» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
I en våning vid Västra Trädgårdsgatan
Med rika är man alltid släkt på långt håll», lyder en av blankverserna i mitt lilla lyriska drama Ättlingar från hösten 1906. Det är en både dyrt köpt och bitter erfarenhet som talar ur den versen.
Jag hade nog också föreställt mig att vi efter vår flyttning till Stockholm skulle få vara samman med alla den dåtida släktens toppar, vilka jag både hört talas om och kanske rent av sett på någon av de turnéer som min far företog sig i avsikt bl. a. att visa upp den lille Sven Rudolfsson för den stora släkten.
Jag hade med förtjusning hört berättelsen om mitt beteende vid besöket hos hela den stora släktgemenskapens vördade »moster Louise» - den snart nittioåriga amiralinnan Annerstedt, född Lagerstråle. Jag hade som fyraåring kommit in i den jättelika salongen - den rymde utan svårighet bl. a. sju soffor - i ett av de gamla husen vid Västra Trädgårdsgatan där hon - efter sin år 1869 avlidne make - nu residerade och vilken våning på 11 rum hennes son Ludvig, presidenten, nu bebodde med sin syster, den yngre »moster Louise» eller »lilla Louise». Det var stor släktaudiens och många skulle åse introduktionen av Rulles pojke.
Hela det väldiga gemaket hade haft ett välbonat spegelblänkande parkettgolv - en dåförtiden ytterst sällan förekommande lyx. Jag hade genast uppfattat den glänsande ytan som något slags is och snabbt slitit förtöjningen vid modershanden för att få tillfälle »slå kana», och det gjorde jag med sådan kraft och fart, att jag flög över golvet fram till den vördade gamla damen i hennes länstol, föll ikull vid hennes fötter, flög upp lika hastigt som jag kommit dit, bugade chevalereskt och tryckte en vördsam kyss på den gamla damens hand. Den sista gesten förhandsinstruerad och förhandsrepeterad av en vaksam och ärelysten moder.
Det blev alla tiders jättesuccès.
Det var sjöslagen vid Hogland och Svensksund i en enda smäll. Jag hade bordat och erövrat henne och tagit hennes stolta hjärta som pris - på samma sätt som hennes fader och fränder en gång hade bordat och erövrat fregatter och galärer i Tredje Gustafs finska krig. Dottern till en amiral, systerdottern till en amiral, makan till en amiral, svägerskan till en amiral, mostern till en amiral och till en justitiestatsminister, systern till ett statsråd och modern till en president - själva den stolta galjonsbilden på den segerrika Lagerstråle-, Cederström-, De Geer-, Rosen-, Wachtmeister-, Annerstedtska släktfregatten lyfte den lille fyraåringen upp i sitt knä, kysste honom ömt och tryckte honom till sitt bröst.
Att Sven var född med segerhuva det visste nog hans mamma. »Moster Louise» hade med pengar och presenter ihågkommit honom under alla Hälsingborgsåren: »Lille Sven Lidman var för näpen. - Vet ni vad han gjorde?» Hon gillade också den lilla släktspillrans förflyttning till Stockholm. Som fränka till fem amiraler visste hon väl att stormar och tillfälliga nederlag ingenting betyda, bara man inte stryker flagg.
Men på våren det år vi på hösten flyttade till Stockholm hade dottern till hjälten från Hogland och 1788 års ryska krig, själv åttiåttaårig, fått stryka flagg för den makt som blott av segrar vet.
I hennes jättevåning fortsatte hennes son professorn - justitierådet - presidenten - sedermera justitieministern Ludvig Annerstedt och hans syster, den andra »moster Louise» - la reine est morte, vive la reine - att residera i sina ärvda rum.
Jag hade naturligtvis inget begrepp om att dessa båda personer symboliserade eller voro representanter för den oscariska överklassen och dess sällsamma, dubbelbottnade existensform.
Min fars kusin - farbror Ludvig eller onkel Ludvig kallad - var en snabbt och otåligt genom de stora gemaken bortilande, plötsligt skymtande gestalt, som dök upp för ens ögon lika oväntat som den fula gubben i lådan - antingen på väg in till sitt arbetsrum eller på väg ut till sitt ämbetsverk eller till något av sina många sammanträden i första kammaren, lagutskottet, stadsfullmäktige eller de många kommittéer, där han merendels satt som ordförande.
Tyst, ordknapp, tillknäppt, med ett par stickande, genomträngande, nästan oblyga ögon - hög ansiktsfärg och ett kort nästan skyggt sätt att tala stenografiskt - men samtidigt något, som jag tyckte, plussigt, oförsynt både i ansiktets och själens sätt att avteckna sig i yttervärlden.
