» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Jätten Gluff-Gluff
Det finns en sanning och en syn bland många, som jag aldrig någonsin kan glömma vare sig jag lyfter pennan till papperet, formar läpparna till ord eller mitt jag till gärning - den fruktansvärda verkligheten, att på denna jord förblir jag för alltid - ej en vanlig människa men en människovarelse broderad på stramalj - på en genealogisk stramalj - efter ett givet moraliskt mönster eller socialt beteendeschema - för alltid knuten och bunden och bevakad:
Broderad på stramalj!
När mina dagars tillfälliga upphov i sin gränslösa fadersstolthet låtit fotografera sin fjorton månader gamle son och till släkt och fränder frikostigt distribuerat bilden av den märklige, erhöll han bl. a. från »släktens huvudman», »kapten Sam», ett brev där det bl. a. hette:
»Tack för konterfejet av Sven R:son. Wolffiska drag jämte Annerstedtska kunde jag skönja, och gott nog är det.»
Men redan ett par år senare talar han om att det kanske kommer att krävas ett par årtiondens målmedvetet fostringsarbete för att få pojken »sveciserad». Och från mitt eget personliga umgänge med min farbror Sam minns jag väl, kanske alltför väl, ett tillfälle då han lyfter den trettonårige skolgrabben med ett fast grepp i nacken och kring bluskragen, medan hans käpp daskar på min bak och hans förbittrade stämma ekar i mina öron - ekar än i dag och kanske ända in i dödsminuten skall eka där:
- Det vore väl märkvärdigt om jag ej skulle kunna piska vargablodet ur dig.
I min föreställningsvärld var detta wolffiska element närmast identiskt med min - vid tiden för agan - snart åttioårige morfar, f. d. kronofogden Hindrik Nathanel Wolff, hans väsen, hans varelse, hans atmosfär.
Att det därjämte skulle finnas något av detta avskydda wolffiska element i mig själv, vilket måste piskas ur mig, var något nytt.
Jag uppfattade och upplevde mig själv som en Lidman - i bestämt motsatsförhållande till min morfar. Men jag måste samtidigt i denna stund säga mig själv, att det var på intet vis farbror Sams teori, som förde mig in i denna motsatsställning. Min morfar skapade den själv eller lade grunden till den redan innan jag råkat in under farbror Sams fostran och färla. Teorin tog jag senare upp som vapen i min motsatskamp.
Till en början blev jag väl en smula skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget - från huvud till händer och fötter. Från det stora huvudet under den höga rynkiga pannan stack en jättelik näsa ut - av naturen skapad att intensivt njuta och insupa alla dofter - men nu begagnad att magasinera väldiga skovlar med snus som sedermera under buller och trumpetande nystes ut, tjoades ut och snöts ut i jättelika snusbruna näsdukar, medan så småningom - som askan från den så sorgligt världsberömda vulkanen Krakataua - ett brunt stoftlager lade sig över västen och uppslagen på den gamla lätta, svarta sidennattrock som han merendels bar på förmiddagen och mellan måltiderna.
Ett stycke ned på denna näsa hängde vid besök ofta ett par väldiga glasögon, vilkas glas - sedda från sidan - föreföllo mig onaturligt tjocka och liksom urgröpta - odugliga vapen i hans maktlösa kamp mot sin åldersdoms gissel - den gröna starren.
Han hade något sätt att blänga eller snegla med sina vassa, isblå ögon som kunde ge en en plötslig obehaglig, nästan skrämmande förnimmelse av att han både såg och såg igenom en - och såg mer än man själv ville han skulle se.
Min mamma och min moster Helny förklarade alltid - kritiskt och sakkunnigt - att pappa ser i själva verket riktigt bra, bara han vill se - men pappa är helt enkelt för lat, när han inte själv är intresserad - men är det något som intresserar honom, då ser han minsann.
