Framlidne Domprosten, ledamoten av Kongliga Nordstjerne-orden, högvördige herr Doctor Sven Fredrik Lidman [Sven Lidman] war född 1784 inom S:t Johannis församling i Norrköping af föräldrarna då warande Comministern, sedermera Prosten och Kyrkoherden i Tingstads församling Magister Sven Lidman och dess kära hustru Catherina Brigitta Landberg [Catharina Landberg].

I det prästliga fromma föräldrahemmet lades grunden till hans barndoms Christliga bildning, liksom i de lefwande exemplen riktning och näring gafs åt hans ärfda håg och anlag för det presterliga fallet.

I Norrköpings skola förberedes hans lyckliga naturgåfwor till den mognad för ??? och den kunskapsgrad, hwarmed han wid 16 år ålder hösten 1800 blef Student i Uppsala.

Efter förgående utmärkta kunskapsprof blev han där promoverad Philosophie Magister år 1806; och efter fullgjort presidium utnämndes han till Docent i Arabiska Litteraturen wid samma Academi 10 mar 1811.

Sedan han samma år avlagt Prest- och Pastoral-examen, emottog han kallelse såsom Legations-Predikant till Konstantinopel, och återvände först till Fäderneslandet efter nära 6 års bortwaro, riktad med kunskaper ur Lärdomens och Lifvets Skola, en widsträckt språkkunskap, en rik erfarenhet och menniskokännedom, samt den för hans hjerta och hans lefnadsmål dyrbaraste skatten från Österlanden, en under tiden mognad insigt, en klar åskådning af den Christna kyrkans grund och wäsende, dess inre organiska byggnad och utbildning, och dess höga, Gudomliga betydelse i den högre werldsordningen, såsom mensklighetens amma för ewigheten.

Också skyndade Fäderneslandet att tillägna sig den återkomne kunskaps och snillrike unge mannen, då han år 1817 utnämndes till Lektor i Philosophien wid Linköpings Kongliga Gymnasium [Linköping gymnasium], och emottog tillika Slaka prebende-pastorat [Slaka socken] år 1819.

Sedan han år 1822 erhållit transport till Grekiska Lectionen wid samma Kongliga Gymnasium, innehaft befattningen såsom Secreterare wid Stiftets Bibel-sällskap och Ledamotskapet i Revisionen öfwer Rikets Elementar-Läroverk år 1824; kallades och utnämndes han sistnämnde år till Domprost härstädes samt Kyrkoherde i S:t Lars församling, och tillträdde detta Embete år 1826, jemte befattningen af Prost öfwer Hanekinds och Åkerbo Contrakt.

Wid Riksdagarne 1828-30 samt 1834, äfwensom till det nuvarande Riksmötet ägde han Stiftets kallelse såsom fullmäktig, men frånsade sig detta förtroende wid det sistnämnda, för att wårda sin då wacklande helsa. Waldes åren 1830 och 1841 till Ledamot i Stats-Revisionen. Hade år 1830 blifwit utnämnd till Theologie Doctor. Presiderade wid Prestmötet i Linköping 1831, och blef utnämnd till andlig Ledamot af Kongliga Nordstjerne-orden.

22 sep 1820 hade han ingått äktenskap med sin ni i den djupaste saknad och sorg efterlämnade Maka Ebba Margareta Annerstedt [Ebba Annerstedt], dotter af Kongliga Secreteraren herr Samuel Annerstedt och dess kära hustru Charlotta Ulrica Annerstedt, född Friherrinna Cederström [Charlotte Cederström]. Över detta sitt val skrev den på höjden af sin jordiska lycka tacksamme Mannen själv sitt Bröllops-qwäde, utur Syr. 26:21 "Såsom solen, när hon uppgången är, är en prydelse på Herrans höga himmel; altså är en dygdesam qwinna en prydes i sitt hus". Och hon, den färdiga och ädla, den i sin sorg som i sin glädje lika vördnadsvärda makan har förstått och uppburit hela innehållet Af det heliga walspråket.

Med mångsidig bildning, vidsträckt beläsenhet, klarsynt forskning i de giftigaste ämnen för mensklig be grundning och wettgirighet, bibehöll Domprosten Lidman livligast och outplånligt intrycket Af sitt barndomslif och dess första riktning i det vördnadsvärde Presterliga fadershemmet, böjelsen och bestämmelsen för det andliga Lärarekallet; och det är förnämligast inom detsamma som hans sköna åminnelse klarast och oförgätligast möter oss både från Kyrkan och hemmet.

