BLOGG

Sam Lidman: Djäknebergets skapare

Publicerat

5 december 2025

Alla de närvarande reste sig upp när den myndige biskopen tog till orda och han började sitt hyllningstal sålunda:

"Hurudan Sam Lidman var, därom vittnar ett drag ur hans levnad, vilket jag nu vill berätta. Årligen firade han sin faders födelsedag. Kring porträttet tände han då ljus och sedan satt han stilla och betraktade bilden till dess ljusen brunnit ner. När vi i tankarna se honom sitta så i sitt högst anspråkslösa rum, vilket snarast liknade ett tarvligt studentrum, gripas våra sinnen av den djupa pietet, varav Lidman var fylld och vi förstå, att om allt vårt folk så hedrade sin fader och sin moder så skulle på vårt land fullbordas löftet: det skall väl gå".

Den myndige biskopen som talade var Gottfrid Billing d.ä. i Västerås och den man, som biskopen så varmt och reservationslöst hyllade, var Kapitenen i Arméen, f.d. gymnastikläraren och lektorn i levande språk vid Västerås högre allmänna läroverk [Västerås högre elementarläroverk], f.d. öfverbefälhafvare för frivilliga skarpskytteföreningen "Västerås med Siende och Tuhundra" Pehr Gustaf Samuel Lidman, tillika Riddare med Guldkorset av Hannoveranska Guelferorden och Riddare av Belgiska Leopoldsorden. Talet hölls vid landstingets festmiddag år 1897 och anledningen var Lidmans frånfälle tidigare samma år. Sam Lidman var det, alltså. Låt oss då först fastslå att det är ganska märkligt, att ännu ingen vitter västeråsbo fattat pennan och i ord och bild givit denne man ett äreminne. Han om någon borde ha varit värt det för länge sedan. Brorsonen Sven Lidman, den fabulöse gossen i grottan, har gett honom bestående lagerkransar i sina böcker, men de äro vuxna i en ung gosses romantiska hjärta och är för djupt fyllda av både vemod, undran och skräck för att kunna ligga till grund för en samtidigt källkritisk och psykologisk studie av denne man. Här kan det naturligtvis bara bli tal om en rapsodisk biografi med många luckor. Att ett avskjutet ben bokstavligt talat blev orsaken till att Västerås fick sitt magnifika Djäkneberg, det är annars en historia, som är otroligt fängslande med färgstarka poänger...

Ståtlig, djärv, dådlysten, skicklig dansör...

Sam Lidman tillhörde en syskonkrets som räknade tolv, medlemmar — åtta bröder och fyra systrar — och han föddes som den tredje i ordningen till sedermera domprosten i Linköping Sven Fredrik Lidman [Sven Lidman] och hans maka född Annerstedt [Ebba Annerstedt]. Både på fädernet och mödernet var ha befryndad med kända både militära och vittra släkter, flera med högadliga namn, och som ung förutspåddes han en lysande framtid på vilken bana han än valde. Redan som 14-åring kom han till Karlberg som kadett och efter officers- och gymnastiklärarexamen passar han också på att ta en akademisk grad, den s.k. kansliexamen. Och livet ler för Sam Lidman. Han umgås i de allra högsta kretsarna och deltar flitigt i sällskapslivet, där han är beundrad och eftersökt av det täcka könet, ståtlig till växt och hållning, djärv och dådlysten och sällsynt skicklig dansör som han är.

Men inslaget i väven skall snar bli en annan. Det börjar med en het och romantisk förbindelse med en högadlig arvtagerska från ett Skånegods, en förbindelse, som växer till djup kärlek men som får ett brått slut. Och dunkelt, skulle man kunna tillägga. Ty Någon orsak nämnde aldrig Lidman till någon enda. Det är uteslutet, att han kan ha betraktats som en lycksökare — någonting sådant var honom fullständigt främmande — återstår då, att han inte ansågs tillräckligt fin inför de blivande släktingarna. Men detta motsäger ju hans egna släktförbindelser? Alltnog, de båda älskande glider ifrån varandra och tre dagar före hennes giftermål inträffar så den andra katastrofen i Sam Lidmans liv, den allt överskuggande.

