggsten.
Du kan höra dem sjunga - på nytt och på nytt igen - samma som du kanske tycker idiotiska slagdänga:
Å fram med sten
För hå hej med den
Å samsa tag
För hå hej med den
Å jämka me'n
För hå hej med den
Å eftersätt
För hå hej med den
Å på en gång
För hå hej med den
Å värre kan vi
För hå hej med den
A blås på sten - -
å sväng på sten - -
å kom igen - - å stå me de.
Men när de äntligen slutat sin slagdänga och sången tystnat, då ha de också sin sten rätt placerad.
Ack, min vän, kanske allt vårt pratande, sjungande, skrivande till slut endast innerst inne är vår gångton, vårt sätt att ackompanjera och samla oss gemensamt till vårt mödosamma livsarbete, det för oss alla gemensamma, som är att baxa fram livets ohyggligt tunga ödesbörda, från den gångna generationens axlar till den kommandes.
Men Sven Lidman var icke musikalisk. Han kunde varken spela eller sjunga. Han bar sina tunga ödesbördor under bön och blev aldrig själv något offer för något slags pommersk sjuka.
|
Final >>
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg

Anna-Clara
Frostenson
1948-

f. Simonsen
g. Svensson

Lisen
Lidman
1835-1878

g. Sylvan

Olof
Berggrén
1923-2002

g. Lidman

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff

Sam
Lidman
1923-2012

g. Appelquist
15 slumpade bilder