I grunden god, ädel och välmenande, med sitt vänliga, behagliga wäsende, från hilka blixtar av snille, kunskapsrikedom, förfarenhet och werldswishet ej sällan framstrålade, wann han mångas hjärtan - och när man lärde känna inre människa, undrade man ej, han från sin barndoms och ungdoms dagar ännu ägde qwar sina gamla, ädlare wänners hela hjärtlighet och tillgifenhet lika warm och oförminskad - att han såsom Lärare wid Stiftets Gymnasium uppbars af ungdomens odelade hyllning och wördnad.

Under årens och förfarenhetens allwar låg hos honom oföråldrad, stundom obewakad snillets och hjertats ungdomlighet.

Owikligt fästad wid förfädrens enkla och heliga åsigt af orubblig trohet mot sin Gud, sin Konung och sitt Fädernesland, kunde han ej förlika sig med den nyare tidens rörliga reformlystnad.

Kyrkans tro och läroform, likasom Kyrkans heliga anseende och majestät bewarade hans med hela det formprotestantiska, oeftergifliga allwaret; och han gjorde hans redliga sinne orätt, om man räknade det såsom en fåwitsk ensidighet, hwad hos honom endast war en helig helig öfwertygelse.

Det låg it det gammaldags Prestadömet och Embetet ett fadersvälde ej endast i hemmet utan ock i församlingen - och prägeln deraf stod tydlig för den tidigt klarsynte ynglingens öga, stod tidigt intryckt i den liflige ynglingens bildliga wäsende, och han urskiljde nog de goda frukterna deraf i ordningen, laglydnaden, fridsamheten och Gudsfruktan inom den patriarkaliskt wårdade fosterbygden. Märker man härtill, få igenkänner man i hans handlingssätt många drag af den gamla tidens goda anda, som dock numera, i flere hänseenden beklaganswärt, ej längre passar för den nya tidens förändrade lynne och former.

Härifrån de strider och det motstånd som stundom mötte honom, sårade men aldrig förbittrade hans fridälskande sinne, ock för hwilka han alltmera stilla och saktmodigt gaf efter, såsom ett försakelsens offer åt ridens kraf och öfwermakt. Hans husliga lycka som Make och Far, hans wänfälla hjerta, hans milda sinnelag kunde ej störas av ett tillfälligt sår, och hans egen försonlighet andades en oemotståndlig frid öfwer själfva hans wederdeloman, då han flöt denne åter till sitt fridfulla bröst.

Hans Presterliga tjäll bibehöll hela den gamla tidens wäsende af en outtömlig godsint gästwänlighet, och hans familjelif war en klar spegel af den Christliga kärlekens milda, alla dess medlemmar till ett hjerta och en själ förmedlande anda.

Ifrån sådana förhållanden uppwärte omkring honom en kärlek, stark såsom döden - den utwidgades efter hand inom hela hans hjord, och den uttalas nu i den allmänna och hjertliga saknanden och wälsignelsen öfwer den gode Herdens minne - om och den enda, dock den skönaste behållningen wid aftonen af hans lefnadsdag.

Ur en häftig förkylning under utöfningen af sitt Embete insjuknade han, och hade wid Söndagsmorgonen den 9:de mar slutat sin jordiska bana, i en ålder af 60 år, 2 månader och 28 dagar. Elfwa barn, åtta söner och tre döttrar, de fleste ännu i den spädaste wärnlöshetens ålder, begråta med förkrossad moder den allt för tidiga förlusten af den ädlaste, den huldaste Faders skydd och stöd.

Men - tystne de flagande ljuden
Och stille sig tårarnas flöden!
Till lif och odödlighet buden
Ut menskan af Gud genom döden

Nu, jord! slut den ädlaste sonen
Slut menskan till moderligt sköte
Dess lemmar, de dyrbara lånen
Förwara till Gifwarens möte

När jordenes grundwalar bäfwa
Och himlabasunen har dönat
Skall Herren sitt lån återkräfwa
Förädlat och nytt och förskönadt

Amen!