Han var förtrogen vän med den allsmäktige, regerande statsministern Erik Gustaf Boström - sitt årtiondes Per Albin Hansson - och i många år den Boströmska ministärens justitieminister. Han hade sitt sommarnöje, Gregersboda, i närheten av Boströms Östanå. Hans kusin och svåger i Uppsala, den store nydanaren och organisatören av universitetsbiblioteket Carolina, historikern Claes Annerstedt, var Boströms intimaste vän.
Här fanns makt, mycket makt, och något av hemligheten i de båda kusinernas framgång låg i den mentala kombinationen av hänsynslöshet, arbetsduglighet och saklighet - de ägde börd och fördomsfrihet. Om hans far, den gamle amiralen, berättade släkten allmänt, att när han som Holmamiral hade sina stora representationsmiddagar på nyåret med »hela Stockholm» i sin rymliga våning och vid sitt dignande middagsbord, underhöll han sig ett par timmars tid artigt konverserande med gästerna för att så helt plötsligt försvinna in på sitt arbetsrum bakom väl låsta dörrar - medan hans amiralinna så småningom fick motta gästernas tack för den lysande och lyckade festen.
Hans korthuggna förklaring till detta beteende löd:
- Mer än två timmar står man inte ut att vara artig mot folk.
Om hans son över huvud taget någon gång stod ut med att vara artig vet jag ej, men jag inbillar mig, att det låg något skrämmande och skräckinjagande också i hans artighet. I yngre hovrätts- och juristkretsar kunde man länge nere på Strömkaféet berätta om den unge hovrättsnotarie som helt plötsligt efter någon officiell middag råkat ut för statsrådets ögonstick och stenografiska tilltal.
Han märkte i sin förtvivlan att askan på hans konstnärligt skötta havannacigarr var alldeles för lång och ville slå av den innan han invecklade sig i svaromål med den mäktige. I sin ytterliga nervositet uppfattade han statsrådets halvfulla kaffekopp som en cigarrkopp, slog av sin aska i den, stack i sin ytterligare stegrade hjälplösa förvirring den brinnande cigarren med fel ände i sin mun och »skrek som en vingskjuten and», när han förtvivlad sprang på dörren. Enligt olika uppgifter gick han hem och sköt sig, hoppade i Strömmen eller emigrerade till Amerika - allteftersom berättarens munterhet och fantasi fann rätt och roligt.
Men medan den oscariska tidens män kunde unisont, taktfast och övertygat sjunga inför smörgåsbordets väntande vällust:
»Det blir ingen ordning alls
förrn vi fått nubben i vår hals»
så var det den oscariska tidens kvinnor, som tyst, ansvarsfullt och målmedvetet skötte om ordningen - från och med drottning Sophia på tronen till och med skurgummorna och arbetarhustrurna på den så kallade samhällsbottnen.
Ja, vilken underbar Guds nåd för oss att den bottnen höll - fastän emigrationssiffrorna stundom kunde stiga till en 30-40 tusen om året.
I farbror Ludvigs hem var det hans syster - amiralinnans dotter - fröken Louise Annerstedt, som stod för ordningen - med mjuk och mild, men mycket fast och säker hand. Och ordning var det i den väldiga elvarumsvåningen - med alla dess gamla möbler och väggklockor och pendyler. De senare skötte urmakare Ekenberg om. Han kom varje lördag och drog upp dem och justerade dem - en liten sirlig herre, som bugade sig djupt och liksom bad om ursäkt för sin existens, när han fann människor och inte bara klockor i något av rummen.
Kunde det då någon gång hända att presidenten-justitieministern råkade rusa genom rummet, bugade sig urmakare Ekenberg ännu djupare och presidenten-statsrådet grymtade till ett ögonblick och nickade kort. Ty så hälsade högt uppsatta män på hantverkets och handelns representanter den tiden.
Men urmakar Ekenberg hade en liten mörkbrun fyrkantig sammetsduk med sig, och han vecklade ut den varje gång han flyttat fram en stol framför en väggklocka, ställde sig på den och lyssnade efter uppdragandet på klockan med ett stilla, inåtvänt, fördrömt leende - för att sedan lätt och ljudlöst hoppa ner på golvet, veckla ihop duken, ställa tillbaka stolen och så upprepa samma ceremoni vid nästa väggur.
Pendylerna behövde han ju inte flytta fram några stolar till eller hoppa för.
