BLOGG

Linköpingspojkarna Lidman: En brödrakrets av senfödda vikingar

Publicerat

5 december 2025

Träder man in genom de stora grindarna till den äldsta delen av Linköpings nuvarande griftegård fångas blicken omedelbart av ett imponerande gjutjärnskors i den högväxta huvudalléns fond [Lidmanska familjegraven]. Framför och vid sidan av detta kors finner man ett antal flata kalkhällar med märkliga och pietetsfulla inskrifter. Därunder vila de jordiska kvarlevorna av domprosten Sven Lidman — på samma ställe, varifrån han en gång invigde denna begravningsplats — hans maka Ebba, född Annerstedt [Ebba Annerstedt], samt flera av hans många barn, av vilka icke mindre än fyra söner, vid olika tidpunkter och på skilda platser omkommo genom drunkning, två av dem under bragder "så hjältemodiga att hävdernas blad ej gömma många liknande drag av heroism", som det en gång för länge sedan stod att läsa i en tidning.

För en bredare allmänhet torde domprosten Lidman numera, väl närmast, måhända uteslutande, vara känd som skottavla, tillsammans med biskop Hedrén [Johan Jacob Hedrén], för den elake Henrik Bernhard Palmærs giftiga pilar i "Yttersta domen i Kråkvinkel" [LÄS MER: Yttersta domen i Kråkvinkel], men andra och mera trovärdiga samtida ha lämnat oss en helt annan bild av den framstående och fint bildade prästmannen. "I hela hans väsen, i hans både yttre och inre människa låg någonting så tilldragande, att man i honom med eller mot sin vilja måste beundra mannen med den lärda tungan, den goda viljan och det ädla hjärtat", kan man således läsa i ett av hans eftermälen, och på ett annat ställe — på tal om hans läraregenskaper följande: "En cypresskvist, bruten i en av Atens grusade tempelgårdar, och en lagerkrans, bunden på Maros grav, förde han med sig hem och visade på gymnasium för den ungdom han var satt att undervisa, och vilken med samma vördnad betraktade dessa reseminnen, som den såg upp till den återkomne Jorsalafararen".

Som av det sista uttalandet framgår hade Lidman, innan han kom att få sin verksamhet förlagd till Linköping hunnit att se en hel del av världen — åtminstone efter dåtida förhållanden. Född som komministerson i Norrköping 1784 fortsatte han efter slutad skolgång sina studier i Uppsala, där han lagerkröntes 1807 och blev docent i arabisk litteratur 1811. Efter föregången prästvigning avreste han emellertid redan samma år till Konstantinopel i egenskap av predikant vid därvarande svenska legation [LÄS MER: Sven Lidman: Legationspredikant]. Under de sex år han vistades i Orienten gjorde han vidsträckta studieresor och återvände till hemlandet 1817 som utnämnd lektor i Linköping, i vilken stad han efter ytterligare några år blev domprost. Uppriktigt sörjd i hela stiftet avled han 9 mars 1845.

Som den tredje i ordningen av tolv syskon föddes 27 mars 1824 i Slaka prästgård sonen Sam [Sam Lidman] (1824—1897), vars lovande, militära karriär visserligen kom att genom en olyckshändelse brytas, redan i hans unga år, men som dock, dels tack vare sina säregna personliga egenskaper, dels på grund av sina originella förehavanden, förstod att förskaffa sig ett av samtiden lika respekterat som vördat namn.

Sin skolgång började den unge Sam som helt naturligt var i hemstaden, där han genomgick trivialskolan, men överflyttades sedan till katedralskolan i Uppsala. Under sin vistelse vid Fyris bodde han hos ingen mindre än ärkebiskopen Carl von Rosenstein själv, som var hans Grandonkel. Den gången blev det dock ej fråga varken om studentexamen eller några universitetsstudier, enär den dådlyste unge mannens håg för tillfället låg åt annat håll. Enligt sin önskan inskrevs han sålunda år 1838 vid krigsakademien, varifrån han utexaminerades 1844 och utnämndes till underlöjtnant vid ett av hemortsregementena, Första livgrenadjärregementet. Härmed var visserligen den första etappen på den självvalda banan med glans uppnådd, men med så enkla segrar på livets vädjobana lät sig icke Sam Lidman nöja. Den spänstige löjtnanten krökte nu åter ryggen över böckerna och avlade 1846 såväl student som kameralexamen vid Uppsala universitet, genomgick Gymnastiska Centralinstitutet samt åren 1847–50 kursen vid Högre Artilleriläroverket. "Man ser att ihärdighet och flit voro några av hans dygder", säger landshövding Herman Uddén med all rätt om honom i "Västerås stad under femtio år".

