I.

Men med år 1812 slutade också det glada livet på Kumla [Kumla prostgård]. Biskop Carl von Rosenstein flyttade kring nyåret 1813 med de återstående kumlabarnen till Linköping, sedan de äldre farit till Uppsala, där Nils Tersmeden stannade, medan en pojke Cederström och en Lagerstråle som officerare fingo följa med i Carl Johans svenska armé till Tyskland. Där också lilla Ebba Annerstedts trettonårige bror Carl [Carl Annerstedt] som den svenska krigshistoriens yngste krigshjälte red med i husarattacken vid Bornhöft [Slaget vid Bornhöft].

"Krigets värv dig kallade. Trettonårig skar du på Germaniens jord din första lager." skrev en gång vid hans grav tjugusju år senare en skald.

Men från Konstantinopels horisont kommenterar Sven Lidman dessa händelser:

»Kumlafamiljen har redan till en del ingått i den större svenska familjen. Vilken dyrbar belöning, att se så många av Herr Biskopen bildade, ädla ynglingar, med dygd, kraft och mod börja sin bana. Måtte de länge njuta sin upplyste och erfarne ledares råd och var och en i sitt kall med framgång arbeta på det gamla Manhems ära och sällhet.»

»Kumlafamiljen har redan till en del ingått i den större svenska familjen!» Det gick en stöt genom mitt hjärta, en känsla med något av avund, ångest och bitterhet i, när jag första gången stannade inför dessa ord - så som jag första gången stannade inför dessa ord - så som man känner, när man lämnat bakom sig ett älskat stycke landskap, om vilket man vet, att man aldrig mer skall få återse det. Städer och platser - människor och förhållanden - atmosfärer och miljöer, som man lärt sig förstå och älska, och som skola finnas kvar för andra men som för evigt äro ryckta undan en själv!

»Kumlafamiljen har redan till en del ingått i den större svenska familjen.»

Den lilla enkla satsen rymmer så mycket av det allra största och bästa, som livet kan skänka en liten människovarelse på färden genom världen: ett stort sammanhang - ett stort ansvar - och plikten och möjligheten att träda in i dem båda. Om jag skulle säga, vilka de tre verkligheter äro, som de allra flesta av våra olyckliga samtida sakna och litet eller intet veta om, så är det dessa tre:

Sammanhang - ansvar - plikt.

Ack, vilken underbar lycka för ett stackars rotlöst och splittrat människobarn att få uppleva den välsignade verkligheten bakom de tre orden!

II.

Vid läsaridet av dessa brevrader minnes jag åter en liten tidningsnotis från år 1911 om en stor fest, som firats på ett gammalt slott i Hannover. Det var då - påskafton 1911 - jämnt sexhundra år sedan en familj för första gången flyttat in i den då nyss färdigbyggda bostaden - påskafton 1311.

Och det var samma släkt, som suttit på gården i dessa sex århundraden - generation efter generation - familj efter familj.

Jag kände inför notisen något av detsamma, som jag känt inför raderna: Kumlafamiljen har redan till en del ingått i den större svenska familjen.

Sammanhang - ansvar - plikt. Vem skänker mig och min broder, den rotlösa nutidsmänniskan, något litet av dessa oerhörda verkligheter, som vi alla sakna, både såsom enskilda och såsom samhällen. Ty när den enskilde och familjen ej bindas samman av dessa tre ords verkligheter, så blir samhällets och rikets inre sammanhang också det lika klent.

När den lilla enheten inte är stark, så blir inte den större slutliga enheten stark den heller. Man lägger inte tillsammans tusen svagheter till en stor slutsumma av jättekraft. Tiotusen enheter svaghet lagda tillsamman, bliva ej en stor jätteenhet av kraft, men en enda maktlös stor oenhet och oenighet - kaos.

Det är väl dock till slut så med all mänsklig kraft i samhällenas och staternas liv, att den måste utlösas och hämta sin styrka i den enskilde. Men du och jag, min vän, som inte hava sexhundraåriga slott och sekelgamla traditioner att fly in i undan den stora förvirringen och sammanhangslösheten ute i världen - vad ska vi göra? Och du svarar mig: Ex nihilo nihil fit - av intet blir intet - vi stå där vi stå och ha ingenstans att gå.

Men, min vän, det finns dock innerst inne hos oss alla ett behov och en längtan efter sammanhang och ansvar. Evangeliets glada budskap är att det också finnes Någon, som kan befrukta detta lilla svaga behov och med kraft lyfta denna trevande, halvmedvetna längtan upp i ljusets och gärningens värld. En gång uttalades för första gången på vår trötta, hopplösa jord dessa väldiga, hoppfulla ord:

»Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tager och lägger ned i sin åker. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»

Han, som yttrade orden här ovan, hette Jesus. Hans födelsedag har i snart nittonhundra år firats här på vår jord - och firats också av dig.

Vet du någonting om Honom, vars födelsedag du firar?

För egen del kan jag i varje fall säga dig, att Han har för mig för evigt gjort levande de tre underbara och sällsamma verkligheterna »sammanhang» - »ansvar» - »plikt». Han, som knöt samman människa och Gud - det förgängliga människobarnet med den oförgänglige Gudafadern - Han, som tog ansvaret för hela mänsklighetens syndabörda på sig, och som kan göra plikten till sammanhang och ansvar - till en glädje för både dig och mig.