» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
En berättelse om barnmisshandel
På mitt minnes och medvetandes tröskel har sedan åratal och årtionden en kvinnogestalt stått bidande - i en ständigt gäckad förhoppning att hon skulle få komma till tals med mig och bli insläppt genom mitt hjärtas dörr - att jag skulle låta hennes hemlösa, hudlösa och hjälplösa varelse få uppleva en smula mänsklig värme och få bo och fäste i mitt självupptagna väsen. Men hon har fått stå där som en gammal tiggerska i trasor på tröskeln till den unge miljonärens för en massa andra människor ständigt öppna hem.
Min mamma gjorde redan i mina första anonyma författarår sina aktningsvärda försök att förmedla bekantskapen:
- Tänk om min mamma skulle ha fått råka Sven - vad ni skulle ha förstått varandra och haft glädje av varandra.
Det var den höst och vinter 1902, då jag som Sveriges blivande Zola var sysselsatt med att lägga grunden till mitt litterära livsverk med den stora Balzacska comédie militaire, i vilken jag skulle fånga och för samtid och eftervärld levandegöra det nu omedvetet för mig själv på avskrivning ställda militära och byråkratiska gamla överklass-Sverige. Den höst, då jag blev författaren till novellsamlingen »Krigsmän».
Nej, jag kunde inte intressera mig för min mor och hennes släkt. Det kunde omöjligt något gott komma från Nasaret. Jag var ännu då och långt senare så ödespräglad av min farbror Sams hårda kraftgrepp om min varelse, att allt vad Wolffiskt var för mitt medvetande betydde något underhaltigt och värdelöst. Jag följde med min mor ett par gånger till Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, där ett sådant där utsirat gjutjärnsmonument, som det på 1840-50-talet var fint att resa över de sina på kyrkogården, täljde hennes morfars liv:
Här
Hvilar Stoftet
Af
Musicaliska
Instrumentmakaren
Anders Hulting.
Född den 17 Maj 1798.
Död den 8 Juni 1849.
Om mannen vars stoft vilade under denna nu rostiga och vanvårdade gjutjärnsvård visste jag ingenting. Inga brev eller anteckningar voro bevarade efter honom. Hans namn kunde påträffas här och var i ännu bevarade tafflar och pianon från Karl Johanstiden, vilka bära hans signatur.
Men varken han eller hans titel eller hans gravvård kunde skänka mig ett enda tillfälle en gång till furstligt fantasiliv eller genealogisk självförhävelse.
Musikalisk instrumentmakare - det lät ju fullkomligt underklassigt och borde fortast möjligt glömmas och förtigas, när man hade en farmors bror som var biskop och en farmors morbror som var generalamiral.
Musikalisk Instrumentmakare.
Fy tusan - en sådan titel och ett sådant namn och en sådan familj!
I våra dagar skulle han ha mantalsskrivits som pianofabrikör och titulerats disponent och självfallet hört till samhällets honoratiores och storindustriella magnater, då hans inkomster och kapitalbehållning efter tidens förhållanden voro mycket stora. Men han lämnade ej bara instrument och förmögenhet efter sig utan en dotter i första giftet, en hustru i andra giftet och en måg. Jag har först på äldre dagar kommit att lära känna dem alla tre ganska bra och en smula förstå deras insats och betydelse i min tillvaro och i mitt öde genom några brev från min mormor, vilka plötsligt och oförmodat ställdes till mitt förfogande. En brevväxling mellan henne och den genom sina litterära donationer alltjämt hågkomna fröken Lotten von Kræmer.
Så småningom har jag tvungit mig själv - eller tvingats - att med förståelse, deltagande och en smula kärlek, sätta mig in i denna från begynnelsen skydds- och värnlösa, brutalt misshandlade kvinnas öde.
Vilken helt annan uppfattning om allt Wolffiskt vittnar ej redan den långa dikt - »Hälsning och tack till familjen Wolff. Visby 20 juni 1871» - varmed den von Kramer-Wolffska brevväxlingen inledes, och ur vilken jag här citerar ett par strofer:
Ett hjärtligt tack jag nu säga vill
så vänligt och varmt åt eder.
