[14 december 2023]
[Hon] växte upp i Kumla prostgård hos prosten Rosenstein, som var gift med hennes moster. Dessa makar voro barnlösa men mycket barnkära och hade från släktingar med talrika familjer lånat en ansenlig mängd barn, hvilka uppfostrades efter en egen men mycket framgångsrik metod. Barnen härdades till kropp och själ men öfveransträngdes alldeles icke med läsning. Under snart sagdt hela sommaren lades böckerna bort, och tiden anslogs till lekar och landtliga göromål. Min mor var klädd som gosse, tills hon var femton år, kunde tre böcker i Euklides, innan hon kunde läsa rent, och lärde af främmande språk först latin.
... efterträddes för ett år af docenten i österländska språk i Uppsala Sven Fredrik Lidman [Sven Lidman], sedan legationspredikant i Konstantinopel, och död 1845 som domprost i Linköping. Det var en i högsta måtto öfverlägsen människa - där jämte mycket älskvärd och angenäm. Hans snillegåfvor voro verkligen brillanta och hans själ högt lyftad. Hans kunskaper voro utmärkta och hans framställningssätt af det mest lifliga och intressanta jag hos någon känt, enligt Tersmedens [Nils Tersmeden] vitsord, som prisar hans föreläsningar i historia med disputationer på latin samt hans undervisning i grekiska. Genom sin ovanliga liflighet och blixtrande qvickhet var han en stor älskare av paradoxer, men de framställdes med så mycket talent, att man alltid måste beundra talaren, om man ock ej alltid kunde godkänna de yttrande satserna.
Vid min [Sven Lidman] faster Henriette Grills f. Lidman [Henriette Lidman] död fanns bland de få släktsmyckena i hennes gömmor även en efter hennes moder ärvd ring - en liten, sliten, tunn guldring, som föreställde två kedjor, vilkas länkar slingrade sig kring varandra och förenades i ett lås. Inuti ringen stodo bokstäverna E. A. N. T. Det skulle betyda Ebba Annerstedt Nils Tersmeden. De gamla berättade, att deras kärlek hade begynt på Kumla, men - som förut sades - fått ett brått slut genom ingripande från den myndiga dam som var den manliga partens styvmor såväl som moster. Nils Tersmedens far [Herman Adolf Tersmeden] hade varit gift med Carl von Rosensteins båda systrar.
Det var säkerligen för att visa sin unge tillbedjare, att hon kunde nog få en fästman ändå, som den sextonåriga Ebba Annerstedt - lik tiotusen sina systrar - skyndade att förlova sig med en annan. Fem år efter uppslagningen av denna senare förlovning förenades för alltid hennes öden med min farfars [Sven Lidman].
Och den sista minnesbilden jag har av ärkebiskopinnan Rosenstein är från min egen fasters, Ebba De Geers [Ebba Lidman], berättelse för mig: hur änkeärkebiskopinnan Rosenstein och änkedomprostinnan Lidman som två fattiga änkor i 1850 års Linköping tillsammans med min yngste farbror, då en pojke i tioårsåldern, och ärkebiskopinnans forna sällskapsdam »m'amie Ljungberg» bebo ett rum och kök. Gatulyktan är så vist placerad, att dess ljus faller in genom rummets fönster och möjliggör för de tre kvinnorna att i dess sken arbeta på sina broderier, vilka sedan under hand säljas till intresserade stadsbor, släkt eller vänner. Det är ett arbete, som betyder mycket för deras gemensamma försörjning, och en dag har m'amie fullbordat ett särskilt lyckat, längesedan beställt broderi. Änkedomprostinnan är full av hänförelse, lovord, beundran och erkännande. Gamla änkeärkebiskopinnan grips av den svartaste avundsjuka, går upp på natten, medan de andra sova, och klipper sönder det fina fulländade broderiet, som kanske skulle betytt en hel månads föda och värme för det lilla hushållet.
»Ett råd vill jag gärna giva Pastorn: hushålla och skaffa sig penningar!»
Min vän, den pommerska sjukan är inte någon sjukdom att leka med, och det är kanske inte alltid så lätt för dem, som fått den med i sina arvsanlag.
Släkttraditioner kunna ljuga, men vad jag själv vet vara sanning är, början på sextiotalet hade min farmor under ett av sitt djupa tungsinne och redlös förtvivlan rest från Linköping och sökt sig ut till sin svågers änka på Lilla Gullborg i Tingstad utanför Norrköping [LÄS MER: BLOGG: Lidmangårdar: Lilla Gullborg].
Jag har en gång i min roman "Stensborg" [Albert Bonniers förlag, 1910] beskrivit herrgården och finrummet en trappa upp med de från 1890-talet helt bevarade inredning i empire med de färgglada turkiska gravyrerna från min farfars orientresa på rummets väggar.
Just det rummet blev självfallet domprostinnans rum, och där gick hon nu dag efter dag - vecka efter vecka - i ruvande ensamt oåtkomligt svårmod det stora rummets diagonaler - fram och tillbaka, fram och tillbaka - en malande tomgång som ekade i hela huset. Men en dotterdotter till hennes svåger, fram lidne före detta hovrättsnotarien och ledamoten av bondeståndet Lars Gustav Lidman [Lars Lidman], en tolvårig faderlös flicka [Albertina Ringstrand], hade av mormodern [Maria Lidman] blivit avdelad att passa upp och följa den gamla förnäma fränkan.
Ännu sjuttiofem år senare kunde min då mer än åttiåriga syssling utantill strofer ur den längesedan utdömda psalmen 375 i 1819 års psalmbok, dem min farmor under sitt travande rumsdiagonalerna fram och tillbaka och vridande sina händer, oavlåtligt läsa högt för sig själv.
Min gamla syssling hade fått dem så grundligt inpräntade i sitt en gång unga och friska minne - så djupt och väl bevarade i sin själs skattkammare - att hon levande och tydligt kunde återge både orden och ångestklangen i denna längesedan döda kvinnas smärtfyllda och maktlösa hjärtkramp.