Det var under sina skolferier några år kring mitten av 1890-talet som den blivande författaren och pingströrelseledaren Sven Lidman kom att bekanta sig med Västerås. Under somrarna och efterhand också under jul- och påskloven vistades han då mesta tiden hos sin "farbror Sam" [Sam Lidman], den originelle kaptenen med träbenet. Denne var under åren 1892-1895 i färd med att slutföra vad han betraktade som sitt livsverk, parkanläggningen med steninskriptioner på Djäkneberget.

Jämsides med att Sam Lidman, som han själv uttryckte det, "monumenterade berget", ägnade han handfast uppmärksamhet åt brorsonen Sven Lidmans uppfostran. Och i mycket gick de båda företagen ut på ett och detsamma. För Lill-Sven, som han kallades, innebar ferievistelserna hos farbror Sam kort sagt en målmedveten invigning i Djäknebergsanläggningens atmosfär av på en gång heroisk mannadygd, patriotisk minnesstolthet och Lidmansk släktdyrkan.

Skollovsperioderna tillsammans med "den gamle på Berget" - till att börja med en skrämmande jätte och så småningom alltmer av en älskad idol - blev för Sven Lidman av livsavgörande betydelse.

De uppfostringsmetoder farbror Sam tillämpade var delvis lika brutala som psykologiskt trubbiga. I sin memoarbok "Gossen i grottan" [Natur & Kultur, 1952] har Sven Lidman med skakande öppenhet belyst vansinnet i den behandling han som tio-elvaåring utsattes för under sin första sommar i Västerås 1893.

Vid sju års ålder hade Sven mist sin far [Rudolf Lidman]. Modern [Olga Wolff] hade som änka bosatt sig i Stockholm med sina två barn. Pojken Sven var van vid varsam kvinnoomvårdnad, från både moderns och sin äldre systers [Elsa Lidman] sida. Att han under sina första sejourer hos den från morgon till kväll tillrättavisande, kontrollerande och exercerande farbror Sam upplevde en våldsam hemlängtan är knappast att förvånas över.

Mer oväntad är den starka tillgivenhet Lill-Sven rätt snart kom att hysa för den gamle knekten, "Efter två somrar var jag vunnen, och för varje ferie, som sedan gick, var min kärlek större och innerligare, min längtan till honom djupare", skriver han i släktminnesboken "Blodsarv" [Albert Bonniers förlag, 1937] från 1937. Och allt tyder på att orden inte är överdrivna.

De två hittade fram till en gemensam våglängd hos varann i det hämningslösa svärmeriet för det egna fosterlandet och - kanske ännu mer - den egna familjens märklighet. Från och med nu befann sig Sven Lidman i fantasieggande men också tungt förpliktande släktmyters våld.

Farbror Sams hem var, skriver Sven Lidman i "Blodsarv", "ett fosterlandskärlekens och släktminnenas tempel, där han själv var översteprästen och jag en liten lycklig, jublande rökelsesvängande korgosse". Över soffan på väggen i hans arbetsrum hängde, som ett av hans släktdyrkans kultföremål, det egenhändigt komponerade "epitafiet" [Den heraldiska med talspråket]. Runt två korslagda värjor satt där porträttbilder av alla mer prominenta "Lidmänner" - för tonåringen Sven var det en stor dag när ett foto av honom själv som nybliven student slutligen införlivades med samlingen.

På denna familjetavla fanns också den av Sam Lidman uppställda "ättledning", med vars hjälp han kunde visa att han - förutom från en rad svenska medeltidskungar - i tjugonionde led härstammade från 800-talets norske storkonung Harald Hårfager.

Sammanställningen av den sistnämnde och Lill-Sven går igen också i Djäknebergsanläggningen. " Harald Hårfager af tjugonionde Yngve-Frejs led" kan man läsa på en stor minnessten, rest 1872 i samband med tusenårsminnet av Norges enande. Orden "Lill-Sven" återfinns på en mindre sten, som rimligen har tillkommit på 1890-talet. Den har placerats i en grupp av stenar [Den lite abstrakta] med bland annat namnen på Sven Lidmans far, farfar och farfarsfar samt anfäder från ytterligare sex generationer bakåt i tiden.

Arrangemangets innebörd: att brorsonen Sven för farbror Sam var arvtagaren, framtidshoppet, "den blivande huvudmannen for den stolta Lidhultssläkten".

