» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
I minnets rep
Jag måste ha ett rep till att börja med - ett rep som jag får dra ut ur något minnets förråd - och sedan fästa det runt brunnskarets vitmålade cementrundel - och så fira mig ned - börja nedstigandet - nedsänkandet neddykandet i detta djup av mörker och tomhet - av skuggestalter skymtande i illastinkande och illasittande kostymer.
Och jag får fram ett rep ur ett av mitt minnes dagboksmagasiner - en hel tross med en serie knutar - och i varje knut en bild, en händelse, en syn att gripa tag i och hålla fast vid, medan jag långsamt, försiktigt och en smula förskräckt firar mig nedåt. Men jag kan ej stanna och hålla fast vid och bli hängande i någon enstaka av dessa knutar. Det gäller att komma ned till botten av ett visst sammanhang och ett visst men ytterst viktigt problem.
Det är sålunda juni 1915 - det är en svensk författare - det är Gossen i grottan som med hustru och två döttrar, en barnsköterska och en köksa-husa har flyttat ut för sommaren till Dalarö.
Och nu låter jag endast knutarna i repet - på färden nedåt - liksom lämna en serie adresslappar eller stationsnamn. Jag kan - till att börja med - endast dröja vid en av de ledande trådarna i detta långa sammansnodda rep.
»Dalarö i trädgårdsmästare Liljedahls stuga 9 juni 1915.
Min situation är sannerligen varken lysande eller hoppingivande eller rik på utvecklingsmöjligheter. Jag fyller om 3 veckor 33 år. Världsligt sett lever jag på en hustru, vars årsunderhåll är beroende av om hennes far kan hålla samman en stor men f. n. osäker förmögenhet.
Det är i alla fall något.
Men andligt lever jag faktiskt på ingenting. Jag har rört samman alla spektrets färger på min andliga palett så att det hela är en enda stor röra, omöjlig att använda, om ej till att måla tapeter eller dekorera väggar med.
Efter att vid 32 års ålder ha publicerat 11 böcker, varit gift i 7 år och fått 2 barn, vet jag om mig själv, om livet och huru jag skall betrakta det och hantera det ingenting definitivt.
Alla färger äro sammanblandade i en enda röra. Allt är nedsmetat och ingenting har färg.
Jag tror på sedlighet och sedlig indifferentism. Jag vet ej vad som moraliskt är adiafora och vad betydelsefullt. Jag tror på engifte och på polygami - och det finns otaliga ting, som jag slutat att både tvivla och tro på.
Jag har en Gud, som stundom skänker mig sin nåd och som jag stundom ber till, alltid vördar och vilkens ande har fyllt mig med salighet några få och alltför korta stunder. Men jag vet ej vilka saker Han tillåter mig och vilka Han ej tillåter mig göra. Jag tror mig ej kunna acceptera alla den gängse kristna moralens fordringar. Jag tror att en människa kan vara en sann gudadyrkare, en tröstare och styrkare för människorna och älska flera kvinnor.
Jag vill tro det.
Ty det är något inom mig, som ständigt stinger och viskar om en oöverstiglig klyfta mellan punctum sextum och punctum sexus i min själ. Något som jag måste slå en bro över.
När jag var en tjuguårig ung poet kunde jag - från alla synpunkter och med rätta - kalla mig ett barn som gått vilse i världen. En trettiotreårig familjefader med 11 böcker bakom sig kan endast kalla sig själv i samma situation - en krake eller ett kräk. Men - faktum kvarstår - jag har gått vilse och jag vet varken ut eller in. - -
Jag saknar ett stort mål - jag är förströdd - jag krigar som Gustaf IV Adolf på för många fronter med för svaga trupper.
En katastrof måste inträffa - eller en kris - eller en resolut uppmarsch på en front mot en bestämd fiende.
Jag måste bestämt veta vad jag vill, vad jag duger till - vad som jag skall gilla eller ogilla - var jag måste vara konsekvent och var jag inte skall vara det eller inte får vara det. Jag måste med Guds hjälp nedskriva min egen dekalog eller få klart medvetet för mig - att jag rätt och slätt endast har att lyda doktor Martin Luthers lilla katekes.
Jag måste samla mig. Jag måste koncentrera mig. Jag måste bli hel och brinnande i anden. Allt vad jag äger av brännbart måste jag hopsläpa till ett bål. Jag måste bringa mitt väsen till uttryck. Jag har snart levat i 33 år, och jag är ingenting - utom 32 år gammal.
10 juni, 10.15 e. m. Min natt slutade i en klar och fast stämning av knoppande tillförsikt. Uppe på berget knäföll jag i ödmjuk vädjan till min Gud, att leda mig på den rätta vägen - att jag måtte finna mitt öde och min stjärna.
