För varje gammal västeråsare är Djäkneberget helt enkelt "berget". Han kan inte tänka sig sin stad utan denna märkliga park, bisarr, yverboren, fantastisk men också naturskön och rogivande, en plats som ingenstädes har sin like. I stadsbornas, inte minst i skolpojkarnas liv har Djäkneberget spelat en dominerande roll - det bär icke sitt namn utan skäl.

Hur gammalt namnet i själva verket är torde knappast vara möjligt att fastställa. Sannolikt har det, som Charles Bengtsson förmodar i sin skildring av skollivet i Västerås under äldre tider i "camenæ arosienses", långt innan gymnasiet kom till varit en lekplats för stadens scholares. Under de senaste århundradena har det varit intimt förknippat med valborgsmässofirandet. Detta ägde tidigare rum på bergets högsta, mot staden vettande krön. Sång och musik utfördes av djäknarna, tjärtunnor tändes och fyrverkerier avbrändes. Även salut sköts med kanoner, som skolpojkarna lånat i staden och släpat upp på berget.

Detta valborgsmässofirande kallades "berggången". Men det fick sällan försiggå ostört, det sörjde stadens gesäller för. Dessa hade sina lustbarheter valborgsmässoaftonen på Gesällberget som Mariaberget då kallades. År 1786 kom det till så allvarliga sammanstötningar, att kollegiet såg sig föranlåtet att helt förbjuda berggången. Men detta hjälpte inte, förbudet trotsades öppet.

Men berggången innebar även andra faror genom det ganska oförsiktiga handhavandet av krut. Konsistorienotarien Johan Wilhelm Sjöqvist skriver härom i sina minnen från Västerås skola och gymnasium på 1820-talet: "Det var ett rent under att kanonerna icke sprängdes, så hårt som de voro laddade, och att vi icke alla flögo i luften som vi sprungo omkring bland de sprakande fyrverkeripjäserna med krutpjäser i förkläden." År 1830 inträffade emellertid en svär olyckshändelse vid tillverkandet av dessa fyrverkeripjäser, vilken kostade två djäknar livet. Den hemska händelsen har skildrats av Wilhelm Erik Svedelius i hans Anteckningar. Fyrverkerierna blev efter detta förbjudna.

Vid denna tid var Djäkneberget intet annat än bergknallar och mellan dem "moras, enbuskar, ljung, törne och en mager gräsväxt". Men på 1860-talet randades en ny tid för Djäkneberget. Där röjdes, planerades och planterades lövträd av alla slag, där anlades vägar, stigar, dammar och utsiktsplatser, så kallad hålkar, där byggdes tempel och paviljonger, restes obelisker och bautastenar, och varhelst en stenyta var tillgänglig ristades inskrifter, tillsammans ej mindre än omkring 800 stycken.

Och allt detta var en enda mans verk. Varje skolbarn i Västerås vet att hans namn var Sam Lidman.

Lidman kom år 1861 till Västerås som vikarierande lektor i moderna språk för att sedan överta posten som gymnastiklärare vid läroverket. Han hade då en ganska skiftande levnadsbana bakom sig. Han var född 1824 i Slaka socken av Linköping stift. Hans fader var prosten, sedermera domprosten i Linköping Sven Lidman. Denne tillhörde den så kallade lidhultssläkten, en bondesläkt från Flisby i Södra Vedbo härad i Småland. Sam Lidmans mor var Ebba Annerstedt, en syster till biskopen i Strängnäs [Thure Annerstedt].

Domprostens uppsalaår hade infallit under nyromantikens tid, och denna hade icke lämnat honom oberörd. Han var "göt", dvs. Medlem av Götiska förbundet, där han enligt förbundets sed antagit namnet Sigurd Jorsalafarare. Det är tydligt att sonen sam redan i hemmet bibringats "götiska" tänkesätt. Göterna svärmade för forntiden och strävade efter att återuppväcka den "götiska andan". För faderns minne hade Lidman så stor veneration att han ännu på gamla dar stängde in sig på sin tarvliga kammare på faderns födelsedag och där tände två ljus framför hans porträtt, dröjande i meditationer tills de brunnit ned.

