» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Tal och Vers av E.B. Tersmeden
Bakgrund
Författaren av följande text, Benjamin Tersmeden, är ingen Lidman-ättling men däremot var har gift men en, Ina Grill, dotter till Henriette Lidman och därmed är textens sammanställare, Benjamin Tersmeden och Ina Grills son Folke Tersmeden [1892-1976], då naturligtvis en Lidman-ättling. Detta i kombination med att så pass många personer som är en del av släkten Lidman eller på olika sätt kopplade till släkten nämns så tänkte jag att den hörde hemma på LidmanArkivet.
Det maskinskrivna manuset hittade jag i en låda efterlämnad av min morfar Sven Lidmans bror Sam Lidman. Sam Lidman var alltså syssling till Folke Tersmeden [1892-1976] (dock är det en dryg trettioårig åldersskillnad mellan dem) och manuset är dedicerat med orden "Till min nära frände Samuel Lidman d. 6/3 1935 från utgivare" så det måste ha varit en gåva (Sam Lidman var dock inte mer än i tioårsåldern vid tillfället).
Folke Tersmeden [1892-1976] uttrycker i texten förhoppningen att få det publicerad men han verkar inte ha lyckats.
 
 
 
 

Samuel
Annerstedt
1764-1812

Sekreterare
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sven
Lidman
1784-1845

Domprost
Linköping
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sam
Lidman
1824-1897

Militär

Claes
Grill
1817-1907

Militär
 

Ebba
Lidman
1827-1909

 

Rudolf
Lidman
1828-1889

Tullkontrollör

Thure
Lidman
1833-1889

Sekreterare
 
 
 
 
 
 
 
 

Benjamin
Tersmeden
1841-1923

Auditör
 

Ina
Grill
1858-1926


Theodor
Grill
1864-1912

Agronom

Anton
De Geer
1848-1919

Godsägare

Ida
De Geer
1853-1926

Hovfröken

Sven
Lidman
1882-1960

Frikyrkopastor
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Benny
Tersmeden
1884-1953


Folke
Tersmeden
1892-1976

Assessor
 
 
 
 

