» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Greve Arvid Bunge
Det kallades officiellt för mogenhetsexamen - det stod mogenhetsexamen på avgångsbetyget - av vad orsak vet jag ej. Jag vet endast hur oerhört omogen - på alla sätt omogen - jag stod där på min examens tröskel - från vilken jag enligt uppgift och allmän uppfattning skulle ha en väg rakt in i livet och en ljusnande framtid.
Jag hade naturligtvis inte varit med på den stora studentfesten på Hasselbacken - jag var ett geni och ingen bracka - jag hade heller inte blivit fotograferad vare sig ensam eller i grupp med någon fånig studentmössa på huvudet.
Fotografier var något för brackor!
Inte hade man någon fotografi efter Propertius - eller efter Stagnelius. Jag ville hellre dö som den senare - utan att lämna någon säker bild efter mig. Jag skulle endast leva i mina odödliga vers. Där skulle eftervärlden bakom orden söka sig fram till bilden av Sven Lidman - lidelsens och lustans store enastående diktare i den svenska litteraturens panteon - den store ensamme - av kvinnor älskade - av lust förbrände.
Hans Alienus hade inte heller lämnat någon bild efter sig - endast det sköna gudahuvudet - bilden av Zeus från Otricoli.
Ja, där stod eller snarare låg jag på livets tröskel - ett hjälplöst byte för varje tillfälligt förbipasserande nyck eller infall. Efteråt har jag en känsla att jag inte var någon verklig människa utan ett vanskapt missfoster - eller med ett förmildrande ord vad Paulus kallar sig själv:
Ett ofullgånget foster.
Jag kan ännu tack vare brev, dagboksanteckningar och minnesbilder skapa mig ett slags allmän föreställning om den unge studentens väsentliga komponenter.
Där var drömmen om Propertius och den stora sexuella lidelsen - där var drömmen om Hans Alienus, skönhetsmartyren och livskonstnären - där var drömmen om Casanova, den oövervinnelige och outtröttlige hjälten på kärlekens slagfält - en virvelvind av vita kvinnolemmar och vällustiga kärleksattityder. Men där fanns också en del David Sprengel och en del av den misantropiskt cyniske konjaksadvokaten och - som kören i hela det tragiska skådespelet - de fyra rösterna och gestalterna av mina drunknade farbröder.
Men innerst inne under allt detta - dold och osynlig för alla människor - en skälvande, sökande låga, nästan kvävd i röken och dunsterna: en längtan mot något alldeles okänt och oanat - något som vill lyfta sig och stiga - uppåt - ständigt uppåt.
För mig själv i detta nu som helhetsbild: lindansaren på färd över den smala linan, eller gossen i grottan, som aningslöst springer ut på den tunna isbron över de väldiga avgrunderna: därnere i djupet under mig ligga fängelser och sinnessjukhus och vårdhem och anstalter - och felklivet och fallet ligga millimetersnubblande nära. Men utan aning om faran löper jag tryggt framåt på min sällsamma vädjobana - alldeles omedveten om att där - på andra sidan - väntar mig förklaringen, förlossningen, förlåtelsen - slutdomen - den store Överläkarens kärleksfulla fixering av och förlossning ur just detta sjukdomsfall.
Från studentmottagandet på Norra Latins skolgård rusade jag Drottninggatan nedför med mina drömmars moderna korta blå vårrock hängande över min första frack - alltsammans gåvor, dyrköpta gåvor av min mor och syster. Men jag ville inte gå i deras sällskap en gång - de voro för mig bara fula, löjliga och illa klädda varelser i jämförelse med de förnäma, eleganta föräldrar och flotta unga flickor, som omgåvo de utvaldas lyckliga skara.
Jag hatade allt och alla och mig själv och rusade Drottninggatan nedför till mitt hem, där en festligt dukad middag med underbart vällagad och utsökt mat väntade oss. Det hela inlett av ett litet delikat smörgåsbord med nubbe: jag hade ju i dag officiellt gjort mitt inträde i de vuxnas och mognas värld och med min studentmössa krönt min mors elva år långa strid, möda och dröm om min framtid.
Sven hade tagit studenten och hade ännu ej fyllt arton år.
Till festens värdiga firande hade min mor också satt fram en dyrbar blomsteruppsats i kristall - en familjeklenod som var hennes stolthet. På något för mig obegripligt sätt lyckades jag slå ikull den så att den gick sönder. Och på min mors smärtsamma utrop: - Och den som var över hundra år gammal! svarade jag överlägset och ironiskt:
- Ja, har den hållit så länge, så var det verkligen på tiden att den gick sönder.