De två sista åren Sam Lidman levde - han dog 1897 - bodde han i sin födelsestad Linköping. Skolpojken från Stockholm fortsatte att besöka honom där under loven. Dessemellan mottog han påhejande brevmaningar från den gamle.

"Titta på stamtavlan, när du känner dig villrådig och trög, och var säker på det piggar upp dig och ingiver dig hederliga och uppfriskande tankar - att ej fuska bort den där serien, i vilken du står som den 10:nde generationen (Lill-Sven)", förmanar han i ett brev från 1896. I formuleringens senare del ryms en samförståndsblinkning: vad som åsyftas är tydligt nog den nämnda gruppen "familjestenar" på Djäkneberget.

I ett annat brev från våren följande år lyder slutklämmen: "Friskt mod nu bara - jag TROR att du med heder och framgång kommer att uppbära det trasiga baneret."

I sin märklighet var släkten Lidman enligt den av farbror Sam odlade traditionen i en särskild grad utsatt för ett oblitt ödes drabbande slag. Inte så att han någonsin beklagade sig över att han som ung officer vid en övningsskjutning fått ena benet sönderslitet av en felriktad granat. Men också många andra motgångar och katastrofer hade mött olika släktmedlemmar. bland annat hade inte mindre än fyra av Sam Lidmans bröder vid unga år förolyckats genom drunkning.

Att skolpojken Sven Lidman av samvaron med farbror Sam stimulerades till eget släktfantiserande är lätt att förstå. Till hans första barnsliga författarövningar hörde stora genealogiska tabeller, där han tecknade ner sin egen och sin familjs historia "for ett par hundra år framåt". Själv figurerade han i dessa papper som militär segerherre och som greve - "med växlande men alltid skönt klingande adelsnamn".

Sven Lidmans litterära intressen, som sköt fart under hans senare gymnasistår, förde honom i vissa avseenden mycket långt bort från de ideal farbrodern representerat. I memoarerna ser han sig själv som en diktens lindansare på repet mellan de två motpolerna i sitt liv: "På en lina spänd mellan Västerås och Venedig - mellan Djäkneberget och Dogepalatset - mellan kapten Sam Lidman och cavaliere Gian Giacomo Casanova"

Det var bildligt talat främst under den sistnämndes ledstjärna Sven Lidman åren efter sekelskiftet trädde fram som - med Hjalmar Söderbergs uttryck - "den yngste av våra stora skalder". Han debuterade med ett dikthäfte som hyllade kroppens lust, ja, som också med glöd sjöng lastbarhetens lov.

Till en del följde han väl som ung poet helt enkelt med den rådande tidsvinden. Moraltrötthet och dekadent sinnesnjutning var på modet i sekelskiftets litterära liv. Men nog fanns det samtidigt i Sven Lidmans versskrivande ett inslag av försenad pubertetsrevolt mot farbror Sam och det ackumulerade trycket av hans föreskrifter och förbud.

Åren 1904-1908 gav Sven Lidman ut fyra diktsamlingar och två volymer med versdramer. Böckerna speglar en intressant utveckling som här måste förbigås. Men ett litet påpekande i anslutning till det av författaren själv uppställda motsatsparet Västerås-Venedig etcetera bör göras.

Venedig står ju här som symbol for sinnesnjutningen och Södern, varifrån motiven i Sven Lidmans poesi ofta hämtats. Att hans tidiga lyrik inte befinner sig på våglängd med farbror Sams frostbitna väsen, sådant det förevigats i Djäknebergets stenristningar, är klart. Men för Södern som miljö att leva i var Sam Lidman ingalunda främmande.

En insamling efter granatolyckan gjorde det möjligt för honom att i början av 1850-talet vistas ett år som rekonvalescent i Italien. Han uppehöll därefter under några år en attachébefattning i Konstantinopel. En del av miljöfärgen i den unge Sven Lidmans dikter och versdramer med sydländska motiv får nog tänkas stamma från farbroderns berättelser om sina upplevelser i medelhavsländerna.

Ibland har naturligtvis också teman och gestalter formats under intryck från farbror Sam. Det lilla versdramat Ättlingar, tryckt 1907, är ett särskilt tydligt exempel. Stycket, vars handling utspelas i en utfattig adelsfamilj i 1500-talets Venedig, är uppbyggd kring en modersgestalt som starkt påminner om "den gamle på Berget". Hon är sträng och stolt i sitt armod och tvekar aldrig om kursen när hon leder sin familj. Men hennes barn slits i olika riktningar - precis som pjäsens splittrade upphovsman.