Sven
Lidman
1921-2011

Förlagsredaktör

Sam
Lidman
1923-2012

Författare
Bilder
Själva texten
Företal.
Erik Benjamin Tersmeden [Benjamin Tersmeden], född å Hellby år 1841, efterlämnade vid sin bortgång år 1923 en samling handlingar, utgörande koncept och anteckningar till af honom författade tal och skrifter i bunden form. Sedan lång tid tillbaka har det varit min avsikt att sammanställa det ta material till en helhet och låta detsamma komma till utgifning på något sätt. Emellertid har arbetet med denna sammanställning gång efter annan blifvit uppskjutet. Först under en längre ledighet under föregående 4r bereddes möjlighet för mig att gripa mig an med detta arbete, som så länge legat mig om hjärtat. De här intagna skrifterna utgöra ett urval bland dessa anteckningar och koncept, hvilka jag funnit utgöra karaktäristiska prof på Erik Benjamin Tersmedens författarskap. Skrifterna utgöra också i viss mån bilder från Erik Benjamin Tersmedens lefnadsbana, alltifrån tiden som gymnasist i Västerås till ställningen som Stadsfullmäktiges ordförande i Örebro. I dessa skrifter har han också manat fram minnen från studenttiden i Uppsala, från tiden som ung jurist i Örebro och sedan som bankman och kommunalman därstädes. Kretsen af umgängesvänner och kamrater bland lifhusarer har Erik Benjamin Tersmeden också låtit framstå i tal och i dikt. De lödigaste profven på sitt författarskap har han emellertid gifvit vid skildringen af dem, som stodo honom närmast: hans familj och hans släkt. I tanke att dessa Erik Benjamin Tersmedens skrifter kunde vara af intresse för dem, hos hvilka minnet af honom lefver kvar, är det som jag till hugfästande af detta minne velat utgifva denna samling.
Stockholm i december 1934.
Folke Tersmeden [1892-1976].
Afskedstal till kamraterna uti Westerås vid resan till Upsala Maj 1862.
Vänner och Kamrater!
Tio runda år hafva nu fyllt sina kretslopp, sedan jag för förs ta gången inträdde vid det lärosäte, hvilket jag nu går att lemna.
Och det är i sanning med blandade känslor af glädje och hopp, vemod och saknad, som jag nu skådar tillbaka på de tider som flygtat och säger dessa lärosalar mitt långa och innerliga farväl. Här hafva vi alla druckit ur visdomens flöden; här hafva vi gemensamt glädits och hoppats; här hafva vi sträfvat till ett gemensamt mål och lifvats af samma intressen, och här är det, som vi, ej blott för den tid som är, utan fastmer för den tid som stundar på ungdomsvänskapens solbelysta höjder, sammanknutit åt oss en krans av minnets eterneller. Barn domsåren med dess lekar och fröjder ligga såsom en skön tavla upprullad för oss och vi kunna nu blott uti minnets tittskåp skåda densamma. Nu slår skiljmessans sorgliga timslag, och kanske vi aldrig mer på detta sätt skola gemensamt återförenas. Farväl då vänner och kamrater, hafven tack för alla de stunder, så glada som sorgliga vi fått dväljas ibland Eder. Hafven tack för all Eder mot oss städse bevisad vänskap och tro het, för alla Edra broderliga välgångsönskningar, lefven väl, och va ren derom öfvertygade, att minnet af Eder och denna nu flydda barndoms och första ungdomstid städse skall för oss alla qvarstå såsom de ljus punkter, vid hvilka vi under kommande år skola värmas och lifvas.
Farväl!
Bref till syster - Upsala Maj 1863.
"Våren kommer, fogeln qvittrar, skogen löfvas, solen ler".
Och små grupper af studenter möta ögat hvart man ser
Ströfvande i glad förtjusning öfver vårens blida dar'
Uppå stränderna af Fyris, som nyss isadt täcke bar
Men som nu med frigjord bölja glittrar uti solens glans
Svällande av tusen bäckar som sig under yster dans
Störta ned uti dess sköte och försvinna i dess våg.
Allting andas lif och glädje - liten ärla nyss jag såg
Denna vårens glada härold, sitta på min fönsterkarm
Qvittrande för lilla makan kärleksqväden öm och varm,
Lärkan svingar sig i rymden, uppå lätta vingars par
Och emellan ängens blomster fjäriln guldbevingad far
Fenstren öppnas, rummen dammas, glada anlet' titta fram
Bakom hvita jalousier, vägen ryker utaf dam
Träden knoppas, ängar grönskas, uti lunden sippor stå
Sagtelig för vestans vindar gunga de små kronor blå.
Vinteröfverrocken hänges uti skåpet och man tar
På kredit hoS skräddarmäster sommarbyxor sig ett par
Jemte rock och väst tillika, om ej kassan säger stopp
Men bottforerna de slängas på en vind helt vårdslöst opp
Så med dessa ord jag tecknat hvilken verkan våren gör
På naturen, på studenter, och på mig som Du här hör.
Bref till C. A. Brolén, Hösttermin 1863, svar på fråga om anmälningsdagen.
Högtärade vän, Broder och f.d. skolkamrat!
Glad såsom om jag ett "rek" hade fått emottog jag brefvet Skrifvet den fjerde och tjugonde Majus af vännen Carl Axel, Som nu med ifver och lust vid Svartåns bugtiga stränder Sträfvar på vetandets fält och inhöstar mognande skörden, För att dem snart här föra till torgs inför bistra censorer, Som skall belöna hans flit med betygens glänsande mångfald.
Men Du har bråttom min Bror och derför det icke nu höfves Att sig utgjuta i strömmar af ord och ej heller det tarfvas Mångordtalande vara, ithy Du ett svar nu blott äskar Af mig - ifall jag det gifva blott kan - när dagen är inne, Då Du med undrande hug för första gången skall klifva Upp till "Kuggis", det gamla och afgångsbetyg der inlemna Jemte anmälan att blifva förhörd uti ämnena många. Nå så hör då min vän, jag gerna Din fråga besvarat, Om jag det kunde, men än är ej dagen med visshet beslutad Sjelfvaste Häggström jag sport, han skall uti romarespråket Pröfva Ditt vetandes djup, och han mig ej kunde besvara. Men jag Dig lofvar på ed, att om jag blott lefver och andas, Skall jag i flygande fläng, så snabb som sjelfva Mercurius, Gudarnas vingade härold, Dig sända med "kongliga" posten Underrättelse om när dagen, den viktiga randas Både för Eder och mig, som åter min lycka skall pröfva Då miss Fortuna helt blid och nådelig mig månda vara. Mycket jag hade Bror Carl att tälja och nytt att förkunna Som på en annan tid stor hugnad Dig månde bereda, Men uti andanom re'n jag ser Dig af ängslan betagas Att Din så dyrbara tid skall spillas på dylika rader Och i Ditt sinne Du re'n har suckat, o, icke det tarfvats Att mig då sända en sådan epistel utaf hexametrar, Som äro "tjocka" liksom pyramiderna uti Egypten. Derför ock sluta jag skall, men dessförinnan jag beder Hjertligen Dig vara hit välkommen till Urgamla staden Som sig vid Fyrisåns strand utbreder på väldiga slätten Derjemte helsa Du skall helt hjertligt till vännerna alla Som äro många att nämna vid namn, dock ingen Du glömma Att ifrån Benjamin Tersmeden en helsning framföra.
Till Mamma på min födelsedag 1864.
Du kära Moder minns Du väl tillbaka
i tiden, tre och tjugu år i dag?
Då åter säll Du modersfröjd fick smaka
Och kärleksvarm med mildt och ljuft behag
För första gången i Din famn mig tog,
Och mot Din blick jag opp mitt öga slog.
Sen dess jag mången gång har firat dagen
I kära syskons och föräldrars rund,
Och minnes noga nu hur sällt betagen
Jag var den högtidslika glada stund,
Då uti deras hulda krets jag satt
Och mottog glad de dolda gåfvors skatt.
Ack! för mitt minne kärt står nu den tiden,
Och för min tanke hägrar mången stund
Utaf min barndomsdag som nu förliden
Jag leka ser på barndomsminnens grund.
Ack! flydda tid - hur säll var man ej då,
När man ej sorg och oro lärt förstå.
Haf tack då Moder för Din kärlek rika
För vård, för skydd, för frid, för barndomstro,
För tålamod i alla skiften lika,
För hemsäll trefnads glada dagars ro.
Jag Dig blott tacka kan; välsignelse Dig gifve
Den Herren, som Ditt värn och starkhets klippa blifve.
Klingsta d.2 Juli.
Bref till Mamma från Klingsta, Juni 1865.
Så är jag åter för tredje gången
Uti skolmästarens bojor fången
På samma ställe jag hamnat har
Der allt på samma sätt än är quar.
I samma rum jag som förr logerar
På samma stol jag mig nu placerar
Vid samma bord der jag fordom satt
Och hemmet tänkte på mången natt.
Hvarenda sak är sig tråkigt lik
Här hänger spegeln på samma spik
I samma tvättfat jag ren mig sköljer
Och samma täcke madrassen höljer.
I samma säng jag mig lägger ned
Och under den - tro mig - till och med
Just samma käril enöradt står
Dock det är sådant som man ej får
Med fru och flicka ju icke prata
Ty då, för skam skull, de blifva flata.
Ja, allting likt sig är, med ett ord
Båd säng och soffa, kommod och bord
Tapeter, råtthål, fenstergardiner
Som förr ock dagern dörren genom skiner.
Såväl båd inom och utom hus
Är allting lik sig som två korn snus
Med samma gubbe jag stultar kring
Och går på golfvet i ring, i ring
Allt går som förr morgon från till quäll
Och samma pigor, fru och mamsell
I samma kjolar och schalar gå
Och det blir tråkigt i längd också.
Och samma pojke jag pluggar i
Latin och tyska, theologi
Ja, allt är detsamma som på ett hår
I gamla vanornas hjulspår går
Så man kan få sig melancholi
Att städs detsamma o. samma si.
Dock en ting - fast den ock lik sig är,
Mig alltid fröjdar på Klingsta här
Det är Guds fria natur der jag
Så tjusad njuter i fulla drag
Omätlig skönhet, lif, poesi,
Der evigt råder ljuf harmoni
Naturen strålar skön som en brud
Uti sin vårliga högtidsskrud
På klippan furor som kronor stå
Och djerft mot himmelens höga blå
De skyhögt sträcka sin dunkla topp
Men ner vid stranden mång blommas knopp
Sig sakta öppnar så ljuf och mild
Och ser i vågen sin klara bild
Små silfvermoln uppå fästet gå
Och tyst sig spegla i böljor blå
Men rundt kring viken man ser en fil
Af täcka villor i luftig stil
Inbäddade i en mur af grönt
Af blad o, blommor o, tusen skönt
I träden bofink och trastar slå
Så ömma drillar för sina små
Och myggan dansar i solnedgången
Och mången tanke, ack, mången, mången
Till hemmet kära jag sänder med
Den sista strålen som nu går ned.
Skål vid Potatissexan på Ekudden 1866.
Augustiquäll det var, nyss solen gått
I purpurskyar ned och berg och dalar
Ett rosenskimmer af dess eldblick fått
Förrän hon stigit ned i vesterns salar
Och tystnad hvilar öfver land och sjö
Och månan stiger mild och klar i natten
Samt gjuter silfver på de stilla vatten
Hvari sig spegla uddar, skog och ö,
Då ilar tanken hän till hemmets tjäll
Der vänner kära sitta uti runden
Och sända helsning i den stilla quäll
Med aftonvind som susar genom lunden
Haf tack för den Vi derför nu också
Vid fylld pokal vår helsning återskicke
Och hjertligt, ® djupt vi den i botten dricke
För Er, för henne, som vi tänka på.
Wid skålen för Brudtärnorna på Sofi Tersmedens bröllopp d. 14/11 1872.
Och nu en skål, man borde tömma
Ur bägarn af en rosenknopp,
En skål, uti hvars djup vi gömme
Beundran, tjusning, bäfvan, hopp.
Hvem gäller den? Det höfs ej fråga;
Se dit, men akta Dig, jag ber,
Du ungersven, för qual och plåga,
Om Du för länge ditåt ser.
Nåväl, min skål den gäller Eder,
Ni, brudens friska blomsterrund
En krans af rosor och restider
I lifvets ljusa vårdagsstund.
Med skäl jag må Er blommor kalla
Ty skälet det består deri,
Att blommor älskas utaf alla,
Och derför liknen blommor Ni.
Ni samlats här som systrar snälla
I högtidsstunden kring vår brud;
Men finge jag en spådom fälla,
Så stån i snart i samma skrud.
Nåja, det är Er pligt att följa
Helt troget uti brudens spår;
Och fast Ni viljen det fördölja
Till sist nog Amors pil Er når.
Ni skratten, tror Er säkra vara
Och sägen: "Amor stackars barn",
"Nej, inte har det någon fara,
att han oss snärjer i sitt garn".
Nåväl, jag vill bevis ej hopa,
men kan dock icke låta bli
Att som exempel åberopa
Wår brudgum och vår brud Sofi,
Men frågen I, kanske med rätta
Hvar skall man finna sådan vän
Att man på honom lit kan sätta
Och som ej längtar bort igen?
Måhända ock I torden undra
Och tänken i Ert sinne så:
Om vi nu välja få bland hundra
Hvarpå känns väl den rätte då?
Jo, till hjertats rum en lönndörr förer,
som man skall noga akta på,
Men blott en nyckel dertill körer
Det kan man också väl förstå.
Om Ni nu hör vid dörren gyckel,
Så råder jag Er, låt ej opp,
Mon för den rätte tag fram nyckel
Och slå då dörrn på gafvel opp.
Nu kan Ni konsten, sitt och vakta
Vid hjertats dörr med trofast sinn,
Till dess den rätte kommer sagta
Och tigger sig i hjertat in.
Men leken aldrig kurra gömma
Bak hjertats dörr, ty sådan lek
Skall hvarje ungersven bedöma
Blott som bevis på list och svek.
Och nu till sist jag vill Er bedja
Mitt herrskap uti brölloppssal
För brudens friska blomsterkedja
Att glädtigt tömma Er pokal.
Må hvarje tärna snart bevisa,
Att lifvets mål är giftermål
Och det är slutet på min visa
Skål, hulda tärnor, Eder skål:
Visa, sjungen vid Anton De Geers och Anna Fischers bröllopp på Forsby i Wingåker den 18 Januarii 1872.
Från Forsby gick ett budskap ut
Kort efter förra årets slut
Att Pappa Fischer ville, alltväl
Tillställa brölloppsgille; ni förstår mig väl.
Tolf flickor fingo stort besvär
Att skaffa sig gentila klä'r,
Band, blommor och rosetter, alltväl
Manschetter och planschetter; ni förstår mig väl.
Tolf ungersvennen likaså
Som skulle var sin tärna få
De genast månde börja. Alltväl
För toiletten sörja; ni förstår mig väl.
Och fracken göres fin och grann,
Att prydlig bära krans och band
De nämnas till marskalkar, alltväl
Och äro stora skalkar; ni förstår mig väl.
Se'n samlas de från hvar sin stad
Med hågen och med blicken glad
Och titta efter tärnan, alltväl
Som Betlehemska stjärnan; ni förstår mig väl.
Man presenteras hit och dit
Går se'n att göra all sin flit,
Att äta och att dricka, alltväl
Och plocka för sin flicka; ni förstår mig väl.
Och tärnorna med skick och sans
De knyta hvar sin marskalks krans
Och binda på rosetter, alltväl
I byte mot buketter; ni förstår mig väl.
Och Anton emottar'sin brud,
Som snöhvit står i oskulds skrud,
De passa för hvarandra, alltväl
Att genom lifvet vandra; ni förstår mig väl.
Vi önska lycka åt de tu
som ett har blifvit i ett nu
Det gjorde han - biskopen, alltväl (Annerstedt) [Thure Annerstedt]
Som stjernor har på kroppen; ni förstår mig väl.
Men klockan sju på aftonen,
När slutad är förrättningen,
Då börjar strax kurtisen, alltväl
Så påstås af malisen; ni förstår mig väl.
Nu tärnorna en vacker rad,
Marskalkarna uti parad
Vi vilja presentera, alltväl
Låt icke Er genera; ni förstår mig väl.
Först Holmberg syns i ledet stå (Erik)
och "fästmön" vid hans sida gå (Hilma Fischer)
Han dyster år i hågen, alltväl
Fast han blir andra mågen; ni förstår mig väl,
Så kommer uti all sin ståt
Ung Fabian med, plym och plåt (De Geer)
Hans tårna heter Agnes, alltvä (Fischer)
Hon dyrkad är som Gagnes; ni förstår mig vål,
Sen' träder Hofmarskalken fram
En glader "Thure" [Thure Lidman], bror till Sam (Lidman) [Sam Lidman]
Och Hildegard är tärna, alltväl (Alm)
Med hjerta och med hjerna; ni förstår mig väl.
Han "morbror" kallas af en hvar
Och är för dem en yngre far,
Han bakåt sätter skärmen, alltväl
Men framtill sitter värmen; ni förstår mig väl.
Sen' se vi der en martisson (Aug. Årman)
Som om sin tärna är rätt mon
Men Gurli namnet glömmer, alltväl (Stenbäck)
Och om kamraten drömmer; ni förstår mig väl.
Kamraten döptes till Forssell
Och ser så lycklig ut och säll,
Han kallas "Bottenbofven", alltväl
Och slår kring Hulda lofven; ni förstår mig väl. (Asperén)
Nu träder fram en ståtlig man (Olsson)
från "environen" kommer han,
Han gripes af komplotten, alltväl
Och småler huldt mot Lotten; ni förstår mig väl. (Lindström)
Cecilia, den lärda mö, (Hedman)
som vill för vetenskapen dö,
Hon spjärnar ej mot Udden, alltväl (Herman)
Han är ju mjuk som kudden; ni förstår mig väl,
Från Westmanland kom stora Clas (Westman)
På brölloppet att få kalas
Till biskopens Maria, alltväl
Han får förgäves fria; ni förstår mig väl.
Herr "Fagergren" från Stockholm kom,
Han heter eljest Arvidsson (Henrik)
For Schale han sig bockar, alltväl
Beundrar hennes lockar; ni förstår mig väl.
Den tredje af "konstaplarne", (Ameén)
förälskad äro alla tre,
Han vård om Hedvig tager, alltväl (De Geer) [Hedvig De Geer]
Hon är båd ung och fager; ni förstår mig väl.
Så kommer Grefven mörk i håg (Lewehhaupt) [Sixten Lewenhaupt]
Ett utmärkt exemplar till måg Julie han negligerar, alltväl (De Geer) [Julie De Geer]
På Julita gård dinerar; ni förstår mig väl.
En lagens man sen kom till sist
Han fuller är med argan list,
Af quicka fröken Ida, alltväl (De Geer) [Ida De Geer]
Han får dock smälek lida; ni förstår mig väl.
Bland nöjen utaf tusen tal,
Man ock på isen håller bal,
Och fröjdas åt musiken, alltväl
Som ljuder rundt kring viken; ni förstår mig väl.
.
På aftonquisten hölls ett tal
Af bleka Preston lång och smal (Thavenius)
Han orden kunde välja, alltväl
Han talte om - "Trätälja"; ni förstår mig väl.
Han trodde han i Dalsland gått
Och huggit både stort och smått
Men prosten högg i stenen, alltväl
Så mången tog till benen; ni förstår mig väl.
Han önskade "en riklig skörd"
0: måtte bönen blifva hörd:
"Eröfringen" dock stanna, alltväl
När Anton fått sin Anna; ni förstår mig väl.
Man äter, dricker, dansar så
Att man på benen knappt kan stå
Till sängen sist man kilar, alltväl,
Och drömmer blott om pilar; ni förstår mig väl.
Vårt värdfolk, vi nu tacka sist
Ty ingenstädes var der brist,
Dem önskas fröjd och gamman, alltväl
Utaf oss allesamman; ni förstår mig väl,
Vid Lysekil den 1. aug. 1876.
Se "Nordkap" spänner de hvita vingar
Och sväfvar stolt öfver ocean
Och lätt som måsen den luftigt svingar
Sig öfver böljornas blåa ban
Den bär sin drottning så stolt i håg
Der fram den skjuter på saltan våg.
Men efter kommer en mindre drake
Och namnet "Balder" i vimpeln står
För "Nordkap" syns den en ringa krake
som paddlar fram i den stoltes spår
Dock lyckan plötsligt den stolte svek
Ty "Balder" vinner i segerlek.
Han vördsamt helsar den stolta båten
Och sänker flaggan från toppen ned
Men vänder stäfven på böljestråten
Och höjer "hurrah": på segrarns sed
Och så i hamnen han ilar in
Men "Nordkap" efter med vredgadt sinn.
Och så den stolte blef öfvervunnen
Ty högmod ofta går till förfall
Men denna sången den blef hopspunnen
För "Balders" seger, dock nu den skall
Ej mera täfla på bölja blå
Med stolta "Nordkap", att seger få.
Nej "Balder" räcker nu fridsam handen
Till det besegrade drakskepp fram
Och beder knyta få vänskapsbanden
Med rask besättning på vikingstam
Samt önskar lycka av redligt hjerta
Åt Vikingdrottning, den stolta Märtha.