Ord och gärningar som dessa kan jag aldrig i livet förlåta mig själv genom att skriva dem på några puberaldystrofiska mognadsstörningars konto. Jag måste under smärta och blygsel bokföra dem under rubriken Synd - ett konto som en gång skall få sin definitiva genomgång och sin slutliga förklaring, då Han kommer som skall döma över levande och döda - och jag når fram - ej bara till en skicklig läkares befriande analys utan till en rättfärdig Domares och barmhärtig Faders förlåtande nåd och kärlek.
Tänk att det finns förlåtelse!
Jag lever dock i en underbar värld och i ett sällsamt sammanhang av Dom och Läkedom.
Men ännu ett halvsekel efteråt kunde min syster våndas vid minnet av den stunden, då hon tjugufem år gammal vid sin mors sida fick löpa gatlopp Drottninggatan utför - med blommor i händerna jagande efter en förlorad son och bror.
Lukasevangeliet talar utförligt om den förlorade sonens äldre bror, men ingenting om hans äldre syster.
Jag läste en gång ett franskt kvickhuvuds ord om en samtida chefredaktör:
Il peut diro tout-ce-qu'il veut, mais malheureusement il n'a rien á dire. Jag kunde också där jag låg på tröskeln till något, som skulle vara livet, säga om mig själv, att jag kunde skriva vad jag ville, men att jag tyvärr inte hade något att skriva. Veckorna efter min studentexamen var jag nämligen sysselsatt med att söka ge uttryck åt vad jag inbillade eller ville inbilla mig själv skulle röra sig inom mig.
Tiden och tillfället hade kort innan helt oväntat och oberäkneligt kastat ett par nya köttben i den vilt kokande författargrytan. Kanske hade jag i ett för realisationspris inköpt häfte av Velhagen & Klasings Monathefte läst någon artikel eller någon recension av en bok om den tyske nyromantiske dramaturgen - Christian Friedrich Grabbe. En alldeles okänd auktoritet hade skrivit om merbemälte Grabbe att han var »en vanmaktens titan» - en titel som jag ögonblickligen tyckte passade mig själv och min begåvning som handsken handen.
Han hade en gång betraktats som en misslyckad och försupen jurist och författare - men var numera av mången ansedd som Tysklands störste dramaturg vid sidan av Kleist och Hebbel - ja, mer än en hade funnit honom vara en föregångare för den moderna teatern.
»Vanmäktig titan» - »brist på självbehärskning och jämvikt» - »dryckenskap och måttlöshet». Det skänkte nästan diktens glans också åt det Sundewallska konjaksbordet.
Det blev att fortast möjligt löpa till Lindgrens bokhandel och i Reclams Universalbiblioteks edition för 20 öre inköpa »det barocka, cyniska och plumpa, av vilt patos burna sorgespelet 'Hertig Theodor av Gottland'». Det blev läst under vrål och vilda paroxysmer, hopp och skutt i luften och utlöste i sin tur en sorgespelsid under den samtidiga läsningen i skolan av Livius skildring av Syracusas belägring. Jag har ett minne av att det gick oerhört fort att skriva - fraserna och scenerna forsade fram på papperet under dagarna efter studentexamen. Den sjuttonårige hjälten hette Hieronymus och var den siste Hieros sonson - den siste av sin stolta ätt. Det var vilda orgier med otaliga mord och våldtäkter, tills jag inte orkade skriva mer utan lämnade manuskriptet till David Sprengel för att få det läst och bedömt.
Han behöll det.
Men nu var det bara att gå på.
Ett ouppskuret recensionsexemplar - vilka lönnmördare äro inte de litterära tidningsredaktionerna - ett ouppskuret exemplar av K. A. Tavaststjernas Laureatus hade också en gång under det sista läsåret i Norra Latin lyst i ett antikvariats fönster och av mig förvärvats. Sprengel hade något ogillat inköpet. Tavaststjerna skulle ha blivit avfälling innan sin död - liksom Strindberg - och bekänt sig till kristendomen - men han hade i varje fall en gång varit en äkta skald och älskat en berömd operettsångerska.
Laureatus gav mig också uppslaget att skildra min utvecklingsgång och mitt livs historia i ett slags självbiografiskt epos på vers - ottave time med inströdda lyriska dikter, epigram och impromptun. Jag var en ung greve Arvid Bunge - oerhört förnäm, förfinad och degenererad - och trött, mycket trött- vilket framgår av några ännu bevarade versrader från en av de inskjutna dikterna.
