I.

Jesu underbara ord till lärjungarna »den som beder han får - den som söker han finner - och för den som klappar varder upplåtet» är en sanning av oändlig vidd och verklighet. »Men vi få så litet därför att vi bedja så litet.» Jag förstår nu, att hade jag trägnare och trognare sökt lösningen på detta mitt ödes fadersproblem, hade jag fått fler och fylligare svar på mitt hjärtas ångestfrågor. Men när svaret till sist korn, blev det också på ett helt annat och oanat vis en den sällsammaste berättelse om bön och bönhörelse.

Efter min moders bortgång befanns en hennes byrålåda hava i mer än trettiofem år gömt på en del gamla brev och anteckningar från min fars tid. Om deras existens hade hon aldrig sagt ett ord till mig. Där fanns också några exemplar av »den oumbärliga almanackan» för åren 1879-84 fyllda med stundom tätskrivna sidor med korta dagboksanteckningar. Det var som om en ridå hade rämnat, en rullgardin lyfts i höjden och jag sett in i ett alldeles okänt rum på en mig alldeles okänd människa.

Där ser en trött, hopplös, bruten man ut över sitt förflutna liv och ser det som ett förfelat liv. Hans liv har varit fantasi, fantasteri, högstämda tal, kvicka repliker, idélek, drömmar, ord. Hans liv har varit ett liv utan verklig hållning och behållning. Han är på kant med sina överordnade, missnöjd med sina underordnade, besvärlig för och fruktad av tullkammarens alla större trafikanter. Han har aldrig haft ett verkligt levande, ihärdigt intresse för sitt yrke och arbete. Han har drömt och fantiserat sig undan alla besvärliga realiteter och fantiserat sig undan alla besvärliga realiteter och sökt ersättning för arbetets inre nederlag i yttre sällskapliga triumfer.

II.

Hans problem formuleras klarast i det Shakespearecitat han då och då ställer framför sig:

There is a tide in the affairs of men which,
taken at the flood, leads on to fortune;
omitted, all the voyage of their life
is bound in shallows and in miseries.

Han förstår med hela sin varelse att detta är sanningen om hans liv - att han har försuttit sina tillfällen - slarvat bort sina möjligheter - festat, gycklat och pratat bort sina krafter, uppslag och idéer. Och nu äro möjligheternas och framtidens dörrar stängda. Det gäller åtminstone att söka rädda spillrorna - to make the best of it under den tid som är kvar. Han har ju dock hustru och en fem års dotter att ansvara för.

Och 1879 års anteckningar börja så här:

1. Bed ödmjuk och förtröstansfull.
2. Var trofast intill döden.
3. Här gäller liv, här gäller död, och vill du livet vinna, så strid i Honom som livet vann.
4. Sträva att resa dig upp.

Och under de närmaste tre och ett halvt åren läser du strödda över sidorna anteckningar som dessa:

»Du måste lämna fantasteriet och självbedrägeriet och skaffa dig klara papper.»

»Ordentligt arbete på tullkammaren, och Gud vare lov, klar insikt om att alla mina stridigheter och motgångar som tjänsteman härröra från bristande kunskap och slapphet i tanke och arbete; använd din fantasi vid uppfyllandet av dina dagliga plikter och ej att öka din njutningslystnad.»

»Håll strängt på ärligt arbete, ty annars kreperar du. Var trofast intill döden.»

»Fantasteriet hälsade på. Memento mori. Och lev ärligt en dag i sänder. Ora labora Deoque committe futura.»

»Kom underfund med att jag saknar lugn och hållning.»

»Får lov att tum för tum arbeta upp mig till kraft och självständighet i stället för att vara ett pratande rö - få se om det ej ändå med Guds bistånd skall gå.»

»Bed och arbeta. Varje stund, varje timme.»

»En feg och svag dag. Bed och arbeta och strid manligen emot din dödssynd fantasteriet»

»För övrigt underlät jag liksom förra dagen att på aftonen ställa framför mig själv så sannfärdigt som möjligt den förflutna dagens tillvaro. Bed ödmjuk, bed förtröstansfull och arbeta i sanning med allvar varje dag i din återstående levnad.»

»Kom ihåg att bedja Gud om kraft att leva en dag i sänder för tjänst och hem - detta är din verkliga befordran.»

III.

Men mitt i alla dessa bekymmer kommer ett ännu större och fruktansvärdare. I 1882 års almanacka skriver han:

»30 mar kl. 3/4 10 f. m. föddes Sven Hindric Rudolfsson. Lev så att din son kan minnas dig som du din fader.»