Med nämnda artillerikurs var det emellertid som hans militära bana skulle komma att taga ett lika hastigt som bedrövligt slut. Detta hände 22 augusti 1850. På Ladugårdsgärde avhölls målskjutningsövningar med kanoner och därvid var den året förut till löjtnant utnämnde Lidman kommenderad som målvakt med uppgift att i skyddad ställning iakttaga krevader och träffar. Av någon anledning, som man aldrig lyckades fullt utreda, råka de han därvid att så svårt träffas av en exploderande projektil, att hans högra ben fullständigt splittrades. Det kan i förbigående påpekas, att August Blanche, som i sin "Bilder ur verkligheten" skildrat fallet, satte olyckan i förbindelse med ett avsiktligt illdåd. Så snart man från skjutplit sen märkte vad som hänt, skyndade man den skadade till hjälp och fann honom då ej blott vid full sans utan till yttermera visso kallblodigt syssel satt med att med vad som fanns till hands förbinda det sönderskjutna benet. Som någon läkare ej var tillstädes lades den så illa skadade på en bår och bars av kamraterna genom staden till Serafimerlasarettet. Här omhändertogs han av professor Santesson [Carl Santesson], vilken senare på dagen amputerade benet högt ovanför knäet. Den för operationen erbjudna narkosen av böjde Lidman med orden: "Om jag skall dö, så vill jag göra det vid fullt medvetande". Utan ett klagoljud ut stod han också de fruktansvärda smärtorna. "Således ännu en dygd: modet, tålamodet", tillägger efter denna händelse Uddén i sin förut nämnda skildring.

Olyckan väckte ett livligt deltagande i de vidaste kretsar på grund av sitt manliga yttre sitt hurtiga och vinnande väsen var Sam Lidman lika uppskattad i kamratkretsen som eftersökt i sällskapslivet. Han säges ha varit den grannaste karlen i svenska armén på den tiden. Så mycket mera beundransvärt var det tillkämpade jämnmod, med vilket han har sin olycka och sitt — träben, på vilket han sedan livet igenom klampade sig fram på gatorna och i salongerna. En gång då detta hans lyte och dess sorgliga konsekvenser kommo på tal sade han: "Jag har många gångar tackat Gud för denna olycka. Hade den ej inträffat, skulle jag kanske blivit galen — av högmod".

Under åren 1851–54 nödgades Lidman för hälsans vårdande — han hade ådragit sig en bröståkomma — vistas utomlands [LÄS MER: Italiensk dagbok] och lyckades, då hans lilla löjtnantspension givetvis ej räckte långt, under denna tid att få anställning som attaché vid beskickningen i Konstantinopel, där hans fader tidigare varit legationspastor. Det torde dock rätt snart ha stått klart för höga vederbörande, hur föga den rättframme mannen lämpade sig för politiska krumbukter, och när han en dag tog mg före att i sultanens egen metropol egenhändigt taga en oförskämd muselman i upptuktelse — det var farliga saker på den tiden så passade utrikesdepartementet på tillfället att hemkalla den slagfärdige vikingen.

Året före hemkallandet hade han ut nämnts till kapten med rätt att fortfarande bära sitt regementes uniform och vid hemkomsten förordnades han som adjutant hos överståthållaren, vid vars sida han sedan under sex år, ofta — trots träbenet — sågs till häst på huvudstadens gator. Ett avbrott i denna adjutanttjänst gjordes 1856, då Lidman hedrades med att som uppvaktande få medfölja hertigen av Östergötland, sedermera konung Oscar II, på dennes resa till Paris och London. Även 1859 fullgjorde han ett uppdrag utomlands. Denna gång var det utrikesdepartementet som skicka de honom till Holland och Belgien medanledning av Oscar I:s frånfälle. Det synliga resultatet av denna resa var ett par förnämliga ordensdekorationer för hans breda bröst.

Detta oroliga liv blev dock måhända väl påkostande i längden, varför han 1861 sökte och fick platsen som vikarierande lektor i främmande levandespråk vid läroverket i Västerås, en anställning, till vilken han meriterat sig genom sina omfattande språkkunskaper. "Vetenskapligt och pedagogiskt bildad för sitt nya kall var väl ej Lidman", skrev någon i detta sammananhang, "men att liva upp och rycka med sig ungdomen, det förstod han."

