» Arkivet    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Apollo och Afrodite ["Lågan och lindansaren"]
Det nittonde århundradet går mot sitt slut - århundradet, som började i Napoleons och Frankrikes tecken, slutar i kejsar Wilhelm II:s och Tysklands. Jag har läst en av de många tyska populära jubileumsböckerna till högtidlighållandet av fransktyska kriget 1870-71 och Versaillesfreden. De stora, tjocka, billiga, rikt illustrerade kvartsvolymerna ha så småningom allt oftare dykt upp i skyltfönstren och på bokdiskarna till de svenska antikvariaten. Jag har hoppat, skuttat och svettats i min lilla skaldekammare som tysk ulan eller Ziethen-Totenhusar - jag har ju själv aldrig kunnat rida - och otaliga gånger upplevat S:t Privat och Gravelotte och Beaumont och Sedan.
All segerns sötma och alla segerherrars salighet!
Men jag har samtidigt att sköta och vårda mitt umgänge och min vänskap med David Sprengel, för vilken jag naturligtvis aldrig en sekund kan yppa mina barnsliga, banala och vulgära ulan- och husarchocker och triumferande intåg i erövrade franska städer. Här resonera vi endast litteratur och nästan uteslutande fransk dylik. Sprengel har ett fruktansvärt ord, som han högdraget spottar ut över allt tyskt - litteratur som folk - »äppeltyskt». Det är ett folk av korpraler och folkskolelärare, och jag följer troget och hänfört med i galoppen, medan jag i all hemlighet fortsätter mina ulan- och husarchocker!
Det finns ju visserligen nu en ovanskligt stor tysk som heter Nietzsche - men han är ingen tysk - han tillhör ursprungligen, liksom Sprengel, en urgammal förnäm polsk adelssläkt. Men den franska litteraturen rymmer allt som är av verkligt europeiskt värde: tänk bara på heliga namn som Flaubert och Baudelaire och Verlaine - Renan och Zola och bröderna Goncourt.
Och jag följer motståndslöst och hänfört med också i den galoppen. Man hinner ju i de åren så lätt med att på en enda dag vara både fransk dekadent och preussisk husargeneral och med sekundsnabb påpasslighet byta både kostym och livsuppgift.
I Stockholms Dagblad följer jag varje morgon - det är min frivilliga och helt privata morgonandakt före skolans obligatoriska - de politiska händelserna och lider med i Frankrikes motgångar och nederlag. Jag upplever Waldeck-Rousseaus bildande av 1899 års stora ministär, där både jag och den europeiska opinionen för första gången få stifta bekantskap med namn, som under mer än ett halvt århundrade skall föras ut till världens alla hörn: Millerand - Delcasse - Caillaux. Och jag glömmer aldrig spänningen inför Marchandexpeditionen och Fashodaaffären: mötet mellan Kitchener och Marchand och några dygn med möjligheten av ett franskt-engelskt stormaktskrig.
Men England har ju makten över haven, och därmed över världen, och Frankrike böjer undan för att något år senare i vilda smädeteckningar triumfera över alla Englands nederlag i det begynnande boerkriget.
Men England har ju vad mycket mer betyder - Swinburne.
Jag har i Sigrid Elmblads översättning sommaren 1899 på Råbelöv läst ett häfte av Ord och Bild med Swinburnes Hymn till Proserpina. Och denna dikt i översättning har fyllt mig med ett extatiskt rus och en hänförelse som det är omöjligt att i ord återgiva. Min stackars virriga pojksjäl gjorde de vildaste piruetter och luftsprång på sin diktnings lindansartråd medan jag skrek, vrålade, snyftade och viskade fram de Swinburneska raderna:
Tag, galilé, vad du vill, livet besjung i en psalm,
aldrig dock dig höra till lyra och lager och palm,
knoppande jungfruvän barm, vit såsom duvans och vek,
glädje som ännu är varm, kärleks bevingade lek.
Somna, ack, somna jag vill, världen blir bitter till sist,
intet att trygga sig till, lidandet endast är visst.
Själen en klippa, som stum bidar i sjö utan strand,
piskas av böljornas skum, tuktas av stormvindens hand.
Fastän din överstepräst tyngande lagar oss ger,
fastän till strålande fest Venus ej kallar oss mer,
fast våra gudar ha dött, fastän du dog och blev gud,
vad som till jorden blev fött, lyder förgängelsens bud.
Ej skall ditt rike bestå, icke du själv, galilé,
ja, även hon skall förgå, jungfrun till vilken de be.
Dagen i skymning sig bytt, Venus, bliv när oss ännu!
