Gossen som, följd av sin fattiga mor och redligt arbetande och offrande syster, 6 sep 1900 anlände till Uppsala var nog egentligen i ordets bokstavliga betydelse sinnessjuk, därför att hans sinnen voro sjuka. Han var varken ättling av den gruvligt plågade familjen Lidman eller av den mera livsbelåtna släkten Wolff. Han hade i stället låtit adoptera in sig själv i den stora suveräna och hjälplösa familj som Bertil Malmberg skildrat i sin dikt Dårarna.

Den förste är en maharadjas son
av Ingenstädes och av Långtifrån.

Den andre heter greven av Chambord.
- Den tredje fyller tusen år i år.

Den fjärde är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas. - - -

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

Och han som är en maharadjas son
förtörnades som vid ett helgerån,

när modern smekte med sin grova hand
hans ädla marmorbleka kind ibland. - - -

Och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän därinnanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Jag var en yngre och mindre begåvad bror till greven av Chambord och maharadjans son och porslinssjälen, vilka dock alla med ett älskvärt och förbindligt leende kanske kunnat hälsa den nykomne studenten greve Arvid Bunge välkommen till kretsen och till Uppsala. Vi hade ju redan i tidigare generationer haft goda förbindelser med familjen.

Själv kände jag mig trots allt en smula på tröskeln till en ny och vidare värld, medveten om att nu gällde det att leva upp sitt program på verklighetens mark: att söka realisera sin grevliga dröm och även i vardagens grå enahanda låta omgivningen ana vem jag i själva verket var: cynikern, skeptikern, ironikern, vivören - Propertius, Casanova och Hans Alienus i en enda person - greve Arvid Bunge.

Min mamma hade i den blandning av kärlek, slarv, tillfällighet och brådska, i vilken hon levde, aldrig närmare reflekterat på, att det rum hon hyrt hos doktorinnan Granve, Svartbäcksgatan 4, 3 tr. upp, var genomgångsrummet i en dubblett, där innerrummet innehades av en redan till det tidigare överliggarstadiet övergången juris studerande av Sörmlands-Nerikes nation med utvecklade alkoholvanor och utpräglad läsovana - till lycka för mig en mycket oskyldig och småborgerlig natur.

Vid första visiten efter framkomsten och avlämnandet av min packning fick jag genast ett tillfälle till social topplacering. På doktorinnans älskvärda inbjudan till oss alla tre på middag, blev mitt älskvärt förbindliga svar:

- Ack, vi ska tyvärr äta middag hos min onkel bibliotekarien Annerstedt.

Det där lilla ordet »tyvärr» rymde ju avgrunder av världsmannamässig artighet.

Den gamla enkelt konstruerade och oscariskt fungerande doktorinnan fylldes av en för oss alla tre angenäm högaktning, och vi avtågade till den av farbror Ludvig [Ludvig Annerstedt] ägda och av farbror Claes [Claes Annerstedt] hyrda Geijersgården, där en solid middag väntade, och där farbror Claes bullrande värdigt betonade nödvändigheten av att man åt ordentligt av vad som bjöds. Själv hade han i våras varit på stor herrmiddag hos excellensen Boström och till efterrätt hade serverats en underbar glacepudding. Men då hade den, som förde värdinnan till bordet, tackat för maten, innan det bjudits om.

»Men då sa jag: 'Ursäkta mina herrar, men det här bordet lämnar inte jag förrän jag fått en stor portion till av vår värdinnas underbara glacepudding'. Och då sa Gustaf: 'Ja, är det så att Claes vill ha en portion till så stannar vi förstås allesammans.' Och alla skrattade förstås.»

Och farbror Claes skrattade, bullrande och belåtet.

Ja, så skulle jag också göra en gång, när jag var en hög herre i samhället.

Det kuriösa är att så fort jag upplevde aningen om social maktkänsla och förnäm överlägsenhet, försvann hela treenigheten Propertius-Casanova-Hans Alienus ur synfältet, och jag var uteslutande greve Arvid Bunge.

