» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Hans och Sven Alienus
Men mitt i denna mållösa strid mellan ständigt skiftande viljor och ståndpunkter, under detta sammanhangslösa snurrande kompassen runt, skymtar plötsligt i min tillvaro en ny värld, fantastisk och luftig visserligen, men med fasta och påtagliga konturer - trots allt dock en fast punkt ovanför virrvarret och töcknet.
Trots min uppriktiga och hänförda uppskattning av Oscar Levertin och Verner von Heidenstam hade jag ju i själva verket aldrig läst något sammanhängande verk av dem, endast vad jag kommit över i jultidningar och julkalendrar. Dock med ett enda undantag: min farbror Sam hade i sin egenskap av Gustaf-dentredje-dyrkare införlivat Oscar Levertin »Från Gustav III:s dagar» med sin lilla begränsade och högst omoderna boksamling.
Hemmets nedärvda bibliotek slutade också vad skönlitteraturen beträffade liksom släktens glansperiod med 1830-40-talet. Det var endast reseskildringar och historia som funnos av senare datum.
Min syster kompenserade för egen räkning denna brist med ett flitigt boklånande i läsesalongen på Beridarbansgatan. En januarikväll strax i början av år 1900 öppnar hon dörren till min gymnasistlya i det lilla trånga mörka rummet in på gården och kastar in ett par böcker på mitt skrivbord:
- Här har jag lånat på läsesalongen - om jag får igen dem i morgon, kan du få ta dem nu!
Bytet greps i ett hugg. Det var »Hans Alienus», en roman av Verner von Heidenstam. Om jag sluter ögonen, ser jag ännu framför mig dessa nerfläckade, slitna lånebiblioteksvolymer.
Kvällen - natten - morgonen - det rus som fyllde mig, när jag, efter ett par timmars fåfänga försök att sova, steg upp igen till mitt skrivbord för att läsa om Hans Alienus' hemkomst - allt detta kan jag aldrig skildra.
Jag tyckte att allt som fanns i mig på ett klart och konkret sätt var återgivet på denna boks sidor.
På de färgglada reproduktionerna av egyptiska tempelmålningar, gravbilder och entaglios i min farfars efterlämnade papper hade jag ju som barn i mina första lekar mött och umgåtts med syskon och kusiner till alla sagovidundren i Hans Alienus' Hadeslandskap. Hans lyckliga tillvaro på tvåflodslandets subtropiska slättmarker var mig ju välbekant från de framställningar av fornegyptiskt jordbruk, som jag sett och drömt över långt innan jag såg någon bild av min samtids svenska lantbruk.
Jag undrar om någon utom jag som hemlandstoner och naturligt självfallen verklighet förnummit, upplevat och igenkänt skildringar som dessa:
»Fläktare och harpare gingo framför honom, och han förvandlade Bels präster till påfåglar, som ledsagade honom med sirliga skritt och utbredda stjärtar. Till och med tjursfinxerna och lejonsfinxerna smittades av strängarnas danstakt. - - - De starkaste männen lyfte på sina rödbruna skuldror bårar, lastade med mattor och kärl av ädel metall. Andra gingo högt sjungande mellan sina hustrur och döttrar med den fyrkantiga träskölden på ryggen och de breda, seniga armarna hängande över sina följeslagerskors gulvita axlar. Alla hade palmkvistar i händerna. Blottade till midjan rörde sig kvinnorna med danssteg, och klänningsfållen lyftes i mjuka veck av den böjda fotens häl. De voro bjärt målade med gips och rosenröd ärtsaft och svängde över sina myrtenkransar ett slags högröstade skramlor av trä.»
Allt detta mötte jag inte som en främling, utan jag igenkände det som mitt eget - liksom en efter årtiondens frånvaro till hembygden återkommen igenkänner sin barndoms trakter. Allt detta trängde sig inte in i mig, utan en fördold port i mitt undermedvetna sprang plötsligt upp på vid gavel och ut ur mig strömmade ett tåg av de sällsammaste människogestalter och gudabilder och djursfinxer och sällade sig som vänner och fränder och kamrater till den skara som under Hans Alienus' befäl och ledning tågade mot Nineve och konung Sardanapal.
Men vad var den verkliga orsaken till att jag, som aldrig känt mig hemma med den samtid, i vilken jag levde - varken med dess teknik eller tänkesätt - jag som aldrig tagit del i någon av min samtids demonstrationståg, jag sprang glatt och hänfört med i Hans Alienus' drömtåg mot - Nineve?
Allt detta var hemlandstoner för mig - jag förnam allt detta som mitt väsens verklighet och innehåll, min själs melodi och kärna - tvärsigenom och under min medvetna tillvaro. I allt vad jag här läste igenkände jag mig själv - min släkt - vårt öde. överallt fann jag likhet mellan den berömde Hans Alienus Heidenstam och den fattige, boksjuke och driftförtärde, äretörstige och okände Sven Lidman: från och med samstämmigheten i våra släkters hemlighetsfulla dragning mot orienten ända till mitt blodiga hat till min klass' primus - en tjock och fet pojke i jätteglasögon, som till utseende och åsikter tycktes mig vara en fullkomlig tvillingbroder till romanens tyska doktor i jägerskjorta, »den moderna anden».
I verkligheten var han en vederhäftig pojkkaraktär, son till en alkoholmissbrukande fader - själv redan som skolpojke blåbandist och buren av ett äkta socialt patos. Hans framgångsrika bana som vetenskapsman bröts av en förtidig död.
Hur meningsfullt föreföll det mig ej, att min farfars efterträdare som legationssekreterare i Konstantinopel var en von Heidenstam och att min egen farbror Carl som närmaste officerskamrat vid korvetten Carlskronas undergång just hade en farbror till den store skalden.
Med ett igenkännandets leende läste jag i Hemkomsten, huru Hans Alienus hade samma vana och förmåga som min farbror Sam att smakvärdera och skilja olika källors vatten åt. Men med vilken ångest ned i medvetandets djupaste rötter läste jag ej dessa rader i kapitlet Ensamheten:
»Ur skogsbygdens armod kom tungsintheten honom till mötes för att driva i mognad det mjältsjukans frö, som han ärvt med sitt fäderneblod och som han uppbjudit hela sitt liv att rensa bort.»
Det var ju min egen och min släkts historia, sammanträngd i tre rader trycksvärta.
Men aldrig heller har väl en bok så varit verklighet och det egna livet så fantasi som för denne sjuttonårige gymnasist eller skolgosse, som nu i den kalla vintergryningen storgråtande lutade sig över en nedflottad och sliten lånbiblioteksvolym.
Det var jordbävning - kaos.
Men som ett ljus över det sjudande, molntunga mörkret svävade ett hemlighetsfullt medvetande, en gåtfull trygghet, att jag var född till skald. Ty i denna natt föddes och förlossades ur Kaos' moderssköte inom mig en diktare. Eller kanske rättare sagt: i dessa timmar kom jag till medvetande om att bland alla motsatta möjligheter i min själ också gömdes möjligheten till en skald.
Under några korta timmar en januarinatt i denna det gryende seklets första månad var jag i varje fall - helt och fullt - Hans Alienus.
Jag var skald - därom var ingen fråga - men frågan var:
Vad skulle jag skriva om?
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Claes
Lagerfelt
1878-1965

g. Berg

James
Kennedy
1848-1916

g. De Geer

Matilda
Langer
1986-

g. Pars

Sven
Frostenson
1942-2011

g. Franzén
f. Sandberg
15 slumpade bilder