I egenskap af ledamot uti den så kallade Direktionen för nytta och nöje, vågar jag härmed begära ordet och anhåller om ett ögonblicks uppmärksamhet, samt utlofvar jag på förhand, liksom åtskilliga riksdagsta lare, att jag icke skall blifva långtrådig.
Men för att då till en början få en lämplig utgångspunkt och genast sätta de ärade åhörarne in uti situationen, vill jag först fästa upp märksamheten på hvad hvar och en redan känner, nemligen att idag är den 10 augusti eller St. Laurentii dag, samt att vår värderade och älskvärde Doktor och badhusintendent är detta helgons namne.
Slumpen, som så ofta leker med menniskor och förhållanden, visar äfven i detta fall en viss märkvärdig likhet emellan dessa begge nämn de storheter.
St. Laurentius, eller på ren svenska, St. Lars, var neml. ett stort och eftersökt helgon, och anropas ännu på åtskilliga ställen såsom en undergörare för bot-sökande och botfärdiga troende, samt skulle jag, om tiden medgåfve, kunna konstatera åtskilliga vackra bevis på hans förmåga så som medicine doktor.
Vår vän och dagens firade hjelte Doktor Lars är också en stor skyddspatron för många som söker bot och har genom talrika exempel visat sig Runna göra botsökande personer bot-färdiga, som annars varit obotliga.
Skilnaden dem emellan är blott att då St. Laurentius blef ett helgon på den varma vägen, eller genom eld, så har vår Doktor Lars i stället valt det kalla vattnet för att vinna sin ryktbarhet och sin gloria,
Dock vår Doktor Lars har vunnit mer än ryktets gloria såsom skyddspatron för den bäst ordnade vattenkur i Sverige; han har nemligen i rikaste mått vunnit sina bot-sökandes d.v.s. sina patienters tacksamhet, til1gifvenhet och förtroende.
Dessa känslor, som hvar och en af oss, hvilka hafva den lyckan att vara hans patienter, hyser af varmaste hjerta, hafva redan fått ett vida bättre uttryck, än hvad jag med ord förmår skildra; ty de hafva nyss uppen barat sig uti ej blott sinliga och menskliga, utan äfven i öfversinliga för att ej säga himmelska väsen, hvilkas uppträdande, jag kan tryggt försäkra det, endast varit ett gemensamt uttryck af hela badsällskapets erkänsla och tillgifvenhet för sin skyddsherre.
Det är vanligtvis endast gudars älskling, som sålunda upp vaktas af eljest osynliga väsenden, men som Doktor Lars enligt hvad jag för ut nemndt, på sätt och vis är slägt med ett stort helgon, d.v.s, har samma namn, så hafva dessa väsenden infunnit sig för att sprida glans öfver fes ten och dess föremål.
Ja, Doktor Lars, Du är allas vår skyddspatron, Du är den centrum gravitalis kring hvilken vår lilla badverld härstädes svänger sig, Du är dess A och 0; vår kärlek och vårt hopp; och bästa beviset på dessa våra känslor af tacksam tillgifvenhet och vänskap ser Du uti den talrika samling, som här infunnit sig, för att genom sin närvaro bringa Dig dessa offer af sitt hjertas fatabur.
Ty från skilda håll, ifrån land och stad
Vi samlat oss hit, för att
Här söka i kyliga vattnets bad
Vår helsas dyrbara skatt
Och trefnad vi funnit, gammal och ung
Tack vare Doktorn, vår kallvattenkung
Som agnar oss omsorg, lik en fars
Och derför Din skål, Doktor Lars:
Vi bringa Dig Doktor vår varma gärd
Af vänskapens tack och pris
Ty Du är med rätta vår hyllning värd
Som vårdar oss klok och vis
Du länge lefve i vännernas lag
Och fire lycklig mång hedersdag
Och hörs ur hjertan en och hvar"s
En hviskning "Gud signe vår Lars.
Jag har nu talat till slut, och jag vill endast uti den skål jag härmed utbringar för Doktor Lars Dovertin, och hvartill någon uppmaning förening ej erfordras, nedlägga hela badsällskapets hjertliga och upp riktiga tacksamhet, samt uttrycka de bästa önskningar om lycka, framgång och välgång; och beder jag de närvarande såsom bevis på dessa våra känslor tömma denna skål ärligt, uppriktigt och således 1 botten, samt beledsaga vi densamma på svenskmannavis med ett fyrfaldigt hurrah. Doktor Lars Skål. Lefve han. Hurrah.
Vid Grefven och Grefvinnan Gustaf Hamiltons silfverbröllop.
"I nöd och lust"; så var ju löftets gåfva,
Som gladt I skiftade just denna dag
För fem och tjugu år i brölloppslag.
Hvem gaf Er mod att sådan trohet lofva
Ackjo det kärlek var; ty endast han
Det löftet gifva och det hålla kan.
Den gåfvan gafs ej Er af lifvets Herre
Som blott en rosenskimrad solskensstund
Som blommans doft och färg i Edens lund
För några timmar flera eller färre
Nej, i den gåfvan hade Gifvarn lagt
En obetvinglig, en evig makt.
Ty kärlek bör i sig ju innesluta
Ej aning blott och hopp, men aning om
Det lif af salighet, af oskuld, som
En gång med englarna vi hoppas njuta
Då allt vi älska och i evighet
Få taga del i allas tacksamhet.
Och derför ock I kunnen glada skåda,
Ej blott tillbaka på de ljusa spår,
Som teckna flydda fem och tjugu år,
Men också framåt, och om Gud vill råda,
Som varmt vi hoppas, skall om lustrer fem
Ni åter fira bröllopp i Ert hem.
Ja, blifve framgent Gud i alla tider
Ert hopp och tillflykt, Eder fasta borg
Vid hvarje vexling och mot hvarje sorg
När hjertat jublar och när hjertat lider,
När himlen mulnar och när solen ler.
Han skydde, signe och bevara Er.
Och så till sist en skål vi vilja tömma
För silfverbrudgum och för silfverbrud,
Som åren ej ha klädt i höstens skrud
Nej ännu gladt i lifvets sommar drömma
Ja, ro och lycka. darpå dricka vi
För Grefve Gustaf och för Fru Sofi.
Till Fru Ina Tersmeden [Ina Grill] f. Grill den 1 Aug. 1881.
Är det sannt - så hjertat frågar - att idag på tidens ur
Visarn mätt ett årshvarfs bana och gått rundt sin cirkeltur,
Är det möjligt väl att redan år har gått, sen från Din mund
Glad jag mottog trohetslöftet, gifvet invid altarrund.
Ja, så är det, glad jag täljer nu idag ett svunnet år;
Fullt af soligt hemlifs lycka, uti kärleks ljusa vår,
År af sällhet, frid och glädje, af förtröstan, hopp och tro,
Hvilka såsom goda tomtar byggt hos mig sitt lugna bo.
Men då så jag tacksam sitter och i minnets tittskåp ser
Hvem är jag då tacken skyldig, hvem är den jag priset ger,
Jo, i första rummet Honom som i allvishet och nåd
En gång skapte man och qvinna till hvarandras stöd och råd.
Dernäst vill idag jag bringa tacksamhetens offergärd
Dig som hade mod att lemna barndomshemmets lugna härd
För att utan fruktan skänka ungdomsfrihet, hjertats tro
Och med Kärleks röda rosor smycka eget hem och bo.
Signe Gud Ditt löftes gåfva, löne Han Din kärlek huld
Och om än ej myrtenkronan en gång bytas får i guld
Måtte dock de år han skänker i sin vishet, i sitt råd,
Bringa glädje, frid och sällhet, rik välsignelse och nåd.
E.B. T-n.
Skåltal vid Petrus Tersmedens och Malvina Andr6ns bröllopp den 15 juli 1884.
Ärade Damer och Herrar.
Då jag sjelf för fyra somrar sedan uti en fridlyst ort i Östergöt lands väna bygd knöt samma förbund och vexlade samma löften, som vårt bru dopar idag för en stund sedan aflagt, då sjöng en varmhjertad skaldevän till mig och min unga brud dessa vackra ord:
"Hvad är målet för vår strid, vår äflan?
Månne segren vid de stoltes täflan
Om den ära, som odödliggör?
Månne guldet som plär priset taga?
Som gör svaga starka, starka svaga?
Makten, för hvars skull despoten glömmer
Att till stoftets verld hans rike hör?
Nej, ty Om ock ära, guld och makt här vinnes
I vårt hjertas djup eiT-Urå finnes
Lik ett frö, som intet hindrar gro
Under öfverflöd som brist, en trängtan
Jemt det känner; - Det är själens längtan
Efter himlens försmak här på jorden;
Efter - hemmets lycka, hemmets ro."
Ja, så är det i sanning; ty ett lyckligt hem och hemmets frid är det mäl, hvartill ytterst hvarje ädel menniska sträfvar, allt ifrån det hon sjelf tanklös och omedveten leker i barndomens lugna dalar, och ända till dess hon en gång står på uppbrott till det eviga hemmet i en annan och bättre verld.
Men huru skall man kunna bygga sig ett varaktigt, fridfullt och lyckligt hem? Se det är en fråga, som hvarje yngling och ungmö en gång, förr eller senare, gör sig; och svaret torde många tro sig finna uti den gamla vishetsregeln "kvar och en är sin egen lyckas smed".
Nå väl, på sätt och vis innebär detta ordspråk den stora sanningen: att lyckan skall sökas inom, men ej utom menniskan; men jag vågar här på stå, att för att säkert kunna grundlägga ett lyckligt äktenskapligt hem, fordras i första rummet fyra fasta och välhuggna Wirnstenar, hvilka jag skulle vilja kalla "ren gudsfruktan, uppoffrandlgt kärlek, redbar flit och tålig fördragsamhet, men på dessa grundvalar, rätt lagda, vill jag för säkra Eder, unge brudepar, att man kan med trygghet bygga ett hem, der äktenskaplig sällhet skall skänka all den lycka, menniskan här på jorden kan vinna.
Broder Petrus. Du har redan för längesedan lemnat barndomshemmet och dess lugna frid bakom Dig, och Du går nu, lik en forntida viking, att med den brud Du sjelf utvalt bygga Dig ett nytt och eget hem i fremmande land.
Till detta steg har nog från Din sida kräfts jernfast vilja och manligt mod, men så hoppas vi också, och önska, att segrens vinning måtte bestå i den lager, som endast gror och vexer uti ett verkligt lyckligt hems jordmån, ty med de minnen och grundsatser Du medför från det gamla barndomshemmet, från en grånad fader och moder, borde det icke blifva Dig svårt att bygga ett nytt kärlekens, trefnadens och flitens "Svenskby", hvarhelst Du än nedslår Dina bopålar.
Och Du unga brud, som nu vid Din makes sida, glad och förhoppnings full går okända öden till möte, vill Du skänka denne Din make en hemgift, som aldrig kan förskingras, så pryd Dig dagligen i dessa dyrbaraste qvinn liga smycken, som heta: "var from, var sann, var glad, var god, och gör Du det, så var viss, att då skall kärlekens och lyckans röda rosor omkring Dig icke vissna och blekna förrän de bytas mot den eviga fridens hvita liljor.
Du unga brudpar, som nu så gladt hissat hoppets och kärlekens ljusa fana högst i topp, till Eder uttala nu fränder och vänner den säkra för hoppning, att denna fana i sina fladdrande flikar måtte, såsom en påmin nelse om svenskmannatro och qvinlig dygd, alltid bära såväl trohetens blå som godhetens gyllene färger.
Såsom en slutlig bekräftelse på dessa våra förhoppningar, vill jag nu i den skål, jag härmed, å föräldrars, syskons och vänners vägnar ut bringar för brudparet, frambära allas våra uppriktigaste önskningar och böner, att den allra Högste må hägna om Eder framtida lycka och sällhet, och såsom vägkost på vandringen genom lifvet vill jag till sist säga några ord, sprungna utur ett varmt och rikt skaldehjerta:
"Det finns ett ord, som lycka ger,
Som vexer uti kraft, ju mer
Det mellan hjertan talar;
Det ordet vill jag ge' Er med
Till stjerna på Er dunkla led,
Till ljus i lifvets dalar
Och kärlek heter detta ord
Ej den som kommen är af jord
Och jord skall åter blifva
Men den som tänds vid himlens ljus
Och lyser frid i menskors hus
Och lefver af att gifva.
Som aldrig ser och söker sitt
Men har sin lön, när Du fa Ditt
Och när Din lycka blommar,
Som i Din glädje har sin tröst
Och tar på sig all lifvets höst
Blott Du får vår och sommar.
Han hoppas allt, han allt fördrar
Hansblick är trofast än och klar
När han för bördan dignar
Och blir han sviken i sitt hopp
Han än i döden blickar opp
Och lider, och - välsignar.
Han bygger sig ett hem också
