Fröknarna Sophie Gyllenberg och Jenny Benzelstierna öppnade i slutet av 1830-talet en privatskola för flickor vid Torekällgatan i Södertälje. Denna skola upphörde med sin verksamhet 1843, då fröken Benzelstierna ingick äktenskap med innehavaren av apoteket Kronan Carl-Petter Lidman. Några år därefter måste apotekare Lidman gå ifrån sitt apotek till följd av en större förlust på grund av borgensförbindelse. Fru Lidman nödgades då slå sig på förvärvsarbete för att bereda familjen existensmedel. Till en början försökte hon med tillverkning av tygblommor och vaxfrukter, som på den tiden brukade pryda spegelbord och atenienner, ofta förvarade under en glaskupa. Dessutom drev hon en liten konfektfabrik. Då affärerna emellertid ej gav önskat resultat och hon för övrigt tidtals av sjukdom hindrades att lägga hand vid arbetet, kom hon på den tanken att i stället inrätta en helpension för flickor i Södertälje. I dessa planer uppmuntrades hon av Fredrika Bremer, med vilken hon var personligen bekant. Och så kom den Lidmanska flickpensionen tillstånd, förlagd till det hus vid Stora torget, vari brandstationen var inrymd på 1920- och 1930-talen.

Undervisningen i pensionen bedrevs med nit, ordning och tukt, i början efter den gamla pluggmetoden, men senare med tillämpning av modern åskådningsmetod. Lärarinnor av tysk, engelsk och fransk nationalitet svarade för undervisningen i sina resp. språk, och en från Musikaliska akademien utexaminerad lärarinna för musiken. Sången sköttes av organisten i Södertälje stads- och landsförsamlingar. Periodvis förekom även dansskola och gymnastik, något som på den tiden ej var vanligt.

Bestraffningarna för tröghet i studier och dåligt uppförande var rätt originella. Den som inte kunde sin läxa fick ett par åsneöron bundna vid sitt huvud och ställdes med den utstyrseln i skamvrån med en hötapp framför sig. Någon gång hände det, att delinkventen på det sättet fick stå i skamvrån en hel dag utan människoföda. För olydnad och andra svårare förseelser var det vanliga straffet risbastu. En av en sådan exekution lämnade följande målande skildring i de memoarer som nedskrivits av en för några år sedan avliden fosterdotter [Alice Lidman] till fru Lidman.

"När och varför jag fick min första risbastu minns jag inte. Jag säger 'första', ty de blev många. Men jag minns att jag följde förberedelserna oroblandat intresse. Först skickades drängen till skogen för att skära lämpliga björkkvistar. Sedan lades dessa i vatten för att bli uppmjukade. Så fick man kallelse att infinna sig hos mamma Lidman för att undergå den utlovade avbasningen. Ett par stolar framsattes. Ett visst klädesplagg avtogs. Man lade upp sig, och en kamrat, vanligen den som skvallrat, fick tillsägelse att hålla i delinkventen, och så fick den lilla stackaren vad henne med rätt eller orätt tillkom. När den straffande armen tröttnat, inträdde en paus, föregången av ett 'ligg still'. Därefter ännu några rapp, och så fick man stiga upp, kyssa riset och lova 'att aldrig göra så mera' - vad det nu månde ha varit. Och så var exekutionen över för den gången. Själva exekutionen var nog inte det värsta, för under densamma gallskrek man av alla krafter, och det lindrade. Men den där pausen, då den lilla darrande kroppen låg och väntade på nästa slag - den var tortyr. När man sedan kom ut bland kamraterna, blev man utsatt för frågor och beklaganden och kände sig skamsen i själen och mör i kroppen flera dagar därefter."

Den Lidmanska flickpensionen åtnjöt på 1850- och 60-talen stort anseende och mottog elever från alla delar av landet. Avgiften för helinackordering och skolundervisning utgjorde 400 riksdaler per år, vartill emellertid kom extra ersättning för tvätt, "pianonötning", pianostämning och en hel del dylika kostnader. Dessutom hörde till ordningen, att elevernas föräldrar visade sin tacksamhet för den utmärkta uppfostran, deras döttrar erhöll genom dyrbara julgåvor till föreståndarinnan, såsom kristalluppsatser, sidentyger, smycken, bordssilver etcetera.

Då antalet elever i regel uppgick till mer än tjugo, så blev det sammanlagda värdet av presenterna ej så obetydligt.

Apotekaren Lidman blev efter förlusten av sitt apotek kamrer vid den år 1849 öppnade vattenkuranstalten i Södertälje. Han var en välvillig och sympatisk man, men kunde varken i begåvning eller viljekraft mäta sig med sin imponerande maka. Äktenskapet var barnlöst. Av detta förhållande tog sig en gång skalden Wilhelm von Braun anledning till följande frivola impromptu, lagt i fru Lidmans mun:

"Min man är ingen man - han är apotekare.
Min man har inga barn, men jag har tjugotre."

Under mina pojkår bevistade jag ibland barnbaler, åtföljda av dans "för de äldre" på stadskällaren. Vid dessa tillställningar brukade man avvakta fru Lidmans ankomst, innan tillställningen fick begynna. Jag minns väl, vilket intryck det gjorde på mig - och antagligen på publiken i dess helhet - då hon seglade in i salongen, vithårig, rak och förnäm, inhöljd i en röd indisk schal, som räckte ända ned till golvet, och åtföljd av ett tjog lärarinnor och flickor. Alla reste sig och bugade vördnadsfullt för den gamla damen, som vänligt nedlåtande besvarade hälsningarna. Det var uppenbart, att hon tillhörde överheten.