Följande text, författad av Tord Pramberg [1928-2009], publicerades i och med Sven Lidman 80-årsdag (som firades på Kungliga biblioteket om jag inte minns fel).

En sommarkväll i slutet av 1940-talet slinker jag in på Victoriateatern på Södra Förstadsgatan i Malmö där man spelar en revy av Sigge Hommerberg. Jag minns att jag tyckte mycket om hela föreställningen men särskilt ett av numren. Det handlade om Sven Lidman och Lewi Pethrus i pingstväckelsen och texten framfördes till Ulf Peder Olrogs populära melodi "Vedholm och Tjocka Lasse, Karl-Herman och ja". Kuplettens refräng "Lidman och Lewi Pethrus, Vår Herre och ja" fastnar i minnet. Att jag minns den beror nog på att revynumret var skickligt framfört och komponerat. Men också på att när den interna konflikt inom pingströrelsen, som bildar bakgrund till revynumret, blev offentlig och togs om hand av massmedia väckte den verkligt stor uppmärksamhet. När revyn spelades var alltså allmänheten väl förtrogen med konflikten, i varje fall med massmedias version av den.

Schismens huvudaktörer var Lewi Pethrus och Sven Lidman. Lewi Pethrus (1884-1974) var pingstväckelsens hövding, en rikt utrustad och initiativrik person i vars väsen samsades en märklig nykterhet med förmågan till hänryckning. Han uppsöktes i början av 1921 av författaren Sven Lidman (1882-1960). Denne hade börjat sin författarbana som poet med en starkt sensuell alstring, sedan övergått till prosa kännetecknad av moraliskt och patriotiskt patos. Under första världskriget utvecklades den lidelsefulle patrioten till aktivist, genomgick därpå den lidelsefulle patrioten till aktivist, genomgick därpå en religiös omvändelse och lämnade politiken. Samtalen med Lewi Pethrus ledde till att Sven Lidman anslöt sig till pingstväckelsen och döptes 3 jul 1921 (pingstväckelsen tillämpar vuxendop).

Om Lewi Pethrus överväldigande insats i svenskt fromhetsliv råder full enighet. Hans krafter togs i anspråk på det organisatoriska planet. Hur man skulle leda sin hjord hade Pethrus enligt sina memoarer län sig redan som vallpojke. Sven Lidman blev pingstväckelsens favoritson och galjonsfigur. Som förutvarande världsmänniska och syndare åtnjöt han särskild prestige inom väckelsen. Han blev snart den store estradören, en ensamteater med starka effekter, och kunde i sina predikningar göra bruk av sin skönlitterära gestaltningsförmåga. Sven Lidman var en av de verkligt stora religiösa talarna.

Under hela 1930-talet samarbetade Lewi Pethrus och Sven Lidman med stor respekt för varandras speciella egenskaper. Familjerna hade ett ganska livligt och oformellt umgänge. Men det var två mycket olika och starka personligheter. Stora spänningar byggdes under flera år upp mellan detta omaka ledarpar. Förenklat kan krisen sägas bero på att Lidman såg Pethrus som en envåldshärskare som väl suveränt rörde sig i det praktiska livet medan Pethrus liknade Lidman vid vagnshästen i herrgårdsstallet, som fick vara ute och finåka medan arbetshästarna fick dra lasset. Lidman beskyllde Pethrus för oandlighet, denne kontrade med att påtala Lidmans pompösa deklarationer och giftiga tunga.

Konflikten inom pingströrelsen blev offentlig i slutet av jan 1948 efter långa inre stridigheter och den 5 mar blev Sven Lidman utstött från Filadelfiaförsamlingen där han tjänat i 26 år. Allmänheten tar ställning, för och emot - vem har rätt? Det är en konflikt som utomstående kan tillåta sig att skämta om, den handlar "bara" om de inblandades syn på ledarskap och heder. Den överväldigande delen av dagspressen liksom radion stod på Lidmans sida och schismens utveckling bevakas i varje fas av påpassliga rapportörer. Självklart var den högaktuella schismen ein gefundenes Fressen för revymakare vid den tidpunkten.

Jag beslutar mig våren 2001 för att för söka få fram texten till detta trevliga revynummer. Men det visar sig vara inte helt lätt; det blir en spaning efter det revynummer som flytt. Min förhoppning att den nyblivne filosofie doktorn i arkeologi, Sigge Hommerberg, skulle ha följt sin yrkesinstinkt att för eftervärlden dokumentera och arkivera sådant som bidragit till den mänskliga kulturens utveckling, slår slint. jag kan inte finna manuskript eller annan skriftlig dokumentation någonstans.