När jag väl vinkat av min mor och syster vid tåget och kommit hem till mitt tarvligt möblerade tomma studentrum, hade kammen svällt på mig, och jag satte upp min orientaliska vattenpipa och mitt bläckhorn och mina övriga små grejor och fyllde min pipa. Jag hade i en cigarrbutik inköpt ett stort paket snustorr turkisk-anatolisk tobak till ett fantastiskt lågt realisationspris och skulle nu börja röka in piphuvudet med den nya tobaken. Medan jag var sysselsatt härmed öppnades tamburdörren och in trädde min dubblettkamrat - en äldre flintskallig, rödbrusig herre med blacka blå ögon, välskuren näsa, tjocka röda läppar under en tunn mustasch och med en mig plågsam utdunstning av tobak, alkohol och svett.

Vi presentera oss - han har tydligen vid middagsbordet genom doktorinnan inhämtat hos vem jag dinerat och bemöter mig påfallande vänligt och förstående. Han har ju en tolvårig erfarenhet av Uppsala och vill på intet sätt med någon överlägsenhet bemöta en naturligtvis blyg recentior.

Vi följas åt in på hans rum, han tänder lampan vid sitt skrivbord och ber mig sitta ner. Vid lampfoten ser jag kabinettsfotografien av hans far och mor och en massa söner flankerade av ett par systrar - om jag minns rätt - även de långa och högtidligt uppsträckta. Det ligger över hela gruppen en outsägligt svensk atmosfär av ekonomisk trygghet och själslig trånghet - trots samtliga herrars likformade höga pannor under de lätt fjunbevuxna flintskallarna. Jag förnimmer familjen som en flottpärla på väg uppåt genom samhällsbuljongen, och jag har farbror Sams bestämda bud att man skall bemöta knoddar vänligt.

Jag stannar i förvåning inför denna grupp av likformade höga pannor och kala hjässor och säger något artigt om »vilken krets av intellektuella kritiker måste ni inte vara».

Och så börjar han orientera mig i Uppsala nöjesliv - han har själv varit sin nations klubbmästare. - Som ung student reste han anonymt - utan att föräldrarna någonsin haft en aning om det - till den stora världsutställningen i Bryssel - hans första Uppsalaår bestod egentligen bara av champagne och flickor. Men även sådant tröttnar man på - och nu hade han lagt upp och skötte sina studier. Han gick också in i Verdandi som ung och var alltjämt intresserad av aktuell politik. Han ler cyniskt invigt och förtroligt: Det är för resten bara klokt av en ung student att gå in i Verdandi. De gamla verdandisterna är nu på väg till alla nyckelställningarna i samhället. Det finns både professorer och politiker som frågar en ung student om han är medlem av Verdandi.

Samtalets vändning föranleder oss nu båda att deklarera våra politiska ståndpunkter. Till hans - nästan också till min - absoluta häpnad meddelar jag den gamle överliggaren-köpmannasonen, att jag är reaktionär - att jag en gång hoppas få vara med om att grunda ett stort feodalt junkerparti. Den enda räddningen både för landet och jordbruket är att den svenska jorden delas upp på en serie grev- och friherrskap, att bönderna bli »gleba adscripti» och att »ius prima noctis» införes i svensk rätt.

Den något sprit- och tanketrötte trettiårige juris studeranden och verdandisten känner sällsamt nog också han till begreppet »ius prima noctis», men hela hans varelse uppröres i grunden inför tanken på denna revolutionerande lagstiftnings införande i Sverige. Han ser sentimentalt på sina långa systrar på kabinettsfotografiet och frågar fnysande och indignerat:

- Vad skulle du säga om en sådan där greve rekvirerade din syster, när hon skulle gifta sig?

Och jag svarade spotskt, hånfullt och Arvid Bungeskt:

- Du behöver inte oroa dig för min syster - vi kommer alltid att tillhöra feodaladeln.