Ack, vi ha ägt dig en gång, ljuv lik ett blommande hav,
yppig som dofter och sång, fylld av begärelsens sav.
Här blev jag helt enkelt besatt av den Swinburneska anden i en översättnings lånade ord. Jag kunde ju stolt säga de kritiker som i mina första diktsamlingar spårade starka inflytelser från Swinburne, att jag inte kunde engelska och att det enda jag läst av honom var en översättning i Ord och Bild.
Jag talade sanning och ljög samtidigt.
Hymnen hade i själva verket för mig varit en uppenbarelse av alla livets sanna och verkliga skönhetsvärden och av den stora diktens eviga skönhetsvärld. Här var inte längre Casanova och hela den långa serien av lyckligt deflorerade unga flickor med ty åtföljande ackompanjemang av utgjuten sädesvätska. Här var skönhetens värld med marmorns svalhet, hymnens höghet och Afroditestodens heliga strålglans. Jag lyftes i dessa stunder upp på en högre och skönare tillvaros plan, där man inte bara göt ut sin längtan och lidelse på ett avträde utan i skön, berusande och förlösande ordmusik i ett tempel av oanad skönhet.
Utom allt annat underbart, som denna dikt gav mig, fick jag en hel världsåskådning och religion på köpet. Jag skrev in mig som rekryt i skönhetens arme och avlade tro- och huldhetsed till ett nytt guda- och konungapar:
Apollo och Afrodite.
Jag piruetterade i våldsam lidelse, under de intensivaste luftsprång, på min stackars lindansarlina. Det är förundransvärt att den höll under tyngden efter nedslagen. Men något år senare gav jag en filosofisk-teoretisk etikett åt denna min upplevelse: jag hade från och med nu i den stora andliga striden mellan l'eternel paganisme och l'eternel idealisme för alltid tagit min plats i striden på hedningarnas sida. Tankar, uppslag och allt kan man återfinna i den vintern 1900-01 skrivna första delen av Pasiphaë.
I ett annat häfte av Ord och Bild hade jag i en uppsats av Carl G. Laurin om någon berömd fransk tecknare funnit ett citat av en fransk skald - förmodligen Baudelaire:
Tu n'as jamais e'té dans tes jours les plus rares
qu'un banal instrument sous mon arthet vainqueur,
et comme un air qui sonne au bois creux des guitares,
j'ai fait chanter mon re've au vide de ton coeur.
Det var så man skulle uppfatta kvinnan, det var sådana kvinnorna voro. Det var så den store skalden upplevde dem - som medel till förverkligande av den stora konsten - och så vunno dessa besvärliga varelser ej blott världsberömmelse utan även ett evigt liv i diktens värld på ett högre ideellt plan - endast därför att de med sin skönhet kunde väcka och tillfredsställa skaldens åtrå.
När jag tänker på hur de Schtickska raderna i hans skildring av Propertius och den Sigrid Elmbladska översättningen av Swinburne blevo den klangbotten över vilken mina sista gymnasistårs och första studentårs dikter skulle skapas, måste jag ju säga mig själv att både ett diktaröde och en diktbok kunna ha de underligaste startplatser och tillblivelseskäl.
I en av dessa min första ungdoms dikter - eller kanske rättare uttryckt - min poetiska barndoms rimmerier - var jag greve och ägare till ett tvåhundraårigt slottsfideikommiss, dit jag lät föra min döda älskarinnas stoft:
Låt sira salarna grått i grått
---------
låt florbehänga mitt gamla slott
---------
Och jag kunde berätta för David Sprengel - kanske för att förstärka skönhetsintrycket - att så brukade begravningar firas på de skånska herresätena när slottsfruns stoft skulle föras till den sista vilan. Men Sprengel fann mera behag i och uttryckte ett större gillande av en annan av dessa mina dikter, byggd på mitt i dagboksnovellen skildrade kärleksförhållande till en av mina äldre, gifta släktingar, där det bl. a. förekom raden:
och kvinnobarmen får en doft av sandel
(det var ett nödrim på mandel).
Han fann raden suggestiv och vacker. Det var kanske också hans erfarenhet av kvinnobrösten.
Medan jag varit sysselsatt med dessa raders nedskrivande har i minnet och fantasin dykt upp bilden av den unge Dauphin, det åttaåriga barn som i sin egenskap av Frankrikes kronprins så grymt hölls innestängt och misshandlat i tempeltornet - och till slut försvann från sitt fängelse och ur samtiden. Jag har i smärta och bedrövelse i fantasin dröjt vid minnet av denna meningslösa barnmisshandel, tills en känsla plötsligt vaknat inom mig både av egen och gemensam skuld. Jag har plötsligt frågat mig själv om jag inte inne i mig i åratal höll ett litet barn instängt och misshandlat - en ett stort rikes arvtagare - en levande lidande låga, som jag släpade genom smuts och misshandel.