Ja, en sann vän till det uppväxande släktet var han, den karske, träbente kaptenen och bättre än underverbböjningarna i det kvava klassrummet kom han i tillfälle att visa detta då han under åren 1863–67 även uppehöll befattningen som lärare i gymnastik och vapenövning vid läroverket. Själv kunde han visserligen ej gå i täten varken i gång, språng eller klättring, men en hejdundrande fart satte han ändå på pojkarna såväl tack vare sitt eget spänstiga uppträdande som med hjälp av sin originella, fräsande frispråkighet, inför vilka pojkarna gåvo sig på nåd och onåd. Ändock ej fullt belåten med resultatet tog han sig före att bland alumnerna starta en hornorkester under vars smattrandefanfarer och trumpetstötar han lycka des få ännu mera liv i de gymnastiska lekarna. Överallt där Sam Lidmanhade ett finger med i spelet härskadeliv och fart, buller och bång och framåtanda.

När han till slut tog avsked från gymnastiklärarbefattningen och sina entusiastiska pojkar höll han ett eldat tal till dem efter sitt vanliga recept.

— För de late bland er, sade han bland annat däri, har jag varit en piska, för de raske ett jägarhorn.

Detta uttryck kom att ej långt där efter att gå igen och förevigas på en fest som av viss anledning gavs för honom hos dåvarande landssekreteraren Curry Treffenberg. Vid detta tillfälle över lämnades nämligen till honom en minnesgåva bestående av en kråsnål av guld med en piska och ett jägarhornlagda i kors samt ett par briljanterade manschettknappar.

Ungefär under samma år som han kommenderade gymnastiken i skolan var han även enligt kungliga majestäts förordnande befälhavare över stadens skarpskyttekår. Oftast till häst, ledde han med kläm och rungande kommandon dessa frivilliga fosterlandsförsvarares övningar, vilka mestadels avhöllos på det s.k. Djäknebergets slätt.

"Där fanns då", heter det i en skildring av berget, "icke annat än moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt mellan klipporna", men Lidman fick snart upp ögonen för, vad som kunde göras av denna nakna bergknalle med dess hänförande utsikt. Hans avsikt med detta berg, vars ordnande, prydande och "monumenterande" han kom att göra till sin huvudsakliga livsuppgift, framgår av en runa över honom i ortspressen : "Berget skulle bli en uppfostrande väckelse ej blott för staden utan för hela provinsen, ja slutligen för hela folket. Varje ovanlig bragd, varje ädel handling, varje storslagen tanke, som givit bärkraft åt Sveriges folk, ville Lidman här hugfästa. Varhelst bland polens isar, i Balkans snöhöljda pass, i Afrikas urskogar en manlig bedrift utförts, grep den hans sinne, och så ville han hos samtid och eftervärld inpränta fen bragden. Sällan har väl något verk så burit prägeln av sin upphovsman."

Med två arbetskarlar — Jakobsson och Gunnstedt — satte han i gång arbetet utan ett öre på fickan, men han tiggde och trugade och stal i värsta fall från sig själv, han drog åt svångremmen och inhiberade helt enkelt en eller annan måltid. Först på allra sista tiden lyckades han få ett mindre anslag av staden. Man drog nå munnen åt hans tanke på att kunna göra någonting av det ruskiga berget, men han trodde på det, han hade en tro som kunde försätta berg och han såg redan för sitt inre öga, "hur på denna öde plats mellan de mossiga stenarna och de grå bergkammarna lövrika lunder spirade upp bland grönskande gräsmattor, slingrande sandgångar, sirliga tempel, källor, dammar och minnesstenar. Korteligen allt det sköna, som där nu möter vandraren."

På de otaliga stenmonumenten och delvis genom huggning direkt i klipporna har han i över åtta hundra inskrifter förevigat minnen av män och bragder, svenska och utländska, som stått hans sinne nära, samt även i ett florilegium av märgfulla tänkespråk och citat på olika språk velat påminna vandraren om de mänskliga egenskaper och dygder man bör beflita sig om att odla här i livet.

Att Djäkneberget i våra dagar icke blott är en den ljuvligaste promenadplats utan även en av stadens förnämsta sevärdheter vet var och en som haft tillfälle att besöka den minnesrika gamla staden. Numera har staden helt övertagit vården om den originella anläggningen och tackat dess skapare för all hans osjälviska möda genom resandet av en över fyra meter hög minnessten av röd granit. Detta skedde 1899, två år efter Lidmans död och trettiosju år efter hans egen första hällristning, som löd:

"Flyr du mödan feg och svag,
förestår dig nederlag,
fångenskap och döden."

