Följande text är författad av Madeleine Lidman och har donerats av henne till LidmanArkivet.

För att underlätta lite så är här ett släktträd över de personer som nämns i texten samt relationen mellan dem.

Jag är nio år och vi är i simhallen med skolan. Alla barnen sitter prydligt och väntar på att bli uppropade och avprickade i klasslistan som badvakten håller i handen. Sedan kommer frågan: " Madeleine Lidman? Är du släkt med Sven Lidman". "Jag vet inte", svarar jag artigt men lovar att fråga mamma. Jo då, jag är släkt med Sven Lidman - han och min farfar är dubbelkusiner. Två bröder gifte sig med två systrar, berättar mamma pedagogiskt. Det är alldeles lite särskilt märkvärdigt för kusinerna är ju egentligen som syskon. Vid nästa besök i simhallen förklarar jag pliktskyldigast hur det ligger till, men förstår fortfarande inte riktigt badvaktens intresse.

Några år senare har jag en lekkamrat som bor i kvarteret över på besök. Hon har en mormor som "vet allt om släkten Lidman" och snart är vi inne på ämnet Sven Lidman igen. Jag skruvar obekvämt på mig och försöker flytta fokus till en i mitt tycke mer spännande släkting: "Har du hört talas om Sam Lidman, han hade ett träben för någon sköt av hans ben med en kanonkula". Vi smyger bort till det stora golvuret i vardagsrummet och jag pillar upp locket till klockan. Där inne finns ett tidningsurklipp fastklistrat på insidan med en bild på Sam, som en påminnelse om att klockan en gång var hans. Vi stirrar lite på hans bild men så mycket mer kan jag inte berätta och Sam kan tydligen inte få kompisen att flytta fokus från Sven hur som helst.

Åren går och frågan består och återkommer från många jag träffar. Jag vet nu vad jag ska svara men förstår fortfarande inte intresset. Hur kan en man som dog fyra år innan jag föddes, decennium efter decennium väcka så stort intresse? När jag blir lite äldre tar jag reda på mer och det låter ju som en bra karl, författare men även predikant för pingströrelsen visar det sig. Min morfars mamma: Gammelfarmor Ruth visar sig också tycka väldigt mycket om Sven. Hon är själv pingstvän och har alltid ett porträtt framme på honom. Något jag själv inte minns, utan fått återberättat för mig. Lyckan är alltså stor när hennes barnbarn - min mamma - gifter sig med en Lidman.

Men så en dag läser jag en lång insändare i Expressen. Där berättar en kvinna om hur en släkting till henne legat för döden, övergiven av alla i sin pingstförsamling, försupen och med ett mindre bra liv bakom sig. Ångern är svår, liksom ensamheten. När alla övergivit och hånfullt visar sitt förakt och tar avstånd, så finns det en person som inte lämnar den döendes sida - och det är Sven Lidman. I en insändare skriver den här kvinnan om vilken lindring han ger hennes döende släkting och mitt hjärta blir varmt. För första gången får jag en äkta innerlig känsla och förståelse av en människa med fel och brister som alla andra, men som när det verkligen gäller visar i handling och inte bara i tomma ord och plattityder - vad medmänsklighet verkligen handlar om. Och någonstans blir det här mitt rättesnöre på min resa genom livet. Vad vi säger, hur vi väljer att presentera oss själva i olika sammanhang betyder ingenting - det är till syvende och sist ändå alltid våra handlingar - hur vi är mot andra människor, som räknas.