» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Hovrättsnotarien
Terminen, som börjat med den underbara Hans-Alienus-upplevelsen, hade slutat med en s. k. mogenhetsexamen, som alldeles oförtjänt skänkt mig den vita mössan. Farbror Sams ärelystnad för min räkning, att jag skulle bli det fjärde ätteledets filosofie doktor i den stolta Lidhultsläkten, hade blåsts bort av en starkt alkoholiserad advokat och hovrättsnotarie - systerson och presumtiv arvinge till tante Emma Wigelstjerna - vars goda, livsdugliga och präktiga hustru hade blivit god vän till mor i hennes för alla väder, vindar och vänner alltid öppna hem.
Han betraktade sig själv som en skarpsynt, modern verklighetsorienterad affärsjurist, beredd att genast ge råd när det gällde praktiska ting. En fattig änkas barn äro ju bland de värnlösaste varelser på jorden - hjälplöst utlämnade åt vad en mor kan finna för ledfyrar och målsättningar i den fortsatta tillvaron. Hans hustru tante Hilda hade en djup känsla och övertygelse, att hennes Henrik var en mycket skarpsynt och kunnig man - vilkens våldsamma temperament och kroppsstyrka hon säkert hade en mycket kvinnlig beundran och uppskattning av.
Han var en karl.
Min mamma hade väl också samma förnimmelse, och hennes aldrig logiska ingenium bedövades, suggererades och övertygades snabbt och snart av de massor av siffror, »fakta», auktoriteter och skarpsinniga framtidsanalyser i vilka han dränkte henne, sin hustru och sin närmaste omgivning - lika framgångsrikt som han dränkte sina missräkningar och motgångar i en flod av billig konjak. Han förtärde faktiskt varje eftermiddag i det närmaste en liter av denna vara. Men jag misstänker att de flaskor vichyvatten, med vilka han utspädde den mahognybruna alkoholen, egentligen voro kvällens dyraste utgift för honom.
Denne man blev, på grund av den genom tante Emma för medlade bekantskapen med hans hustru, min mors ekonomiska och sociala rådgivare under mer än ett årtionde. Han rådde och hjälpte henne - alldeles gratis - att så småningom sälja de aktier hon ärvt genom min morfars död på förhösten 1899. Han rådde och hjälpte henne att planera min framtid - han som så grundligt ödelagt sin egen.
Ja, det var verkligen en sällsam och otrolig miljö vi genom tante Emma Wigelstjerna trillat ned i.
Till den yttre inramningen en ytterst korrekt, jag skulle nästan vilja säga förnäm och stilfull miljö, där man kunde känna sig socialt hemma. Gamla utsökta, nedärvda möbler i rum som genom hustruns duglighet alltid voro välskötta. Hon var själv av s. k. enkel värmländsk bondsläkt, och hon njöt säkerligen av att sköta allt detta dyrbara, som hennes make ägde genom arv.
En tillfällig besökare fördes in i en salong eller ett förmak, där Haupts och andra berömda snickarmästares möbler förnämt paraderade, medan släktens förste mera betydande man - borgmästare i Skänninge under Karl XII - i ett lysande allongeperuk porträtt ämbetsförnämt såg honom till mötes. Medan andra sköna herrar och damer från sjuttonhundratalet avslutade det aristokratiska galleriet.
Henrik Sundewalls far och äldste farbror hade båda varit professorer, fadern i anatomi, fysiologi och medicinallagfarenhet i Uppsala, farbrodern vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, vars intendent han var i mer än trettio år. En yngre farbror hade varit den en gång berömde organisatören av preussiska flottan - 1859-62 chef för den eskader vilken i diplomatiskt och vetenskapligt syfte besökte Japan och Kina m. fl. Stillahavsländer. Det var på Preussens väg uppåt mot makt och världsvälde, som hans egen duglighet också banat hans väg uppåt. 1863 hade han blivit konteramiral i den preussiska flottan.