Vart hjärta hör eder redan till,
så fort man er tröskel beträder;
så även mitt; er enkla härd,
er krets jag funnit min kärlek värd.
- - - -
Farväl! Farväl! - I din vårdagsskrud,
o Gotland, du för mig trädde!
Men mer än blomdoft och fåglars ljud
den kärlek jag rönt mig glädde.
Från Wolffska hemmet av fornsvensk sed
jag har ett minne för livet med.
Fröken Lotten von Kræmers liv och öde ha förvisso ett starkt inslag av bitter tragik. Där har hon ett liv igenom älskat och levat för svensk litteratur och dikt - i tålmodig kamp mot nedärvda anlag för nervsvaghet, psykisk hjälplöshet och melankoli - samlande, sparande, beledd av litteratörerna, för att en gång kunna göra en stor bestående insats för denna svenska litteratur, som hon ett helt långt liv igenom omfattat med en så hänförd, så trogen och så obesvarad kärlek.
Men det har åtminstone funnits en person på denna jorden, för vilken bekantskapen och vänskapen med Lotten von Kræmer betytt luft under vingarna och möjligheten till ett levande, förtroligt tankeutbyte - en människa, för vilken den stackars vingstäckta och ödesgäckade lilla epigonen-blåstrumpan blev till en stor och underbar och berömd författarinna. Det var en liten svensk småstadsfru, vilkens bekantskap hon gjort vid ett kort sommarbesök juni 1871 i Visby - »en stackars tjock småstadsfru, som hon gjort till sin slavinna för livstid». Den lilla småstadsfrun var 44 år gammal, moder till fyra barn och maka till min morfar, kronofogden Hindrik Nathanael Wolff. I sig själv hette hon Josephina Hulting och var instrumentmakarens dotter.
Man får en bild av henne redan i början av hennes första brev, daterat Visby den 1 juli 1871:
»Älskvärda sköna uppenbarelse, som ännu hägrar för min syn. Måtte minnet av de få dygnen, Ni tillbragte i vår åldriga stad, åstadkomma en längtan till återseende av densamma. Och måtte jag samt de mina inberäknas bland minnenas dragningskraft till nya studier.
Som Ni hade rest, började genast min längtan efter underrättelser från Er. Då är det lättförklarligt, att tiden och väntan blev mig dubbelt lång, när den ena postdagen gick efter den andra, utan att en solglimt kom i form av skrivelse. Slutligen randas dagen d. 29 juni, då jag med posten erhåller Ert genomälskliga brev samt upplysningar om att ett bokpaket skulle vara i antågande under min adress. I min lilla stuga blev festdag den dagen. Paketet erhölls vid middagstiden. Glädjen strålade på allas våra anleten vid åsynen av ditt konterfej, alla ville ha det, alla kunde icke se sig nöjda på de kära dragen. Men slutet på jublet blev det, att min man förklarade 'att om Josephine varit så artig och uppmärksam som sig bort emot fröken Lotten von Kræmer, så hade den frejdade författarinnan kvarstannat hos oss en längre tid och icke såsom nu lämnat oss efter att blott ha gjort bekantskap med käringar'.
Den falske karln, som talade så. Jag petade fram en av de skarpaste blickar, jag kunde få, och slungade på honom. Men mannen är närsynt: det gjorde icke den effekt jag väntade. Alltså ruskade jag om honom, och som han fann denna motion helt angenäm, så blev han ännu svårare i sitt tal om min huvudlöshet att emottaga artister.
- Men - allting har en ända. Föreläsningen tog slut, och jag tog tröst i brevet nummer två av din hand. Under det jag studerade detsamma, satte Olga din bild inom glas och ram. All män förnöjelse var rådande. Flickorna liksom jag blevo glatt över raskade av de oförtjänta presenterna, vi erhöllo. Dessa dina skrifter voro mig alldeles obekanta. Nästa vecka har jag bestämt för deras genomläsande, ty då skola vi och några familjer till göra utflykt till Stenstugu äng ena dagen, Suderbys park den andra, då jag lovat att läsa högt för sällskapet, och vi väntar oss alla ett stort nöje av den nya bekantskapen...»