Men Arvid Bunge drog ett sista bloss på sin cigarr
och stirrade förströdd och trött i brasan:
Eh bien, fini, c'est tout fini - jag är en narr...
Varav jag i alla fall kan förstå att jag redan för mer än ett halvt århundrade sedan ägde en intermittent kunskap om ett grundläggande drag i mitt väsen. Liksom jag av ett liknande verspar ur samma epos:
Men Arvid Bunge drog ett bloss på cigarretten
och stirrade förströdd och trött på skånska slätten
lärt mig inse att denna min första ungdom var i högsta grad präglad av förströddhet, trötthet och tobaksrökning - dels cigarr, dels cigarrett.
Men sinande inspiration och verstekniska rimsvårigheter läto mig snabbt övergå till prosan. Jag började i stället skriva en roman om samme stackars greve, som var brorson och arvinge till erotomanen-överstekammarjunkaren greve Carl-Gösta Bunge, innehavare av slottet och fideikommisset Bungehus. Min farbror vistades merendels i de två magnifika, från den övriga rumsfilen omsorgsfullt isolerade gemak, som till bristningsgränsen voro fyllda av erotisk litteratur, lasciva målningar och liderliga gravyrer.
I romanens första kapitel är efter ett lätt sommarregn den gamle ädlingen ute med sin betjänt och leker på slottsplanen med att bygga kanaler och broar, då hans brorson brutalt kommer insprängande på Diana, hans svarta favoritsto, iförd en riddräkt, sådan jag sett en engelsk ädling bära den på omslaget till ett gammalt julnummer av Ny Tidning för Idrott, där han artigt konverserande rider bredvid en sagolikt blond och skön och välboren och välklädd ung engelsk lady i hennes dogcart.
Just så som jag borde ha sett ut om det funnits någon rättvisa här på jorden - och förlovad just med en sådan kvinna.
Jag har nästan en känsla av att jag här i grevlighet överträffar t. o. m. min vän David, när jag i romanens introduktionskapitel skildrar mitt alter ego - mitt drömjag - mannen som jag i de dagarna drömde om att likna och tyckte mig likna.
Så här ville jag vara och verka:
»Han var en ung man - efter utseendet att döma omkring tjugo år. Kring den smärta, smidiga gestalten smög sig en ridrock av rött kläde. Byxor och väst voro gula och de svarta stövlarna hade gula uppslag. Han hade samma höga, bakåtsträckta panna, samma stolta örnnäsa som greve Carl-Gösta, men ögonen voro gröna - ej av den vanliga grågröna färgen - utan nästan smaragdgröna och lågo något på sned i det mörkbruna, renrakade ansiktet.
Det finnes människor - och det kanske är de flesta - som inbilla sig kunna läsa andra människors tankar i deras ögon - människor som i barnslig enfald tro sig kunna döma och analysera andras karaktärer efter deras blickar och ansiktsuttryck, men för sådana var den nykomne i sanning en olöslig gåta. Man kände endast ett intensivt behov av lugn, av klarhet och reda, när man fick en blick ur dessa ögon, som avmätt och kyligt sågo ut i världen, liksom genomskådade de, föraktade de allt och alla omkring sig.
Dragen voro skarpa, markerade och i förening med den snipiga dubbelhakan ökade de den prägel av stolt förnäm överlägsenhet, som vilade över den nykomne. Men efter en stunds betraktande greps man av en oförklarlig längtan efter sjudande liv i detta ansikte, efter att se dessa ögon fyllda av tårar, dessa drag skälvande i sorg och smärta. Man tyckte sig ana något annat, något förunderligt, oerhört, som skulle ligga bakom detta onaturligt uttryckslösa ansikte, som i sin marmorkalla stelhet föreföll som en mask. De våldsamt hoppressade läpparna tycktes dölja något, som varje ögonblick hotade slippa över dem, och man kunde, ville ej tänka annat än att bakom detta isande lugn och denna skenbara likgiltighet låg en vulkan av passioner och känslor.
Ett hånande småleende lekte kring mungiporna, när han såg den gamle, men trött slöto sig de halvslocknande ögonen och de ljusbruna ögonlocken kommo de djupa, blåröda ringarna under ögonen att än tydligare framträda. Han tycktes gripen av medlidande med den gamle, med sig själv, men så sporrade han sin häst och sprängde in på planen. Kanaler, broar, kullar, hela gubbens arbete trampade hästhovarna sönder och regnvattnet i de små sjöarna och dammarna stänkte runt omkring.