Der hopp och tro som vakter stå
När dagen gryr och slutar,
Der gästfri trefnad, glad som förr
Ses vaka invid hemmets dörr
Och kring dess hvita knutar.
Der fliten spinner nyttans tråd
Och hjertat skiftar sitt förråd
Af vänlighet åt alla
Der upplyst vett och enkel tro
Emellan samma hjertblad gro
Och samma Gud åkalla.
I unga två, i hans förbund
Vi anförtro från denna stund
Er lefnads alla öden;
Han blir Er alldra bästa skatt
I solljus dag, i mulen natt
Och segrar än - i döden."
Till Magnus Palmstjerna på hans 18:de födelsedag d. 18 febr. l885
Hvad är det mål, dit hvarje yngling sträfvar
Som hägrar lifligt för hvar ungersven,
Och gör att han för motgång icke bäfvar
Är det månntro att få en hjertevän
Nåja på sätt och vis, dock alltid, innan
Man fångar fogeln, skaffar man sig bur
Och förrn man för till hemmet fästeqvinnan
Man måste ha en ställning, eller hur?
En ställning således är första målet
Dit mannen sträfvar under verksamt lif
Men för att hinna det, han nyttjar stålet
af flitens huggjern, tankens skarpa knif
Och målet må Du gerna högt opp sätta
Som lärd, som tänkare, som militär
Dock kom ihåg, att medlet det är detta
Att Du en gång den hvita mössan bär,
Ty hon är medlet, hvarmed. Du skall hinna
Ditt mål som stridsman, lekman eller lärd
Med henne kan Du framgång, ära vinna
Evhad Du griper pennan eller svärd
Och derför lycka till, att Du må bära
Den hvita mössan frisk och glad och nöjd
Ty sedan kan Du krigsgudinnan svåra
Ditt trohetslöfte båd med hopp och fröjd.
Och så till sist, så vilja vi Dig bringa
På högtidsdagen lyckohelsning god.
Med önskan att Du städse må betvinga
Det onda med ett tappert krigarmod;
Ty då skall äran stolt Din hjessa kröna
Med kransen, virad utaf lagren grön,
Samt lyckans genius hemmet Ditt försköna
Der kärlek ber för Dig Din moders bön.
d. 26/2 1885,
E.B. T-n.
Till Friherrinnan Johanna Tersmeden.
Från Nordens dunkla fjell till Hellas ljusa dalar
Der jag i tusen år regn hyllat i min graf
Med tusenfaldig murad, beprisande omtalar
Ett rykte till mig flög utöfver land och haf
Att uti högan Nord min djupa visdoms lära
kf ädla quinnor hålls i helgelse och ära
Men att bland deras tal i grå jernbärarland
Der Naddens vågor slå mot löfomskuggad strand
Det bor en älskvärd fru, en skön och ädel quinna
Som låter offereld på hemmets altar brinna
Och städse vis och god utöfvar hemmets dygder
Samt är en föresyn i dessa fjerran bygder.
Af sådant rykte väckt ur tusenårig hvila
Jag måste skåda sjelf om ryktet talat sannt
Och derför jag beslöt till Norden hastigt ila
Men tog till sällskap med Diana - gammal tante
Som sjelf i forna da'r, ehuru blott slafvinna,
1 alla fall dock var ett mönster utaf quinna
Som skötte hus och hem uppå ett utmärkt sätt
Och gaf sin filosof så mången ljuflig rätt
Och derför lärde mig att skatta högt de dygder
Som quinnor idka bör i bak, i slagt och brygder
Samt alltid gästfri lät de bästa viner skänka
Och derför blef min vän, det kan man ej förtänka.
Men nu då jag har sett att ryktet sannt har prisa'
Den rosenfagra fru som bär Johannas namn
Har jag på något sätt min aktning velat visa
Och derför tag emot af klassisk andehamn
Den lager som jag nu uppå Din hjessa sätter
Med trygg försäkran att Du denna värdig är
Ty den som gästfri ger åt vänner goda rätter
Hon blir för menniskor och gudar alltid kär.
Må länge än Du som ett mönster förelysa
Och detta trefna hem i fröjd och blomstring stå
Må lyckan mot Dig le, och kärlek aldrig frysa
Uti Ditt hjertas djup. Ja lycka begge två
Och när till sist en gång från denna vädjobana
Du som en engel skall till ljusa rymder gå
Välkommen då till mig, till Plato och Diana.
Den 20/7 1886.
Ramnäs, Johannadagen.
E.B. T-n.
Till Öfverstelöjtnanten och Riddaren C.L. Grill [Claes Grill] den 24 maj 1887.
"Åren gå och men'skan hoppas städse uppå bättre år".
Drifvan går och träden knoppas, derför fröjdar oss hvar vår;
Men i dag så fröjdas sinnet nu i vårens ljusa dag
Utaf 70-åra minnet uppå denna högtidsdag.
Hit vi samlats för att fira maken, fadren, moderfar,
Och med kärleksrosor sira hemmet som så kärt Dig var
Detta hem, som ju har skänkt Dig från de första barndomsår
"Minnen" utaf frid och lycka, utaf glädje, sol och vår,
Ej för länge sedan gick Du uti lifvets sommar varm,
Och af kraft och styrka slogo hjertats pulsar i Din barm.
Men så kom den - lifvets höstdag - med sin skörd af fyllda år, Gaf Dig barns och barnbarns kärlek, men på hjessan gråa hår.
Gaf Dig barns och barnbarns kärlek, men på hjessan gråa hår.
Liksom hösten alltid skänker frukter efter sommarregn,
Så har Du nu lyckligt höstat lifvets frukt i ro och hägn.
Dessa frukter äro: kärlek, aktning utaf en och hvar,
"Minnen" utaf verksam sträfvan under mannaårens da.r.
Lycklig den, som då han slutar lifvets långa riddarvakt
Kan gå bort med den förvissning, att om honom varder sagdt:
Han har ärligt kämpat striden, aldrig svikit hederns bud,
Älskat fosterland och Konung, fyllt sin pligt och trott på Gud.
.
Mottag nu på högtidsdagen vid Din egen barndomshärd
Från oss alla tacksamhetens rika, varma offergärd;
Och dervid vi fläta hoppet, att den Högste i sin nåd
Må Dig skänka är och helsa uti sitt allvisa råd.
Och för denna vår förhoppning nu vi tömma hyllningsskål,
För de 70-åra minnen, för din lefnads verk och mål.
Ära öfver riddersmannen. Tacksamhet, välsignelse,
Se der gäfvan, som Din maka, barn och barnbarn nu Dig ge.
Till Fru C. Stenberg nyåret 1889.
kron försvinna i tidernas haf
Intet består under färden
På vexlande stigen från vagga till graf
Ack, allting förändras i verlden.
Dock huru tiden än vexlar och går
Lefver för trofasta sinnet
Tacksamma minnet
samt Hoppet, som hviskar om
Godt nytt år.
Minnestal vid avtäckningen av minnesstenen över Regementskommissarien Fredrik Köhler och hans maka den 18/3 1889.
Redan för årtusenden tillbaka, i den gråa forntiden, uttalade
en stor snillrik och framsynt diktare de evigt minnesvärda orden:
"Bort dör din hjord, bort dö dina fränder och sjelf dör du äfven, men
ett vet jag, som aldrig dör: dom öfver dödan", och kommande slägten
skola hvar efter annan, så länge menniskolif finnas på jorden vitsorda
och erkänna sanningen af dessa ord.
Ja, domen öfver dödan lefver; den lefver i minnet, i eftermälet; men den domen utfaller dock ej alltid god och mild.
Nej, tyvärr hylla ofta mörka minnen öfver dödan mull.
Här åter, stå vi vid en grift så nyligen sluten, att första vårens grönska ännu ej hunnit växa öfver grafkullens krön; men här svä fva endast ljusa och tacksamma minnen öfver de dödas bo; - minnen af verksamt och redbart värf; af dugande dygd; af försakelse och förtrös tan; af mildhet och barmhertighet; af godhet och kärlek; af hopp och tro.
De för oss alla kända och kära personer, hvars ben hvila här i ro, önskade nog ej annat minnesmärke än sina medmenniskors och efter kommandes kärlek och tacksamhet; men på det att kommande slägten äfven må veta platsen der samhällets välgörare hylla, hafva vi här på detta minnenas rum äfven rest en minnets vård.
Denna vård, som är bruten utur bergets grund vid de af lidnas älsklingshem och kära vistelseort Hagaby, är icke smyckad med prun kande prakt, nej, likasom de döde sjelfve i tiden, enkel och anspråks lös, allvarlig och värdig, hafva vi rest deras vård av klippfast gra nit, som i sitt skötes hjertpunkt kommer att i gyllene runor bevara namnen å två lyckliga makar, två goda och barmhertiga menniskor, samt tvenne minnesvärda medborgare, deraf den ena utgången utur en, inom detta samhälle mer än sekelgammal högt aktad borgareslägt.
Må täckelset falla och vården för eftervärlden bevara deras namn.
Frid och välsignelse öfver deras lifsgerning. Heder och ära öfver deras minnen.
Skål för Victor [Viktor Rehbinder] Och Henriette Rehbinder [Henriette Grill] den 3 december 1889.
Mitt Herrskap: Brölloppspokalerne äro visserligen tömda och bröl loppsfacklorna hafva redan slocknat, men innan ännu myrtenkransen hunnit fullt vissna, har brudens syster uti sitt eget hem velat säga henne ett innerligt och varmt tack för gemensamma barndoms- och ungdomsminnen, samt jag och öfriga fränder bringa hennes man Baron Rehbinder ett hjertligt väl kommen uti den nya syskon- och slägtkretsen.
Det är derför som vi, fränder och vänner idag samlats här, för att till brudparet, innan det ännu trädt in i eget hem, frambära våra gemen samma välönskningar och förhoppningar att goda tomtar och huslig lycka måt te draga in med dem uti deras nya bo.
Broder Rehbinder och syster Henriette: Likasom Ni dessa dagar his sat hoppets och kärlekens flagga på Eder lefnads slup, så hafva vänliga händer här smyckat Edra hädanefter förenade skölde- och slägtmärken med Sveriges blågula flagga, såsom en symbol av förenad svenskmannatro och quin lig dygd; om trohetens blå på godhetens gyllene grund.
tt mina egna och min hustrus vägnar får jag således nu till syster Henriette uttala vår tacksamhet för de tider, som varit, samt såväl till henne som hennes man, allas vår lyckönskan till dag som är, samt välönsk ningar för tider som stunda; och såsom ett uttryck av dessa våra känslor anhåller jag att Herrskapet samtliga ville förena sig uti en välgångsskål för Friherrinnan och Baron Victor Rehbinder.
Tal för Trafikchefen Folke von Krusenstjerna den 3 april 1892.
Ibland de känslor som försynen nedlagt i menniskors hjortan, fin nes det en som framför andra skänker stadigvarande glädje och lycka såväl i ungdomens solbelysta vår, som under mannaårens sträfsamma eftersommar, ja, ända in till senålderns mörknande höstquäll.
Denna känsla är Wänskapen. Den vexer uti styrka, ju mer den talar mellan hjertan; den lyser såsom en klar stjerna på lefnadens ofta moln höljda himmel; och när den är af rätt halt är det ofta det onda som varar genom tidernas vexlingar.
Ty allt förändras: barndomsminnena blekna, don svärmande ungdoms kärleken kan vexla och svalna, men den pröfvade verkliga vänskapen lefver, är det bästa och käraste man eggir qvar ännu vid lifvets yttersta gräns.
Också hafva alla tiders vise och skalder älskat att prisa denna känsla som den bästa bland goda gudars gåfva, och vi veta att våra förfä der, allt ifrån den gråa forntiden högt uppskattade och värderade vänska pens heliga band.
Så vittnar ju redan den tusenåriga Havamal, på sätt Tegnér så skönt omkläder tankarna, att "mannen förutan vänner etc.
Vi hafva samlats här idag för att fira en vänskapens och tillika tacksamhetens fest för en bort dragande vän, och att han är en vänsäll man, som väl förstått icke blott att förvärfva, utan hvad mera är bevara vän skap, derom vittnar bäst den skara från stad och land, från närby och fjer ran, som idag skyndat hit; för att trycka hans hand och säga honom ett gemensamt tack och farväl samt derjemte uttala sina välönskningar till ho nom för kommande dagar.
Mig tillkommer det icke nu att framhålla de förtjenster Trafikche fen Krusenstjerna under snart ett fjerdedels sekel, uti detta samhälle och dessa bygder inlagt såsom medborgare, jernvägs- och tjensteman; ty detta har fått sitt erkännande och uttryck vid andra tillfällen. Nej, här är det hufvudsakligen vänskapen och den enskilda tacksamheten, som söker sig ett uttryck genom denna enkla hyllning.