Visby som sommarbadort, sitt umgänge och sig själv skildrar hon i följande rader:
»Här är omkring 800 badgäster, men de flesta Läsare av tredje klassen. Första och andra klassens Läsare uppehålla sig vid Mösseberg. Också har vår stad mest att uppvisa resande allmoge av båda könen; visserligen uppträder bland dem en och annan elegant kusk och stalldräng och därmed punktum. Men de icke Läsare har bildat sig ett kotteri eller bolag, som sammanträffar dagligen. Detta består av 90 personer, allt jämngott folk å för ståndets vägnar och allmän enighet härskar hos dem. De musicera, dansa och leka, och lida brist på eleganta ungkarlar. Följden därav blir brist på kurtis och intriger. De ungkarlar, som finnas, äro nybakade studenter, blyga, näpna och utan mod.»
Och sig själv skildrar hon lika oförbehållsamt:
»I dimma och regn ser jag ut som en råtthund - omöjligt att få håret knollrigt... Jag hatar tvång och förställning, kan aldrig vara falsk mot personer, jag håller utav. Naturmänniskan sticker för mycket fram hos mig, huru jag än må spöka till mig... Dessutom får jag nämna, att jag har tre stora fel: inbunden - lat - utan förmåga att strida mot övermakter. Dessa mina fel har jag mycket fått plikta för...»
Hur Lotten von Kræmer å sin sida uppskattar Josephine Wolff, f. Hulting, får man läsa i ett av de många breven:
»Ehuru jag unnar din humoristiska herr man och dig själv av allt mitt hjärta lyckan av ett sällt familjeliv och ett hem - helst Ni så vänligt delte med av Er trevnad åt andra - så måste jag tillstå, att jag beklagar, det du ej blev artist. Du skulle spelat bra en 'Lady Macbeth', en 'Kung Märtha' eller kanske med mera förkärlek humoristiska roller? Men nu är det jag, som med min hand uppriver ett kanhända blott till hälften läkt sår i ditt bröst. Sådant händer.»
Lotten von Kræmer har verkligen rört vid den ömma punkten i sin nya väninnas själ och i något följande brev får hon bl. a. läsa:
»Jag anser icke äktenskapet för något så utomordentligt lyckligt utan anser däremot friheten såsom den sällaste lott på jorden. Hade jag fått följa min böjelse, hade jag aldrig varit gift. Men min Far fruktade alltid, att jag skulle ge mig till teatern. (Pappa såg endast teaterns brister, icke dess förtjänster.) För att göra ett slut på denna vurm måste jag efter mångåriga strider göra honom glädje på ålderdomen - d. v. s. gifta mig. Nåväl, ödet har gjort, att det gått någorlunda väl. Men det har icke varit min Fars förtjänst utan min egen.»
Och tydligen inte hennes mans heller, ty honom tecknar hon i ett av de nämnda breven på följande sätt:
»Min Man fotograferar sig aldrig, ty han tycker sig vara för gammal och för fet. Hans ansikte äger mycket likhet med Wilhelm von Brauns senaste porträtt. Till kroppen stor, stark och fet. Han talar mycket fort, oftast tanklöst, är i vissa fall god ända till barnslighet, hans lynne omväxlar i varje timme. Älskar schweizeriliv, hatar ensamhet, mycket gästfri och mycket bizarr.» Efter en halvårslång brevväxling med utbyte av många förtroenden och mycket talande, dömande och skvallrande om teater, aktörer och aktriser från fru Josephines sida, sänder denna i januari 1872 på uppmaning av väninnan ett långt brev innehållande hennes levnadsbeskrivning. Det är den nyktra och sakliga, men fruktansvärda berättelsen om hur en ömtålig och tunnhudad fantasifull liten människovarelse så småningom förvandlas till en stor och tung och fet och löjlig och lidande människokropp.
»Vet du, jag kunde inte låta bli att le, då jag genomläste ditt brev. Samma anhållan, som du däri framställer, hade August Blanche i åratal gjort hos mig. (Blanche var mycket i mina föräldrars hus och i min ungdom kände han mig mycket väl.)