Efter slutad skolgång valde Sam Lidman den militära banan och blev 1844 underlöjtnant vid första livgrenadjärregementet, som då hade sin övningsplats på Malmslätt. Han genomgick högre artilleriläroverket, var under dansk-tyska kriget 1848 kommenderad till den svenska fördelningsstaben i Skåne och ansågs ha en lovande framtid för sig, då han sommaren 1850 under exercis på Ladugårdsgärde träffades av en rikoschetterande granatskärva, så att hans högra ben måste amputeras och ersättas av ett träben. Han måste nu lämna den aktiva militärtjänsten efter att dock först ha utnämnts till kapten i armén. Han tjänstgjorde sedan ett par år som attaché i Konstantinopel, besökte London och Paris i diplomatisk mission, tjänstgjorde i statsutskottet och som adjutant hos överståthållaren, innan han flyttade till Västerås.

I Västerås ägnade sig Lidman vid sidan om sin verksamhet i skolan åt skarpskytterörelsen. Han var sålunda åren 1862-1868 överbefälhavare för den nybildade, frivilliga skarpskytteföreningen "Vesterås med siende och tuhundra". Skarpskyttarna använde Djäknebergsslätten som övningsplats, och under dessa övningar fick tydligen Lidman idén till sitt livsverk. Han skulle omdana denna ovårdade vildmark till en lustgård, en lockande uppehållsort för stadsborna. Men han skulle också där hugfästa "varje ovanlig bragd, varje ädel handling, varje storslagen tanke". Han ägde stora fonder av kunskaper, patriotism, bisarr humor och fantasi, men framför allt ägde han en energi som kunde försätta berg.

Med tillhjälp av två arbetskarlar satte han omedelbart i gång: "ihärdig och outtröttlig, villigt offrande sina egna, knappa till gångar, påpasslig och tilltagsen i anlitandet av allehanda bidrag från andra håll". Men borgarna i staden, för vilkas trevnad han underkastade sig de största ansträngningar och försakelser, gjorde narr av den underlige mannen med träbenet. Ingen trodde att man skulle kunna göra något vackert av det ruskiga berget. När anläggningen låg där färdig, kunde han emellertid med stolthet hugga in i stenskrift:

"Åt lefnadsglädjen och fosterlandskärleken är anläggningen gjord och låt berget frambringa frid bland folket."

En framsynt man i staden och en av dess största välgörare under alla tider förstod Lidman. Det var fabrikören Axel Teodard Sundin, som 1866 inköpte berget från egendomen Jakobsberg och skänkte det till skarpskyttarna med villkor att om denna förening skulle upphöra berget skulle tillfalla läroverket. Vid slutet av förra århundradet överlät skarpskyttarna nyttjanderätten till staden och 1901 även äganderätten, då läroverket ej önskade göra sina an språk gällande.

Lidman verkade i Västerås och arbetade på sitt berg till 1870, då han erhöll en gymnastiklärarbefattning i Arboga. När han tog avsked av ungdomen i Västerås, vilken överlämnade två silverljusstakar som avskedsgåva till den omtyckte läraren, yttrade han: "För de late har jag varit en piska, för de raske ett jägarhorn". Detta blev genast ett bevingat ord i staden, och när hans vänner hyllade honom vid en festmiddag hos dåvarande landssekreteraren Curry Treffenberg, överlämnade de en bröstnål av guld i form av en piska och ett jägarhorn, lagda i kors. I en versifierad avskedshälsning uttryckte de även en önskan att han liksom arbogaölet skulle "gå igen". Så skedde också. Efter tre år var Lidman tillbaka i Västerås och kunde återupptaga sitt kära "bergsarbete". I sin meritförteckning uppger Lidman några data ur bergets historia: 1879 "slutanordnade" han det, 1885 besökte Oscar II platsen och överlämnade vasaorden till Lidman, 1889 "putsade" han berget - och 1892-1895 "monumenterade" han det.