Och så sade vi godnatt till varandra, medan den gamle överliggaren oroad och upprörd uttalade sin förvåning, sin förskräckelse och sitt förakt för den nya politiska partibildningen och dess övermaga representant. Men jag gick belåten in på mitt nya rum och blossade friskt på min orientaliska vattenpipa, tills jag plötsligt började svettas och allt snurrade runt för mig och jag i handfatet i min lilla trä-pigkommod fick kasta upp hela den fina Annerstedtska middagen.

Men min syster hade på kvällen avrest till det grevliga gods, där hon tjänstgjorde som guvernant. Och från min mamma har jag bl. a. följande brev 13.9:

»Tack för brevet som kom mig tillhanda i går afton. Ja, min lille gosse, Sven kände sig ensam, men jag än mer arm, fattig och övergiven i all min ensamhet. Ja, nu är det bäst att vi blott knogar på och muntrar upp varann så gott vi kunna - och jag tror att vi alla tre ha god tåga uti oss och därtill vilja framåt och uppåt. Det lönar ej att sätta målet lågt - tvärtom - och så hålla vi samman, vi tre, av alla krafter - så hoppas jag att vi reder oss.

Härmed sänder jag nu ned spritköket samt en tallrik att ställa det på, så att Sven ej förstör doktorinnans möbler, samt koka och fyll det ej i närheten av vare sig lampa eller brasa - ej heller i närheten av gardiner eller annat antändligt. Samt choklade, socker och lite cakes att förlusta sig med samt en kopp och sked. Dessutom en lineal och farbror Sams lilla tavla med tänkespråket och Svens egen psalmbok och en väckarklocka. Var nu rädd om den, samt drag ej upp den för häftigt eller i riktning motsatt mot vad pilarna ange, är Sven snäll.»

Och i ett par andra brev läser jag:

»Tack för de få raderna. Det var ändock en glädje att få veta att Sven levde, men någon underrättelse om vad slags arbete och om hur det går och vad Sven gör under vilotiden, det får jag aldrig veta - ej heller om Sven arbetar med fröjd och det går framåt, det anses också för överflödigt att upplysa mig om. Jag får alltid stå ensam och bortglömd utanför - allt till följd utav min kunskapsbrist. Men det är ju rättvist att så är.

Hur mycket pengar fick Sven ifrån Elsa? Har Sven skrivit och underrättat henne om att de framkommit? Har Sven betalt sin fulla inackordering för månaden hos Doctorinnan? Så att Sven ej suddar där. Och snälla Sven ge ej ut något i onödan, beder mamma, ty betänk att 1 okt har jag hyran och gasen och veden och så andra utgifter så att jag har ingenting att dela med mig utan får nog Elsa hjälpa mig som vanligt.»

Men där dyker plötsligt och oväntat tante Emma Forssman upp - plantageägarinnan från S:t Mauritius - som blev så glad åt att jag skulle bli miljonär en gång och som blev husföreståndarinna åt en blekingsk större affärsman, änkling med många barn:

»Tante Emma Forssmans husbonde är död. Jag undrar just om Emma ville slå sig tillsammans med mig och vi skulle börja baka eller göra korv - ty det vore nog lönande, ty förr eller senare blir det nog min lott, såvida inte barnen får sådana inkomster så att vi kunde bo tillsammans strax utanför Stockholm, och så ha inackorderingar om somrarna, så tycker jag det vore trevligast.»

Det är inte lätt att vara greve Arvid Bunge och sorglöst göra av med ärvda miljoner, medan ens mamma tänker göra korv till avsalu eller baka bullar för det enklare borgerskapets behov. Det gäller att inte tappa tråden, viljan och hållningen:

Andréa Doria, sväng högt det trasiga baneret!
Det är väl fegt att klaga medan någon ser det -
att yppa för en ann det sår som blöder.