Greve Arvid ropade på betjänten, som hela tiden stått lika orörlig och till det yttre åtminstone ointresserad, liksom varken såg eller hörde han något av allt det som försiggick omkring honom.
- Åkeson, när överstekammarjunkaren kommer upp, så låt honom taga en så stark dosis av opiet, att han får sova tills i morgon. Det är så tråkigt, att han skall vara så nervös, när det är åska i luften.
- Ja, herr Greve!»
Ja, i sanning måste jag utbrista med Daniel Persson i Tällberg, när han telegramhyllade sin gamle partikamrat greve 'Rual' Hamilton:
- Länge leve sådan greve!
Men jag förstår samtidigt att det är så här grevligt som verkliga författare kunna bära sig åt. Jag minns Goncourternas dagboksreplik efter ett gästuppträdande av Barbey d'Aurevilly, då denne i författarkretsen berättat om sin barndom på det gamla normandiska fäderneslottet, där oinridna hästar fingo springa runt på den inre borggården, medan Barbey d'Aurevillys fader skänkte honom en ecu var gång han lyckades hoppa upp på ett av ungdjuren för att rida på det.
»Men vi som själva äro från Normandie, vi visste ju att Barbey d'Aurevillys fader aldrig ägt vare sig ett slott, en häst eller en ecu, så att vi gladde oss åt att vår gamle vän fått en så lycklig och lysande barndom.»
När jag tänker på med vilken njutning och sakkunskap jag beskrev både riddräkt och ridhäst och lät den distingerade livreklädde betjänten vaksamt och vördsamt följa min degenererade farbror erotomanen-överstekammarjunkarens lekar i sanden, kan jag ställa samma förvånade fråga till mig själv som den gamle d'Israeli fällde när han fick höra hur hans son Benjamin skrivit en roman om en ung hertig:
- Men han har ju aldrig råkat någon hertig.
Den gamle d'Israeli hade tydligen ingen aning om vilka kunskapsprov fantasins fattiga martyrer mäkta prestera. Jag minns ju med vilken ironisk skadeglädje jag en gång framåt julen 1912 framför Sturebadets biljettlucka växlade några repliker med min ungdoms längesedan störtade idol David Sprengel, nyligen återkommen från en årslång vistelse i Marocko.
- Ja, käre David, det hade väl ingen av oss anat att vi efter sju års skilsmässa skulle råkas i ett badhus.
- Ja, se du när man vistats länge i orienten lär man sig älska bad.
Och så gled samtalet vidare mellan de forna klasskamraterna, och David Sprengel hade samma aristokratiska tonfall och grimaser och ögonlyftningar som bedårat mig i vår ungdoms gymnasistår:
- Ja ha höt att du ha en herregård.
- Ja, det överensstämmer med faktiska förhållandet.
- Ä den stor?
- Ja det beror på vad man har för pretentioner på storhet.
David Sprengel, som hade lika stora kunskaper om realiteterna i sin samtids Sverige som jag såsom greve Sven Lave Lotharius Lidman haft om mina gosseårs, såg hjälplöst undrande ut i luften för att finna någon fast jämförelsepunkt:
- Ä den lika stor som Naddö?
- Nej - den är mer än fem gånger så stor.
Det lyste upp något av djupare intresse och avundsjuk beundran i Davids blickar, ansiktsmin och tonfall, och han frågade med verklig spänning i sin diskret släpande stämma:
- Ha du betjänt?
Ja, i varje fall hade hans gamle vän och yngre tvillingbroder greve Arvid Bunge både betjänt och groom.
Men när jag i början av juni 1900 skulle avresa till Visby - till farbror Otto Sylvan - redan mer än två årtionden änkling efter min faster Lisen - medförde jag som extra rotsaker och soppben i min författargryta Baudelaires Les fleurs du mal, kommen mig tillhanda just på dagen för min mogenhetsexamen - och av mig studerad mångdubbelt omsorgsfullt än någonsin den studieplan för juridikofil- och juris kandidatexamen, som min onkel bibliotekarien Claes Annerstedt älskvärt och nådigt sänt mig från Uppsala. Dessutom som lämplig vägvisare på Propertiusvägen Pierre Louys Les chansons de Bilithis, i ett uppskuret exemplar hittat någon vecka tidigare i ett stockholmskt antikvariatfönster, samt Stendhals Physiologie de l'amour och Le rouge et le noir - men först och främst Hans Alienus, som jag för tillfället betraktade som min bibel.