På sin 70-årsdag 1894 blev Lidman hyllad med en ståtlig med borgarfest på Djäkneberget. Han var då ej längre bosatt i Västerås för gott utan vistades tidvis på olika platser i Närke, Östergötland och södra Sverige, varvid han även tog kondition som huslärare. Ett år vistades han i Stralsund för att enligt egen uppgift studera Leopold von Ranke, den store tyske historikern och polyhistorn.

Sina sista år tillbringade han i Linköping, vars innevånare varje morgon kunde se den gamle knekten under sin morgonpromenad stanna framför en bild av aposteln Petrus, inmurad i en av domkyrkans strävpelare. Här gjorde han halt och front och hälsade bilden med stram honnör.

Hela livet levde han under enkla och tarvliga förhållanden och det berättas att han aldrig ägt en fotogenlampa. Lidman dog 1897 i Linköping, där han blev begraven. På kistan, som var svept i en svensk flagga, låg träbenet. På sin gravsten har han själv låtit rista: "Nec Aspera Terrent", vilket på stenens baksida är - mycket fritt - översatt med "47 lyckliga år på träben".

En syssling till Lidman och samtidigt även en stor beundrare av honom, den kände historiemålaren Gustaf Cederström, har i sina "Minnen" karakteriserat Lidman med dessa ord: "i sin ungdom en av de vackraste män jag råkat, även en av de ridderligaste och en fullödig typ för den gammaldags svensken".

Det kan givetvis ej här komma i fråga att lämna någon fullständig beskrivning av Djäkneberget. Författaren förutsätter att det är så väl känt för varje läsare, att han när som helst kan reproducera det i sitt minne. För övrigt finns redan en sådan beskrivning, lika uttömmande som en akademisk avhandling. Den utgavs 1900 genom sällskapet karlsbrödraförbundets försorg under titeln "Djäkneberget vid Vesterås, skildradt af en gammal djäkne".

Under denna signatur dolde sig landskamreraren Lars Wilhelm Ahlm. Arbetet år försett med en utförlig kommentar av landssekreteraren Herman Uddén, som av Lidman själv hade fått tydningen till mången gåtfull inskrift.

I stället skall här ett försök göras att belysa det idéhistoriska innehållet i namnen på vägar, bergspartier och "gårdar" samt i inskrifterna, en uppgift som inte år så lätt, då man vid sidan om storvulna, patriotiska inskrifter kan finna sådana som denna: rackareungar, som speta i träd, nedsmörja bänk och bord, hvar och en varde smord eller denna: det vore godt man här lade bort stjäla enris. Mången gymnasist, som på Djäkneberget svårmat med sin flamma, har haft anledning begrunda dessa ord: försök och var folk eller dessa: skammen följer fräckheten åt. En tydlig adress till Lidmans belackare i staden finner man i denna inskrift: "hångrinare, sammansvärjare, ta hvarann i hand".

Lidman döpte vägar, bergspartier, lundar, "hålkar" och stenar, och redan i dessa namn lyser den "götiska" andan igenom såsom i "Odenslund", "Baldershagen", "Breidablik", "Gautahagen" och "Sviahagen", namn som nu för länge sen är glömda av västeråsarna. Och i runskrift läses: "Oden, Frey och asars slagt ödelägge, ödelägge fiender våra", vidare " Ivar Vidfamne 600, Ragnar Lodbrok 762 och Erik Segersäll 988". På stenfoten till "Breidablik", estraden norr om slätten, som främlingen i sin enfald och okunnighet tror är en dansbana, står: "tusende år sedan värnades Mälarens fria strand af Erik Emundson, asarnes ättling". En sten i närheten påminner om " Bröt-Anund, hugstor, vänsäll asakung, segrare i Estland, odlare i Vestmanland". Det är den halvt mytiska sveakonung som förmodas ligga i Anunds hög i Badelunda.