Nu äro mina ungdomsvänner till det mesta utdöda. Nu kan jag gärna gå dina önskningar till mötes på det du själv må lära känna något av den som du hedrat med din vänskap. Hade jag förmåga, tid samt ihärdighet, skulle jag kunna ge dig stoff att fylla volymer med och dock endast berättelser om vad jag själv genomlevat. Nu fattas mig allt detta.
Jag vill i få ord ge en kort och hastig teckning av en och annan händelse i mitt liv. Ditt hjärta säger dig nog vad strider min penna icke vill yppa, och din fantasi uppfattar huru stormigt mitt liv varit, utan egentligt hem eller skyddande hand.
Några dagar efter min födelsedag dog min Mor. Jag överlämnades åt hennes gamla amma, som hade ett gott hjärta för den moderlösa och vårdade mig ömt till dess jag fyllt fyra år. Då jag inackorderades hos en intim vän till min Far, en Läkare med stor familj. Där började jag få begrepp att lyda och kuscha. Efter två års vistande hos dem lämnades jag i helpension. Blev allt mer och mer främmande för min Far, vars tid icke tillät honom att ofta besöka mig. Han bodde på Söder, jag i Claratrakten. En dag då jag besökt honom skulle han lära mig räkna. Jag var blott sex år, då han började undervisa mig i de fyra första räknesätten. De tre gingo bra, men division omöjligt: ettdera var jag trött eller dum. Min visit slutade med en duktig risbastu för min enfald (och detta kan jag aldrig glömma).
Då jag fyllt åtta år gifte min Far om sig, med en utmärkt vacker Norska som han förälskat sig uti under sitt vistande i Köpenhamn. Far min var kär till galenskap, hon klok nog att uträkna det hennes framtid blev mera än betryggad. Deras äktenskap förblev i många år lyckligt. Då jag blev tio år övertalade hon min Far, att jag skulle flytta hem till dem, ty folket kunde möjligtvis ha något att tadla, att jag icke vårdades av henne. Jag kom också hem - till en pina för både henne och mig. Jag hade lärt mig lydnad till slaveri, men jag var bliven inbunden och tyst med stor observationsförmåga och de medfödda anlag för satir jag mot kamrater begagnade, kommo understundom fram i hemmet och gjorde förtvivlad effekt. Huru mången gång fick jag icke stå och avhöra huru hennes vänner utropade: »Vet du, Carolina, jag hade icke tagit Hulting till man bara för den fula ungens skull. Hur skall du göra med henne i en framtid?»
Emellertid gick jag i halvpension under denna fasans tid. Stora klagomål inlupo till Mamma från pensionsfruar, att jag narrade pensionärerna att begå otroliga dumheter vid hemgåendet från skolan. Jag vill blott nämna en av dessa. En Lagman B:s tvenne flickor fingo dagligen förargelser av föräldrarna för det de icke gingo ginaste vägen till hemmet från skolan. De försvarade sig med, att Josephina Hulting alltid hade så mycket att förtälja om allt vad hon såg, och förde dem än hit, än dit. Jag stod ånyo inför rätta. Det grämde mig att jag, som aldrig brukade skvallra eller skylla på någon, beständigt skulle vara föremål för tillrättavisningar. Jag blev mot kamraterna kall och fjär.
En dag då vi utkommo på gatan, ber dessa flickor mig ånyo börja mina berättelser, men i detsamma får den ena av dem se kritade fönster och frågar i all sin oskuld vad det betydde. - Jag stora spyfluga förklarar att 'där fönstren ses vara vita, därinom finnes fallandesot, en mycket smittosam sjukdom; den gives till känna just på detta sätt, för att människorna skola akta sig för smittan'. Flickan blev rädd och de började se upp på alla hus, de måste passera förbi. Som det var sommar, funnos kritade fönster allestädes, och följden blev den, att dessa tvenne barn, som omsorgsfullt skulle undvika smittan, kommo till sitt hem senare än vanligt - och när de skulle ursäkta sig för sitt dröjsmål, kom mina givna upplysningar i dagen.