Under denna näsa sitter eller hänger en bred, stor, väldig mun - ett gap skapat för att sluka och förtära allt som behövs för att hålla denna jättekropp vid liv och aktivitet. Jag känner mig ibland som någon liten hjälplös pygmé, när jag under våra första stockholmsår är tvungen att vandra vid hans sida för att se på något av de många husbyggen han i tidningarna läst eller hört talas om. Han har den goda borgarens sunda instinkt och intresse för att följa med och hålla reda på allt som sker i den stad han bebor och där han betalar sin skatt.
Men på våra promenader har jag ibland en tvångsföreställning av på en gång komik och fasa:
Tänk om morfar plötsligt skulle spricka, då drunknar ju jag.
Det som blev det djupast avgörande för hela mitt väsens antagonistiska och kritiska inställning till min morfar var väl till slut våra möten på tre man hand vid middags- eller frukostbordet. Av min mormors tidigare återgivna levnadsbeskrivning kunde jag ju som gammal man förstå i vilket slösande överdåd, när det gällde mat och dryck, som min morfar älskade att leva. Men han tillhörde samtidigt den eller de generationer svenska föräldrar som betraktade barn som något slags besvärliga hundvalpar, vilka skulle hyssjas, hunsas och åthutas tills de verkligen fattat den rätta betydelsen av budordet:
Du skall hedra din fader och moder på det att dig må väl gå.
Vid det rikt dukade matbordet fingo barnen Wolff stå och äta. Finare och utsöktare maträtter gingo självfallet deras näsa förbi. På brödet fick man vid frukosten antingen smör eller sovel (som vårt kallskuret namngavs). Till gröten skummjölk. Man var alldeles tyst under måltiden, om man ej av föräldrar eller gäst blivit tilltalad. Man svarade då kort och redigt.
I denna miljö hade min mor och alla hennes äldre eller mera jämnåriga syskon vuxit upp. Det föll på tjänstefolkets eller tjänarnes lott att närmare ta hand om den växande barnaskaran och bakom föräldrarnas rygg fylla hungriga magar med ur skafferi och visthusbod utsmugglade rikedomar.
Min morfar var en övertygad och entusiastisk anhängare av detta uppfostringssystem om vars avigsidor och bedrägerier han intet visste. Han kunde själv med både belåtenhet och tillfredsställelse berätta om hur det gått till på samma sätt i hans föräldrahem och hur billigt och enkelt han levat vid Lunds universitet på från föräldrahemmet medförd kost, som man endast när man skulle känna det festligt, utdrygade med ett stop svagdricka. Hans juridiska ämbetsmannaexamen hade heller inte kostat hans föräldrar mycket - och efter den hade han ett liv igenom försörjt sig själv och aldrig gjort några skulder.
Var han vid riktigt gott och belåtet lynne kunde han forma sina jätteläppar och hela sitt stora ansikte till ett våldsamt skrockande skratt och med en munter glimt i de halvblinda, isblå ögonen berätta om hur våra nordiska vikingaförfäder brukade piska barnen på sina föräldrars gravar för att knyta banden med det förflutna och ätten än starkare.
- Det har jag hört själve kapten Sam berätta, så det är alldeles sant.
Hans känslor för min farbror Sam uttalade han aldrig i ord, det räckte med röstens sarkastiskt rasslande klang när hans namn nämndes. De torde aldrig några beröringspunkter ägt. Jag föreställer mig att min morfar betraktade Djäkneberget som ett spektakel och kapten Sams Vasaorden som en kunglig sinnesförvirring. På en av bokhyllorna högt under taket i mahognybokskåpet med dess stängda glasförsedda dörrar hade jag bakom Ahnfelts »Rääf i Småland» och dennes Beskrivning över Ydre Härad och en hel serie resebeskrivningar av Paul du Chailly, Baker och Serpa Pinto upptäckt väl uppskurna och lästa böcker av August Strindberg: Röda Rummet, Nya Riket och Svenska öden och äventyr.