Medlemmarna i Götiska förbundet hälsade varandra med ett kärnfullt, fornnordiskt klingande hej! - i våra dagar vulgariserat och banaliserat till en skolpojkshälsning. Samma hälsningsord använde också Lidman. Till yttermera visso står det inhugget i sten: hej sade göterne.

Från "göterne" till nyromantikerna är det endast ett tuppfjät. De senare representeras bland annat av västeråssonen Carl Wilhelm Böt tiger: "lilla blömma blå, vakna upp, hör på, lärkan slår de ljuva slagen".

Den tidigaste och även mest framträdande inskriften är anbragt i en berghäll vid slätten. Det är ett citat ur en psalmvers, gamla Svenska Psalmboken 211:4, som lyder så:

Skyr du mödan feg och svag
förestår dig nederlag
fångenskap och döden

Den är inhuggen med jättebokstäver och var tydligen avsedd som ett memento för skarpskyttarna, där de stod uppställda på slätten.

Slätten kunde naturligtvis ej få gå under detta enkla namn. Lidman döpte den till "Helgonabacken" efter de fyra helgon, som vart och ett fått sin bänk runt slätten: Sankt Olof, Sankt Göran, Sankta Ursula och Sankta Gertrud. Vid de fyra stora landsvägarna till Västerås fanns nämligen utanför tullarna kapell till dessa helgons ära under medeltiden.

Naturligtvis är inte Sankt Ilian, Västmanlands apostel, bortglömd. Hans bänk finns vid "Djäknebergsbron", även då kallad "Lidmans bro", numera Skarpskyttebron. Över denna bro ledde "djäkneallén". Bron liksom "djäkneallén" räknades då in i djäkne bergsanläggningen och bron byggdes 1867 av Lidman för medel som han insamlat. Djäkneallén tycks ha ingått i Axel Teodard Sundins köp och Skarpskyttebron ägdes till 1880 av läroverket, som då fann för gott att överlämna den till staden, då underhållet blev för betungande.

Lidman var en historiskt kunnig man. Hans patriotism tog sig uttryck i förhärligandet av minnet av fäderneslandets stora kungar och krigare. Men för den skull glömde han inte stormännen inom andens värld. Helt naturligt var det först och främst Gustaf II Adolf och Karl XII, som var hans idealgestalter. Den förres minne är förevigat med dessa inskrifter: "9 dec 1594, den tappre, snillrike, hänförande, söndersargade store konungens födelsedag, hertigens af Vestmanland och Estland. An fins trohet for wasarnes eviga minnen" samt "6 nov. Aldrig har ett dödsfall inom en hel verldsdel djupare intryck. Gjort. Gladare hjeltemod på jorden ej funnits".

Tolfte Karl hyllar han på följande sätt: "17 jun föddes kungen som ej rördes av vin och guld och tjusande qvinnor, än fins vördnad for karlarnes storslagna sinnen" samt "den 30 nov han föll, och från den höga stranden han hörde Nordens gamla tempel ramla och dånet vandra genom öde landen".

Även Lidmans samtid är rikligen representerad i inskriftsfloran. Bland kunglighet, statsmän, vetenskapsmän, politiker och militärer hittar man också namn på Lidmans umgängesvänner i staden och deras barn. Två unga döttrar till lektor Sundén - författaren till språkläran - har fått sina namn förevigade: Gertrud och Jenny Daniel-Antonsdöttrar, likaså två dött rar till landssekreteraren, sedermera landshövdingen i Härnösand och Falun, Treffenberg: Eva och Elin Currysdöttrar. Med Casimir flaggstångsresaren avses en greve Lewenhaupt, som tydligen skänkt flaggstången vid "Breidablik". Ibland undrar man om det inte kan ligga någon underfundig mening bakom inskrifterna som då man läser på en sten grefve Fredrik, syftande på landshövding Cronstedt, och så omedelbart intill: "den illa gör han illa far".