Dessutom ingick i packningen två tjocka ordentligt bundna volymer med grå tygryggar och ett fabriksmärke i form av en kopiepress och initialerna J. 0. Ö. & S. Den ena volymen - av normal 600 sidors tjocklek - skulle bli min dagbok för det närmaste året - den andra, på endast mellan 3 och 400 sidor - innehöll ett tjugutal redan renskrivna blad av min stora roman om greve Arvid Bunge.
Tyvärr - jag säger av uppriktigaste hjärta tyvärr - skar jag ut denna dagboks hundra första sidor en gång då jag ett par år efter min frälsning sökte göra upp med mitt förflutna och kände mig som en riktig religiös upptäcktsresande, när - som jag föreställde mig - jag vid min Frälsares hand steg ned i den stora minneskloaken. Jag inbillade mig den gången i min andliga okunnighet, att en människosjäl kan nå andlig frihet och rening genom att utplåna skrivtecken och bränna upp dagboksanteckningar och brev ur det förflutna - alldeles som om man skulle kunna döda vad som en gång var liv och gärning genom att låta papper brinna - och stå oskyldig inför domaren genom att förklara att man förlåtit sig själv sina förbrytelser mot andra och bränt upp berättelsen om dem i sin värmepanna.
Men jag förstår i detta nu bättre mig själv. Det hade den gången verkat så pinsamt förödmjukande på mitt spirande kristna jag, att ånyo genomleva dessa dagbokssidor, där jag för mig själv låtsades vara en skeptisk, ironisk, blaserad vivör. Jag hade ett behov att till varje pris kräkas upp mig själv och själv få förinta bilderna ur ett förnedrande förflutet.
Men bäst kanske min existens och mitt väsen och mitt oväsen fångas i några av min mors brev till sin ende, älskade son, med början 4 juni 1900.
»Käraste min lille gosse! Vad jag var orolig sedan jag lämnat båten och kom att tänka på att Sven satt där så tunnklädd i blåsten - efter den förfärliga svettningen - att Sven skulle bli förkyld och få lunginflammation, och när jag så kom hem och fann hemmet så tomt och ödsligt, så höll jag på att komma i gråt, men så kom jag lyckligtvis att tänka på, att det var till Svens nytta och nöje och att sjöluften tillika med solen skulle stärka Svens enerverade fysik och så ge vila för Svens hjärna alldeles - åtminstone under 14 dagar. Det skulle stärka nerverna betydligt. Och så försök att ej röka mer än en cigarrett efter varje middag - försök att uppfylla mammas önskan därvidlag.
Härmed sänder jag nu Svens kvarglömda näsdukar och manschetter samt bibeln. Sven kan ju läsa en och annan vers däri.
Om måndag börjar vi rengöringen av Svens rum.
Glöm ej att köpa litet blommor och gå med ut på gravarna - och lägg då några på faster Lisens och tante Victorines grav.
Hälsa Sylvans så mycket samt var själv innerligt hälsad ifrån Mam's och glöm ej att tänka på henne, när frestelsen kommer.»
Överst på första sidan till detta min mors första brev till den bortreste sonen-studenten står ovanför avsändaradress och datum:
»Bränn alltid mina brev sedan de blivit lästa!»
Jag läste aldrig min mors brev ordentligt - i så fall skulle väl mitt hjärta upplevat henne annorlunda - men jag gömde dem alla omsorgsfullt av den anledningen att jag ville utöka det Lidmanska släktarkivet med ett band, som uteslutande skulle handla om den fjärde Sven Lidman. Utan en tanke på att jag som en ny Propertius eller Stagnelius endast skulle låta mitt odödliga verk tala till eftervärlden!
Men nu blir det i stället min mor som får tala:
»17.18. juni. Käraste min gosse! Kanske jag ej får säga så nu sedan han blivit student. - Hanna har börjat i dag med Svens rum, men det är likt ett augiasstall. Nog får vi göra i dagarna 3 och sedan får väl Sven ta lika lång tid att ordna alla böcker igen. Snälla Sven skriv ett ordentligt brev i veckan. Tänk på Mamma, som sitter här ensam med sin rika fantasi och gör upp allt möjligt. Sven har väl alltid sina gamla kläder på, när Sven ligger nere vid stranden och solar sig? Jag önskade att jag hade haft Sven med mig i kyrkan i dag, men som vanligt fick jag stanna vid bara önskningarna.