Men någon som minns texten finns kanske kvar? Det har visserligen gått över ett halvt sekel sedan revyn spelades och liemannen kan ha skördat många offer. Sigge Hommerberg är död liksom Uno Myggan Ericson. Bra Böckers Nöjeslexikon har inga uppgifter som hjälper mig (hur kan man göra ett facklexikon utan register?). För att få veta vilka som medverkade i revyn måste jag börja med att finna ut vilket år sommarrevyn innehöll numret om Lidman och Pethrus. Med hjälp från Sydsvenskans arkiv får jag veta att premiären ägde rum 21 maj 1948. En entusiastisk recension i Sydsvenskan, signerad Leison, med rubriken "Välkomponerad skånsk rapsodi bejublades" framhåller att Pelle Björkman som Filadelfiabrodern i "Frid och fröjd och inget annat" gör en verklig dundersuccé. Tidningen har också en stor teckning av Anders Sten med rubriken "Glansfull Victoria-succé".

Scen och Manegemuseum på Kalendegatan i Malmö letar nu fram revyprogrammet. Tyvärr innehåller det inte revytexterna men där finns namnen på de medverkande. Det var ingen dålig besättning: Maj-Britt Thörn, Git Gay, Ingrid Lundman, Thor Modéen, Pelle Björkman, Claes Thelander, Lennart Lindberg samt balett. För dekorationer och dräkter svarade Tyr Martin, för baletter Carl Gustaf Kruuse af Verchou. Regi Bengt-Åke Bengtsson och vid flyglarna Kurt Ryde och Torsten Andersson. Sigge Hommerbergs sommarrevy det året hade bidrag av Bonzo, Arne Lindberg och Ove Möller. Enligt programmet bestod revyn av 28 nummer inklusive Ouverture och Final.

Jag har nu någonting att gå på i mitt letande, jag rycker i många tåtar, jag får massor med trevliga samtal och en hel del upplysningar men inget riktigt napp - det är mycket som sjunker undan under femtio år. Men framgång beror ofta på slumpen, på omständigheterna. Så också detta fall. Vid ett tillfälle kommer jag att berätta om mitt letande efter revytexten för en klasskamrat i läroverkstiden i Landskrona. Även han har sett revyn och minns numret. Han hade 1948 börjat läsa på tandläkarhögskolan i Malmö där första årskursen som lärare i patologi hade en ung läkare, Ove Möller, som på ett utmärkt sätt sköter undervisningen i detta för nybörjare känsliga ämne. Min kamrat vill minnas att Ove Möller även var engagerad i nöjesvärlden Namnet Ove Möller finns ju i revyprogramsmet bland bidragsgivarna så det här är värt att undersöka. I en läkarmatrikel återfinns en Ove Möller i tänkbar ålder, bosatt i Kivik. Telefonkatalogen ger numret till en professor Ove Möller i Kivik, jag ringer upp och frågar den som svarar om han varit inblandad i Hommerbergs sommarrevy 1948? Jo, han medger glatt ansvar för några ungdomsförsyndelser. - Så bra, säger jag, då kanske Du kan tipsa mig om var jag kan få tag i texten till numret med Filadelfiabrodern eller vet som skrev den? - Ja, det var jag, blev svaret till min förtjusning. Vilken femetta! '

Manus finns inte kvar men Ove Möller erbjuder sig vänligt att försöka rekonstruera texten. Han lyckas också dra sig till minnes en hel del av kupletten som han kallar en halvsekelgammal dagslända i den lättaste musans repertoar.

Så här berättar Ove Möller om kuplettens födelse: "Hemma hos Wiwen och Märta Nilsson på Studentgatan i Lund hade ett glatt gäng samlats, bland andra om jag minns rätt Sten Broman, Sigge Hommerberg, möjligen också Aron J T Borelius, samt min ringhet, de flesta med damer. Stämningen var hög men avspänd, jag tror att jag rätt nyligen disputerat, och jag kommer ihåg att jag satt vid flygeln och lekte med den då rätt aktuella Olrogvisan. Och så "sjöng" jag för första gången refrängen "Lidman och Lewi Pethrus, Vår Herre och ja", då Sigge Hommerberg rusar fram och skriker: Inte ett ord till, den ska vi ha med i Victoriarevyn! - och så blev det. Pelle Björkmans tolkning var kongenial och gjorde stor succé. Vilket gladde oss alla som arbetat med revyn".