Lidman var ogift men kvinnan satte han dock högt att döma av inskriften på "qvinnostenen": "såsom solen, hon uppgången ar, ar en prydnad på herrans höga himmel - alltså är en dygdesam qvinna, en prydelse i sitt hus" (Syr. 26:21)

Överhuvudtaget förekommer bibelcitat och psalmverser talrikt. Särskilt gärna citerar Lidman Johan Olof Wallin, som ju en kort tid var domprost i Västerås:

Begarens brand tar öfverhand
der andens lif ej väckes
den bryter ut och blir till slut
i en brand som aldrig släckes

Lidman var som tidigare nämnts även språklärare och på Djäkneberget briljerar han med sina språkkunskaper. Där finns inskrifter på hebreiska, grekiska, latin, tyska, engelska, franska, italienska, spanska, isländska och finska. Det är citat, sentenser och aforismer, och här kan endast bli fråga om en liten axplockning: "bacco, tabacco e venere riduceon l'uom in cinere" (tobak, kvinnor och vin göra mannens ruin), "dum vivimus vivamus" (låtom oss leva medan vi leva), "fuere todo el que amo y hace mentero" (utanför äro alla de som älska och göra lögn, Uppenbarelseboken 2.2:15), "tout arrive a temps pour celui qui sait attendre" (allt kommer tids nog för den som har tåla mod) "nimelstämme vaikka mitkä yhteiseste työske lemme" (vare vårt språk vilket som helst, så arbeta vi dock gemensamt) "einer achts der ander ver lachts, der dritte betrachts was machts" (den ene värderar, den andre beler, den tredje beser vad som sker), "menn sa ek thá er mart höfdu gefit at guds lögum. Drottin minn' gefi dandum ró hinum lika er lifa" (män såg jag, vilka mycket givit efter guds lagar. Herre min! giv de döda ro och lycka åt dem som leva!)

Om man så tillägger att Lidman ej glömt att hugfästa sin egen person: Peder Gustav Samuel Lidman, "lade jag gårdarna, reste jag vårdarna", så tror jag att de viktigaste av hans intressen, så som de här manifesterar sig, åtminstone flyktigt berörts. Det är emellertid en inskrift som saknas. Någon sten borde ha haft dessa ord: "nihil humani a me alienum puto". Ty i sanning, intet mänskligt var denne man främmande. Han var något av en senfödd Olof Rudbeck - vars minne han naturligtvis inte glömt att hugfästa. Och liksom denne gick han mer eller mindre oförstådd genom livet, besatt av en fix idé: Djäkneberget, fosterlandet till ära. Det blev för honom ett mons sacer, ett heligt berg - och det är därför fullt konsekvent att han döper en av huvudvägarna till "via sacra".

"Hans fosterländska hjärta har upphört att klappa", skriver Lars Wilhelm Ahlm, "men stenarne tala hans språk till nutid och eftervärld - och när man besöker hans kära berg, är det nästan som hörde man hans ljudeliga helsning skorra genom suset i de lundar han skapat, och hans starka träben klappra på de skrofliga klipporna och på de vägar och stigar, han bland dem lagt för våra fötter."

Och hur ser vår egen tid på Djäkneberget? något annorlunda än Lidmans samtid naturligtvis. Det är kuriöst, bisarrt, ett utslag av en förlegad, litet dammig historieromantik, som knappast väcker anklang hos vår tids ungdom. Ännu har Djäkneberget inte riktigt hunnit bli "historiskt". Men när så skett kommer det säkerligen att bli föremål för intresse och studier. Djäkneberget ger uttryck för en åskådning, som vid dess tillkomst redan. Var för åldrad: Göticismen. Det är ett äreminne över den sista göten i vårt land - romantikern Sam Lidman.