Ryktet förmäler, att Folke v. Krusenstjerna är en nitisk, pligt trogen och sträng tjensteman, men rättrådig och derför högt värderad för man; och derpå har han i dessa dagar fått emottaga talrika bevis, trafi kanter och resande män prisa Dig, såsom en omtänksam, folkelig och välvil lig jernvägschaf; men se vännerna väga Ditt värde såsom menniska, och äfven vid det profvet har Du befunnits fullödig.
Att vara en stor eller framstående man är nog kanske stundom av undsvärdt; att vara en dugande och väl meriterad tjensteman är förvisso. prisvärdt; men att vara en hederlig och bottenärlig man och trofast vän, är dock förmer; och det är derför vi skatta Dig Folke v. Krusenstjerna så högt.
Broder Folke. Du har skänkt oss trefnad och glädje under många för flutna år; Du har gifvit oss Din ädla vänskaps värdefulla gåfva.
Se här, hafva vi, såsom en ringa gengäld för Ditt vänskapsfulla hjer tas guld, af ädel metall ihopasmidt en minnets och tacksamhetens underpant, som jag å vännernas vägnar härmed får till Dig öfverlömna såsom ett synligt vittnesbörd om de känslor vi hysa för Dig.
Uti bägarens blanka rund hafva vi ristat goda runor; ty der står ingrafverat namnet Folke v. Krusenstjerna och Din fäderneätts sköldemärke, jemte dessa tänkvärda minnesord:
"Har Du en vän som Du väl tror
Vill Du godt af honom hafva
Känslor skall Du med honom dela
Och gåfvor skifta".
Vare denna gåfva för kommande tider en vänlig hågkomst af Dina i Nerikes bygder vunna vänner, som bringa Dig sitt hjertliga tack för dessa flydda år, och önska Dig glädje och framgång uti Din nya verksamhet. Ja, måtte då Du nu drager ifrån oss alla de goda tankar som här byggde sina bon i skygd af de lummiga ekarna på Svartåns strand, vara Dina följesvenner och tolka våra hjertliga välgångsönskningar för Dig och de Dina uti Eskils gamla stad; och när Du i tankarna någongång blickar till baka på de år, som flytt; glöm då ej troheten i vårt tack och farväl.
Lefve Folke v. Krusenstjerna.