Föräldrarna satte mig åter i helpension. Min skrivklåda förskaffade mig många glada och många sorgliga stunder. Nu utvecklades passionen för teatern; vi spelade komedi och tragedi varje ledig stund. Och som jag i tvenne år var kamrat med Emili Högqvists systerdöttrar, så fick jag genom dem och henne tillräcklig spis för att nära lusten för komedi. Sedermera tvenne år kamrat med aktör Almlöfs döttrar, förbättrades smaken till tragedi. Då jag blev tretton år, var jag fullt utbildad och ansågs vara aderton. Följderna av detta utseende blev (trots pensionen) att jag vid fjorton års ålder förlovade mig i all tysthet med en man, omkring 26 år. Under de fyra sista åren, då jag var i pension, hade min styvmor fått smak på älskare. Vid mina besök i hemmet blev hon ursinnig om någon herre vågade visa mig uppmärksamhet, och hennes avund började nu beständigt sjuda över, ty mig visades nästan alltför mycken hyllning vid så unga år. Men herrarna resonerade som så: »Den flickan har icke allenast fördelen av att vara en rik flicka, hon är enda dottern och utan all släkt.» Och i allt detta många fördelar.
Vid femton år skulle jag konfirmeras. Jag bad min Far att få vistas på landet i ett prästhus under denna tid, vilket även beviljades. Under detta år korresponderade min hjärtans kär och jag. Han omtalade, att han genom Blanche fått insteg i mina föräldrars hus, och att han vid min hemkomst skulle tillsäga föräldrarna om min hand.
Vid sexton års ålder beträder jag ånyo föräldrahemmet. Emottages mera såsom främling än såsom dotter. Min styvmors avundsamma blickar sade mig genast, att jag icke hade trevnad att vänta inom dessa murar. Min fästman korn hem, men såg beklämd ut. Jag kände i luften att något tryckande var å färde. Som min Far höll öppet hus för allt vad virtuoser hette, så voro de mina på alla möjliga konserter, soiréer och spektakler. Jag kom nu hem och skulle naturligtvis vara med. Hade den förfärliga olyckan, att människor stormgapade på mig - herrarna i synnerhet. Då blev Mamma vred och mitt upp i all poesi hölls följande dialog mellan oss. - Mamma: Får jag se, huru du ser ut. Gud i himlen vad du är ful. - Det kan jag inte hjälpa. - Herre Gud, din näsa är värre än vanligt. - Kära Mamma, se icke på den. - Jo, jag skall säga varför folk ser på dig så mycket, du ser ut som en hora, ja, som en riktig pyscha, fy. Jag vill icke sitta bredvid dig, jag skäms att vara i ditt sällskap, du får vända dig så, att människorna tror dig sitta ensam och ej i mitt sällskap.
Vanligtvis var allt mitt visade kurage då slut, och jag brast i gråt till ännu större förvåning för de av publiken, som bekikade mig. Alltid skall det förekomma besynnerligt, att en ung person kan gråta, då hundratals personer visa glada ansikten och skratta högt åt komedien eller njuta av skön sång och musik. Sålunda avlopp alla mina publika nöjen.
Min styvmor tog sig för att ofta gå ut i skymningen (som hon föregav för att handla). Och jag tänkte icke mycket därpå, ty för mig var det en lättnad att vara utav med henne några timmar. Men en dag sedan vi ätit middag, satte Blanche och jag oss att lägga bokstavsspel. Då kommer Mamma iklädd kappa och hatt och säger sig nödvändigt behöva gå till trädgårdsmästaren men att hon snart skulle återkomma.
Genast Mamma var utom dörren säger Blanche: 'Nu skall Josephine genast lyda mig och göra vad jag säger, gå på ögonblicket efter din Mor, men kom hem innan hon kommer.' Jag med schal och duk på huvudet gav mig utav och hann lagom nog att få se en herre i militärkappa och uppspänt paraply bjuda Mamma armen. Detta var i slutet av gatan, de gingo till Maria Magdalena kyrkogård och satte sig på en bänk, som stod framför ett gammalt träd. Jag smög mig bakom dem - vad jag hörde och såg kom mitt hjärta att stanna av förtvivlan. Min Mor hade bytt om älskare, hennes nuvarande var min fästman.