Jag beslöt mig från början att inte längre iföra mig den enkla blå cheviotkostym som min mor bestämt för mig till vardagsdräkt. Hon hade också i sin moderliga förtänksamhet låtit sy mig en svart bonjourkostym med randiga byxor att begagnas vid särskilt högtidliga tillfällen, visiter och finare middagar. Jag beslöt mig från första dagen att den skulle bli min vardagskostym, och iförd den sprattlade jag in på den Graveska inackorderingsscenen och sökte spela förnäm och blaserad adlig vivör inför tre par friska och kritiska unga studentögon.

Och två av ögonparen tillhörde unga kvinnor - kloka, begåvade, livsdugliga människovarelser - den ena av dem en grym och mörkögd skönhet som genast på hösten i min diktning fick namnet Cleopatra:

Jag ser dina ögon bruna, dystra
(hon hade i själva verket en skälmsk och leende blick)
som blicka mot riken, som ingen sett,
och drömmande vemodsfullt tycks du lystra
till sorlet från källor, som aldrig vätt
någon mänsklig fot,
men fuktat var rot
till trädet, som lyser av kärlekens frukter röda.
Cleopatra, dig har den skumborna väckt från de döda.

På vårterminen steg temperaturen ytterligare, hon heter nu Roxane efter Rostands då världsberömda Cyrano - och efter sitt eget mycket liknande dopnamn - för att nå sin kulmen i mars månad 1901, då jag den sjunde skriver i en dagboksanteckning:

»Mitt öde tillspetsas alltmer och mer. Jag börjar för var dag som går mer och mer märka att Ellen Keys yttrande om Elizabeth Barrett-Browning karaktäriserar mig: 'Hon ägde den äkta lyriska konstitutionen, vilket innebär att intryck som på vanliga människor verka som en ytlig beröring genombäva en dylik organism som elektriska stötar - att lidanden, för andra en rispa, för dessa bli sår av vilka de förblöda - att fröjder, för trögare sinnen ett välbehag, ge dessa en råga av gudars salighet.'

I går satt jag inne hos Roxane på eftermiddagen och pratade bort nästan en hel timme. Jag kom i det mest strålande humör, och när jag gått och lagt mig på kvällen, låg jag och tänkte på henne ett par timmar. Jag jublade och somnade med tanken på att i morgon bittida skulle vi gå ut och gå tillsammans. Jag drömde om henne i natt. Jag kom ut till frukostbordet i jublande glädje. Vi sade godmorgon på samma gång. Vädret var utomordentligt vackert. En vintermorgon drömmande om maj och solsken. När vi kommo ut i tamburen föreslog jag henne en promenad. 'Nej, kandidaten, jag har absolut inte tid.'

Jag stod och gycklade och skämtade en stund för att dölja min ledsnad, men när jag kom in i mitt rum fick jag tårar i ögonen. Jag tyckte hela min dröms lustgård skövlad av stormvindarna.

Jag kastade mig på sängen och grät. Allt är ju från början till slut mitt fel. Jag har stött mig över det minsta. Jag har varit skådespelare. Jag skulle kunna skriva sidor, men stannar - antagligen av lättja för att vilja uppskriva mina analyser.»

Och natten mellan den tjugonde och tjuguförsta mars skrev jag:

Min smärta log jag åt och log åt mitt elände.
I sömnen log jag än, när tårar ögat brände
och som en drucken man städs leende jag gick
och leende och stolt jag mötte hennes blick.
Jag älskar dig, blott Dig, jag älskar dig, Roxane,
jag älskar med en eld vars like aldrig brann.

I nattens timmar tyst jag viskar än ditt namn,
och detta enda namn som i min moders famn
jag grät, ett dödstrött barn, och skrattade tillika
och blott vid hennes namn lät alla sorger vika.

Jag älskar dig fast du min minsta bön ej hör,
fast du ej anat ens den smärta du mig gör.
Jag älskar dig ännu, fast du min kärlek hånat.
Och jag vill älska dig tills varje hårstrå grånat,
tills ålderdomen tömt den blodets heta saft
som gav mitt sinne mod och mina tankar kraft.

