Ett barn finner ju ingenting märkvärdigt i - ja, lägger väl knappt märke till - de avgörande händelserna inom och utom dess lilla trånga personliga livssfär. Man förvandlas utan att själv veta det - allt som händer en är ju något självklart och självfallet. Skolor, skolbetyg, ombyte av våningar, sommarnöjen och skolstäder behöva inga förklaringar: de ske.

Det är först nu, ett halvt århundrade efteråt, som jag börjat förstå att den första stora avgörande revolutionen i mitt liv var förflyttningen från Östermalms lägre allmänna läroverk till Högre allmänna latinläroverket på Norrmalm.

Östermalmsläroverket var under nittiotalets första hälft otvivelaktigt ett »lägre» allmänt läroverk: lärarna i gemen hade merendels en sorglös, godmodig, litet slarvig inställning till lektioner och lärjungar - undantagen uppfattades därför som särskilt grymma och krävande och omgåvos med en nimbus av skräck och respekt. Rektorn var en stark disciplin- och organisationsmänniska, som, förmodar jag, var i full fart med att »rycka» upp sitt läroverk till en mera modern och högre standard.

Elevstockens majoritet tillhörde i viss mån ett lägre och enklare socialt skikt, av den rådande oscariska sociala rangkänslan kallad för »lägre medelklass». Den finare och förmögnare överklassen från högre officers-, ämbetsmanna- och godsägareskikten kunde ännu ha informatorer och guvernanter, som ledde sina elever fram till gymnasiets trösklar; eljest var Beskowska skolan deras naturliga kläckningsanstalt - en värld alldeles utanför vårt lägre femklassiga läroverks horisont.

Själv har jag som helhetsintryck minnet av en massa snälla, enkla, intellektuellt obetydliga för att icke säga bokligt dumma pojkar. Papporna voro restauratörer, källarmästare, byggmästare, handlande, rotemän, underofficerare. De kamrater som till fäder hade högre officerare eller högre ämbetsmän voro ytterst få och på grund därav ej heller de dominerande.

Konfektionen var väl ännu ej uppfunnen. Pojkarna buro till största delen hemsydda kläder av de mest skiftande modeller och mönster. Klädesfrågor sysselsatte oss följaktligen inte.

Jag har endast ett outplånligt klädminne från examens- och avslutningsdagen 1894 - en bländande vit sjömanskostym vars långbyxor fladdrade ut kring ägarens anklar, en blå snörmakeriägiljett som hängde ned under den bländvita kavajens blåa krage, en otadligt elegant sjömansmössa.

Ägarens far var den tiden Sveriges generalkonsul i Köpenhamn och kammarherre i Kgl. Majestäts hov. Jag minns som vore det i går den djupa beundran med vilken jag upplevde denna tjusande modeuppenbarelse - och med vilken avund jag såg och iakttog den självfallna, obekymrade ledighet varmed han bar upp all denna otroliga elegans.

Han var och ägde allt vad jag skulle vilja vara och äga.

Med nästan tårade ögon följde jag honom ännu med blickarna medan han vid sin fars sida långsamt försvann längs Karlavägen. Vilken intetsägande smak fick ej till och med chokladen med vispad grädde, som min mamma denna gång - som alltid efter terminsavslutningarna - bjöd mig på inne på konditoriet i hörnet vid Brahegatan, där det eljest brukade vara en så strålande fest att bli förplägad med bakelser och få tjock vispad grädde slagen på en kopp varm och simmig och fyllig choklad - en upplevelse som hittills med sin gloria omgivit terminsavslutningarna och skänkt dem en paradisisk stämning av frihet och obekymrad njutning.

Mitt minne rymmer, i sitt ständigt levande sinne för det löjliga, en hel serie komiska situationer och misslyckade svar, som dessa unga människovarelser avgåvo på sin osäkra och ofrivilliga vandring in mot den bokliga bildningens gränsområden.

Där ser jag min några år äldre kamrat, den unge källarmästaresonen, som självfallet under timslånga mödor hängt över geografibokens fruktansvärt främmande namn för att söka spika in dem i sitt trähårda och motspänstiga minne tills ett enda av dessa obegripliga och meningslösa ord till slut fastnat i hans medvetande och innötts på hans läppar:

- Bab-el-Mandeb eller Tårarnes port.

Jag minns än i dag repetitionsförhören på Asiens geografi - det gäller terminsbetygets definitiva fastställande. Den ironiskt leende läraren pekar på den ena platsen efter den andra på kartan - sjöar, floder, städer, berg: - Nå, kan Melker säga mig namnet på den här platsen? Han får samma förlägna och melankoliskt klingande svar, medan en förhoppningens vådeld för var gång flammar upp i elevens fiskblå, stirrande och tomma ögon:

- Babel-el-Mandeb eller Tårarnes port.

Det blir ett halvmedvetet själsligt samarbete mellan den ironiskt frågande läraren och den hånfullt leende lärjungen-lyssnaren. Jag känner hur jag och läraren mötas och ha vår lust i denna ironiska lek med det stammande offret: vi äro jägaren och jakthunden som hetsa till döds det stackars skogarnas värnlösa villebråd som så oförsiktigt förirrat sig in på kunskapens trädor.