Vi äro kanske allesammans under våra pubertetsår ingenting annat än barnplågare, ofrivilliga bödlar och barnmisshandlare, stängda inne i ett lustarnas tempeltorn.
Kanske voro David Sprengel och jag i själva verket endast två en dålig revolutions hänsynslösa barnmisshandlare - misshandlande oss själva och varandra i tron att vi därmed voro våra nya herrar till behag. Jag beundrade i varje fall uppriktigt och hängivet allt vad David Sprengel sade, tyckte, tänkte och gjorde. T. o. m. hans åthävor och grimaser föreföllo mig både beundrans och efterhärmningsvärda.
På något för mig omedvetet sätt rullade jag under detta mitt sista gymnasistår i Norra Latin själsligen och moraliskt utför. Jag måste ha befunnit mig i ett allmänt psykiskt och fysiskt upplösningstillstånd mitt i min gosseaktiga yttre oberördhet av lastens och lustens fysiska realiteter - invärtes en fantasins liderlige ladykiller, utvärtes en fysiskt oskuldsfull och outvecklad gossekropp.
Jag förstår att den mig jämt två år äldre Sprengel - och vad betyda ej två år i den åldern - fann mig outhärdlig i min gosseaktiga naivitet, i synnerhet som jag inte hade något tillfälle att tillfredsställa hans heta åtrå att få tillbringa en sommar på ett verkligt adligt slott. Ett försök därtill som han gjort hade resulterat i att slottets ägare efter någon dag låtit sin betjänt meddela kandidaten, att den och den timmen komme vagnen att hämta kandidaten till det väntande tåget.
Jag hade i själva verket ingenting att ge honom annat än en barnsligt omogen beundran. Jag var endast ett karikatyriskt överdrivet eko av hans egna ord och åsikter. Jag föraktade i teorin alla mina klasskamrater utom David Sprengel. Jag var beredd att bli kuggad i studentexamen - att helt enkelt strunta i att gå upp i skrivningarna - eller strunta i att gå upp i den muntliga examen.
Verkliga genier togo ju aldrig några examina.
Men jag kunde ibland gripas av den bittra misstanken att jag i själva verket inget geni var - och då hade det väl varit bättre att ha skött sina studier så att man hade blivit student åtminstone.
Jag har ett minne från en gemensam promenad från läroverket ned mot Berzelii park och Strandvägens snobbränna.
På vägen ha vi stannat utanför Björck & Börjessons stora skyltfönster i deras dåvarande lokal vid Norrmalmstorg. Det är ett helt fönster fyllt av gamla franska och engelska volymer av världsberömda litterära storheter:
Byron - Chateaubriand - Victor Hugo - Shakespeare - Lamartine - Scott - Dickens - Racine - Corneille - Moliére - Voltaire.
Av vilka litteraturens hjältar och jättar somliga voro presenterade i kvartsvolymer, prydda med bilder i kopparstick, stålstick, litografi eller träsnitt - en exposition som kunde göra en verklig litteratur- och bokälskare besatt av ägandebegär.
Men det är ej så mycket själva volymerna som de levande och lidande människosjälarna och skaparviljorna där bakom, som jag gripos av ett förtvivlat begär att bli förenad med och delaktig av.
Och i en explosion av hunger, avund och åtrå, beundran och hänförelse utbrister jag förkrossad:
- Tänk om man i alla fall kunde bli ett geni!
Vännen David vänder sin outsägligt högdragna ansiktsmask mot det lilla människokrypet vid sin sida och suckar föraktfullt från sin överlägsenhets Eiffeltorn:
- Geni blir man inte - det föds man till!
Och jag sjönk tillplattad ned i gatstenarna framför det Björck & Börjessonska bokfönstret.
Att jag inte var något geni det hade jag ju grundligt lärt mig under dessa års beundrande umgänge med David Sprengel. Men nu fick jag min ödesdom fastslagen och beseglad.
Jag skulle heller aldrig kunna bli ett geni.
Nu var den vägen stängd - och vad återstod mig?
Jo, möjligen en död i skönhet tillsammans med en skön kvinna - ett den svenska litteraturens Mayerlingdrama.
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade profiler

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Olof
Cederström
1679-1745

g. Silfverklou
g. Rålamb

Anna-Lisa
Jubell
1896-1993

Ogift.
Slumpade bilder