[16 juni 2017]
Dagen före midsommarafton 1740 föddes åt handlanden Peter Wolff [1697-1762] och hans hustru Margareta Maria Ambders [1707-1746] i närheten av Tønder i det danska Slesvig en son, som i dopet undfick namnet Johan Bernhard. Hans tidigare öden finner jag bäst skildrade i en likpredikan över honom.
»Redan i spädaste åren hade han visat en synnerlig håg för läsning och sällsynt fallenhet att en gång ingå i det stånd, som både Farfader och Morfader tillhört.» (Varav jag drar den slutsatsen att ett rikt prästerligt påbrå måste finnas även på mitt möderne.).
MARGARETA MARIA
AMBDERS
1707-1746
Ja, det var ett äktenskap av verklig så kallad kärlek - i varje fall med säkerhet från min mors sida. Hon har mer än en gång själv berättat för mig hur hon - när hon första gången som en ung flicka såg min fyrtioårige, skönlockige blivande fader på en bal - djupt, djupt, djupt ned i sitt tjuguåriga ungmöhjärta kände en oerhörd, beslutsam visshet:
»Den ''krullbodden'' vill jag gifta mig med.»
Krullbodd skall visst vara gotländska och betyda »karl med lockigt hår».
När min far något år senare gjorde sin »kärleksförklaring» höll emellertid alltsammans att gå om intet. Min mor hade läst i böcker, att en man böjde knä, när han utbad sig den älskades hand och samtycke. När min far ej utförde detta konststycke med knäböjningen, greps hon av en förtvivlad misstanke, att han ej ansåg henne tillräckligt »fin» att böja knä för.
En rasande strid utkämpades i min moders hjärta, men hennes kärlek segrade över hennes sårade fåfänga. Bröllopet ägde rum i Sep 1873 [1873].
Till en början blev jag väl en smula skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget - från huvud till händer och fötter. Från det stora huvudet under den höga rynkiga pannan stack en jättelik näsa ut - av naturen skapad att intensivt njuta och insupa alla dofter - men nu begagnad att magasinera väldiga skovlar med snus som sedermera under buller och trumpetande nystes ut, tjoades ut och snöts ut i jättelika snusbruna näsdukar, medan så småningom - som askan från den så sorgligt världsberömda vulkanen Krakataua - ett brunt stoftlager lade sig över västen och uppslagen på den gamla lätta, svarta sidennattrock som han merendels bar på förmiddagen och mellan måltiderna.
Ett stycke ned på denna näsa hängde vid besök ofta ett par väldiga glasögon, vilkas glas - sedda från sidan - föreföllo mig onaturligt tjocka och liksom urgröpta - odugliga vapen i hans maktlösa kamp mot sin åldersdoms gissel - den gröna starren.
Han hade något sätt att blänga eller snegla med sina vassa, isblå ögon som kunde ge en en plötslig obehaglig, nästan skrämmande förnimmelse av att han både såg och såg igenom en - och såg mer än man själv ville han skulle se.
Min mamma och min moster Helny [Helny Wolff] förklarade alltid - kritiskt och sakkunnigt - att pappa ser i själva verket riktigt bra, bara han vill se - men pappa är helt enkelt för lat, när han inte själv är intresserad - men är det något som intresserar honom, då ser han minsann.
Under denna näsa sitter eller hänger en bred, stor, väldig mun - ett gap skapat för att sluka och förtära allt som behövs för att hålla denna jättekropp vid liv och aktivitet. Jag känner mig ibland som någon liten hjälplös pygmé, när jag under våra första stockholmsår är tvungen att vandra vid hans sida för att se på något av de många husbyggen han i tidningarna läst eller hört talas om. Han har den goda borgarens sunda instinkt och intresse för att följa med och hålla reda på allt som sker i den stad han bebor och där han betalar sin skatt.
Men på våra promenader har jag ibland en tvångsföreställning av på en gång komik och fasa:
Tänk om morfar plötsligt skulle spricka, då drunknar ju jag.
»Fogden» var min morfar f. d. kronofogden på Gotland Hindrik Nathanael Wolff [Hindrik Wolff], 1892, när jag först kom i närmare kontakt med honom, pensionerad och sedan ett decennium bosatt i Stockholm. Hans hem - en trappa upp i ett hus på Nybrogatan strax ovanför Karlavägen - förestods av en den mest goda och kloka, hjärtliga och hjälpsamma kronofogdedotter från Närke med hjälp av ett i sitt slag lika rart och tjänstvilligt hembiträde, under vilkas gemensamma hägn och vård jag fick äta mina skolfrukostar i »Tante Emmas eget rum». Jag skulle därmed bliva besparad vägen från Östermalms läroverk till modershemmet. När den goda och rikliga måltiden var inmundigad och jag nödtorftigt läst läxorna eller samspråkat med tante Emma eller studerat de årgångar av kalendern Nornan, vilka utgjorde en stor del av hennes bibliotek, var tiden inne att gå in och »säga god dag och adjö» eller »hälsa» på morfar.
Det var två stora rum på andra sidan tamburen. Det första - matsalen - var fyllt av stora präktiga gammaldags mahognymöbler - ett underbart praktverk till matsalsskåp - ett stort serveringsbord med infälld skiva av gammalt holländskt porslin, vilket min morfar brukat använda till spelbord. Vid ena långväggen stodo ett bokskåp och en väldig bokhylla fullastade med böcker i dubbla rader. Hur gärna hade jag ej tillbragt min frukostledighet inne i detta paradis för en sådan bokmal och bokslukare som jag den tiden var. Men i rummet innanför residerade morfar - en smula som jätten Gluff-Gluff i sin grotta. Ty där inne fanns ett bord - av mig hatat och avskytt som det värsta tortyrredskap - och det var mycket för det bordets skull som jag framför alla bokskatterna bestämt föredrog Tante Emma och hennes Nornor.