Högra benet amputeras — utan bedövning

I sin egenskap av löjtnant vid Första livgrenadiärregementet övervar han en artilleriskjutning på Ladugårdsgärde i augusti 1850 och träffas av en illa riktad granat, som sliter sönder hans högra ben. Han förs till Serafimerlasarettet, vägrar ståndaktigt bedövning vid operationen, som utförs av den berömde kirurgen Carl Santesson. Enligt det heroiska beteendemönster, som redan då var Sam Lidmans, och efter vilket han sorgfälligt levde, måste en man enständigt och utan klagan och vid fullt medvetande kunna uthärda och behärska även de svåraste plågor. Efter en lång sjukhusvistelse skickas så Lidman på konvalescens till Italien [Italiensk dagbok] på bekostnad av Oscar I och några vänner till familjen.

Fram till 1860 genomgår Sam Lidman högst växlande öden och äventyr, som han lapidariskt skriver ner:

1851–54 vistats utomlands i anseende till ådraget bröstlidande — därunder varit Attaché Payé vid legationen i Constantinopel [Konstantinopel].

1853 befordrad till kapten i Arméen, med tillstånd att fortfarande få äran bära K. 1:a Livgrenadiär-Regementets uniform.

1854–60 kommenderad adjutant hos överståthållaren Stockholm — därunder informerat [undervisat] min bror, Johan Lidman, till Karlberg.

1856 avsänd från k. utrikesdepartementet till Paris och London under H.K.H. Hertigens av Östergötland vistelse därsamma städes.

1857–58 kanslist i statsutskottet under dåvarande riksdag.

1859 avsänd med åtskilliga expeditioner från k utrikesdepartementet med anledning av H.M. Konung Oscar I:s sorgliga frånfälle — s.å. utnämnd till riddare av Guelfer- [Guelferorden] och Leopoldsordnarna.

Och nu — till Västerås!

Ändå inte så illa marscherat av en man med träben, tycker nog Sam och är tillfredsställd med sig själv medan han i lugn och ro väntar på en utnämning av Karl XV till generalkonsul i Rio de Janeiro. Men av någon fullständigt obegriplig anledning förbigås han och i sorgen och grämelsen söker han i Post- och Inrikes [Post- och Inrikes Tidningar] den första bästa passande syssla som står att få — det råkar vara ett lektorsvikariat i främmande levande språk vid läroverket i Västerås.

Nu blir Sam Lidman Västeråsbo till liv och själ i hela tio år — först som vik. lektor, sedan som gymnastiklärare — säkerligen en profession, som han måste ha passat bättre till än att slå in franska verb i västeråsdjäknarna. Sin lapidariska levnadsbeskrivning fortsätter han:

1861–63 vikarierande lektor i främmande levande språk vid Västerås högre elementarläroverk.

1862–68 överbefälhavare för frivilliga skarpskytteföreningen "Västerås med Siende och Tuhundra", därunder brutit och grusat adertonhundra (1800) famnars väg samt planterat elva hundra (1100) parkträd på egen bekostnad och föreningens mark.

1863–67 gymnastiklärare vid ovanskrivne läroverk; därunder enligt högv. domkapitlets uppdrag verkställt anordningen av nytt gymnastikhus med tillbehör.

1864 erhållit Vesterås Läns hushållningssällskaps belöningsmedalj i silver.

1865–68 stadsfullmäktige i Vesterås; därunder räkenskapsrevisor och sundhetsnämndsordförande.

1867 förmedelst insamlade medel byggt bro över Svartån [Skarpskyttebron] till den nya parken.

1869 i december hugnats med glänsande avskedsfest utav menige stadsbor, med ett par silverljusstakar av den studerande ungdomen, och med en ordenskråsnål "Jägarhornet och Piskan" av umgängesvännerna.

Sitt jättearbete med Djäkneberget berör han som synes summariskt. Men varför bryter han nu upp från Västerås, för att tillträda gymnastiklärarbefattningen vid läroverket i Arboga. Som så mycket annat hos Lidman är denna förflyttning gåtfull — han, som tillsammans med den riksbekante Curry Treffenberg, landshövdingen, och den inte mindre kände Fahlcrantz [Christian Eric Fahlcrantz], biskopen, utgjorde ett originellt och sammansvetsat triumvirat.