- - -
Jag har större delen av dagen varit uppfylld av en enda, högst materiell fantasi: Hur det skulle ha blivit om jag våren 1913 på Tuna vunnit 600 000 mark på en av mina lotter i Hamburgerlotteriet. Jag har därför varit jordbrukare på Tuna - oavbrutet - hela dagen.»
Det var först mer än tio år senare som min fars dagboksanteckningar efter min mors bortgång föllo i mina händer, och jag så småningom kom att läsa dem. Men det skär igenom mig, när jag i detta nu förstår sanningen av vad jag sade, att vi voro som två droppar, två blad på samma gren - att jag blott är en vidarebefordrare av hans väsen till kommande generationer.
»Fredag 11 juni. Är det kärleken som fattas mig?
Kanske är jag innerst inne en romantiker - en människa, som först lever, när hon älskar. öde - Stjärna - Passion.
Herre, jag längtar efter något stort och väldigt att gå upp i - att växa högre och mäktigare i - eller förintas för. Jag är för svag - för splittrad - för oföretagsam - utan tillförsikt - utan mod - utan mål.
Utan övertygelse och utan storhet!
Utan stolthet!
Feg - lumpen - rädd.
Men - framför allt - utan styrka och utan instinkt: rolös - rådlös - räddningslös! - Därtill otacksam.
Jag måste ge mitt liv nya mått - nya värden - nya mål.
Förnyelse! Förnyelse! Förnyelse!
Jag lever för lågt, för lufttomt, för lätt.
Trots tre och trettio års ålder tror jag på den stora lotterivinsten - lyckan som faller i ens knän. En tro som jag avsvor 26 december 1909.
Jag tror på stjärnskott och järtecken, och jag vill tro, att jag är född för stora ting, väldiga upplevelser och mäktiga verk.»
Så komma söndagen 13 juni åtta sidor dagboksanteckningar ur vilka jag här för sammanhangets skull endast kan göra några kortare utdrag:
»Min kris i dec. 1909 som ledde till "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910] och Silfverstååhlarna var nog väsentligen en estetisk kris, en litterär kris, en produktionskris. Min vilja sökte ett nytt arbetsområde. Jag fick en serie moraliska och sociala åskådningar så att säga på köpet --som konsekvens av eller som biorsaker till min nya produktionsform.
Det svaga sociala, eller rättare sagt, politiska credot hade vuxit ur de direkta intrycken av och resonemangen om storstrejken. Mitt allra första politiska ställningstagande hade varit unionskrisen 1905 och hade utlöst sig i några dikter somrarna 1905 och 1906. En känsloreaktion - en serie lyriskt patriotiska stämningar - utan kunskap om den historiska utvecklingen eller genomtänkt teoretisk värdesättning. Den moraliska reaktionen, den etiska uppfattningen hade vuxit ur mitt äktenskap, ur mina erfarenheter i den nya miljö dit mitt giftermål förde mig. Även det till 9/10 känslotänkande och stämningsbetonat. - --
Levande och bärande andliga kraft var det dyrbara och oskattbara släktarvet från Farbror Sam och min instinktiva hänförda patriotiska känsla. Mitt patos, min inspirationskälla - det som gav mitt arbete mening och innehåll - var just denna hänförda övertygelse, att jag nu kunde göra något för mitt land betydelsefullt.
Jag brann - jag älskade - jag var full av kraft - helig eld och segerviss instinkt.
Det hela var färgat av mina personliga förhållanden och mina äktenskapliga upplevelser - mina intryck av familjerna Bonnier och Thiel. Det saknade universalitet. Det va, säkert något ofullgånget och halvt i det hela.
Men jag minns hur jag led av problemet Thure Gabriel. Hur jag i honom såg ett av offren för 00-generationens brist på verkligt livsallvar och sedlig ansvarskänsla.
Det hela resulterade i ett par år av odelad ekonomisk och till stor del litterär framgång. Och som följd: ytterst ringa fördjupning av problemen - ett behagfullt och angenämt vårdande av den trevliga byggnad jag förstått att skaffa mig.
Kom så mitt i framgången förvärvandet av Tuna. En bestämd vändpunkt - en prövosten på mig själv - verkliga realiteter som jag hanterade som en poet, och som i varje fall slutade med ett fiasko och en katastrof. Frågan är om jag brutit nacken andligen på den kuppen. Ekonomiskt sett har jag gjort det! När jag köpte Tuna, ägde jag 10 000 i tillgångar - nu har jag 6 000 kr i skuld.
Så mäktade jag då ej heller handha min ekonomi - dugde ej till att dra in på staten och tvinga mig själv att se sanningen i ögonen - var säkerligen själv för fåfäng att rätta mun efter matsäck. Carl Silfverstååhls upplevelser och Tvedräktens barn hade aldrig kommit till just då om jag ej behövt pengar. -