Där inne i grottan stod nämligen framme vid fönstret ett stort bord med sju högar tidningar på: fem dagliga stockholmstidningar och två landsortstidningar - förutom en hög med Ny Illustrerad tidning. Men dessa sju tidningshögar voro omsorgsfullt ordnade i nummer från månadens första dag till dess sista. Den fjärde eller femte i var ny månad slogos samtliga föregående månads sju tidningshögar in i sina respektive snören och buros upp på vinden, där de skulle ligga till hands, om morfar händelsevis skulle vilja ha reda på en artikel i något nummer. Vilket jag förmodar aldrig hände. Men som husfader och husägare förstår jag nu att lilla tante Emma väl minst ett par gånger om året lät tidningstravarna tyst och smärtfritt försvinna ur huset.
Men alla dessa en dags sju tidningar skulle på dagen föreläsas för min morfar, vilkens syn de fyra, fem sista åren av hans liv var mycket minimal och blev sämre och sämre.
En lektris skummade under ett par timmar på morgonen det väsentligaste. Sedan fick tante Emma - hembiträdet Hulda - besökande barn eller barnbarn - vem som kom - draga sitt strå till stacken. Och dessa sju tidningars innehåll skulle utsugas till sista droppen. Jag har själv som tioårspojke suttit, invärtes rasande av ilska och otålighet, och läst Stockholms-Tidningens och Dagens Nyheters annonssidor spalt upp och spalt ned. Jag har läst långa ekonomiska artiklar med en stämma som jag sökt göra så entonigt sömngivande som möjligt i förhoppning att den gamle där han satt bakåtlutad i soffan med slutna ögon och långsam andhämtning till slut skulle somna. Jag har tyckt mig höra de jämna, ljuva, förhoppningsingivande snarkningarna - och djärvt hoppat över ett stycke - för att genast finna honom hoppande till:
»Nä nä - va nu då - hur hängde det ihop?»
Jag var naturligtvis alltför mycket barn för att kunna fatta eller uppskatta det både ståtliga och tragiska i denna snart åttioåriga människas förmåga att så intensivt intressera sig för livets tusen detaljer sådana de återspeglas i dagspressens berättelser, telegram och notiser. I sin hjärna och i sina samtal rörde han sig ledigt och ätt med minst ett halvt dussin länders inrikes- och utrikespolitiska, ekonomiska och finansiella förhållanden. Det var en hjärna rymligare och mer välordnad och snabbare fungerande än det bästa moderna kartotek. Hans bokhyllor buro därtill ett lysande vittnesbörd om hans stora och vittomfattande intresse för historia, genealogi, ekonomi- och kameralvetenskap. Strindbergs Nya riket, Svenska öden och äventyr och Svenska folket i originalupplagor läste jag också hos honom för första gången.
Jag har ett rörande brev från honom till min mor av Jan 1881, där han beskriver sin dag som nyinflyttad till Stockholm. Det är nog inte många gamla pensionerade kronofogdar som haft den bildnings- och läshungern om han:
»Min mesta tid på f. m. tillbringar jag å N:o 38 Drottninggatan, där alla möjliga och omöjliga tidningar och tidskrifter finnas. Någon gång går jag på spektakler och rätt ofta på föreläsningar, som nära på dagligen förekomma. På middagar har jag varit hos Blackstadius, Dahlbergs och Hamms. Den förstnämnde ser nu lika illa som jag. Han har en föreläserska, och några aftnar går jag dit och hör på henne.»
Men av allt detta såg eller förstod jag intet. Jag kände mig kanske en liten smula eller ej så litet skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget, från huvud till händer och fötter.
Det är en oerhörd, jättelik näsa, skapt att njuta och insupa alla dofter - det är en. väldig bred och stor mun skapad för att sluka och förtära allt som behövs för denna väldiga tunga jättekropp, och jag tycker mig som någon liten hjälplös pygmé, när jag någon gång måste vandra vid hans sida för att titta på något av de många husbyggen han läst eller hört talas om och som han nu vill se på. Han har den goda borgarens instinkt och intresse för att följa med allt som sker i hans stad.
Men jag tycker inte om honom, varken hans skarpa vassa blå ögon med deras blick och glimt av blåis och knivsegg eller hans bullrande muntra, kärlekslösa, överlägsna och sarkastiska skratt.
Det fanns ingen levande kontakt emellan oss.
- På cykeltur genom Lidman-historien
21 mar 2023 - Anna Christina Lidmans öde och den Lidmanska Liedman-grenen
12 mar 2023 - Johanna Lidmans tragiska öde och ättlingar
23 feb 2023 - Lidmanska emigranter i Nordamerika
15 feb 2023 - Lidmanska dödliga tragedier
30 jan 2023 - Litteratur: Bokrelease för Roland Printzskölds memoarer
2 okt 2022 - Besök i somras av Paula Henrikson
23 sep 2022 - Biografiska anteckningar - Manne Lidman
15 sep 2022 - Litteratur: Roland Printzskölds memoarer, ute nu
12 sep 2022 - Sofia Lidmans tragiska öde och ättlingar
11 sep 2022 - Om de Lidmanska huvudmännen
5 sep 2022 - Lidmanstriden, nu i poddform
5 sep 2022 - Platsen för händelser i S:t Johannes församling, 1754-1797
19 aug 2022 - Utflykt: En snabbis till Stora Vilunda
14 jul 2022 - En trolig bild på Emelie Lidman och hennes familj?
6 jul 2022
