» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Kumlaflickorna träda in i brudstol
I.
Förändringen för den stora kumlafamiljen i Linköping skildrade biskopens dåvarande Domesticus, bibliotekarien Carl Meurling på följande sätt i sitt långa vänbrev av januari 1814:
»I stället för Kumla prosthus [Kumla prästgård] blev det nu ett stolt fräsande biskopshus; att denna förändring blev blott i det yttre livet kan du ganska väl förstå, ty alla personernas umgängessätt är och förblir detsamma, lika vänligt och förtroligt. Levnadssättet i biskopshuset är utan exempel. Herrskapet leva på förnämt sätt med de förnäma, utomordentligt förtroligt med alla som höra till prästståndet. Jag tror svårligen det finnes någon biskop, som med sin fru äger så allmän kärlek och högaktning som vår. Hans flickor äro mönster. Henriette känner du, men hon har ännu mera växt upp till sin fördel. Mamsell Annerstedt har du förmodligen ingen kännedom av; hon kom till Kumla med ett mindre fördelaktigt utseende, men har på dessa åren så embellerat, att hon nu är den brillantaste damen här är och väcker till hög grad den gräsliga mängden av Linköpingsfröknarnas avund.
Mamsell Wikmanson är sig fullkomligt lik, högst respektabel och intressant, skada att naturen varit i anseende till det yttre mot henne så sparsam. Gossarna (de yngre) äro desamma, blott i anseende till kläderna mera hövsade.
Biskopen med dess fru har i dessa dagar fått en stor både sorg och glädje av sin äldsta dotter. Du känner deras stora ömhet för Henriette. Sorgen består däri att de snart förlora henne, glädjen åter i hoppet att se henne lycklig: just i dag förlovades hon med en Baron De Geer [Gerhard De Geer] till Finspång. Här är mycket främmande bjudet på förlovningskalaset. Jag försakar deras angenäma sällskap blott för att giva dig denna underrättelse. Jag förmodar att du även som jag deltar i flickans välgång, hon förtjänar att bliva lycklig och, så mycket mänskligt öga kan se, tyckes hon även bliva det.
I och med detsamma Henriette kommer bort, lär väl även mamsell Wikmanson flytta. Hennes framtid är väl mindre ljus, men hon tyckes också nästan leva i en annan värld. Musik och poesi sysselsätta henne beständigt. Vore hon vistandes på något annat ställe än i det kalla Sverige, skulle till äventyrs hennes talanger även blivit mera värderade. Emellertid har du gjort på henne så starkt intryck, att hon icke endast aldrig glömmer dig, utan även finner sin största glädje, då du bliver samtalsämnet.»
För den som minnes Louis De Geers skildring av livet i föräldrahemmet, huru där uppfördes »så mycken symfonimusik, att jag tyckte mig nästan vara levande kommen in i en basfiol», kan det vara av intresse att konstatera att det i hans mammas fosterföräldrahem var lika svårt att det i hans mammas fosterföräldrahem var lika svårt för en stackars omusikalisk människa. Meurling skriver:
»Här idkas dagligen musik. Den saken är för dem, som förstå den, ett utomordentligt nöje, men för mig, som naturen nekat öra därför, är det ingenting mindre. Då här har spelats en timme eller däromkring och jag hört och tegat, så plär jag taga min tillflykt till bror Spaak (konsistorieamanuens i Linköping). Varför det har blivit här i staden antaget att säga: Jag går till bror Spaak; då man menar: Jag orkar icke längre höra musik.»
Men att ett par kloka, vaksamma, genomskådande ögon noga följt Carl Meurlings alla fotsteg och lufthopp, liksom de följde alla medlemmarna av det biskopliga hushållet, därom vittna några rader i ett brev av febr. 1816 från biskopinnan Rosenstein till Sven Lidman vari hon också kan berätta huru väl det mot Carl Meurlings förmodan gått mamsell Christina Wikmanson:
»Meurling läser flitigt på pastoralexamen, röker sin pipa och spelar sitt lilla parti med Spaak och Yberg alltsomoftast. Courtiserar någon gång en vacker flicka, men hoppar ifrån henne innan det hinner bliva allvarsamt utav.
Westerstrand arbetar flitigt uti Krigs Commissariatet, är sällan hemma, men är rätt lyckligt gift (sedan 27/2 1815 just med lilla mamsell Wikmanson). Christina kan intet nu, som förr se hos sig och hälsa på Artister och lärda. Hon får nöja sig med att beundra deras arbeten och att själv dagligen sjunga och spela. Då Westerstrand är hemma sjunges duetter.»