När jag i minnets ljus ser hela denna grymma situation framför mig - ser den lika intensivt ängsliga som enfaldigt gapande tomheten i den unge Melkers fiskblå ögon, två grottor hjälplöst vidgande sig ut mot en okänd havsoändlighets eviga böljesvall av frågor - det tomma, tungt arbetande minspelet i detta embryo till människoansikte - och själv i kamratlig förståelse möter den leende glimten i lärarns ögon, har jag en känsla av att detta muntra skratt åt mina medmänniskors misslyckande ganska tidigt och ofta måste ha präglat mitt väsen och otaliga gånger låtit mig sväva liksom fritt i luften - i en värld av bevingad och överlägsen munterhet.

I Östermalms lägre femklassiga läroverk hörde jag tydligen genom konstitution och karaktär till intelligentsians tunna och olyckligt lyckliga skikt:

Lätt i luften flyga tankarna.

Så nådde geografiförhöret äntligen sin klimax, när magistern utpekade Himalayas bergmassiv och intresserat frågade:

- Nå, vad tror vår unge Melker att det här kan vara? och denne förläget och melankoliskt än en gång upprepade den för honom själv alldeles obegripliga ordsammanställningen:

- Babel-el-Mandeb eller Tårarnes port.

Och så trängde tårarna upp i hans bleka, fiskblå ögon och munnen skälvde övergivet. Läraren lämnade snabbt med några vänliga ord sitt offer. Medan jag nästan trillade i golvet i en paroxysm av skratt, som snabbt dämpades, när på rasten den både myndige och handfasta Melker tog fatt på mig ute på skolgården för att - tydligen med kamraternas tysta gillande - »tvätta mig» i en snödriva och därmed för mig klargöra att ej blott Himalaya och Mount Everest utan även Östermalms skolgård kunde bli en Tårarnes port.

Det lönade sig aldrig för mig att söka mäta min styrka med dessa ett par år äldre och många kilon tyngre och starkare kamrater, över vilka jag ingen annan överlägsenhet hade än en snabb fattningsförmåga och en munvig käft. Jag firade för mig själv mina avgörande överlägsenhetstriumfer när vi varje termin skulle avlämna våra uppgifter för tid begagnad vid läxläsningen i hemmet och mina uppgifter under de första åren rörde sig med siffran 15 eller 25 minuter medan Melkers slutade på fyra eller fem timmar. Vem av oss som ljög mest är mig i detta nu omöjligt att avgöra. Jag minns ännu att siffran i femte klassen ej sprang upp till mer än högst 45 minuter, vilket väl föranledde lärarkollegiet att redan på höstterminen i denna klass sänka mitt flitbetyg från A till B.

Ett betyg varöver jag i min barnsliga fåfänga stolt förhävde mig, medan jag under fyra års gymnastiklektioner aldrig lyckades häva mig, än mindre hänga på krokig arm, utan till ett allmänt åtlöje alltid som ett klädbylte slappt hakade mig fast på bommen, alltid blundande för att slippa möta rotekamraters och gymnastiklärares hånfullt skrattande eller medlidsamt beklagande blickar.

Eljest upplevde jag för egen del aldrig under östermalmsåren någon medveten känsla av underlägsenhet, fattigdom och ofrivillig deklassering utom den enda gång då den fruktade rektorn tog mig avsides och frågade mig, om ej min morfar var rika kronofogden Wolff - då passade det sig väl inte att jag betalade sänkt terminsavgift. Och på mina brinnande böner befriade mig min mor från detta för mig gruvliga pariamärke.

Men jag minns hur jag särskilt glatt mig åt tidningsnotisen om att f. d. statsrådet Gunnar Wennerberg blivit utsedd till inspektor för östermalmsläroverket. Jag visste ju att han varit mycket god vän med min far och förutsåg med spänning stunden då han inkommen i vårt klassrum med ett igenkännande glädjeleende skulle hälsa Rulles son välkommen. Den enda gång han i rektorns sällskap avlade ett kortare besök i vår klass för att en stund avlyssna lektionen, lade han inte på något sätt märke vare sig till mitt namn, mitt ansikte eller mina kunskaper, och det fastän jag med ett par ansträngt själfulla ögon sökte ådra mig hans uppmärksamhet. Jag antar att det var fr. o. m. den lektionen jag för all framtid fick klart för mig att Gunnar Wennerberg var obetydlig både som skald och människa - en nullitet bland alla de andra oscariska nulliteterna på litteraturens område.

Men så hade jag till slut - jag hade mitt fjortonde år ej nått - avlagt gymnasistexamen och med Schulthess svensk-franska lexikon i premium flyttats från Östermalms lägre till Norra latins högre. Jag hade genom mina, ack så lätt förvärvade kunskaper och mitt muntra sätt, trots mina ögonblick av ironiskt kvaddande, hånfull intellektuell överlägsenhet, lyckligt och framgångsrikt klarat Östermalms femklassiga utan att ha en aning om vad som väntade mig.