Jag kom hem. Min sinnesstämning kan du förstå. Over mina läppar kom icke ett ord varken till Blanche eller någon annan. Blanche såg alltför väl att jag var vorden upplyst om sakernas tillstånd i mitt hem. Min första tanke var att kunna väl dölja denna olycka för Pappa. Jag hade sett huru han led vid Mammas första kärleksäventyr. En timme efter mig kom Mamma hem och en halvtimme därefter hennes älskare. Min andra tanke var att dessa båda olyckliga icke skulle få glädjen skåda min smärta. Jag hade på dessa timmar blivit tio år äldre samt en fulländad skådespelerska. Min blygsamhet tillät mig icke visa honom vad jag visste. Hans uppmärksamhet mot mig yttrade sig mera som beundran än försök till kärlek.
Min Far reste kort därpå till Paris för att tillbringa sommaren där för sitt företags framåtgående. Nu fingo de älskande fritt spelrum. Vad som nu talades eller handlades känner jag icke. Men en dag sitter jag i mitt rum och spelar piano, då Mamma inträder, och fattar mig om strupen och med förvirrat sinnelag utropar: »Du. Du, det är dig han älskar - han har hycklat detta för mig för att lära känna mitt lynne och karaktär». - Jag lösgjorde mig så fort som möjligt, och med spelat lugn sade jag: »Min styvmors älskare blir aldrig min man, hälsa honom och säg detta.»
Nu blev villervallan större än jag hade förmodat: konvulsioner, hot och allt vad vidrigheter finnas i en vild passionerad människas karaktär omväxlade beständigt dag och natt i tvenne månaders tid. Jag vågade icke sova lugnt av rädsla för att bli överfallen - ja - något ännu sorgligare, jag vågade icke dricka det kaffe hon tillredde åt mig och befallde mig dricka. Min förtvivlan blev så stor, att jag slutligen flera gånger under denna tid tänkt kasta mig i sjön. Men bönen till Gud om styrka och medvetandet om att icke ha gjort något ont skingrade dessa dåraktiga tankar.
Min Far kom äntligen hem. Då Mamma vid hans hemkomst förkunnade älskarens frieri till Josephine och berättade i förtroende för min Far, huru kär jag var och att mitt bleka utseende härledde sig av sorg och tro att Pappa skulle säga nej. Jag inkallades och tillfrågades om jag ville hava denna Löjtn. Ännu kan jag se min Fars förvånade utseende då jag svarar: 'Nej.' Mammas dåndimp var nära att förråda hennes fel. Till min heder teg jag fortfarande med den sorg hon gjort mig. Jag gjorde allt för att glömma, Mamma allt för att martera mig.
Under tiden hade jag många friare och kurtisörer, lockade av penningen och endast förvärrande avunden hos Mamma. Äntligen kom år 1844. Jag var brudtärna på ett bröllop där brudparet avflyttade till Hamburg. Under bröllopsceremonien kom jag att tänka på att det skulle vara roligt komma ut litet i världen. Jag föreslog detta för min Far. Han sade, att detta skulle jag få, om jag ånyo ville komma i pension. Men att föra ett onyttigt liv i en främmande stad finge jag ej. Detta gick jag in på. Dessa nygifta efterhörde genast vid sin framkomst till Hamburg plats uti en skola för mig, och en månad efter detta mitt påhitt var jag redan där. Nu fick jag andas ut efter många strider, fick tänka över det förflutna och började så småningom känna mig lycklig. Glädje och trevnad började följa mig i spåren.
Under min stockholmstid såg jag ofta en Hr. Wolff uti flera familjer, där jag umgicks.. Detta bör du veta för att fatta vad som nu kommer. År 1846 blev jag förtjust uti en medicine läkare. Han friade och fick ja av mig. Han skrev till min Far och anhöll om min hand. Doktorn var bosatt i Amsterdam. Nu väntades på svar. Svaret kom med Pappa själv, som överraskade mig.. Men överraskningen blev ännu större, då han säger: »Här har du din blivande make», och pekar på den herrn, som är honom följaktlig och jag knappast igenkänner! Den herrn var H. Wolff. - »Nu packar du in dina saker och reser genast med oss hem, utan prut! Jag har haft för mycken förargelse av mitt enda barn för att icke en enda gång bliva åtlydd.» - Sålunda talar han i flera timmar till den, som räddat hans känslor från avgrunden.