Det är en femtiofyra år gammal man, som nu skall börja leva livet på nytt för att bliva värdig sin son och värdigt kunna bidraga till hans uppfostran. »Lägg nu värdigt kunna bidraga till hans uppfostran. Lägg nu manken till så att icke sonsonen varken på hjärtats eller kunskapens vägnar kommer att vansläktas från farfar. kunskapens vägnar kommer att vansläktas från farfar. Håll i och håll ut. Ora labora Deoque committe futura. Din uppgift är att genom ärligt och ihärdigt arbete varje dag vara dina barn ett stöd och en föresyn och därigenom med ord och gärning visa, att du hedrar din fader och moder så, att deras ättelägg måtte i sena led vara Sven Lidman och Ebba Annerstedt värdigt. Kom detta ihåg och visa att din levnads slutarbete var bättre än dess början och att du med Guds nåd och bistånd än dess början och att du med Guds nåd och bistånd uppfostrar dina barn så att de kunna med kärlek och tacksamhet fortsätta sina fäders verk.»

Ack, min vän, så löpa dagboksanteckningarna dag efter dag: samma maningsord, samma kamp vecka ut och vecka in. Och jag höll på att gråta högt, när jag fann att denna kamp och detta dagboksskrivande utkämpats vid samma skrivbord som det, där jag i mina pojkår läste och drömde över de gamla släktbreven:

»Kom Segebadenska skrivbordet hem från sin reparation. Låt nu se, min käre Nils Rudolf Lidman [Rudolf Lidman], att du varje dag av din återstående levnad arbetar så troget vid detta bord att du kan testamentera det åt Sven Rudolfsson Lidman att förvara som minne och uppmuntran från sin fader, att ärligt och trofast försöka att vandra i hugstora förfäders fotspår och bevara sin tro och sin självständighet. Vaka, strid och bed, korn ihåg att du ej får låta en enda dag glida dig ur händerna.»

Ack, min vän, det gamla Segebadenska skrivbordet gled som så många andra dyrbara släktklenoder en gång också det till antikvitetshandlaren. -

Men så komma tre historiska dagar den 16, 17 och 18 apr 1884. Lille Sven Rudolfsson är svårt sjuk. Du kan ännu efter mer än femtio år höra ett människohjärtas ångestfyllda slag bakom raderna:

»Gud, min Skapare och Fader! Hjälp mig! Stöd mig, led mig, lär mig att vandra Dina vägar. - Om det så är Din vilja, så lär mig att i ödmjukhet genomgå de lidanden som äro mig förelagda, att jag i sorgens och motgångens dagar måtte kunna hjälpa och stödja de mina. - Herre låt honom leva, om det är Din vilja och behåll oss i din tro och kärlek. Utsträck över oss Din skyddande hand och lär oss leva så att vi dö kunna. -

Liten Svens sjukdom gav med sig, Gud vare lov. Bevisa nu med dina handlingar varje dag av din återstående levnad att du uppfattat storheten av Guds Nåd att hava Maka och barn att leva för - och var dem ett stöd och en föresyn. Har du vaknat sent, så är det desto större skäl, att du genom dina handlingar och ditt arbete visar att du är vaken. Men korn ihåg, att lika sträng som du är mot dig själv, lika överseende skall du vara emot andra och i synnerhet emot dem, som dig sårat. Lägg på sinnet och kom ihåg: 'öppen som ett barn, fast som en man och vis som en gubbe - detta är i tre ord, den rätte, den trogne, den kristlige lärarens beskrivning.' Tänk på din skröplighet, besegra dig själv beskrivning.' Tänk på din skröplighet, besegra dig själv och arbeta med orubblig viljekraft i din tjänst och på din bildning.»

»Korn ihåg att du skall arbeta och bedja av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg. För att din son skall kunna gå i sin farfaders fotspår fordras att du själv går i din faders. 'Strid, ty utan strid blir ingen seger av!'»

IV.

Ack, min vän, i detta hjärtslitande, förkrossande, förtvivlade dokument, där jag läser om min faders dagliga kamp och bön för sin egen själs seger och för sin lille sons framtid, rymmas också några rader, där hela hans fadershjärtas innersta längtan och hopp lysa fram i koncentrerad klarhet:

»Läste predikan för Olga. Tänk om lille Sven skulle i en framtid kunna hålla en sådan predikan som denna hans farfaders.»

Min vän, jag tror att min fars grepp om mig och verkligheten och livsproblemen, var ett lika darrande och svagt och trött som det i vilket han bar mig nedför de branta trapporna i gamla Tullboställets trädgård i Helsingborg. Men han kunde bedja till Ond i sin nöd och ångest och förtvivlan, och Gud hörde hans böner och frälste hans lille Sven och tog honom upp i sina starka Fadersarmar.

Det gick visserligen inte alldeles så som en av mina förebedjare, en from och fantasifylld faster bad och drömde, när hon samma år skrev till min far:

»Ja, älskade broder, visst ville jag komma och se lille Sven Domprost. Så underligt kan det gå att vi få en Sven Lidman till Domprost ännu en gång.»

Men Gud hörde deras böner i det väsentliga. Jag blev inte Sven Domprost utan Sven Pingstprost. Men jag får liksom min farfar förkunna det glada budskapet om frälsningen i Jesus Kristus.

Prisat vare Hans heliga och upphöjda och dyrbara namn därför!

Och så blevo kanske till slut min gamle fars förböner det djupast ödesavgörande i arvet från förfäderna.