Jag kunde fascinerad och förtrollad följa honom från rum till rum - njutande av hans ödmjuka bugningar, hans sätt att koncentrerat och ljudlöst lyssna till de olika klockornas ljud och ton. Jag skulle själv en gång ha en så här stor våning och ha en sådan där ödmjukt bugande klockuppdragare, när jag blev stor.
När hela den omständliga lördagsklockuppdragningritualen var till ända, bugade han djupt, ceremoniöst och förbindligt - ty han var en verkligt fin och berömd stockholms-urmakare - för moster Louise och sade med sin diskret dämpade, musikaliska röst:
- Ja, nu är klockorna klara, fröken Annerstedt.
Och moster Louises spröda fina stämma - som vore den en klocka stämd i ton med alla vägguren och pendylerna - svarade så vänligt:
- Och herr Ekenberg fann ingen som gick fel?
Ack nej det skulle klockorna i justitierådet-presidenten-statsrådets hem aldrig vågat gå. Det var ett hem av fulländad disciplin och stram ordning, precision och prydlighet, reda och korrekt renhet: var klocka på sin plats, var tavla, vart porträtt, vart prydnadsföremål på sin plats, var möbel och människa på sin plats. Och aldrig någon fråga om flyttningar, förändringar eller nyförvärv - en hemmets värld av fulländad ordning och harmoni - och i dess centrum Ludvig - presidenten-statsrådet.
Men om alla klockorna i hemmet gingo på sekunden och minuten rätt, så hände det dock tyvärr att statsrådets-presidentens privata klocka gick fel - om nätterna - utomhus.
Men om dagarna och i hemmet härskade moster Louise och moster Louises ande - en ande av kärlek och godhet och prydlighet och renhet och ro, som genomlyste hela hemmet - en vilja till offer och ödmjukt tjänande. Samtidigt var hon en människa med verklig bildning och beläsenhet, men också med en djup men renhjärtad kunskap om den värld som var fattiga, lidande människors och de styrande männens värld. Hon hade tagit del i mycket och i tysthet lidit mycket - med andra och för andra.
Som ung lär hon ha varit förtjust i min far. I Annerstedtska släkten var kusingifte det vanliga. Men de båda kusinerna hade inte funnit varandra, och moster Louise gömde i sitt trogna jungfruliga hjärta också en stilla varm känsla för både Rudolfs maka och barn. Hon var under hela sitt liv den trognaste och kärleksfullaste vän till min mor och hennes barn. Hur mycket och hur många gånger hon hjälpt, stött och uppmuntrat min mor, vet jag ej. Varje sommar var mamma ett par veckor gäst ute på Gregersboda, medan inackorderingarna voro borta och barnen utflugna. Mer än en gång under årets lopp kunde jag själv få en femma för mina utgifter eller då och då en chokladkaka eller en apelsin.
Men centrum och det centrala i den stora våningen på Västra Trädgårdsgatan var självfallet hennes bror.
Fyrtio år gammal hade Ludvig som professor i kriminal- och processrätt vid Uppsala universitet gift sig med kusinen Elisabeth Annerstedt och efter ett femårigt äktenskap blivit änkling. Ende sonens födelse ansågs ha kostat modern livet. För denne hennes brorson Sam och för sin bror Ludvig hade moster Louise sedan offrat hela sin kraft, sin kärlek och sitt intresse. En insats som skulle komma att kosta henne mer än hon någonsin kunnat ana.
Moster Louise hade väl dittills endast eller uteslutande sett den yttre sidan av sin bror Ludvigs lysande levnadsbana som teoretisk och praktisk jurist. Han hade gjort en betydande insats i sjuttio och åttiotalets lagstiftningsarbete innan han efter vartannat blivit expeditionschef i justitiedepartementet, justitieråd, ledamot av Första kammaren, president i kammarrätten och justitieminister. Såsom lagstiftare är han av den glömska eftervärlden bäst ihågkommen som initiativtagare till den år 1938 upphävda och sin existens igenom ytterst omstridda Åkarpslagen - för honom personligen ett offer på vänskapens altare, då hans vän och chef Erik Gustaf Boström torde ha varit den egentlige inspiratören eller önsketänkaren. Han var också en av föregångsmännen till den proportionella valmetoden och framlade redan vid 1896 års riksdag ett eget lagförslag, som förkastades av båda kamrarna. Under hans statsrådstid inträffade också sedlighetsåtalet mot Gustaf Fröding för hans »Stänk och flikar».