Han hade antagligen patriotiskt känt motvilja under planerandet av det Bismarckska överfallet på Danmark och innan dansktyska krigets utbrott tagit avsked och återvänt till Sverige, vars flotta ingen användning haft för honom. Hans vackra aristokratiska ansikte över en lysande preussisk amiralsuniform förkrossade också den tillfällige besökaren med sin magnificence.
Vägghyllor och atenienner buro en utomordentlig uppsättning äkta Wedgwoodporslin av högsta samlarvärde, och från bokhyllor och skåp sågo fulländat preparerade sällsynta fåglar, en gång farbrodern-ornitologens, ned på den enkle jordvandrarn.
Själv hade han en gång genom sitt professorligt-vetenskapliga fäderneumgänge haft de bästa och betydelsefullaste förbindelser med vetenskapens och det högre ämbetsmannaskiktets ledande personligheter i Oscar II:s Sverige. Hur han så småningom blev av med dessa sina förbindelser och detta klientel kan jag förstå av ett samtal jag en gång ofrivilligt fick åhöra en förmiddag då jag var uppe i ett ärende för min mors räkning till hans snälla och glada hustru.
Bland hans klienter fanns då ännu en gammal general, en hjälte från Als och Dybböl, en halvdöv krutgubbe, vilkens ekonomiske och juridiska rådgivare och hjälpare han i årtionden varit. Genom dörrar och väggar hördes plötsligt från hans arbets- och mottagningsrum dånet av hans mäktiga alltid något alkoholhesa röst:
- Jag skall tala om för generalen vad generalen är för något - om ingen annan förut upplyst generalen om förhållandet. Generalen är en åsna - och om generalen inte lär sig att i tid inhämta mina råd och min hjälp - så åtar jag mig inte längre att sköta generalens affärer.
Ja, sådant kunde ju inte i längden vare sig skapa eller bevara ett vederhäftigt klientel åt honom, men han ansåg sig knappast ha varit ärlig innan han meddelat en klient sin uppfattning om dennes klena begåvning och djupa enfald.
Jag blev en tid som gymnasist intresserad lyssnare till hans lärdomar, medan han vid grogglaset skildrade hur det oscariska samhället och dess ledande personligheter fungerade bakom kulisserna. Av vad jag senare i livet lärt och erfarit har jag förstått, att han kände till en hel del historiska-politiska-ekonomiska förhållanden och hade en förbluffande personalkännedom. Men nu njöt jag häpet lyssnande till hans intima alkoholprat kring det oscariska samhällets kulisser, från vilka han alltid kunde servera roande och rafflande detaljer.
Sin förmögenhet - om han nu verkligen haft någon - sade han sig ha förlorat i den store bokförläggaren Fr. U. Beijers konkurs. Men om denne talade han alltid med beundran och tillgivenhet, medan han skyllde katastrofen på »judarna», vilka han ansåg vara orsaken till de flesta ekonomiska olyckorna såväl i Sverige som i Frankrike och England. Så länge de preussiska junkrarna praktiserade inskriptionerna på grindarna till sina parker »Tillträde för hundar och judar förbjudet» skulle i alla fall Tyskland klara sig.
Min mamma, som alltid titulerade honom »häradshövdingen», fick emellertid förtroende för hans praktiska blick och ekonomiska klarsyn, och på hans bestämda beslut att jag skulle resa till Uppsala för att ta hovrättsexamen och sedan eventuellt söka mig in på konsulatbanan och »slippa bo i det här djävla riket», fick jag resa till Uppsala och läsa juridik.
Ja, detta var en sällsam förkunnelse i skuggan av gamla släktporträtt, Hauptmöbler, Wedgwoodporslin och uppstoppade, sällsynta fåglar, för vilkas skötsel och bevarande han hade ett rörande intresse och en patetisk omsorg. Jag förstår att porträtten, pretiosan och porslinet voro för honom beviset på hans sociala särställning och förnäma börd, medan han med rasande fart, i något slags honom omedveten självförstörelsedrift, ödelade sin familjs ekonomiska möjligheter och sina egna sociala förtöjningar och förbindelser i samtiden. Han led kroniskt av penningbrist, tills någon vunnen process eller något större advokat- arvode tillfälligt fyllde plånboken med sedlar och seglen i hans sjunkande farkost med förlig vind. I sådana stunder tänkte han ej längre på att emigrera till Ryssland från »detta förbannade bondtjyv- och läsarland».
