» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Bonia Mesi
När vaknade hos mig första gången tanken på att bli författare? Jag, som från mitt fantasilivs begynnelse var samlad kring krigarens, fältherrens och statsmannens världsavgörande uppgifter. När fick jag impulsen att omsätta denna min vilja till kamp och attack i litteraturens och ej i handlingens värld?
Jag kan faktiskt fastslå årtalet.
Vid besöken och bjudningarna hos min morfar sökte jag alltid sätta mig nära den bokhylla, på vars främsta rad de underbara, intressanta, historiska, nationalekonomiska och kamerala volymerna trängdes - och där jag faktiskt kunde frossa i första delen av Hans Forssells »Sveriges inre historia från Gustaf den förste». Med vilken upptäckarglädje fördjupade jag mig ej i de ändlösa tabellerna över in- och utrikeshandeln under den store riksbyggarens regering - hur beundrade jag ej hans stormaktsgrundande gärning - hur gärna ville jag ej hjälpa honom i hans kamp mot dackar och lübeckare och ynkliga svenska oppositionsmän!
Men bakom den raden grepo mina händer med ännu hetare åtrå efter Anreps ättartavlor och Schlegel-Klingspors Den ointroducerade svenska adelns ättartavlor, där jag girigt drack in kunskapen om hundra- och tusentals skiftande människoöden, som fyllde min fantasi med dödas öden och dåd. En för alla andra osynlig skuggvärld, i vilken jag var hemma och rörde mig som fisken i vattnet.
När jag åren 1892-94 var borta på bjudningar och besök hos min farbror Johan i Långa raden på Skeppsholmen, fann jag i hans lilla bokskåp bland för min dåvarande bokuppfattning likgiltiga och ointressanta noveller och teaterpjäser av Johan Jolin, August Blanche, Henrik av Trolle och Marie Sophie Schwartz en bok med titeln »Gamla Stockholm», skriven av en författare som hette August Strindberg.
Det var första gången i mitt liv som jag hörde det namnet - det sade mig ingenting - det var ett okänt begrepp i vårt hem. Där var en skildring av en ung herre från frihetstiden som hette Carl Fredrik och som vaknade i sitt sovrum och hörde reveljen från de olika Stockholmsregementena och saluten på Strömmen när den stora svenska ostindiefararen löpte in, och man till middagen åt av den nymoderna, amerikanska potatisen som dessert.
Jag drack in varje detalj i denna kulturhistoriska mästarnovell. Orden och skildringarna och rytmen och farten i dessa sidor fångade hela min fantasi. När jag tyckte det var tråkigt hos min farbror och moster smög jag mig alltid till »Gamla Stockholm» för att som en ny Carl Fredrik vandra över huvudstadens trånga gator och vara en lycklig medborgare i Frihetstidens Stockholm. Jag skulle i alla fall bli så gammal att jag hann hjälpa Gustav III med 1772 års revolution - Gustav III, som var en av farbror Sams och följaktligen också farbror Johans svenska idealkungar.
Men längre fram i boken hittade jag också en skildring av litterärt liv och litterära sällskap i 17- och 1800-talets borgerliga Stockholm. Jag var inte bara med om grundläggandet av Awazu och Wallasisorden, vars »commendeur» jag en längre tid var, utan också en av initiativtagarna till Gröna stugan, och jag frossade i den bohemiska sorg- och ansvarslösa atmosfären kring Johan Gabriel Carlén och August Blanches litterära tillvaro - utan att ha en aning om att jag genom min mormor hade de intimaste anknytningar till denna litteratöratmosfär.
Nu började jag också leka med möjligheten att bli författare och själv stifta ett nytt litterärt sällskap. Tillsammans med några klasskamrater grundade jag år 1893 en dylik sammanslutning som enligt protokoll kallades Bonia Mesi - vilket skulle vara latin och betyda Goda vänner. Det var en ett år äldre bror till en av stiftarna, en fjärdeklassare som just hade börjat läsa latin, som föreslagit att vi skulle kalla vår förening Boni Amici. Och jag tror att vi hade vårt grundläggande stiftelsesammanträde just i hans föräldrahem, där hans farmor ännu levde, den då för tiden världsberömda författarinnan Marie Sophie Schwartz.
Jag har ett dunkelt och otydligt minne av att vi blevo bjudna på något slags förtäring och fingo hälsa på min klasskamrats far, den kände rektorn för och grundläggaren av östermalms högre läroanstalt för flickor - Eugene Schwartz. Något inom mig uppfattade blixtsnabbt den högtidligt värdige och fjärranvände rektorn som litet dum, och jag kvitterade vänligheten med att sedermera i klassen omdöpa den ansedda och förnäma östermalmska läroanstalten till Eugeniahemmet.
Våren 1894 dogo - alldeles oberoende av varandra men nästan samtidigt - den världsberömda författarinnan fru Marie Sophie Schwartz och den litterära föreningen Bonia Mesi. Föredragshållare hade under samtliga föreningens sammanträden varit tredjeklassisten Sven Lidman. Hans föredrag hade endast behandlat ämnen ur svenska storhetstidens historia. Styrelsen beslöt enhälligt att inom sig dela föreningens tillgångar. - Ack, vi voro inte för inte barn av nittiotalets stora svenska ekonomiska renässans och det blev 25 öre per person.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Karin
Lidman
1915-1929


Oscar
Printzsköld
1887-1909

Ogift.

Hindrik
Wolff
1815-1899

g. Hulting

Jan
Berggrén
1950-1972

Ogift.
15 slumpade bilder