Jag måste skriva till min Doktor. Han infann sig hos Pappa, men allt förgäves. Du kan fatta min sinnesstämning. Jag hade så klart för mig, att någon intrig låg under allt detta, och att min Far trots hans goda förstånd endast var ett tanklöst verktyg. Vi kommo till Stockholm och efter ett halvårs förlopp var Mammas intrig klar för mig. Nu ville hon sammanpara Löjtn. och mig, samt att jag skulle uppslå förlovningen med W. Nu genomgick jag återigen så många händelser att jag icke vill nämna alla eller några därav.. Jag var emellertid trött på livet och på världen och tänkte blott på att få vila och denna måtte jag väl finna i Visby.
Uti augusti stod jag brud. Strax därpå reste jag till mitt hem, okunnig om alla en matmoders plikter. Hade fått lära mig allt vad jag på denna plats inte behövde. Den vila jag väntade mig, avlägsnade sig allt mera. Min Man god, tanklös och lättsinnig till ytterlighet, åstadkom köld redan i början av äktenskapet, och efter åtta månaders giftermål var det han, som föreslog äktenskapsskillnad, därför att jag icke dugde till hushållerska och inte kunde sköta en stortvätt samt saknade förmåga att stryka min Mans skjortor. När han gjorde detta förslag, var jag i grossess. Likafullt gick jag med kallt blod det till mötes. Då han såg mitt lugn, ändrade han sig. Och under dessa 25 år, vi varit gifta, har detta förslag ofta varit å bane. Men han alltid den, som tiggt till försoning. Nu hoppas jag blott att Gud skall åstadkomma detsamma, nämligen skilsmässa.
År 1849 dog min Far. Bouppteckningen efter honom gick till 100 000 rdr b:o. Alltså skulle vi få 50 000. Men min Mor, sig lik uti allt, såg tydligt och klart huru svag Wolff var för könet. Då delningen skulle ske, upplyste jag min Man om hennes karaktär. Men svaromålet därpå lydde blott, att jag var misstänksam till vidrighet och själv hade största lidandet därav.
Mamma tog sig väl ut i sin sorgdräkt. Hon koketterade till ytterlighet för W. Jag var som vanligt tystnaden. Hon lyckades få W. att låta henne sköta affärerna för gemensam räkning ett helt år. Jag nekade, men min man svag, han biföll. Då året var förgånget och räkenskaperna slutligen skulle uppgöras, fick W. betala fiolerna, s. m. o. Men de voro dyra, ty av våra 50,000 avdrogos 22,000. Nu, då det var för sent, blev det annat ljud av. Dessa båda åtskildes såsom ovänner, och han ville icke se henne mera. Efter några års förlopp gifte hon om sig med en man, 20 år yngre än hon. Efter 6 års förlopp hade han omsatt allt vad hon ägde, blev galen och dog på Köpenhamns dårhus, efterlämnande blott skulder. Nu lever hon i Stockholm - av vad, känner jag icke. Hennes djärvhet och smak för intriger fortsätter, och nu spelar hon olycklig över att hava en styvdotter utan hjärta, för vilken hon gjort allt.
Ännu några rader om min Man. Han skaffar till sitt hus allt vad man kan tänka sig uti matväg, fullt upp uti allt. Och då man har detta, skall kvinnan icke våga önska något mera, och mannen skall äga rättighet att vara borta från hemmet både dagar och nätter opåtalt. Vill hustrun ha främmande, så hav, men fordra icke att mannen skall vara sällskap. Dessa åsikter ha gjort, att jag är både värd och värdinna. Jag strider aldrig med honom, jag frågar huru han vill ha det, och därefter rättar jag mig.