Han var nämligen en stor beundrare av Bobrikovregimen och talade ofta och gärna med största gillande om hur riktigt denne behandlade de förbannade finnkolixarna. Ryssland var framtidens land - den ryska självhärskarregimen var den enda europeiska styrelseform som verkligen höll karriären öppen för talangerna. Karl XII var ju en idiot bland alla de andra idioterna som styrt Sverige åt helvete. Han funderade en gång starkt på att flytta till Finland och mottaga en honom genom hans ryska förbindelser erbjuden plats som hovrättsråd i Vasa hovrätt. Så berättade han i varje fall.
Hur mycket av allt detta som var skryt och löst skroderande i konjaksliterns skugga vet jag ej. Hans livs stora ödeläggande upplevelse hade nog varit hans låghalthet - han hade ett förkrympt vänsterben på vilket hans breda, satta gestalt vaggade fram, stödd på en käpp. Han hade ett par våldsamt flammande ögon - jag kallade dem ej utan skäl djävulsblå - ett stort huvud och en titanisk ansiktsmask, vilken nu var vanställd av årtiondens oavlåtliga alkoholmissbruk. Hans hustru försäkrade att Henrik som yngre varit skön som en ung gud. Hon tyckte också om honom därför att han var brutal.
- För hade man inte en man, som kunde huta åt en ibland, vad vore det då för roligt?
Med glåpord, ovett och alkohol löste han alla sina problem, medan han så gott som varje år flyttade på grund av missnöje med våningen, som aldrig gav honom tur:
- Jag har haft en förbannad otur den här vintern - det är något fel på våningen - jag vantrivs här.
Jag misstänker också på goda grunder, att han alltid hade svårt att klara hyreskvartalen, men jag minns också med vilken belåtenhet han flyttade in i varje ny våning, såg sin hustru ordna möblerna och tavlorna och porslinet och fåglarna och kände på sig, att nu skulle nog vinden vända sig.
Han hade naturligtvis på ett par undantag när så gott som inga vänner kvar från sin ungdoms storhetstid. Det fanns självfallet ingen som stod ut med att höra honom år ut och år in berätta sina kvickhets- och könstriumfer som ung student eller hovrättsnotarie, då han tydligen på grund av börd, börs och begåvning tillhört den tidens jeunesse dorée, eller att höra honom skildra sina polemiska sammandrabbningar och segrar bland rådmän och advokater i »råtthålet» - som hans namn var på rådsturätten.
Det blev ett par värnlösa ungdomar som på min tid föllo offer för hans intensiva behov att skrävla och berusa sig.
Den ene, några år äldre än jag, son till en gammal vän till familjen som avlidit som pensionerad artillerikapten, minns jag så, som en ung gymnasist minns en lång och ståtlig officersvolontär, när han i sin granna attila lägger bort titlarna vid konjaksglaset. Vilken strålande introduktion i de vuxnas värld och riter! Farbror Henrik hade en kortväxt mans, en krymplings och en deklasserads självfallna, rent animala och sociala glädje i att se den granne gradpasseraren och unge artilleriofficeren som förtrogen gäst vid sitt konjaksbord.
Den unge mannen lärde sig tyvärr vid det bordet berusningens farliga fröjder och fick också ett liv igenom bära dess följder. Han dog som ung artillerikapten - utifrån sett en dugande, nitisk och plikttrogen batterichef - en man som, mänskligt sett, kunde ha varit viss om både framtid och befordran, om han inte invärtes redan varit urholkad av alkohol och kritisk cynism.
Farbror Henriks nästa offer skulle jag ha blivit, om det ej i mitt väsen funnits något som var oförstörbart även för hans påverkan.
Min mamma hade ju fått sina avgörande och bestående intryck av det oscariska manssamhället från sitt eget föräldrahem och förhållandena i den på 50- och 60-talet isolerade gotländska småstaden. Karlar skulle nu ibland supa sig fulla och komma hem redlösa och bli omhändertagna och avklädda och lagda mellan lakan av fasta, varsamma kvinnohänder - och inte få någon annan bittrare förebråelse än den som bestod i malörtsbrännvinet på sängen dagen därpå.
