» Arkivet    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
En könets Karl XII ["Lågan och lindansaren"]
När den världsberömde Hamlet säger till sin lika världsbeundrade Ofelia de så ofta citerade och lika ofta sentimentalt utsugna orden: »Det är en skön tanke att ligga i jungfrusköt» så är på svensk scen ett litet litterärt salongsbordslock lagt över den engelske diktarens både mening och ord: »Det är en skön tanke att ligga mellan jungfrulår.»
Ja, det är onanistens stora lyckodröm, drömd jorden runt av all världens Hamletar och masturbatörer.
Det hade också varit min dröm i nära tjugu år, när äntligen skilsmässans stund kom i mitt första äktenskap - och jag ett ögonblick blev medveten om att så såg drömmen i min varelses innersta ut - önskedrömmen, vällustdrömmen att vara den store defloratören i könets praktfulla och yppiga kvinnoträdgård. Än i dag minns jag den stund, då jag i dagsljusets och självkännedomens värld för första gången blev en smula medveten om, eller åtminstone dunkelt skymtade, att detta var hemligheten med både mitt eget äktenskaps och mitt eget livs stora grundmisslyckanden.
Jag sitter den gången vid middagsbordet i min våning på Kammakargatan 29 n. b. Min skilsmässa hade ju börjat så stolt och värdigt i den gemensamma överenskommelsen mellan min hustru och mig: Våra vägar skulle definitivt och för alltid skiljas åt - jag skulle lämna vårt hem, våra barn, vår våning i hennes händer. Jag skulle från mitt livs första stora verkliga skeppsbrott medta endast mina gamla fäderneärvda möbler och vad av husgeråd jag behövde för ett nytt ännu ej existerande hem eller våning. Jag anade i min okunnighet ej ett ögonblick, att jag nu för första gången fick realisera mitt livs innersta önskedröm om flykt undan allt vad följder och ansvar och plikt och besvär heter.
Jag minns som vore det nyss hur vi en vacker senhöstdag sutto på en bänk i Kungsträdgården och talades vid om ordnandet av skilsmässans alla villkor och detaljer. Ack, det fanns inga villkor, som berörde eller betydde något för Gossen i grottan. Han såg hela tiden ingen annan än sig själv, sin egen framtid och den uppgift hans Gud nu måste ha i beredskap åt honom, den Gud, om vilken han ingenting riktigt visste, men som han var förvissad hade ett mål och en avsikt med hans ödelagda liv - en Gud som ville att jag nu skulle lämna den värld av vällust i vilken jag levde. Ack, jag anade ju inte att det var inne i mitt hjärta, som denna av mig hatade värld bodde och regerade.
Och nu sitter jag där på bänken i Kungsträdgården - språkande om livets allvarligaste verkligheter med denna vackra, välklädda 27-åriga kvinna, vilkens alla möjligheter jag aldrig tillvaratog utan förspillde - leende och skämtsamt trygg och överlägsen därför att jag icke visste vad livets verkligheter och värden var för något. Ja, jag vet ej ens i det ögonblicket, att jag helt enkelt är en fantasins onanist, som ännu aldrig mött en kvinna och en kvinnovarelse på det sätt som en man skall möta en kvinna - utan enbart som manslemmen möter kvinnoskötet.
Min hustru ser på mig - en undrande, iakttagande blick - och säger plötsligt:
- Vad är du egentligen för en underlig människa? - Du är ju som en varelse från en annan planet.
Hon ser sig sökande omkring, medan den bleka höstsolens glans faller gyllene över kvarsittande gröna och gulnade blad på buskar och träd. - Där står Karl XII med sitt evigt österut riktade pekfinger och hon säger plötsligt medan hon med undrande ögon betraktar mig:
- Ja, du är väl egentligen en ny upplaga av Karl XII.
Jag ler belåtet och låter orden falla djupt, djupt ned i min fåfänga och livsokunniga själ, och hon fortsätter:
- Ja, du är egentligen som en människa från en annan planet - vem skulle kunna förstå sig på dig!
Jag kände mig ytterligare belåten vid tanken på att vara som en människa från en annan planet och därtill lik Karl XII - utan att ett ögonblick reflektera över, att också han i själva verket var en riksfördärvare - en förskingrare - en ödeläggare av anförtrodda värden - att hans evigt österut riktade pekfinger kunde symbolisera min onanistsjäls eviga hunger efter ett orientaliskt njutningsparadis som självfallet aldrig skulle kunna bli mitt.
Att jag övergivit min hustru - mina barn - mitt hem för en chimär - en dröm - en fantasibild av mig själv och av verkligheten. Jag var på en gång en stackars självbedragen klockskojare som i sin gränslösa sinnesförvirring byter bort sitt livs enda verkliga värde för en dröm och en blodets fantasibild - och samtidigt en stackars förtvivlad vilsegången Tannhäuser, som till varje pris vill ta sig ut ur Venusberget och finna frälsning och befrielse undan sina bojor hos cn barmhärtig Gud.
Jag var en man - eller sannare sagt - karikatyren av en man, som på sitt levnadslopp skulle kunna sätta som motto några ord av Henry Beyle:
j'avais eu le déplaisir armére et qui rabaisse, de m'apercevoir trop tard-que j'avais eu la duperie de laisser passer la vie sans vivre. Jag ägde alltjämt ingen aning om att liv är ansvar, plikt, bärande av bördor, kärlek och tjänande.
Om allt detta hade jag den gången på bänken i Kungsträdgården inget som helst levande begrepp. Jag skulle under dagarnas och veckornas och årens lopp långsamt lära den bittra läxan om det oerhörda avståndet och den fruktansvärda spänningen mellan leende stolta frihetsbeslut och deras långsamma förverkligande i en värld av tyngd och tröghet, köld och mörker. Fantasimänniskans förödmjukande upplevelse av sin maktlöshet inför verklighetens bergsmassiv.
Och nu sitter jag som sagt i min våning Kammakargatan 29 n. b. En av mina båda närmaste vänner - min dåvarande militäre medarbetare i Svensk Lösen Gustaf Reuterswärd - är på ett kort besök i mitt nya hem. Jag sitter vid middagsbordet, äter stekt strömming och potatismos, vällagat som allt som kommer från min sextiåriga gamla hushållerska, Lisa Möllers händer.
Jag lever sedan två månader i avhållsamhet.
Jag är nervös och sökande och vibrerande och upplöst och krossad och kättjefull och könshatande och osäker och förvirrad och oviss och bankrutt och krossad - en kökkenmödding av mänskliga motsatser. Och nu resonera vi om skilsmässor och äktenskap och det eviga problemet - motsatsparet man och kvinna.
Och jag säger belåtet och överlägset klarsynt till honom:
- Ja ser du, man kan ju leva i fullkomlig isolering även som gift - ett äktenskap kan vara bara en form för organiserad onani - så isolerad kan man leva och det mitt i sin familj - med hustru och barn omkring sig:
en ensam penis i familjens sköte!
Hic Rhodus - hic salta!
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade profiler

G-A
Lidman
1895-1962

g. Engström

Anna-Clara
Frostenson
1948-

f. Simonsen
g. Svensson

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson

Claes
Grill
1817-1907

g. Lidman

Sam
Sylvan
1864-1947

g. Lyth
Slumpade bilder