Mina herrar:
Anledningen hvarför detta sällskap af svenska män denna quäll sam lat sig tillhopa här i frihetshjälten Engelbrekts gamla stad är af Eder alla så väl känt, att derom höfves ej mycket orda.
Svenska folkets representanter åtskiljas idag och återvända hvar till sin hembyggd efter att hafva vid Urtima riksdag utkämpadt en strid och' stif tat en lag, som otvivelaktigt kommer att medföra genomgripande betydelse för fäderneslandets framtid och nationela lif.
Som sagdt är, kampen mellan de olika partierna och tör de olika meningarne är nu afslutad - meningar, som från olika synpunkter sedda, nog hvar för sig kunna ega berättigande - och rösturnan har afkunnat sitt alsmäk tiga och obevekliga utslag, hvaraf framgått, att regeringens vädjan till sven ska folket, besvarats dermed, att detta folk förklarat sig villigt, att vid kännasde ökade uppoffringar, som kräfvas för fosterlandets försvar.
Icke underligt då att hvarje fosterlandsvän, som nitälskar för fäder neslandets ära och sjelfbestånd - äfven om dessa uppoffringar för mången kan ske kännas tunga att bära - helsar riksdagens nu fattade beslut med glädje, förtröstan och hopp, samt anser detta beslut innebära en borgen för bevaran de af vår gamla frihet, likasom af medborgarnes trygghet och välfärd.
Att värja sitt hem och sitt land har sedan urminnes tider i nordan land alltid ansetts vara icke blott en prisvärd medborgardygd, utan en helig pligt, hvilken pligt hade sin grund uti den mäktiga och lefvande känslan för frihet och sjelfständighet, som alltid besjälat innebyggarna i våra fäders land.
Då man i våra tider med så mycken omsorg och nit söker skydda och värja sig mot eld och brand, mot pest och farsoter, mot tjufvar och illger ningsmän som fika efter materiel egendom; hvarför skulle då ej svenske män, med ännu större fog, för utländskt våld och förtryck, söka försvara och be vara frihet och oberoende, hus och hem, sina minnen och sin historia, sin tro och sin religion - med ett ord sitt eget fädernesland.
Den ädla biskopliga skalden Thomas i Strengnäs, som redan i början af 1400-talet - således för 450 år tillbaka i tiden - sjöng fosterlandsbe friarens lof uti sin odödliga frihetssång, han vittnar deri om försvars rätten och säger
"En fogel han värjer sin egen bur
Så göra ock alla villena djur"
samt fortsätter i sången med en uppmaning till hvarje svensk man att med
lif och blod försvara den dyrbara friheten uti dessa minnesvärda ord
"Du våge Din hals också din hand
att frälsa Ditt eget fädernesland" samt
"Var hellre fri än annans träl
Emedan Du kan Dig röra".
Så tänkte och sjöng en fosterlandsälskande svensk man för 450 år tillbaka i tiden; och med samma fosterländska sinnelag hafva svenska fol kets representanter i dessa dagar uppfattat och bedömt landets ställning och behof, i det att de beslutat bereda åtgärder för att söka värna om lan dets frihet och sjelfbestånd, då stormiga tider stunda; men för denna riks dagens uppfattning och beslut vilja vi, här församlade svenske män uttala ett förtroendefullt tack; samt foga dervid en hjertlig förhoppning och lyck önskan, att detta viktiga beslut, för kommande tider och generationer, måtte befordra Sveriges oberoende och trygghet, samt befrämja dess lycka och ära. Mina herrar, med detta uttalande anhåller jag att samtliga här närvarande ville ona sina tankar och känslor och gifva dem ett samfälldt uttryck genom att instämma uti en af mig nu utbringad tacksamhetens skål för Svenska riksdagen och on välgångens skål för fäderneslandet.
Örebro 28 nov. 1892. E.B. T-n.