Efter en produktionskris framträdde poeten Sven Lidman vid 1910-talets början som prosaist. Åren 1910-13 färdigställde han i snabb följd fem romaner, som kretsar kring ett återkommande släkttema. Huvudpersoner är olika medlemmar av den adliga ätten Silfverstååhl, av vilka de flesta är militärer, ämbetsmän och lantjunkare.

Med övergången till prosan följde en ny betoning av viljeliv, plikt och arbete. Också denna tendens till moralisk uppstramning låg i tiden, men minnet av farbror Sam gav den en skjuts framåt i Sven Lidmans fall. I förordet till en av romanerna, Carl Silfverstååhls upplevelser, understryker författaren sitt starka beroende av sin "farbroders och fosterfars, Sam Lidmans, testamente till de efterkommande".

Tesen i Slifverstååhlsromanerna sägs överensstämma med farbroderns rekommendationer, som utförligt citeras - "tankar som den unge arvingen skulle helt förgäta under ungdomens första stormande överdåd, men vilka livet till en del skulle göra till hans egna".

Sambandet med det förflutna framställs i romansviten ofta som en styrka, en fast grund. Men inte sällan upplevs samtidigt traditionen av romanfigurerna som en övermäktig börda. Huvudpersonen i den inledande boken "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910] tycker sig till exempel ibland ingå i ett av ödet undergångsbestämt släktsammanhang. Titelfiguren i nästa roman, Thure Gabriel Silfverstååhl, står i ett inte mindre komplicerat förhållande till den heroiska handlingen. Ett drag av desperation slår ofta igenom, och svitens sista del, Tvedräktens barn, domineras av en problematik som förebådar författarens religiösa utveckling.

Politiskt företrädde Sven Lidman vid den här tiden en extrem högerlinje med både reaktionära och militant nationalistiska inslag. Som otidsenligt fåfäng, ja, "mer feodal än någon feodalbaron" beskriver han på gamla dar sig själv. Även på detta plan har farbror Sam, antyder han, utövat ett "ödesavgörande inflytande".

Sven Lidman hade efter studentexamen varvat studier i Uppsala med reservofficersutbildning. Hans kontakter med krigsmakten ledde i samband med upplösningen av unionen med Norge till sabelskramlande aktivitet, åtminstone i ord. Om Oscar II, personifikationen av "eländet och skammen 1905", skrev han en frän smädedikt.

Hatet mot huset Bernadotte och den svenska eftergivenheten gentemot norrmännen speglas på flera ställen i den nyss nämnda romansviten. Thure Gabriel Silfverstååhl, som i mycket är ett porträtt av författaren själv, planerar t.o.m. att likt en ny Anckarström mörda landets monark. Attentatet fullföljs dock inte.

Att Sven Lidman när första världskriget bröt ut kom att engageras i vad man kallat "1914 års idéer" år mot den här bakgrunden tämligen självklart. Åren 1915-1918 var han redaktör för den tysksympatiserande aktiviströrelsens tidning Svensk Lösen. Men när han till sist frånträdde den posten var hans omvändelse till en radikal kristendom redan ett faktum.

I en mening innebar naturligtvis Sven Lidmans trosavgörelse, som ledde till att han 1921 anslöt sig till pingstväckelsen, ett fjärmande från vad han lärt av "den gamle på Berget". Släkten, traditionen upplevdes inte längre som styrkekälla. Kompromisslösheten i ställningstagandet och dess inslag av självtukt var ändå i farbror Sams anda.

I Sven Lidmans författarskap - både före och efter omvändelsen - framträder en syn på den mänskliga naturen som något i grunden ont. Livet här på jorden upplevs överhuvud taget gärna som "meningslös obarmhärtig kamp och nyckfull ödeläggelse". Också i formandet av denna grunduppfattning kom, som memoarernas Sven Lidman betonar, hans farbror Sams öde att verksamt spela in.

Den här skisserade världsbildens fullständiga genombrott var det som för Sven Lidman nödvändiggjorde ett "religiöst språng". Efter en produktivitetskris kom därmed hans forfattarinspiration tillbaka. 1918 kunde han äntligen fullborda romanen Huset med de gamla fröknarna, som två år senare följdes av Såsom genom eld.