Men för den stora allmänheten och skämtpressen blev han en populär figur, när han som justitieminister lät anställa tryckfrihetsåtal mot en svensk man för smädliga uttalanden om den ytterst vanryktade turkiske storsultanen Abdul-Hamid. Han blev i många år känd och omtalad som Turk-Ludde, ett öknamn som var oändligt mer träffande - i djupare mening - än pressen någonsin kunde ana. Turk-Ludde var kanske innerst inne en orientalisk pascha, tillfälligt placerad som justitieminister på en svensk ministertaburett.
Han hade redan efter sin makas död som änkling börjat jaga det kvinnovillebråd som jungfrukammaren i våningen Västra Trädgårdsgatan 7 rymde. Han hade därvid så framgångsrikt våldtagit en av dem, att hon blev med barn - som det på den tidens språk hette. Det blev den blyga och oskuldsfulla »fröken Louise» som helt oväntat och oförberett fick ta hand även om dessa hemproblem. Hon ordnade det hela med så pass säker hand och oförvillad rättskänsla, att farbror Ludvig för alltid fick ta vård både om mor och dotter och tillförsäkra dem ett ordentligt penninglegat i sitt testamente. Till sin död på 1920-talet hade moster Louise mor och dotter i sitt hem.
Utestängd från jungfrukamrarna blev farbror Ludvig en desto trägnare gäst på jungfruhusen. Som en sagornas Harun al-Rasjid förekom han ibland om nätterna - enkelt eller nästan tarvligt klädd - på krogar och otuktshus och lät pengar och nakna kvinnor dansa. Vid en sådan sejour hade två druckna prostituerade kommit i gräl om äganderätten till den frikostige gästen och knivhuggits. Polis hade tillkallats, justitieministern hade vördsamt fraktats hem till sin våning och någon dag senare fått en underdånig inkallelse till ett hemligt polisförhör.
I invigda juristkretsar kunde man ännu årtionden efter händelsen berätta att en rättstjänare varit uppe för att avhämta de utdömda böterna på justitiedepartementets expedition. Statsrådet hade varit med Majestätet i Norge och den förvirrade och bestörte expeditionschefen hade telegraferat en vördsam förfrågan till sin chef, hur man med böterna skulle förfara.
Enligt den självfallet maliciöst lögnaktiga slutrepliken hade justitieministern telegrafiskt svarat:
»Låt departementet betala böterna. Bokför utgiften som representationskostnader.»
Farbror Ludvigs livsfartyg hade tydligen varit byggt med mycket vattentäta skott. Nattens värld och dagens stodo hos honom skenbart utan varje kommunikation under hans oavbrutna vandrande ut och in i alla de kommittéer och utskott där han merendels satt som ordförande - en driftig, formsäkcr och framgångsrik sådan.
Men hans ansikte måtte väl i alla fall ha förrått något - också om dagen.
Jag minns i varje fall hur hans rödbrusiga, buttra, föraktfullt slutna ansikte kunde rämna i ett våldsamt, magskakande skratt - ibland så att han fick tårar i ögonen - när min mamma agerade munkbromadam och återgav de grovkornigt saltade repliker som växlats under prutslåendet kring någon gädda, flundra eller gös.
Men jag bara skämdes å min mammas vägnar. Mitt adliga, aristokratiska beteendeschema fordrade att jag skulle ha en mor, som lät sig roas av andra och ej tvärtom. Jag tyckte att mamma i hans sällskap uppträdde som något slags pajas - en känsla som fyllde mig med ett djupt och oresonligt förakt för mina dagars upphov.
Min syster uppskattade han som en klok, redig och dugande varelse - ful och flitig som en dygdig kvinna bör vara. När jag för sista gången skulle sändas till Uppsala för att efter där avlagd kansliexamen söka mig ut som tjänsteman på konsulatbanan och det gällde att finansiera planen, var min syster uppe hos honom för att förmå honom att med ett 300 kronors lån intressera sig i detta naturligtvis på förhand undergångsdömda företag.
Buttert, torrt och sakligt sade han:
- Men dem ger jag till dig, för Sven kommer aldrig att ta någon examen och aldrig att bli någonting.
När jag året efter denna profetias uttalande återkom till min lilla fattiga inackorderingsmamma efter ett sista misslyckande med beslutet att dö i skönhet och svält - fordrade min rejäla och praktiska syster, att jag skulle gå upp till farbror Ludvig och meddela honom, att nu tänkte jag fortsätta enbart som skald och att Bonniers antagit min diktsamling Primavera för ett honorar av 200 kronor.
Jag var självfallet för feg att företa en sådan promenad upp till Västra Trädgårdsgatan 7 och mannen som bodde där - ledamoten av Första kammaren och presidenten i Kammarrätten.
