DIATRIORON
Ett genealogiskt preludium ["Blodsarv"]
En människa går genom tillvaron. Vem hon är - vad hon betyder - vad hon lämnar efter sig - det vet varen hon själv eller samtiden. Spår i sanden det mesta, av vilka det betydelselösaste av en tillfällighet kan bevaras f ör ett sekel eller par, medan det värdefullaste varit fördolt för alla! Det är ej som Sebastopols belägrare lord Raglans namn lever på folkens läppar, utan som bärare v ett då och då genom tidernas lopp modernt ytterplagg ör herrar.
Men har människan varit gift och kämpat för hem och härd, för hustru och barn under ökenvandringens mödor, då lever hon dock kvar med ett djupare liv än den skrivna historiens - lever under det historiska medvetandets ytlager - i mänsklighetens stora omedelbara ödesström av föräldrar och barn - som bärare av människosläktets stora gemensamma ångestbörda av föräldraansvar och fostrarplikt, av skoltvång och läxplugg - v terminsångest och tentamensångest - av examenångest och ångest för plats och utkomst - ångest vid barnsängar, bröllop och begravningar - människosläktets stora gemensamma ångestbörda genom århundradena och årtusendena - från Sparta och Aten, från Rom och Paris, från London och New York släpad vidare jorden runt av otaliga generationer greker och romare, kelter och germaner - idel oroliga föräldrar och oroade barn.
I.
Bland alla de unga herrar på friarstråt, som under sjuttonhundratalets sista decennium sökte sig till det vackra fruntimmersbeståndet på Edsberg, där den gamla friherrinnan Rudbeck förde en säker härskarspira, funnos också fyra unga bröder Cederström och en deras gode vän, vars karaktär varken du eller jag skulle vetat något vidare om, därest han ej år 1792, vid sitt första besök på Edsberg, hade sagt den gamla friherrinnans tioåriga dotterdotter, Malla Montgomery, en komplimang, som för alltid inristade sig i hennes hjärta och blivit antecknad i hennes dagbok.
» Samuel Annerstedt, som sedan blev gift med Cederströmarnas äldsta syster [Charlotte Cederström], var mycket livlig, glad och angenäm; sjöng förträffligt och var utmärkt kunnig och hygglig. Då han första gången var vid Edsberg, sade han Malla, att han hört henne omtalas som en ovanlig flicka. Hon var då tio år! Denna uppmärksamhet av en person, som hon förut hört berömmas för ovanliga egenskaper, smickrade henne mycket. Hon glömde aldrig sådant, utan gömde dessa ord, som stegrade hennes anspråk och förhoppningar.»
Men när vi nästa gång möta Samuel Annerstedt på livspromenaden, är han ägare till Tuna i Tensta socken, en liten herrgård några mil norr om Uppsala, gift sedan elva år och far till sex barn, vilka med en ogift faster och informator leva i ett enkelt skolhushåll i universitetsstaden. Nu säger han ej längre minnesvärda komplimanger till ovanligt begåvade unga tioåriga damer. Ack nej, han är själv far till en ovanligt begåvad tioårig dotter [Ebba Annerstedt], till vilken han ej riktar några välsvarvade fyndiga artigheter, utan följande lilla brev från hösten 1808:
»Tack lilla Ebba för ditt brev. Det var väl skrivet. Jag vill nödvändigt mäta av mitt vete, innan jag far till Uppsala, annars hade jag redan hälsat på eder. Förmana dina bröder att vara flitiga och lydiga mot magistern och faster. Själv tror jag att du inser nyttan och nödvändigheten därav. - All den glädje mig i livet återstår är att se mina barns förkovran i dygder och kunskaper. Obeskrivligt gärna skickar jag frukt, men du vet, söta Ebba, att den icke är god, men bed faster steka den, så torde han vara ätelig. Mamma mår nu mycket bättre och ber hjärtligen hälsa sina barn. Ävenså pappa.»