Följande år var Sven Lidman färdig med sin översättning av Augustinus "Bekännelser", som inleddes av ett mycket personligt hållet företal. Efter inträdet i pingströrelsen upphörde han med sitt romanskrivande, men i stället följde nu en ström av, även litterärt, betydande predikosamlingar. "Jag blev inte Sven Domprost utan Sven Pingstprost", konstaterar han i volymen "Blodsarv" med anspelning på sin farfar, som också hette Sven Lidman och var domprost i Linköping.

Det drygt 25-åriga samarbetet mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus slutade med en öppen brytning 1948. Året därefter gav Lidman ut boken "Resan till domen" [Natur & Kultur, 1949]. Den är i mycket en anklagelseskrift mot Pethrus, men som titeln antyder går författaren här också till rätta med sina egna svagheter och brister.

I ramberättelsen skildrar han en bussresa tillsammans med sju medresenärer, som får sägas fungera som lika många samvetspåminnelser. De sju liknar på pricken Sven Lidman och deras namn är Sven Lust, Sven Lat, Sven Lek, Sven Feg, Sven Flykt, Sven Svag och Sven Svek.

Farbror Sam i sin himmel bör ha nickat igenkännande åt dessa självtuktens projektioner. Alla efternamnen for fram moralkrav i hans anda. Och någon slump är det knappast att två av dem, Feg och Svag, återfinns i Djäknebergets allra äldsta och mest centrala inristning: "Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden,".

Sven Lidmans självuppgörelsebehov blev en drivkraft bakom det märkliga memoarverk som startade 1952 med den mästerliga "Gossen i grottan" och som på nytt ställde honom i det litterära livets rampljus. Inledningsdelen, där farbror Sam kan sägas dominera scenen, följdes av ytterligare tre volymer: "Lågan och lindansaren" [Natur & Kultur, 1952], "Mandoms möda" [Natur & Kultur, 1954] och "Vällust och vedergällning" [Natur & Kultur, 1957]. En femte del - med arbetsnamnet "Kolportören" - var planerad men kom inte att fullbordas före Sven Lidmans död 1960.

Av Sven Lidmans romaner har Huset med de gamla fröknarna tryckts om, senast 1948. "Gossen i grottan" kom i pocket 1968. Ett urval av Lidmans Dikter utkom 1953. "Blodsarv" (1937) kan ses som en förstudie till Lidmans memoarserie 1952-1957. Se också sonen Sam Lidmans essäbok "Vildåsnor och pådrivare" [Hugo Gebers förlag, 1968] (1968).

Översiktliga presentationer av Sven Lidman ger till exempel Fredrik Böök i Resa kring svenska parnassen (1926), Erik Hjalmar Linder i Fem decennier av nittonhundratalet (1965) och Gunnar Brandell i Svensk litteratur 1870-1970 (1975). Under redaktion av Roland Hentzel utgavs 1952 Boken om Sven Lidman, där liv och verk belyses av Bengt Holmquist, John Landquist, Gunnar Westin med mera och där en förteckning över arbeten av och om Lidman ingår. I ett häfte Bryggan håller finns tal från Sven Lidmans bår (1960). Svensk Litteraturtidskrift nr 2 1960 är ett specialnummer om Lidman med bidrag av bland annat John Landquist och Bo Strömstedt.

Minnesbilder av Sven Lidman ger till exempel Sigfrid Siwertz i Att vara ung (1949), Bertil Malmberg i Förklädda memoarer (1956), John Landquist i Möten (1966), Tor Bonnier i Längesen (1972) och Johannes Edfelt i Profiler och episoder (1973). I Sven Linnérs avhandling Livsförsoning och idyll (1954) ges Lidmans texter en inträngande analys. Andra vetenskapliga arbeten om Lidman är Christer Jacobsons På väg mot tiotalet (1961) och Tyrgil Saxlands 1914 års idéer (1975).

"Sam Lidman och Djäkneberget" [Västerås kommun, 1973] har Åke Boman ägnat en noggrann studie (1973).

Sven Lidman:

Ur "Gossen i grottan":

År 1893 tillbringade Sven Lidman sitt första sommarlov hos sin farbror Sam i Västerås.