Allt på Tuna var palliativ och halvheter - utom gården själv och de underbara rummen - den ljuva trädgården och gårdsplanen med den djupa skuggan under väldiga hundraåriga lönnar.
Det var tydligen för stort för mig - och jag var ej värdig - dugde ej till det. Vid den verkliga kontakten med de stora realiteterna befanns det vara skit med Sven Lidman. För litet inombords - för svagt och fegt - och för bortskämt. - -
Vide cor tuum.
Jag lever fysiskt och psykiskt i ett äktenskap, som jag själv har framtvingat och som jag ej mäktat besjäla.
Jag lever fysiskt och ekonomiskt på min hustru.
Psykiskt taget är jag undernärd och andligen taget är jag sysselsatt med att tugga på naglarna.
Jag har ingen fast moral - ingen fast vilja. Jag vet ej, om jag vill estetik eller etik, hedendom eller kristendom, vers eller prosa. Jag lever som Buridans åsna och svälter andligen taget ihjäl - jag blir kraftlösare och svagare för var dag som går.
Vad vill jag? Vad tror jag? Vad hoppas jag? Är det könsliga livet endast rättfärdigat inom monogamin och den kristna etiken? Vill jag verkligen månggifte? - - - Var det ej på grund av min sexualitet som jag blev författare - utan ett dugg andligt och intellektuellt behov? Och nu har jag blivit äldre och samlat otaliga samlag och blivit kroppsligen mätt. Och har då ej hela författarbehovet blivit en tom form och ett levebröd? David Sprengel frågade med rätta i ett kåseri i N. D. A., var min stora antikkärlek tagit vägen?
1 könet levde min stora dröm om antiken, orienten och renässansen. Är det så? 1 könet endast?
Hur ofta har jag ej tänkt att en bottenärlig självbiografi skulle kunna reda upp det hela.
Första gången jag hade den tanken var 1904 tidigt på våren. Tänk om jag gjort det då och varit mogen då!
0 huru annorlunda hela mitt liv!»
Jag kan citera ett par rader från just våren 1904:
»Den ringa klarhet som de bortslösade dagarna och dygnen givit mig, kommer mig ofta att längta till en biografisk självuppgörelse - om ej ett domslut, så åtminstone något slags utredning - någon bouppteckning över mitt döda livs tillgångar och skulder.
Utanför mitt fönster faller denna aprilkväll ett flödande och rikt regn. Jag har sett jorden varsla sina kommande rikedomar och jag har själv känt mig fattig och arm och förödmjukande tom.»
Ja, så var mitt behov och mitt läge 1904 och 1915. Jag kommer plötsligt ihåg en anteckning från sommaren 1942, nedskriven i en liten trasig volym som en gång varit avsedd till en dagbok men blivit begagnad huller om buller, till alla möjliga slags anteckningar.
Så tänkte och skrev jag 27 år senare:
»Det är onsdagen 17 juni 1942. Jag sitter i mitt rum på Skarpöby - fönstret är öppet - riktigast uttryckt: ett tredjedels fönster - och utanför dofta syrenerna som nalkas den fulla blomningens stund.
Själv är jag egentligen upptagen av min vanliga, oavlåtliga längtan att göra ett bokslut - ett verkligt bokslut - ett absolut grundligt bokslut - ett icke »friserat» bokslut över mitt liv.
Jag undrar om något sådant egentligen är möjligt.
Får jag leva fjorton dagar till har jag redan fyllt sexti år.
Alltnog, Herre, jag längtar efter ett bokslut - och i detta nu famlar min fantasi med att sätta i gång det på det sättet att jag skulle göra det kronologiskt - i krönikeform - börjande med år 1882. Men då klarnar det för mig, att för att lösa ett sådant företag en smula riktigt, måste jag åtminstone ha min fars almanacksanteckningar från det året tillhanda. Och de äro i Stockholm
Vilken ohygglig känsla av en människosjäls fastlåsthet vid sina ursprungliga ödesproblem - och fastlåsthet vid sina föräldrars! Hur sanna förefalla ej i detta ögonblick Goetheraderna:
So ist's denn wieder wie die Sterne wollten,
Bedingung und Gesetz und aller Wille
ist nur ein Wollen weil wir eben sollten.
Und vor dem Wille schweigt die Willkühr stille.
Das liehste wird vom Herzen weggescholten,
dem hanen Muss bequemt sich Will' und Grille.
So sind wir scheinfrei denn, nach manchen Jahren,
nur enger dran als wir am Anfang waren.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

James
Kennedy
1848-1916

g. De Geer

Sam
Lidman
1824-1897

Ogift.

Johan
Lidman
1840-1905

g. Wolff

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Anton
De Geer
1848-1919

g. Fischer
15 slumpade bilder