Hur kloka och iakttagande Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström] ögon än voro, sågo de ingenting av den framtid, då Sven Peter Westerstrand skulle bliva president i Statskontoret och Styresman för Kungl. Operan och hans Christina skulle få otaliga tillfällen att i sitt hem mottaga både lärda män och artister.
II.
Om Henriette Lagerstråle läser jag i Louis De Geers minnen:
»Då Rosenstein blev biskop i Linköping, följde hon med dit. Min far fick där se henne och förälskade sig vid första ögonkastet. Vid sjutton års ålder vigdes hon vid honom i Linköping domkyrka. Hon blev moder till fjorton på en gång levande barn, av vilka de äldsta voro fem söner i rad och ibland dem jag den tredje. Sönerna blevo allesammans längre än fadern, som var liten till växten, och alla de fullvuxna döttrarna längre än modern. Hon beundrades i ungdomen för sin skönhet och var vacker ända till sin död, som inträffade vid fyrtiosex års ålder.»
Men litet anade mottagaren av Carl Meurlings långa vänbrev, att han själv sex år senare skulle vigas i Linköping domkyrka vid sin lilla kumlaelevs kusin och fostersyster, Ebba Annerstedt.
Han hade ju aldrig sett henne, och det utförligaste, han hade hört talas om henne, var genom notiser i en biskops och ärkebiskops brev ut till Konstantinopel.
I januari 1816 hade Carl von Rosenstein bl. a. skrivit om kumlabarnen och kumlaatmosvären:
»Måtte vi återfå vår livliga vän Lidman, med stadgad hälsa och ostörd munterhet! I Biskopshuset i Linköping finner man Kumla prästgård med få förändringar. Den som fann trevnad där, hoppas jag skall icke sakna densamma här. Antalet av ungdomar är minskat, men de bortflugna återkomma ibland och de kvarblivna skicka sig bra. Dock räcka dessa glada dagar ej långt, ty om två år har jag förmodligen ingen gosse kvar i huset, annat än under akademiska ferierna.
Lilla Henriette är lycklig som fru på Finspång. Hon har en hederlig och älskvärd man och de hålla hjärteligen av varandra. Min senare fosterdotter, Ebba Annerstedt, har ej varit lika lycklig. Hon var en tid förlovad med Janzon, men deras lynnen stämde ej överens och löfte måste därför i tid brytas, utan att någondera i mitt omdöme haft orätt.
Claes, Claes Anton, Gustaf Adolf och Thure äro fänrikar och cornetter, Nils och Gustaf Rudolf äro snälla studenter i Upsala, Rolf och en Rudolf Annerstedt gymnasister härstädes.»
Den ovannämnde studenten Nils i Uppsala är Rosensteins systerson, den nu snart tjuguettårige Jacob Nils Tersmeden [Nils Tersmeden], om vilken släkten, men ej morbrodern, kan berätta att han varit Ebba Annerstedts stora ungdomskärlek men att hans styvmor, hans riktiga moders syster, mycket bestämt trätt hindrande i vägen för deras planer.
Ärkebiskop J. A. Lindblom [Jacob Lindblom] skriver i februari samma år betydligt mera kyligt och kritiskt:
»Vår vän Janzon hämtar jag ofördröjligen hit att såsom Amanuens i Bibel Commissionen biträda. Hans tillämnade äktenskap med en Mamsell Annerstedt lär vara upphävt, över vilken förlust jag tror han kan trösta sig.»
Lika litet som Sven Lidman kunde drömma något härom eller Henriette Lagerstråle, att hon skulle fira sin forne informators bröllop i följande verser, lika litet anade versskriverskan, att den son - den fjärde i ordningen - som hon nu vårdade i vaggan - skulle bliva gift med en av fostersysterns och kusinens kommande döttrar.
En glädjande aning uppfyllde mitt sinne,
när Ebba i brudstolen träda jag fann.
Då. svävade livligt den dag för mitt minne,
när själv där jag mottog min älskade man.
Hon säkert skall vinna den sällhet jag vann.
Den yngling, min Ebba, vars hjärta du vunnit,
skall hugna din levnad med snillets behag.
Det livar den låga, som en gång har brunnit,
och åren framskynda så fort som en dag -
vad plikten är lätt under kärlekens lag.
Vinn sällheten själv, när du sällheten sprider,
blott den njuter sällhet, som sällheten ger.
När Hymen sin krans åt de älskande vrider,