Orden äro som man finner hämtade ur vår psalm n:r 211:4.

På äldre dagar drevs den gamle militären av någon inre oro än hit, än dit. En gång flyttade han till Arboga, men återvände snart till sitt kära berg, och en annan gång till Sölvesborg. "Där stör jag ingen med mitt träben", sade han, "ty där klampa alla omkring i träskor". För en tid bosatte han sig även i det gamla Stralsund för att leva sig in i de där så rika svenskminnena, men när han började märka, att liemannen nalkades på allvar, slog han sig ned i fädernestaden Linköping, ty hos de sina ville han sova sin sista sömn. "Jag är fattig och har ej råd att betala en långväga likfärd", sade han, "och där för måste jag hålla mig i närheten, när tiden är inne."

Här sysslade han nu på sistone med sin vidlyftiga korrespondens, sina böcker och — framför allt — med familjegraven, som han på minnesdagarna prydde med av honom själv bundna tall- och granriskransar. Men graven, "jordagodset", som han kallade, den, var ej blott på detta sätt föremål för hans omvårdnad, ty han belade den även med hällar över modern och bröderna, och han ristade inskrifter. Son motto lät han hugga orden:

"Vinden viskar till de gulnande löven och de gröna: I skolen falla — alla."

Från hans sista tid i Linköping berättas följande:

En skolyngling gick en kväll för att på sin faders uppdrag uträtta ett även de hos den gamle. Då denne på hans knackning ej kom för att öppna, tag pojken i låsvredet, fann dörren olåst och steg på. En underlig syn mötte hans blick. 1 sin stol med det löst överkastade, garvade kalvskinnet satt Lidman halvhögt läsande i en stor bibel, allt under det han då och då höjde blicken för att frågande betrakta ett porträtt av fadern, som stod uppställt på bordet bakom bibeln. Scenen belystes av tvenne kandelabrar med sex flämtande ljus.

Sakta stängde ynglingen åter dörren och skyndade hem. Av fadern fick han sedan veta, att detta var Lidmans sätt att i ensamheten högtidlighålla minnet av faderns dödsdag.

På morgonen 22 september 1897 rann den gamle hedersmannens timglas ut. Härom berättade på sin tid brorsonen, författaren Sven Lidman, i Riket Dagens Tidning:

"En morgon hör hans tjänarinna den gamle kaptenen stiga upp. Det måste höras i huset, ty på sitt enda ben hoppar den sjuttioårige jätten diagonalt genom rummet till dess bortersta hörn, där han på kvällen ställt ifrån sig träbenet. Denna vana ingår i hans dagliga kamp mot varje art av beroende av den egna kroppens eventuella krämpor. Men så blir det tyst där uppe efter en halvtimme , och när tjänsteflickan en timme senare smyger sig upp för att städa, finner hon den gamle kaptenen död i sängen. Han hade begagnat halvtimmen före sin död, till att tvätta sig, raka sig och taga på sig en ny, ren nattskjorta till begravningen. Hans ansikte var präglat av en fullkomlig vila och frid."

I den ståtliga familjegraven fick till slut dess pietetsfulle vårdare själv ej plats, varför han redan under livstiden redde sig sitt sista läger vid sidan av densamma. En massiv stenbänk och en enkel, råhuggen sten utmärka platsen. På stenens framsida läser man de sammanflätade bokstäverna S och L, som omgivas av orden Nec aspera terrent — Ej ens svårigheterna avskräcka — och på dess baksida står det inhugget: 47 lyckliga år på träben. — Så äkta Lidmanskt!

Som redan i ingressen till dessa rader nämnts var den Lidmanska, syskonringen stor och Sam ej den ende i kretsen som visade prov på dådkraft och svenskmannakynne.

Carl [Carl Lidman], den äldste av bröderna (1821—46), var löjtnant vid flottan och var kommenderad ombord på korvetten Carlskrona [HMS Carlskrona], då denna under en expedition till främmande farvatten år 1846 förliste under en cyklon i Mexikanska viken. Olyckan, som på sin tid väckte stor sorg och förstämning, skulle hava berott därpå, att man uraktlåtit att surra kanonerna, varför dessa vid de svåra krängningar försköto sig och förorsakade fartygets kantring. Större delen av såväl befäl som manskap omkommo, enär endast en båt hann sättas i sjön. Efter katastrofen flöto Carl Lidman och en äldre matros omkring på en vrakspillra, då de upptäcktes av räddningsbåten, som dock redan var så hårt lastad, att man i den svåra sjön ej vågade upptaga mera än ännu en. "Du har hustru och barn", sade då Lidman till matrosen, "låt dem taga dig. Jag klarar mig alltid." Matrosen halades ombord och i samma ögonblick försvann Lidman i djupet, angripen av en haj.