Det är den svåra krigshösten 1808, och den »livlige, glade och angenäme» Samuel Annerstedt är nu själv en soldat i tillvarons bittra och motgångsfyllda finska krig, en fyrtiofyraårig man, för vilken livets enda återstående glädje är att se sina barn förkovras i dygder och kunskaper. En man, som har svårt att få sitt vete sålt, och som väl vet, att livets frukt icke är god, men kan göras ätlig med lämplig behandling! Och fyra år hava ej förgått efter författandet av föregående brev, när dess avsändare redan sover i mullen på Tensta kyrkogård, efterlämnande en änka med sex oförsörjda barn i livet, av vilka det äldsta är den nu fjortonåriga Ebba, medan det yngsta, Thure [Thure Annerstedt], den blivande biskopen, endast är sex.
Barnen Annerstedts mormor - Margareta Elisabeth von Mevius [Elisabeth von Mevius] - hade en gång varit ställd i ett än svårare läge. Trettioåtta år gammal hade hon blivit änka efter översten baron Claes Cederström, med åtta barn i livet, varav det yngsta halvtannat, det äldsta fjorton år gammalt. Föga anade hon väl det året - 1778 - att hennes barn och blivande mågar och alla deras ättlingar, i generation efter generation, ända in i det tjugonde århundradet skulle skänka vårt rike en rik skörd av statsministrar och statsråd, lantmarskalkar och landshövdingar, generaler, amiraler och justitieråd, präster, politiker och professorer, konstnärer och konstkännare.
II.
Ett gammalt ordspråk talar om fördelen av att ha biskopen till morbror. De stora Cederströmska barnbarnsskarorna hade det ännu finare. Deras morbror var en blivande ärkebiskop, Carl von Rosenstein, gift sedan 1793 med änkefriherrinnan Annerstedts närmast yngre syster Henriette [Henriette Cederström], och nu (1812) biskop i Linköping, men ännu kvarboende i sitt gamla prosteri, Kumla [Kumla socken] i Närke. Även där har den unga Malla Montgomery varit och stannat en hel dag, med sin mäktiga mormor på återresa från en moster, härskarinnan på det Essenska Kaflås. Malla skriver i sina memoarer:
»Vid Kaflås hade Malla för första gången sett ett välinrättat hus i stor stil - vid Kumla såg hon huru gästfrihet kan göra ett tarvligt hem trevligt. Rummen omålade, blott klistrade med karduspapper, voro små och otillräckliga för det stora hushållet. Fastän själva barnlösa hade Rosensteins hos sig åtta gossar av sina syskons söner och en systerdotter som de upptagit som eget barn. Dessa barns lärare ökade personalen, och de voro överhopade av främmande, kommande och farande, och gamla bekanta från Uppsala tillbragte långa tider vid Kumla.»
Varav man ser att den unga fröken Montgomery fattat en smula av det väsentliga i Carl von Rosensteins väsen, sådant hans minnestecknare i Svenska Akademien skildrar det:
»Människokärlek och begäret att göra och se alla lyckliga omkring sig voro grundegenskaperna i Rosensteins karaktär. Man har anmärkt, att han mer umgicks med adelsmän än med sitt eget stånd, mera med officerare än med präster. Hans eget väsende var ock en sammansättning av präst, adelsman, officer och lantjunkare.»
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

ELSA
LIDMAN
(1874‑1952)

Ogift.

AXEL
LÖTHNER
(1833‑1887)

g. Lidman

HENRIETTE
GRILL
(1860‑1953)

g. Rehbinder

THURE
LIDMAN
(1833‑1889)

Ogift.

SVEN
LIDMAN
(1757‑1823)

g. Landberg
g. Landberg

GERHARD
DE GEER
(1819‑1876)

g. Lidman

FREDRIK
ÅSTRÖM
(1848‑1927)

g. Wessman

SAM
LIDMAN
(1981‑)

f.h. Schmidt

EIVOR
LIEDMAN
(1944‑1992)

f.h. Waholm

AGATHE
WACHTMEISTER
(1863‑1940)

g. De Geer

SIGRID
LIDMAN
(1893‑1967)

Ogift.
Slumpade bilder