Ack dessa första sommarveckor 1893! Veckor av plågsam, hänsynslös, ingående enskild utbildning! Jag var ju absolut civil. "Gossen i grottan" hade aldrig någonsin någon försökt exercera. Han hade till sitt elfte år vuxit upp i sina fantasiers grotta - i sin tillvaros absoluta ensamhet - utan något tillfälle till eller ens minsta behov av att en gång i handling tillfredsställa sina härskar- och hjältedrömmar. Hans mor hade aldrig med någon som helst framgång eller konsekvens sökt fostra eller sätta fason på sin lille älskling. Hon hade sett till, att han fick mat och kläder och bäddad säng. Till vad därutöver var, hade hon varken tid eller intresse.

Här blev det exercis - från morgon till kväll - ett regn av anmärkningar, åthutningar, uppsträckningar och uppstramningar - från det jag satt och mumsade på framtänderna, när jag åt, och endast tog det som smakade mig av frukostbordets olika assietter och brödsorter - till problemet hur jag rörde mig i rum och på gatan. "Sitt inte och mumsa på framtänderna" var en av de ständigt återkommande tillsägelserna vid frukostbordet, som saknade varje spår av min lilla mammas glada och tillfälliga bohemiskt improviserade arrangemang med dess hastigt och slarvigt instoppade matbitar.

Till min mor skriver han också 11 sep 1893:

Käraste svägerska Olga [Olga Wolff]

I avseende å läxläsning med Sven tillråder jag Olga att därmed anstå till dess någon sådan instruktör kan erhållas, som for ett pris av tio kronor i månaden åtager sig att komma hem till gossen och läsa där. Ty att börja med kan Sven, om han är villig att reda sig på egen hand utan att behöva löpa så mycket utomhus - bara Olga kan hindra honom från att kollra bort sig med onödigt sysslande och klottring. En stygg ovana har han dessutom att mumsa på framtänderna som en gammal gubbe och sluka ned maten otuggad - detta är både ohälsosamt och opassande - liksom att tugga på naglarna. Han har snabb uppfattning och gott minne, men som vanligt är med begåvad ungdom, fallen for snusk och slarv; så att med penna i hand skriver han städse det sämsta han förmår och är vårdslös i överläsningen. Vore ej dessa for de flesta välfödda pojkar så vanliga oseder hos honom förhärskande, skulle han mycket väl under denna termin kunna reda sig på egen han

... med gammal vänskap framhärdar Sam Lidman.

Det befanns emellertid ej blott vara fel på mitt uppträdande, min hållning, mitt sätt - att åta, tala, gå på gatan. Det skulle snart och snabbt bli en mycket allvarligare och mer djuplodande behandling av gossen i grottan. En av de första veckorna under denna Västeråssejour blev jag hänsynslöst och inkvisitoriskt tillfrågad om jag brukade "runka".

Som varje tanke på att jag med fingrarna skulle kunna sysselsätta mig med det lilla instrument som satt fastklistrad mellan mina ben, och vilket jag uteslutande begagnade att "tissa" med, var mig fullkomligt främmande - så svarade jag naturligtvis högst förvirrad nej på denna for mig alldeles oväntade fråga.

"Ljug inte nu - tala bara sanning, så slipper du stryk. Men försöker du ljuga, så skall det bli annat av. Alla pojkar runkar, alla pojkar ljuger, alla pojkar stjäl - men man kan göra folk av dem. Tala nu bara sanning så slipper du stryk".

Jag talade sanning och fick därför stryk. Mycket stryk. Med ett vant och snabbt grepp i bluskrage och nackskinn lyfte han mig som en hundvalp och käppen dansade på min bak och mina sprattlande ben. Aldrig i mitt liv hade jag fått stryk av en fullvuxen människa. Det var en våldsam, överraskande, allt överväldigande smärta, som kom hela min varelse att explodera i skrik. Jag skrek, tills det gjorde så ont, att jag var beredd att påtaga mig och erkänna vad brott som helst. Jag ljög och bekände, att jag ibland hade "runkat". Fastän själva det underliga och motbjudande ordet rymde en for mig okänd verklighet! Och så slutade agan med den bistra förmaningen: "Ja, nu försöker du inte ljuga en annan gång".

Nu efteråt har jag en känsla av att min farbror ändå till slut förstod min oskuld. Han nöjde sig sedermera med att dunkelt men auktoritativt tala om onanin eller självbefläckelsen som en synd, som hade de förskräckligaste följder for en människa hela livet igenom.