han väljer blott rosor, men törnet ej ser.
Dess udd kan ej såra den mot henne ler.
Och så gå kumlabarnen och deras respektive syskonringar så småningom in i det borgerliga samhällslivet - det aldrig avslutade, det ständigt fortsättande - till arbete och möda, till bördor och befordringar, till missräkningar och motgångar, till sorger och sjukdomar. Och då det var som bäst, var det möda och arbete.
III.
Den tjugutreåriga Henriette De Geer [Henriette Lagerstråle], född Lagerstråle var ingen profet. För Sven Lidmans och Ebba Annerstedts vidkommande blevo aldrig åren som en dag, och många törnen stack livet i Ebba Annerstedts hjärta - törnen, nålstyng, dolkar, svärd. Sjuttio år fick hon leva - tolv barn födde hon - elva nådde mogen ålder, åtta voro söner. Tre av dessa drunknade på olika tider och platser innan hon fyllde sextio år. Och hon fick under årens gång mottaga budskapen om deras bortgång genom samme prästman. Traditionen berättar att hon senare i livet aldrig kunde se den mannen nalkas utan att en darrning av ångest genombävade hela hennes varelse:
Vad är det nu för olycka som har hänt? Vem av dem är det?
Men livet är ett endast långsamt dödande gift, och dess sorgedrycker givas oss dock till sist i avvägda doser så att människobarnen - genom Guds nåd och barmhärtighet - mäkta taga dem - tömma dem - och gå vidare - vidare. Kanske var det enda av hennes barn, som dog i vaggan, det som till slut var det lyckligaste. Men vi äro dock ej födda till detta liv för att vinna lycka - utan för att göra vår plikt och för att dö. Tanken på det sistnämnda underlättar för oss det förra, säger hjälten i en av Theodor Fontanes romaner.
Men den bästa formuleringen för detta livsproblems rätta lösning tyckes mig nästan Ebba Annerstedts svärfar, prosten Sven Lidman i Tingstad [Tingstad socken], hava givit då han vid sin hustrus död tillskriver sin svärdotter i Linköping sitt tack för hennes deltagande i sorgen.
»Goda älskade Ebba! Hjärtliga tacksägelser för det kärkomna brevet! Gråta med sörjande är ädelt. 'Gråt icke', kan blott Gud säga till bedrövade hjärtan. Måtte vi alla i våra bittraste stunder få höra och förstå den rösten. Vi tro - Gud styrke vår tro! Vi hoppas - Gud stadfäste vårt hopp!
Ditt kärleksfulla anbud kan jag icke antaga. Om Gud förlänar hälsa, bör jag genom uppfyllda plikter och arbetsamhet skingra mina bekymmer. Tingstad socken är det ställe på jorden, varest jag tillbringat mina bästa och gladaste dagar. Att på bortgångna vänners gravar gråta är ljuvare än att deltaga i denna världens ostadiga förnöjelser.»
IV.
Vid min faster Henriette Grills f. Lidman [Henriette Lidman] död fanns bland de få släktsmyckena i hennes gömmor även en efter hennes moder ärvd ring - en liten, sliten, tunn guldring, som föreställde två kedjor, vilkas länkar slingrade sig kring varandra och förenades i ett lås. Inuti ringen stodo bokstäverna E. A. N. T. Det skulle betyda Ebba Annerstedt Nils Tersmeden. De gamla berättade, att deras kärlek hade begynt på Kumla, men - som förut sades - fått ett brått slut genom ingripande från den myndiga dam, som var den manliga partens styvmor såväl som moster. Nils Tersmedens far hade varit gift med Carl von Rosensteins båda systrar.
Det var säkerligen för att visa sin unge tillbedjare, att hon kunde nog få en fästman ändå, som den sextonåriga Ebba Annerstedt - lik tiotusen sina systrar - skyndade att förlova sig med en annan. Fem år efter uppslagningen av denna senare förlovning förenades för alltid hennes öden med min farfars.
I mina öron ringa några rader ur en långt skönare dikt än den min farmors fostersyster skrev vid detta tillfälle:
"Nu är bröllopstimmen och brudarnas stund,
och stjärnorna brinna så nära,
att plockas de kunde från fästets rund
åt brudar i kronan att bära.
Stilla står tiden och under hans häl
mötas de kommandes väg och de dödas."
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Claes
Lidman
1831-1857

Ogift.

Otto
Lidman
1822-1858

Ogift.

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.

Sam
Sylvan
1864-1947

g. Lyth

Joakim
Langer
1957-

g. Kaukonen
15 slumpade bilder