Men han är också snäll på det viset att jag rår mig mycket själv, utom då penningar behövs - ty han behöver allt, hustrun intet. Denna senare kasus har gjort många förargelser och gör det än i dag. Men han kan på hotellet eller ångbåten förstöra 50 rdr allt som oftast i veckan; det gör intet. Sin tjänst sköter han mycket bra och till allmänt beröm och aldrig trassel med penningar eller något dylikt. Det kommer icke i fråga.
Min första sorg var då min äldsta dotter dog vid åtta års ålder. Och en son vid tre månader (det är mera som en dröm). Men en ännu större sorg skulle träffa mig 1864, då min äldsta son dog 16 1/2 år gammal. Att jag icke då förlorade förståndet är en Guds skickelse, ty han var min vän, förtrogne, mitt stöd, mitt allt. Sedan dess blevo mina själskrafter brutna - jag märker själv att jag icke är densamma. Min själ blir så uttröttad av att aldrig äga skydd eller hjärta hos någon.
Mina barn älska mig högt, det märker jag alltför väl, men de behöva mitt beskydd i dubbel måtto, emedan de icke ha något stöd av sin Far. Jag är den, som får parera på alla håll. Vad säger du nu, att jag aldrig sagt ett ord till min Man för hans gräsliga lättsinne utomhus - så gammal jag är, blyges jag att tala med honom om dylikt, och jag behöver det heller icke, ty jag har själv kommit åtskilliga gånger opassligt på kärleksleken. Så han vet vad jag vet.
Seså, min vän, nu tycker jag du skall vara utledsen på min skrivelse. Men skyll dig själv. Glädjen över att icke se mig totalt glömd gör att jag gärna uppfyller din begäran. Men hoppas dock, att du icke uppläser detta för någon, utan behåller mitt förtroende för dig själv. Skissera mig gärna om du tycker det vara värt på dessa få berättelser jag gjort, men låt namnet döljas.
En besynnerlig händelse måste jag berätta. Då min Far var begraven om dagen, gick Mamma och jag till graven några timmar därefter. Döm om min bestörtning, då jag finner det trädet borthugget bakom vilket jag stod, den kvällen jag lyssnade, och därstädes var graven grävd. Mina känslor var så i uppror och Mamma så förvånande kall, att jag fann ett nöje uti att väcka henne. Jag sade blott dessa få ord: 'Det trädet fällt, bakom vilket jag stod, då min styvmor låg i armarna på sin älskare, som var dotterns fästman. Tycker Mamma icke att Nemesis vill väcka Mamma?' Hon blev både röd och vit, och vi talade icke mera vid varandra den dagen.
Nu är du troligen uttråkad på mig? Så jag skyndar att avsluta ett brev, som blev något längre än jag tänkt.
Var icke ledsen på mig för det, och glöm icke att skriva till vännen Josephine.
Allt gott nu och alltid önskas dig. Jag förmår icke genomläsa vad jag skrivit. Du ursäktar nog alla fel?»
Lotten von Kræmer har tydligen varit djupt gripen av vad hon fått läsa, ty i ett följande brev till henne skriver Josephine Wolff:
»Tack för båda dina brev. Jag har inte ett ögonblick ryggat tillbaka för att ge dig min levnadsteckning, ty jag anser dig så stor och ädel, att du aldrig kan missbruka mitt förtroende, liksom jag tror att mitt händelserika liv kan under andra namn och förhållanden ge stoff till mångahanda fantasier. Det förvånar mig mycket att du kunde finna mitt utkast till skizz någorlunda bra, emedan jag aldrig skriver koncept eller sedermera gör mig besvär att genomläsa det hela.
Emellertid blir jag förtjust då du gillar mig aldrig så litet.»
Min själ blir så uttröttad av att aldrig äga skydd eller hjärta hos någon.
Jag vet få ord av en kvinna om en kvinna, som så djupt gripit mig och fyllt mitt hjärta ända till brädden med ett namnlöst vemod och ett gränslöst medlidande; den förlamande förnimmelsen av en liten värnlös och hudlös människas ohyggliga hjälplöshet och ensamhet.
Och även från henne bär jag arv.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Lisa
Schlatow
1984-

f. Olofsson

Olga
Wolff
1851-1925

g. Lidman
15 slumpade bilder