Herr Landshöfding.
Örebro Stadsfullmäktige anhålla genom mig att få frambära sina upp riktiga lyckönskningar och sin vördnadsfulla välkomsthelsning till Eder, såsom Örebro Läns nyvalde höfding och ståthållare på Örebro slott.
Och det är oss dervid så mycket kärare, att få bringa Eder denna hyllning och helsning som Ni - Herr Landshöfding - icke kommer såsom en fremling för detta samhälle och till dessa bygder, utan redan sedan många år tillbaka i tiden förut är personligen känd och högt uppskattad af ett stort antal bland dess innebyggare.
Vi anhålla nu att vördsamt få tillönska Eder Herr Landshöfding ett framgångsrikt arbete uti Edert höga och maktpåliggande kall inom denna ort, liksom huslig lycka och trefnad uti detta Edert nya hem och inom detta sam hälle; och utbedja vi oss att vår stad och dess intressen måtte få påräkna ett kraftigt stöd uti Eder rika och mångpröfvade erfarenhet samt att sta den allt framgent måtte få vara innesluten uti Eder Herr Landshöfdings be vågenhet och välvilja.
14.10. 1893.
Theodor [Theodor Grill] och Märtha Grill 19 april 1895.
Anledningen hvarför vi idag äro församlade till detta samquäm är för en hvar af Eder nogsamt känd; ty föremålet för den hyllning denna enkla familje- och vänfest innebär är naturligtvis vårt kära brudefolk, med hvilket vi alla närmare eller fjärmare äro förenade mod frändskapens eller vänskapens band.
Nästan allesammans hafva vi igår närvarit i den högtidliga och be tydelsefulla stund, då frid och välsignelse lystes öfver deras ömsesidiga löften för lifvet; och vi hafva dervid gifvit och uttalat våra bästa och upp riktigaste välönskningar.
Men nu vilja vi, enligt gammal god sed, icke allenast härmed bringa Eder vårt hjertligaste tack för den tid vi hittills egt Eder hvar för sig såsom gode vänner och fränder, samt för den kärlek och tillgifvenhet Ni, hvar i sin stad, såsom sådana skänkt oss, utan äfven tillönska Eder fröjd och framgång under Eder gemensamma vandring på lifvets av våren och hoppet nu amstrålade stig samt serskildt lycka och trefnad i Edert gemensamma bo, eller såsom det kallas "tomtebolycka".
Då man bygger sig ett hus ligger alltid den hufvudsakligaste vigten derpå att man derför lägger god grund och skaffar sig fasta och säkra hörn stenar, och samma förhållande gäller då man, såsom det i lagen heter, bygger äktenskap.
Derför vill jag nu gifva Eder, unge nybyggare, fyra goda hörnstenar att derpå bygga Edert äktenskap, och hafva dessa hörnstenar samma initialer som Edra egna namn, ithy att de alla börja med G.
Nu torden I tänka att jag såsom dessa första grundvalar för huslig lycka tänkt mig de fyra som kallas Gods och Guld, Girigt arbete och Gamman men så heta de ej de grundstenar jag bjuder Eder, ty gods och guld äro nog goda såsom medel, men må ej skattas såsom mål; ty de förmå ej under alla förhållanden skänka den rena lyckan och oblandade glädjen i lifvet, snarare motsatsen.
Nej, jag vill gifva Eder fyra andra klenoder, att derpå grunda Edert hus och de heta Godhet och Glad gifmildhet, Gagnolig id och Gudsfruktan. Se der fyra säkra pelare hvarpå Ni med trygghet kunnen bygga bo; och gören I det, förvisso skola då äfven goda genier komma att såsom lyckobringande tomtar slå sig ned i Edert hem.
Ske alltså, och till sist vi bjude Eder varmt farväl på färden
till nyredt hem, der Ni mån lyckligt bo
som sälla makar vid den egna härden
och njuta trefnad, sällhet, frid och ro
Vårt hjertas hyllning vare afskedsgärden
den andas vänskap, kärlek, redlig tro
Vår afskedshelsning vi nu Eder skicke
då Eder skål på fädrens vis vi dricke.
En skål för brudparets tomtebolycka.