Jag minns en from och värdig gammal metodistsysters skildring från den tid hon var kammarjungfru hos makan till en tjänstgörande överstekammarjunkare och storgodsägare och strålande adligt stjärnljus på den djupblå och kraschanskimrande överklasshimmeln. Då och då kunde hennes husbonde komma hem redlös och av husets tjänstepersonal släpas in i sängkammarn. Jag glömmer aldrig den fina, prydliga och pryda gamla damens beskrivning - med återglansen av en det djupa hatets och hämndens låga lysande över sitt fromma ansikte. Ja, medan hon skildrade sina minnen av denna ofta återkommande kamp lärde jag mig förstå, att det finns ett socialt hat, som oförlossat kan fortsätta att leva inne i en eljest from och värdig och välsignad gammal troende systers eller broders hjärta.
Hon kunde så levande och åskådligt beskriva hur han inför varje dörr brukade sätta in ett våldsamt motstånd och skrika högt därför att han såg hur den väntande dörren var alldeles för trång för att kunna släppa igenom honom. Kammarjungfrun brukade då bakifrån med ett fast grepp klämma ihop hans armar och så med ett säkert spjärn sätta in sitt vassa böneknä i ryggen på honom - och han skrek till, föll ihop och fogade sig för att vid nästa dörr i den långa rumsfilen på nytt ta upp samma skrik och strid, medan de stolta släktporträtten och fäderneärvda möblerna voro stumma vittnen till färden.
Själv hade jag många, många gånger som pojke i avund och dröm passerat den stolta fasaden till det gamla adelspalats, där överstekammarjunkaren var ägare till en våning. Jag brukade den tiden vara greve av Vasaborg och göra huset ännu furstligare.
Men jag mindes också min intensiva fasa och förskräckelse, när jag som åttaårig pojke nere vid Hälsingborgs hamn blev åskådare till hur kaptenen och besättningsmannen på bogserbåten Alfa lämpade in den lilla båtens puckelryggiga maskinist i hans vänligt väntande blomkruksfönstersnygga hem, medan denne skrek och vrålade att porten var för liten och han för stor. I ruset som i många andra situationer fungera tydligen en tjänstgörande överstekammarjunkare och en enkel sjöman på samma sätt.
Min mamma tyckte nu bara att det var nyttigt att Sven fick vänja sig vid att förtära sprit i ansvarskännande och bildat folks sällskap, så att när en gång studentexamen lämnade honom skyddslös i de fullvuxnas alkoholvärld, han ej skulle höra till dem som bums blevo spritens offer utan blev en man som med värdighet kunde tåla en florshuva.
Och så fick jag efter min konfirmation rätt och frihet att en och annan gång - de blevo i själva verket ganska många - tillbringa några eftermiddagstimmar vid farbror Henriks konjaksbord - och dricka en eller ett par under hans ledning »lättblandade» groggar, röka en cigarrcigarrett och lyssna till hans oändliga historier om alla jurist- och ämbetsmannagräl ur vilka han gått som den självklara triumfatorn, eller om alla de venusprästinnor vilkas gunst han njutit, eller om de luxuösa bordeller som funnos i Hamburg, eller om de ännu mer lysande och fulländade i New York, New Orleans och Chicago, där man fick famna de skönaste, av läkare dagligen kontrollerade, garanterat friska unga kvinnor i rum där väggar, golv och tak bestodo av speglar.
Ja, detta var »I Lissabon där dansa de...».
Hur djupt han fördärvade mina erotiska instinkter eller fyllde mitt medvetande med en cynisk ringaktande kunskap om hur det såg ut, eller om hur han ansåg det se ut, bakom det offentliga livets kulisser - om dylikt kan jag naturligtvis aldrig själv fälla någon dom. Lika litet som jag vet vad det var för en egenskap hos mig som lät mig gå relativt oskadad förbi denna slam- och dyvulkan. Men när jag året efter min studentexamen stod färdig att som ung nittonårig volontär rycka in på Karlsborg och tänkte fortsätta med Karlberg och efter erhållen officersfullmakt söka mig över till Främlingslegionen och göra en karriär som fransk officer, rymmer min dagbok för den 21 september 1901 några rader om ett mitt besök hos honom.