"Trollkarlen"

En gammal västeråsdjäkne, L. W. Ahlm, skildrar i sin år 1900, genom Karlsbrödraförbundets försorg, utgivna lilla bok "Djekneberget vid Västerås" tillkomsten. Låt oss höra vad han har att säga om Sam Lidman.

Nu, sedan början av 60-talet, är berget förvandlat till en vacker park, och trollkarlen, mannen, som gjort berget till Vad det nu är, som röjt, planterat och ordnat detsamma och fyllt det med alla de minnesmärken, som nu pryder det, var numera avlidne kaptenen Peder Gustaf Sam Lidman, en son till framlidne domprosten Lidman i Linköping.

Då denne man efter många öden mot slutet av 50-talet bosatte sig i Västerås såsom vikarierande lektor i levande språk, fäste Djäkneberget hans uppmärksamhet, och då han senare som överbefälhavare för den nybildade frivilliga skaprskyttekåren ofta fick anledning att besöka berget, vilket av kåren begagnades till övningsplats, insåg han snart, att här vore något att göra. Den rena bergsluften och den härliga utsikten åt alla håll över land och vatten förtjuste honom. Hit ville han locka stadsborna, som föga anade eller tänkte på allt det sköna, som här låg dem så nära; och så tog han sig för ett BrautAnundsarbete, att här bryta sten, röja vildmark, anlägga vägar osv. Man drog på munnen med misstro, att något vackert skulle kunna göras av det ruskiga berget. Men han trodd'et; han ägde "tro att försätta berg", han såg med den inre blicken redan i förväg på denna öde plats mellan de mossiga stenarna och de grå bergkammarna lövrika lundar uppspira bland grönskande gräsmattor, slingrande sandgångar, sirliga tempel, källor och dammar, korteligen allt det sköna, som nu möter vandraren däruppe. Sådan kraft har tron; och en stark tro och en skarp siarblick voro Sam Lidmans egendom.

Med Per Jakobsson och Oscar Gunnstedt (av Lidman anlitade arbetskarlar) till hjälp, ihärdig och outtröttlig, villigt offrande sina egna knappa tillgångar, påpasslig och tilltagsen i anlitandet av allehanda bidrag från andra håll gav han sig föga ro, tills han lyckats förvandla berget till den härliga och intresseväckande vistelseort, det nu är".

Vandringslusten tar överhanden

För Sam Lidman var och förblev Djäkneberget den stora livsuppgiften — något som för hela livet fångade och behöll hans oroliga hjärtas kärlek. Efter sin avflyttning från Västerås skulle han sedermera åtskilliga gånger under kortare tider återvända för att "putsa berget" som han uttryckte sig. I Arboga, där han stannade i tre år, hade han ett finger med i spelet vid tillkomsten av både Stureparken och monumentet över "Herr Sten Gustafsson" [Stureobelisken], som han högst privat tiggde ihop medlen till.

Efter Arbogaåren började en till synes fullständigt planlös vandring som privatlärare hos olika familjer, de flesta av dem på något sätt befryndade med honom. En patetisk anteckning 1888 visar att han vistats i Hälsingborg [Helsingborg], "stöttade Rudolf" [Rudolf Lidman]. Rudolf var en yngre broder, tullförvaltare i Hälsingborg och som blev far till Sven Lidman, nästan lika särpräglad som Sam. 1887 vistas han i Stralsund, "studerade Leopold von Ranke" för att slutligen 1895 bosätta sig i Linköping, där han slutade sina dagar två år senare.

Det kan vara lämpligt att sluta denna rapsodiska genomgång Sam Lidmans liv med att i likhet med brorsonen Sven Lidman fråga sig, varför det aldrig blev något verkligt bestående resultat av all denna begåvning, originalitet och kvickhet, lärdom tapperhet och skönhet som var de utmärkande dragen för alla bröderna Lidman men som Sam kanske fått brorslotten av. De var för sig danade till stora uppgifter men de kom liksom av sig på halva vägen. För Sam Lidmans del fick han till en del utlopp för alla dessa gåvor genom sitt arbete med danandet av Djäkneberget.

Sten Castelius

KÄLLA: Vestmanlands Läns Tidning, 18 juli 1962