Lexikonet med 3 franska böcker har jag funnit rätt på och sändes i morgon med Thjelvar samt 15 kr inuti lexikonet (5 kr skall Sylvans jungfru ha när Sven lämnar där). Var för övrigt rädd om pengarna och tänk stadigt på att jag inga inkomster har, blott utgifter, och att jag tär alltjämt på det lilla som finns, så att jag fruktar för att det ej kommer att räcka till ett års inackorderingsavgift ens i Upsala.
Hevy har lovat Sven en chokladkaka på födelsedagen. Vill Sven ha den sparad till hemkomsten eller nedsänd?
Är Sven vänlig och hjälpsam mot Sylvanarna eller smiter Sven undan en handräckning där som här? Försök att aldrig lämna sitt rum, förrän Sven har sett sig omkring, att allt är på sin plats och i ordning, samt häng alltid upp sina kläder vid varje omklädning och för natten. Var hjälpsam efter sin förmåga och hjälp sig själv så att Sven ej blir till besvär.
Faster Ebba har jag haft brev ifrån och hon hoppas att Sven skall lägga ner all sin flit på levebrödsstudier och släppa den andra gojan. Och jag ämnar svara henne att jag tror att Sven nu skall arbeta på sin framtid av alla krafter.
Var nu vänlig och uppmärksam emot Elsa därnere och svara henne aldrig näsvist och ohöviskt, så att hon tvingas för sina disciplars skull att hålla både sig och dem ifrån Sven. I och med detsamma Sven det gör, så vanhedrar Sven sin mor och far. Tänk väl därpå och förivra sig ej. Och dessutom: lägg på hjärtat att försöka arbeta emot sin hämndkänsla, som jag tycker är så hemsk, utan tänk på att 'Min är hämnden, säger Herren'.
Le ej nu föraktligt i tankarna åt sin mors råd, utan arbeta även däremot. Nej, farväl nu min älskling. Må Gud skydda och bevara Sven nu och i all tid, amen. Den bönen ber jag ideligen. Ack, måtte blott en del därav komma Sven till godo
beder innerligen Mamma.
P.S. 1. Varför skall det vara Sven så motbjudande att skriva till sin mor och redogöra för huru Sven sysselsätter sig och tillbringar dagarne därnere? Mig är detta alldeles ofattligt. D.S.
P.S. 2. Tack för kortbrevet, men jag får väl snart ett riktigt brev, i synnerhet som jag sände Sven både brevpapper och frimärken - utan begäran - samt bad nu att få resan beskriven i detalj. Får jag ej min önskan uppfylld, så tror jag naturligtvis att Sven ej uppträtt korrekt, utan skäms att tala om allt enkelt och naturligt. D.S.»
Gossen i grottans gymnasistrum - »augiasstallet» - återkommer ännu ett par gånger i min mors brev från denna sommarmånad:
»I dag onsdag blir det min tur att lägga upp alla böcker. Jag har varit inne och sett på dem i flera repriser, men sannerligen jag vet var jag skall begynna.
Nu äro böckerna uppsatta och trött är jag, men alla böcker äro på och i hyllorna. Då jag höll på som bäst kom moster Louise upp och tog avsked, ty om fredag reser hon ner till faster Ebba, vilken jag bad henne hälsa på det hjärtligaste ifrån oss. Hon var inne och såg på Svens hyllor. Hon häpnade över att Sven skaffat sig så många värdelösa franska romaner och struntböcker, men om de i de bruna pappersomslagen sade hon att de var bra. Det var visst Rochefoucaulds arbeten, och det gladde mig att det fanns något av värde ibland dem.»
Och så får min lilla mamma i slutet av juli resa ut till sin sedvanliga sommarsemester hos Annerstedts på Gregersboda, varifrån hon skriver 10.8:
»Käraste min gosse! Mycken tack för brevet, det roade oss mycket, ty det var snällt och gott skrivet. Moster Louise hälsar Sven så mycket.
Nu behöver jag ju se över Svens kläder, och till det har jag ej mer än 5 å 6 dagar, ty bara Hanna kommer hem få vi fullt göra med att få rummen klara till 1 sept., då några inackorderingar kommer, och innan dess måste jag ha varit i Upsala för att se om inackordering till Sven, samt hinna att sylta och safta.»
Icke fullt fyra veckor efter detta sista brevs avsändande följde också min mor sin son till Uppsala utan att ha en aning om att greve Arvid Bunge inte for till universitetet för att taga någon examen utan för att låta livet utbilda sig till skald.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Otto
Lidman
1822-1858

Ogift.

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.
15 slumpade bilder