Revykupletten är mycket löst knuten till konflikten inom pingströrelsen och berättar ingenting om vad schismen handlar om, Den skämtar bara med huvudaktörerna och några av rörelsens kännetecken som dopbassängen, fromheten och kollekten på ett spexartat sätt. Det fungerar därför att konflikten ligger på ett plan som är begripligt. Genom det stora genomslag som konflikten får i media blir den känd av alla och det räcker med några stickord i revyn för att hos publiken utlösa igenkännandets leende och skratt.

Första strofen

(saknas)

Refräng: Lidman och Lewi Pethrus, Vår Herre och ja
hoppade i bassängen vareviga da
Lewi var fin på crawl men hans vändning var skral
Lidman han slog från svikten en saltomortal

Andra strofen

Jag äger ej de skatter som blott mott och mal förtär
ty jag liksom de saliga i anden fattig är
Men fromma systrar gudilov besörja mitt förvärv
och lägga glatt uti min håv den rika änkans skärv

Refräng: Lidman och Lewi Pethrus, Vår Herre och ja
samlade in kollekten vareviga da
Sedlarna dom tog Lewi och silvret tog Sven
för mig fanns det bara koppar och knappar igen.

Text: Ove Möller

Melodi
Stroferna: Gunnar Turessons tonsättning av Gullbergs Den tänkande lantbrevbäraren
Refrängerna: Ulf Peder Olrogs "Tjo och tjim och inget annat" (alt "Vals på Snuvan")

Drygt ett decennium efter mitt revybesök i Malmö dyker plötsligt refrängen "Lidman och Lewi Pethrus, Vår Herre och ja" upp i minnet. Det när jag träffar Sven Lidman, inte han i pingströrelsen utan hans äldste son med samma namn. Den Sven Lidman jag träffar är en entusiastisk person som med påtaglig hängivenhet för sin uppgift håller på att fullborda utgivningen av ett helt nytt svenskt uppslagsverk, Focus. Förutom själva namnet Sven Lidman måste det vara hans intensitet och vältalighet som får den gamla versraden att poppa upp - hans uppträdande ger mig associationer till den bild massmedia gett av hans far, predikanten och förkunnaren Sven Lidman.

Sven är chef för Focus Uppslagsböcker där jag anställs som förlagsfaktor 1960. Det är ett företag inom Almqvist & Wiksell, en då ledande tryckeri- och förlagskoncern. Focus visar sig vara en stimulerande och kreativ arbetsmiljö. Men jag märker snart att bland koncernens företag är det bara hos Focus som det finns en verkligt skapande och sjudande verksamhet. Det är Sven som håller tempot uppe. Sven är visionär. Det är visioner som driver utvecklingen framåt och Sven har stora visioner. De är långt ifrån världsfrämmande fantasier eller önskedrömmar, tvärtom Sven tänker samtidigt konkret och han är en praktisk handlingsmänniska.

Focus Uppslagsbok är förverkligandet av en vision eller snarare av två. Sven ansåg att det i 1950-talets Sverige behövdes en modern uppslagsbok. Den skulle bryta mot uppslagsböckernas dåvarande högtidliga, akademiska och stelnade traditioner utan att förlora i saklighet eller rimlig fullständighet. Genomtänkt typografi och layout skulle underlätta tillgängligheten hos vad som borde vara en vardaglig nyttoartikel i stället för en statussymbol. En bild säger sällan, om någonsin, mer än tusen ord. Men text och bild i samspel, i pedagogisk förening, är en oöverträffat effektiv kunskapsförmedlare. Sven ville därför ge uppslagsboken en bildplan till stor del bestående av "berättande bilder" i stället för de vanligen förekommande vykortsbilderna.

Detta var visionen. Nu återstod det bara att förverkliga den.

Almqvist & Wiksell åtog sig efter nog så rimlig vånda och tveksamhet att finansiera Svens projekt, dvs visionen, en investering på flera miljonerkronor. Allt annat blev dock Svens uppgift att klara av. Han står därför mot slutet av 1950-talet med en påse pengar, några kontorsrum och en vision. Sven gav nu ett imponerande bevis på sin förmåga att driva igenom saker och nå resultat. Det är onekligen en prestation att på några få år från scratch! - göra ett nytt flerbandigt uppslagsverk och samtidigt förse det med en bildplan av ett krävande slag som ingen tidigare gjort i den skalan och på den höga nivån. I det dagliga arbetet var Sven lagledaren, id& givaren, samordnaren, konfliktläsaren allt under det att han höll tidsplaner och kostnader under noggrann uppsikt.