Claes [Claes Lidman] (1831–57) var även han löjtnant, men vid Första livgrenadjärerna. Som nyutnämnd officer hade han tagit anställning som informator på ett av de adliga östgötagodsen [Svenneby]. En gång frampå vårsidan, då isarna börjat bli osäkra, fick hans discipel lust för en skridskofärd, men informatorn ville först själv förvissa sig om att det porösa istäcket verkligen bar. I detta ärende hann han emellertid inte långt stycke från land, förrän han inför väl lärjungens som dennes moders ögon drunknade.

Sven Otto [Otto Lidman] (1822–58), som var två år äldre än Sam, var överjägare på Öland, då han, på en båtfärd över till fastlandet, under hjältemodiga försök att rädda andra, själv omkom i Kalmarsund. Detta hände i november 1858. "Flärdfri, redbar och bildad, högt värderad av förmän, kamrater och underordnade", hette det om honom.

Nils Rudolf [Rudolf Lidman] (1828–89), filosofie doktor och tullförvaltare — far till skalden och författaren Sven Lidman — kunde ståta med dubbla guldmedaljer, för "berömliga gärningar" samt för "mod i faror och medborgerligt nit".

Manne [Manne Lidman] (1837–73) tillhörde den yngre delen av den talrika kullen. Då en svår febersjukdom i ungdomen lade hinder i vägen för hans vidare studier gick han till sjöss och hördes sedan aldrig av. På familjegraven återfinnes dock en häll till hans minne och på den står: "Manne, som blev förkommen 1873".

Bror Johan [Johan Lidman] (1840–1905), kapten vid flottan, skildras som en älskvärd och ridderlig idealist, på vars kamratskap var att räkna i alla väder. Vid en av flottans expeditioner hände det en mörk höstnatt i Biscayaviken, under det eskadern låg för ankar och Lidman hade vakten på ett av fartygen, att en av matroserna av någon anledning gick över bord. Lidman kommenderade båt i sjön, varefter han över relingen störtade sig efter i böljorna för att bistå den nödställde. Trots mörkret lyckades han även att få tag på honom och lyckades även att hålla honom uppe till dess räddningsbåten hann komma. Den vackra bragden inbringade honom förutom kamraternas oförställda beundran jämväl guldmedaljen för berömliga gärningar.

Under några år var han även kommenderad i fransk marintjänst, varunder han som befäl medföljde på korvetten Garonnes världsomsegling. Till tack för sitt välförhållande på denna långfärd dekorerades han med hederslegionen. Vid återkomsten till Marseille insjuknade han emellertid mycket svårt i klimatfeber, intogs på sjukhus och räddades endast genom en läkares och en sjuksysters uppoffrande omsorger. När han vid hemkomsten till Stockholm gjorde sin obligatoriska uppvaktning hos majestätet — Oscar II — tillspordes han av denne, om han önskade några utmärkelser för officerarna på Garonne. Någon åstundan i den vägen hyste Lidman inte, men undrade om han inte i stället skulle kunna få en orden för läkaren och en guldmedalj för sköterskan på sjukhuset i Marseille. Denna något egendomliga begäran bifölls efter någon tvekan av konungen, varpå Lidman personligen åter reste ned till Marseille för att inför den församlade lasarettspersonalen för den församlade lasarettspersonalen med ett högstämt tal överlämna nådevedermälena. För mindre kunde det inte gå för sig, ansåg den för räddningen tacksamme officeren.

Thure Fredrik [Thure Lidman] (1833–89) var den ende av de åtta bröderna, som lugnt och utan äventyr levde fram sitt liv. Han skildras som en utomordentligt älskvärd man och slutade sina dagar som sekreterare i Stockholms stads drätselnämnd.

Av de fyra systrarna blev en gift Grill [Henriette Lidman], en De Geer [Ebba Lidman] och en Sylvan [Lisen Lidman]. Den yngsta dog späd [Rosa Lidman].

KÄLLA: Östgöta Correspondenten, 28 mars 1931