Jag skulle den hösten kasta hela min litterära existens och ambition över bord. Lik en ny Rimbaud skulle jag börja en stor kolonial karriär. Världshistorisk ära och världshistoriska politisktmilitära gärningar och uppgifter väntade den unge militären.
I min dagbok skrev jag:
»På kvällen voro vi hos häradshövding S. Det är en ganska säregen person och jag undrar ej på att jag i min vårbrytningstid uppsökte honom. Det är en gammal fin släkt, vilken liksom så många andra närmar sig sin undergång, en familj som lever vid branten av en avgrund. Han är en begåvad, passionerad natur av en synnerligen våldsam läggning. Ett slags titan, men späkt av sitt ben, som förstört hela hans liv. Ett väldigt intelligent huvud - ett par djävulsblå ögon - en axelbred överkropp - och så en liten rundmagad underkropp med det ena benet smalt och svagt.
Hans undergång blir hans spritbegär. Kväll efter kväll kan han sitta och ensam dricka en liter konjak. En vanlig människa skulle för längesen fått delirium.
Nu har han haft motgångar de sista åren och skyller det på våningen, från vilken han nu ämnar flytta. Han har en oförmåga att se sanningen rakt i ansiktet och bedrar i stället sig själv med svepskäl - något som en så stark och logisk ande som hans enligt mitt tycke genast skulle genomskåda.
Men det vågar han inte. Han har uppskjutit självuppgörelsens timme så länge att han bävar för den. Jag anar att detta är början till undergången: att ej våga sätta operationskniven på sig själv, att ej våga sitta till doms över sitt eget jag. Först fördunklas då den logik och energi man bör använda på sitt eget jag - snart nog fördunklas därmed dem man haft i sitt förhållande till andra. Få se. Är du feg och eftergiven mot dina egna fel, så tappar din ande snart nog fast mark under fötterna. Sven Lidman, sätt operationskniven på dig själv, dissekera dig, lär känna dina svagheter och din styrka - och du skall stå bi i The struggle for life.»
Det var denne man som gjorde klart för min mor och syster, att jag borde fara till Uppsala och ta en juristexamen, medan jag i själva verket genom mina redan nu betydande kunskaper i historia, litteraturhistoria och franska och tyska språken - i vilkas litteratur jag hade en ovanligt grundlig beläsenhet - säkert skulle ha kunnat klara en fil. kand. examen på ett par år.
Än i dag tänker jag mig ibland, att hade jag fått komma till Uppsala under de förhållandena, för de uppgifterna, hade jag säkert självfallet dragits in under det Harald Hjärneska geniets tjusning. Propertius och Casanovaidealen hade väl snart vädrats ut, och jag hade kanske slutat min Uppsalatid med en docentur och möjlighet till lektorat i historia och svenska.
Men för mig, på våren 1900, spelade detta ingen roll. Jag längtade bara att fortast möjligt få komma hemifrån. Jag skulle ju i verkligheten bli en världsberömd lidelsens och lustans skald - en svensk Propertius med ett par arkeologiska afroditeromaner á la Hans Alienus och Pierre Louys i bagaget. För den som skulle dö i tjugufemårsåldern - med allt detta bakom sig - betydde en hovrättsexamen eller en fil. kand. ingenting eller ungefär detsamma som ett sätt att fullborda sitt öde.
Men jag misstänker att det var här, som min ödesvagn för första gången på allvar vräktes av spåret.
Det var ju skada nog att han på själva startplatsen för min fantasi skapade bilden av en Sven Lidman juristen, ämbetsmannen, diplomaten.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Otto
Lidman
1822-1858

Ogift.

Lisen
Lidman
1835-1878

g. Sylvan

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén

Anne-Marie
Lidman
1912-2000

g. Hollinger

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg
15 slumpade bilder