Den nya uppslagsboken blev en kritiker- och försäljningssuccé utan like. Det var Sven som med kraft skötte lanseringen. Han lät anställa en försäljningschef och ett antal försäljare till den nybildade direktförsäljningsorganisationen. Det var Sven som reste runt i landet och talade på bokhandelsträffar och Bokens Dag-möten. Säkerligen var stämningen ofta hög när åhörarna skulle frälsas för budskapet att stunden är inne - den moderna uppslagsboken har kommit till oss! Uppslagsboksbilderna kunde exporteras och ge inkomster som bidrag till de stora investeringarna. Varför ska förlag i olika länder kosta på bilder i ämnen som är desamma oavsett i vilket land ett uppslagsverk ges ut? Hjärtat, reamotorn, solen ser likadant ut överallt. Sven tog initiativ till och tog hand om exporten av bilderna liksom av de kunskapsverk som han senare skapade. Även exportförsäljningen blev mycket framgångsrik. Focus till exempel gavs ut i Tyskland, Norge, Finland, Danmark, Spanien, Portugal och Frankrike (alltså även i hemlandet för Diderots La Grande Encyclopedie och Larousse!).

Sven är lojal mot sina uppdragsgivare och försöker inte friskriva sig från de ansvarsförbindelser han ikläder sig. Men lojalitet betyder inte undfallenhet; Sven har ett klart medvetande om de värden han bär inom sig. Trots det framgångsrika arbetet med Focus byggdes det upp motsättningar mellan Sven och A&W-koncernens chefer, som var för smått tilltagna för att kunna rätt utnyttja hans talanger. Spänningar uppstod som en följd av A&W:s oförmåga att bestämma sig för hur den framgångsrika konjunkturen för det internationellt upplagda, moderna uppslagsverket Focus skulle hanteras. Motsättningarna växte till en kris som kulminerade med att Sven i mar 1963 sparkades från Focus, nästan på dagen 15 år efter det att hans far stöttes ut från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Konflikten rönte stor uppmärksamhet i förlagsvärlden men allmänheten var ganska ovetande om vad som skedde bakom uppslagsbokens prydliga fasad.

Något revynummer blev det aldrig av denna konflikt.

Att Sven Lidman förverkliga sina visioner beror inre minst på hans förmåga att hantera det intellektuella kapitalet, medarbetarna. Svens styrka är att kunna motivera dessa, att skapa laganda och lojalitet också hos soloartister bland akademiska skribenter och tecknare så att de underordnar sig uppdraget. Sven har också den viktiga förmågan att likt en duglig trädgårdsmästare skapa en jordmån där frön kan gro och utvecklas, dvs forma en arbetsmiljö där medarbetare med god potential kan utveckla sin fulla skaparkraft. De främsta i den lidmanska arbetsgruppen var Ann-Marie Lund och Bertil Samuelsson, som tillsammans med Sven bildade ett effektivt och samspelt arbetslag. Från mitten av 1960-talet har jag gjort Sven sällskap på åtskilliga resor till utländska förlag. Den entusiasm som Sven själv känner tör sina produkter smittade ofta av sig på den utländske förläggaren. Mer än en gång har jag upplevt hur till en början lite stela formella förhandlingar lösts upp i en lätt euforisk stämning och inte sällan lett till en förtroendefull relation mellan Sven och den utländske förläggaren. Sven har alltid varit väl förberedd inför mötena. Detta i förening med hans snabba intellekt och verbala förmåga har gjort att han på ert lysande sätt kunnat improvisera om det behövdes. Någon gång har det inträffat att Sven blivit så uppvarvad att motparten lätt road avbrutit honom "Men herr Lidman, jag har redan köpt boken av er!". Sven kan sina produkter, har detaljkunskap om deras framställningsproblematik och vet deras marknadspotential. Köparen känner att Sven verkligen vet vad han talar om.

Sven är självlärd som förlagsman och har därför utan belastning av någon yrkesutbildning fullt ut kunnat använda sunt förnuft får att lösa uppkommande problem. Vidare har han tillgodogjort sig iakttagelser från sin uppväxt i pingströrelsen. Bilden av hur pastorerna i församlingen stärker de medlemmar som börjat svikta i tron och för dem förkunnar att frälsningen är nära, har Sven behållit levande genom åren. Med sin intensitet och verbala skicklighet har Sven kunnat övertyga finansiärer, medarbetare och kunder, både i Sverige och utomlands. Men på samma gång har Sven stärkt sig själv i tron att han faktiskt är på ratt väg. Den som går otrampade stigar kan lätt gripas av tvivel: går jag åt rätt håll?