Nej, det var väl egentligen morfar vid middagsbordet som väckte mitt livligaste ogillande. Jag har ännu ett djupt, djupt levande minne av att han ej bara åt med hela ansiktet utan med hela kroppen - och tante Emma såg oavlåtligt till, att han självfallet fick de bästa godbitarna av allt och att han i sin blinda iver ej kom att maka dem bort från tallriken. Det var det feta och de fetaste bitarna på det läckra lamm man anrättat som dillkött - och vilken underbar sås till det dillköttet. Det vet jag som fick äta mina läckerbitar med mycket potatis till, som krossades i denna ljuvliga sås. Det var bröstet på höns och kyckling eller ett särskilt välarbetat unghönsben -- det var fårkotletter och fläskkotletter och kalvkotletter vilkas ben skulle omsorgsfullt och vällustigt avgnagas - det var märgen i söndagsstakens märgpipor som skulle avnjutas.
Jag minns honom i fantasin som ett stort väldigt gap ur vilket kotlett- och fågelben plötsligt tittade fram - för att åter försvinna. Samtidigt måtte han med sina starrögon ha kunnat se eller skymta något på sidorna, ty han kunde plötsligt kisa åt min plats för att säga:
- Nå, du äter väl ordentligt med potatis - Emma ser väl till att han inte får smör på brödet när han får av den inlagda strömmingen.
Ack, morfars med vinaigre och lagerbärsblad inlagda stekta strömming, jag känner än i dag dess försmältande smak i min då alltid hungriga mun!
Men tante Emma såg stilla och lugnt och värdigt och försiktigt till att jag fick både smör och strömming på min brödskiva - eller kokt tunga eller vad det nu var för läckerheter - samtidigt som hon med omsorgsfull vaksamhet såg till och kontrollerade att morfar alltid fick allt vad han behövde, och att de goda styckena också kommo från tallriken och till munnen.
Ja, jag vet verkligen inte hur det skulle ha gått vare sig för morfar eller mig om inte hon hade funnits. Och jag förstår nu att det var hennes kärlek och intresse och klokhet, som åstadkom att jag våra båda första år i Stockholm fick äta mina skolfrukostar i tante Emmas eget rum. Jag skulle därmed bli besparad den långa vägen från östermalmsläroverket till modershemmet och hinna i lugn och ro gå igenom mina läxor, hette det. Men jag misstänker nu att det var tante Emmas uppslag att den växande och magre och småsvultne skolpojken skulle få åtminstone ett mål ordentlig och närande mat om dagen.
Och jag skäms som en hund, när jag nu minns, att jag aldrig som fullvuxen tänkte på att bjuda henne ut till mina gamla vackra herrgårdscorps-de-logis - varken till Tuna eller Stora Vilunda - och tacka henne för vad hon varit för mig i mina magraste och värnlösaste gosseår.
Att mitt minne - sådant det nu fungerar - ger en levande och ganska sann bild av min gamle morfars väsen och gestalt - det kan jag förstå av den skildring en gammal herre på Gotland år 1904 i minnesgod häpnad och beundran lämnade av den oförgätlige:
- Ja, se din morfar - kronofogden - eller befallningsman som det hette på landsbygden - det var en jätte när det gällde mat och dryck. Jag minns honom i D. B. V. när man kom fram till punschbordet och de som vi tyckte stora punschglasen!
- Ska Ni servera punsch i tåhättor - skäms Ni inte - punsch skall man dricka i ölglas - sejdlar ska det vara - så gjorde våra nordiska förfäder - men så erövrade de också hela Europa och krossade katolicismen - och de små polska och tyska konungarna skreko av förskräckelse: 'nu komma svenskarne med punschen'. Vi hade inte rått med vår storhetstid om vi inte hade supit så bra.
- Sejdlarna på bordet! Setzt an in floribus!
Ja, så trängde ännu sommaren 1904 ett eko från min morfars storhetstid i 50-, 60-, 70-talets Visby och D. B. V. till hans häpne dottersons skaldiska öron.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hindrik
Wolff
1815-1899

g. Hulting

Anne-Marie
Lidman
1912-2000

g. Hollinger

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Claes
Lagerfelt
1878-1965

g. Berg

Johan
Lidman
1840-1905

g. Wolff
15 slumpade bilder