Du själv, din blotta röst mitt hela väsen dårar,
och detta enda namn, som än mitt öga tårar,
jag viskar det blott tyst, jag aldrig högt det säger,
det är det käraste, det bästa som jag äger.

Det hela blev ett barnsligt, uppriktigt och äkta lidande, dubbelt smärtsamt och förtvivlat därför att det hela tiden skulle bäras upp av den ironiskt cyniska Arvid Bungeska vivörmasken och betraktas från en inbillad världserfarenhets överlägsna utsiktspunkter. Där satt jag grevligt leende i hennes sällskap vid varje måltid och spillde inte bara både fast och flytande föda på uppslagen och västen till min fina svarta bonjour, utan höll på att förspilla två terminers studier och till ingen nytta kasta bort min fattiga mammas sista slantar.

Hon gör själv ett överslag över vad hennes son kostat henne fr. o. m. förra vårens studentexamen:

»Nu har jag sålt aktier för Svens skull till 1 100 kronors värde och dessutom offrat mina 400 och vad Sven hade i sin sparbanksbok, så nu må väl Sven begripa att jag ej kan gå längre - och därtill Elsa 150 kronor. Jag tycker att det är fruktansvärda utgifter på ett år av fattigt folk och så tänker ynglingen ej ut något, som ger pengar utan blott förstör.

Ja, Herre Gud hjälpe och bevare oss. När jag tänker på framtiden blir jag rent förskräckt och förtvivlad - och så länge jag kan slår jag bort tanken. Men så kan det ju ej gå i oändlighet. Stackars lilla Elsa, hon tycks bli offret!

Var rädd om sig och sköt om sig - Sven håller sig väl ren och snygg, både kropp och kläder. Kom ihåg att renlighet näst dygd äro de bästa medlen mot sjukdom. Aldrig svarar Sven på mina frågor utan tiger ihjäl dem, men därmed blir vi ej hjälpta i längden. Skriv snart och litet utförligt beder Svens fattiga och oroliga mamma.

Elsa hälsar Sven så mycket. Ävenså farbror Feuk (mannen vilken som ung förvandlade målningen av min morfars farfar till en bild av konungamördaren Johan Jacob Anckarström).

Han sade att han tyckte det var mycket tomt efter Unger Sven samt var mycket intresserad av att höra hur Sven arbetade och skötte sig samt om Sven var noga i sitt val av kamrater, och det sade jag att Sven var. Och dessutom undrade han, om Sven tog efter Persson i hans vanor att ha dryckjom hemma i sitt rum och sa att så brukades numera ibland ungdomen, men även däri trodde jag mig kunna gå i god för min son. Det gladde mig att han följer Sven med intresse och vill ha reda på Svens smak.

När det här brevet kommer Sven tillhanda vill jag hoppas att tentamen är lyckligt överstånden och att Sven är lugn och kry. Sven tänker väl ibland på mamma så att Sven aktar sig på alla vis Sven kan - jag vill så gärna tro det både för egen och farbror Sams skull.

Men med grämelse ser jag att Sven ej vill begripa sin ställning och rätta sig därefter. Sven måste lära sig att behärska den Lidmanska njutningslystnaden, tills Sven själv kan betala den och inte bara pocka och begära av andra.

Ja, allt detta har jag nu sagt Sven, så att Sven något litet skall få kännedom om sin mor, som han alldeles ej tycker att det lönar mödan att lära känna eller komma ihåg med ringaste tillstymmelse av tillgivenhet annat än när han anser sig behöva hennes hjälp.

Sven måste komma ihåg att Sven är fattig - sätt upp det på en lapp eller var som helst - så att Sven ser ordet fattig eftersom Sven aldrig vill minnas det, utan det skall komma över Sven i form av obetalta räkningar.

Hade Sven begripit orden och verkligheten därav, skulle dylikt aldrig hända Sven.»

Men ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän därinnanför.