Sven har sin akilleshäl och ingen är mera medveten om den än han själv. På samma sätt som Sven värnar om sina medarbetare och ser till att de får en arbetsmiljö som ger dem möjlighet att arbeta kreativt och utveckla sina resurser, så önskar och behöver Sven ett komplement, någon som ser till att han får fungera optimalt företagssammanhang. Sven brukar kalla den önskade resursen för "företagstekniker". Det ska vara någon som tänker i det långa perspektivet, som kan fungera som bollplank och som kan exploatera hans som bollplank och som kan exploatera hans idéer och handlingskraft. Det krävs verkligt stor integritet för att inte smältas ner inför Svens trosglöd när han är i sin mest kreativa fas. Uppgiften är, sagt med ett understatement, tuff. Sven brukar själv citera en utländsk förläggare som sagt "One day you will kill me with your ideas, Mr. Lidman!".

Ställd inför en enfaldig eller dumdryg motpart kan Sven arbeta upp sig i den stora retoriken. Men möter han begåvat och relevant motstånd lyssnar han - Sven kan också i uppvindar få distans till sig själv.

Sven golvades vid Focus-kraschen 1963 men blev ingalunda uträknad även om han måste släppa sitt livsverk. Tvärtom, han stod snart på benen igen. Det nya projektet var Combi Visuell, ett stort visualiserat bildningsverk, en underhållande "kunskapsroman" som togs emot med öppna armar inte minst i skolvärlden. Sven började samtidigt en bildpedagogisk aktivitet och fann under sina föreläsningar runt om i landet att bild-ord-problemen var de samma inom hela informationssamhället. Sven tog då initiativet till Bild och Ord Akademin; yrkesfolk i grafiska och audiovisuella medier ges här tillfälle att råkas över fackgränserna, diskutera övergripande frågor och få inblick i varandras speciella yrkesproblem. Sven har med framgång fortsatt att arbeta med uppslagsböcker och informationsgrafik. Han har besökt den stora internationella bokmässan i Frankfurt sedan 1954 och ställt ut sina uppslagsverk och bildplaner där sedan 1958. Även i år, 2001, var Sven i full verksamhet därnere, underhöll gamla affärsförbindelser och skapade nya!

Den ovan kortfattat skildrade nyskapande intellektuella verksamheten har ägt rum utan egentlig massmedial uppmärksamhet. Uppslagsboken brukar heller inte utsättas för professionell granskning och recension; det är beklagligt. En revy skojar gärna med det som går snett i mänsklig verksamhet, och det är rätt så. Men varför har ingen tänkt på att göra en musikal med väckelseanda om Sven Lidman och hans visioner om uppslagsboken och bildberättandet - det finns förvisso material för en helaftonsföreställning!

Focusteamet bestod av Bertil Samuelsson, Ann-Marie Lund och Sven Lidman. Deras begåvningsprofiler lappade över varandra på ett konstruktivt och kompletterande sätt. Genom intensivt och hårt arbete lyckades de tillsammans med duktiga medarbetare skapa en helt ny typ av uppslagsverk med en ny unik bildplan på bara några få år. Ett talande exempel på vad samarbete och samsyn kan åstadkomma!

Bertil Samuelsson, 1915-1994, var en styv typograf, utlärd hand- och maskinsättare, och en känslig bokkonstnär. Samarbetet med Sven och Ann-Marie frigjorde Bertils latenta folkbildartalang och utvecklade honom till en framstående bildberättare med en charmerande förmåga att locka ur olika ämnesexperter deras kunskaper. I senare projekt kom Sven att arbeta även med andra kunniga grafiska formgivare och bildberättare: Erik Magnusson, Sten Pettersson, Mark Evans [1958-].

Ann-Marie Lund, f 1917, är en mycket brett begåvad och skicklig lexikograf med säker stilkänsla och kritiskt omdöme. En initierad förläggare sa vid något tillfälle att utan Ann-Marie hade det inte funnits någon text i Svens böcker. hade det inte funnits någon text i Svens böcker. Möjligen en lätt överdrift.

Sven Lidman, f 1921, uppslagsboksproducent och bildpedagog. Sven har med hjälp av informationsgrafik gjort uppslagsboken till en vardaglig nyttoartikel och haft stora framgångar även utomlands. Men det finns påtagliga problem för en svensk uppslagsboksproducent vid export: all text måste översättas till engelska innan den slutligen översätts till köparens språkalfabetiska verk måste brytas om till en annan ;alfabetiska verk måste brytas om till en annan alfabetisk följd vilket omöjliggör kostnadsbesparande samtryckning av olika språkutgåvor. Jämförd med andra producenter av internationella kunskapsverk - har Sven lagt sig på den mest krävande kvalitetsnivån: hans material ska kunna försvara en plats i en allmän uppslagsbok!