Ett par månader senare var han död.
Jag gav ett träffande uttryck för min absoluta likgiltighet och otacksamhet genom att ej ens övervara hans jordfästning. Jag var ju upptagen av viktigare saker: att fylla min odödliga diktsamling Primavera med ständigt nya poem.
I en dagboksanteckning ett par dagar efter hans död skriver jag, mätt och belåten:
»En natt som givit mig den sinnets lycka, den njutningens bräddade övermått och den famntagens vilda orgasm som jag ej känt sedan Marthas bortgång. Jag ser ännu alltjämt den oändligt välgjutna kroppens vita, fläckfria och glatta marmorglans... Och mot den de lösta hårmassornas djupa guldfärg.
Ute snöar det stilla och lugnt - kaminen är tänd och jag röker cigarrer.»
Men jag var inte bara - som min framlidne onkel presidenten - ute med prostituerade och rökte cigarrer efteråt. Jag älskade med hela min kropps makt av hängivenhet och med min fågelflyktiga diktarsjäls tillfälliga, tacksamma ömhet denna sköna, oskyldiga lilla venusprästinna. Jag skrev också under denna dag av djupt behagfull tillfredsställelse och mättnad en dikt, tryckt i Primavera under titeln:
Memento quia pulvis cs!
Kanske var medvetandet om farbror Ludvigs plötsliga och oväntade bortgång trots allt tongivare och stämningsutlösare i detta anslag:
»Var är det stoft som ej har levat liksom vi en gång?»
Men nära fyra månader efteråt - torsdagen 2 mars 1905 - skrev i en stor artikel Oscar Levertin i sin recension av Primavera:
»En förträfflig dödsdikt, tung och pompös som ett gammalt silverspänne, avslutar hela denna följd med förgängelsetankens bittra vällust. Temat är gammalt, men vilken ståt och vilken dunkel glans är det icke över en variation, som följande, över alltings intighet.
Stoft blev de vita lemmars glans, som en gång var
Atridens fröjd och nämndes Helena och väckte
en strid, som vållat väldens fall och lämnat kvar
av stolta städer blott den aska, som dem täckte.
Stoft blev den man för vilkens skuld med lik Skamander
flöt över bräddarna, stoft Paris - Alexander.
Stoft blev Penelope, förrän den väv hann multna,
som hennes trohet vävt att gäcka alla kärlekssvultna
och fräcka giljare, som hennes hand begärde -
stoft hennes trohet blev - och vad är stoftets värde?»
När Pasiphaë kommit ut på våren 1904, hade jag på min syster Elsas bestämda uppmaning sänt farbror Ludvig ett exemplar med underdånig dedikation. Han hade ju givit mig 300 för min sista Uppsalavistelse, och det var ju inte för mycket att jag på något sätt visade honom min tacksamhet.
Jag förstår, att han måste ha läst exemplaret. Ett omslag med en naken kvinnogestalt måste ovillkorligen både ha lockat och tvingat honom till att rannsaka innehållet.
Men vad hade han förstått av det han läst?
Insåg han att det var samma sjuka blod och hjälplösa drift i oss båda, som drev honom i nattens dunkel till krogar och jungfruhus och mig att som adertonåring dikta om hur:
Nattens drömmande bleka stjärnors
lystet trånande blåa ljus
visar vägen till fala tärnors
phallossmyckade jungfruhus
Men att hans stackars misslyckade nevö haft lyckan att få uppleva allt detta i dikt - i en upplösningens och övergångens tid, då det ej längre var ett absolut tabu att tala om vad som i människan verkligen är. Min farbror Sam hade redan i den tvåårige Sven Rudolfssons fotografi tyckt sig spåra både Annerstedtska och Wolffiska drag. Var det kanske därför som han i sitt testamente skrivit orden om att man borde »varje svensktalande flicka såsom en konungadotter bemöta vilken måhända till Guds ängel ämnad är»?
Hans älskade brorson skulle i skrivandets stund ha önskat att han fått och kunnat följa den visa föreskriften - att han ej behövt skriva på den fotografi av Primaveras diktare, som han skänkte en vän, de lätt ändrade Hoffmansthalska versraderna:
Ein Bild von einem der mit tausend Armen
nach allen Freuden griff und wie ein Kind
mit allem wild zum Mund fuhr -
der mit Lust am Schein von Seifenblasen hing -
der achtlos ein wundervolles Herz hinfallen liess
um eine liderlich geschminkte Maske
zu haschen. Der des Lebens Sklave hiess -
nicht alten' konnte und ein Dichter war.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler
15 slumpade bilder