24/6 1895.
Då nu sol och sommardag åter löfvat de gamla ekarnes och lönnarnas kronor kring Hellby gård, och sommarfoglarne åter tagit sina gamla nästen i besittning, så är det mig ett kärt nöje att åter se den gamla syskonska ran samlad i det gamla boet, hvarför jag beder att i detta första glas få helsa den och andra gästvänner hjertligt välkomna.
Men anledningen till detta vårt möta är ej blott att söka nöjet uti ett kärt sammanträffande och utvexling af vänliga ord och handlag sys kon emellan; ty anledningen till dessa årliga möten är att gemensamt fira en erkänslans och minnets enkla fest.
En af våra stora skalder säger i ett af sina vackra sånger att "ett folk förutan minnen är ett folk förutan hopp", samt vidare "att hvad nutid sällast njuter, ur det förgångnas marker skjuter".
Och denna sats gäller ovedersägligen äfven om den enskilda menniskan; ty eger man inga kära minnen så saknar man vanligen oftast några förhoppning ar åtminstone då man är gammal vorden; ty då om någonsin älskar man att en sam eller helst tillsammans med goda vänner "bläddra igenom minnenas gtl nade blad", och sannt är att nutid och framtid har det förgångna att tacka för det bästa man eger.
Må vi syskon och barn, samt äfven här närvarande gästvänner förena oss i en minnets och erkänslans skål för dem som vi syskon närmast och fram för allt hafva att erinra oss med tacksamhet och vördnad, nemligen våra bortgångna kära föräldrar, som för oss lefvat och verkat, för oss hoppats och lidit och för oss offrat det bästa de egde, nemligen sina rika hjertans varma kärlek och omvårdnad.
En skål derför för minnet af våra älskade föräldrar.
Lefve deras minnen alltid tacksamt, välsignadt, äradt.
Till C. L. Grill [Claes Grill] den 24 maj 1896. från Narheim, Johannisberg.
När majsol går fram utur strålande öster
Och lyser och värmer Germaniens jord
Då hviskar ur hjertat så manande röster
Att sända en helsning till hemmet i nord.
Det hemmet dat ligger så fridfullt i skogen
Der vårvind nu leker i furornas sus
Och gårdstomten vaktar der gammal och trogen
Och dufvorna kuttra vid skogsbäckens brus.
En åldring der sitter mod grånade lockar
Fast högrest och rak uppå fädernegrund
Och rundt omkring honom idag nu sig flockar
Af barn och barnbarn on blomstrande rund.
Hvad vill denna skara,hvarför den förening
Af gamla och unga just nu denna dag
Hvad hviskar ur hjertat, hvad är väl den mening
Som söker sig uttryck i högtidligt lag.
Jo, fader och morfar idag kan ju fira
Av lefnadens skiften de åttio år
Och derföre vänliga händer vill sira
Med kärlekens rosor hans hvitnande hår.
Hvad säga då Dig dessa flyktade tider
Hvad utbyte lemnat Dig årenas skörd?
Jo, möda och arbete, sorger och strider;
Så lemna oss skrifterna sannt vittnesbörd.
Dock manligt Du stridit, och icke Du vikit
Från oväld, från sanning och fosterlandspligt
Och aldrig Din åsigt om rätt Du besvikit,
Samt vägde ej ordet med falskelig vigt.
Och derför i lugn Du kan skåda tillbaka
På lefnadens gerning, på sjunkande dag
Omhuldad i kärlek af barn och af maka
För hvilka Du varit ett stöd och en lag.
Haf tack, då Du gamle för kampen Du pröfvat
Haf tack för exemplet vi fått i Ditt spår
Haf tack för den kärlek mot oss Du har öfvat
Välsignelse öfver de åttio år.
Helsning till syskonen på minnesfesten vid Hellby den 1 augusti 1897.
Välkomna, kära syskon, på gamla hemmets grund,
Välkomna hit till minnesrika stället;
Att här tillsammans njuta en flygtig sommarstund
Och handslag vexla uti faderstjället.
Här stod får barndoms vagga, här jublade vår lek,
Och samma händer smekte oss med ljuflig moderssmek
Och tröstade i sorgens bittra stunder.
Se'n kommo år och gingo, med obeveklig fart,
Och togo bort så mycket; - sannt vi klaga;
Dock ett kan bort ej tagas: det som vi hafva spart
Af kära minnens skörd; - vår barndoms saga.
Den lefver upp ånyo, hvar gång vi råkas få,
Och skörden blifver rikare, när lockarne bli grå;
Ty minnet blifver stärkt, då vi bli svaga.
Då nu idag vi samlats till enkel minnesfest,
Ett tack jag bringar först en hvar af Eder;
Och helsar hvarje särskildt som kär välkommen gäst,
Samt prisar Den, som våra öden leder;
Ty hur Han skiftar lifvet med motgång, nederlag;
Han skänker äfven glädje och mången solljus dag,
Och glömskans slöja öfver sorgen breder.
Nog kunde det väl hända, att kanske någon gång
Ett missljud tonat genom syskonringen;
Men denna ton af missljud, den blef dock aldring lång,
Och meningen deri; - ja, den var ingen.
Ty när man blott fick tänka på vördad gammal far
Och älskad moders läror; allt missljud borta var,
Och blicken fick en annan syn på tingen.
Ack, säkert önska alla att än i många år
Vi måtte råkas få i frid och gamman,
Och i förhoppning derom jag Eder mana får,
Att tömma minnets bägare tillsamman;
Dock icke blott till hågkomst af flydda barndomsdar,
Nej, först och främst för minnet af älskad mor och far,
Som lärt oss vårda syskonkärleksflamman.
En skål då kära syskon för minnet av de två,
Hvars bilder djupt en hvar i hjertat pränte,
Som aldrig tog, men alltid gaf; - det räckte till ändå Ty kärlek gåfvo de i testamente.
Det minnet lefve alltid i allas våran tid
Välsignadt, äradt, älskat i kärlek och i frid.
Och hopp och glädje så vi deraf hemte.
E.B.T.
Tal vid aftäckningen av Doktor Jakob Larssons minnesvård den 18/10 1897.
Det är nu omkring två år tillbaka i tiden, då genom denna stad och vidt omkringliggande nejder det lopp ett smärtsamt sorgebud: "Jakob Larsson är död"; och de känslor af saknad och sorg, som därvid rördes i tusentals hjärtan, de uttalade en varmhjärtad skald bland hans många vänner uti des sa ord:
"Han har gått, men ur vårt hjerta aldrig plånas ut hans bild,
Full af ädelt, manligt allvar, men likvisst så barnsligt mild,
Detta ärligt fasta sinne, utan svek och utan flärd,
Detta vänligt öppna väsen, som bjöd famnen åt en värld."
Uti dessa versar har skalden på ett träffande sätt tecknat den bort gångna läkarens och människovännens karaktär och sinnelag, och orden skola för visso för kommande tider bära ett lika vackert som sant vittnesbörd om doktor Jakob Larssons ädla personlighet,
Ja, domen öfver dödan den lefver i minnet och eftermälet; men tre faldt lycklig må man prisa den, hvars eftermäle är sådant som den mannens, vid hvars grift vi nu samlats till denna enkla minnesfest; ty i sanning kunna vi efterlefvande här vittna, att kring Jakob Larssons grafkulle sväfva endast ljusa minnen - minnen af människoälskande och gagnande värf, af mild het och barmhärtighet, af godhet och välvilja.
Också var han såsom få älskad i lifvet och saknad i döden; och or saken därtill torde man rättast söka däri att det f.irsta och bästa läkeme del han utdelade var kärlekens och välviljans arkanum, och detta läkemedel gaf han åt alla, vänner och patienter, med varmt hjärta och öppen hand.
Ja, doktor Jakob Larssons ljusa bild skall nog länge lefva i hans många vänners och patienters tacksamma hjärtan, där han själf rest sig en oförgänglig minnesvård, men på det att äfven kommande släkten må veta ilat sen, där hans aska gömts, hafva vi på denna dödens och förgängelsens gård rest honom en synlig tacksamhetens och minnets vård.
-27 -
Denna vård, hvartill grundstenarne äro hämtade från hans så högt älskade barndomsbygd, hafva vi låtit hugga af klippfast svensk granit, enkel och värdig, såsom han själf var i lifvet, och bär denna vård, jämte den bort gångnes bild och namn, i gyllene runor den önskan och bön att välsignelse må hvila öfver hans lifs verk, som var att skänka lindring åt lidande.
Och detta samhälle, som under ett fjärdedels sekel fick njuta fruk terna af hans läkarekonst och människovänliga lifsgärning i öfrigt, omfat tade han ännu i döden med trofast och kärleksfull omtanke; ty tre särskilda donationer åt fattigvård, till barnsjukhus och till den så kallade 100-års stiftelsen kunna för kommande släkten vittna om Jakob Larssons kärleksfulla välvilja mot lidande och behöfvande medmänniskor.
Därför skall ock minnet af hans verksamhet och ädla personlighet i denna bygd säkert lefva till sent kommande tider, såsom äfven hans minnes sångare betygat uti sista versen af sin vackra sång, där det heter:
"Ärans glans och maktens hägring nås af glömskans böljesvall,
Mänakovännens ljusa minne genom sekler lefva skall".
Må nu täckelset falla från den frejdade läkarens och ädla människo vännens minnesvård, hvilken vård vi härmed vilja inviga, och hvardfver vi
till sist lysa frid med denna ur hjärtats djup gående hälsning:
Välsignelse öfver Jakob Larssons lifsgärning,
Ära och frid öfver hans minne.
Tal vid Borgmästaren Erik Johan Wikanders graf å Locknevi kyrkogård den 7 april 1900.
Innan denna nyss öppnade graf slutes öfver Örebro stads mångårige förre högsta styresman Borgmästaren och Ridd. Erik Johan Wikander, får jag, å Stadens vägnar, såsom dess härvarande representant, framföra Örebro sam hälles vördnadsfulla och lifligt kända tacksamhet för allt det goda som han under nära ett halft sekel verkat och gjort för stadens nytta, förkofran och utveckling.
Men på samma gång jag frambär denna erkänslans och tacksamhetens enkla gärd från det samhälle, åt hvilket han egnat sin hufvudsakliga lifs. gerning, är det tillika en kär pligt för detta samhälle, att nu gifva den bortgångne gamle styresmannen det vitsord och eftermäle, att han städse varit en samvetsgrann och rättrådig domare, pligttrogen i sitt kall och ni tisk för stadens rätt och bästa; och derför skall ock hans minne under kom mande tider i Örebro stad lefva Aktadt, Älskadt och Vördadt.
Jag bjuder Dig, Erik Johan Wikander, härmed Örebro Stads varma och uppriktiga tack och sista farväl med den fridshelsningen:
Hvile i ro efter Ditt verk
Varde ljus kring Din själ
och Wälsignelse öfver Ditt minne.
E.B. T-n.
Den 15 Juni 1901.
Wilhelms [Wilhelm Tersmeden, 1882-1950] Studentmiddag.
Då min hustru och jag hafva den stora glädjen att idag vid vårt bord - jemte andra ärade gästvänner - få emottaga den kände och berömde storman inom vetenskapernas verld, som fått sin plats på värdinnans venstra sida, så anhåller jag att, enligt gammal svenskmannased, få höja en serskild bäga re till hans ära.
Jag bringar honom då först värdfolkets hjertliga tack för den heder hans besök tillskyndat deras hem; hvilken tacksamhet ytterligare förökas af den omständigheten, att han varit en bland de tre vise män som med sitt godkännande bekräftat den mogenhetsförklaring, som Carolinska läroverket meddelat för två av mina söner, deraf den ene redan för 2 år sedan och den andre nu senast igår.
Professor Boethius härstammar från en gammal berömd Dala- och V,Iest mannaätt, som inom sig räknar många frejdade namn inom den svenska kyrko och lärdomshistorien, men han har ock vetat att med egna vetenskapliga me riter bibehålla och försöka glansen af dessa namn; ty han intager nu, så som vi alla veta, den ärofulla professorsstol, som förut varit prydd af berömda lärde män och senast af M.E.Svedelius och Oskar Ahlin, desse lika som Professor Boethius ädle söner af Dalarne och Westmanland.
Må det nu tillåtas oss att till denna nya utnämning hjertligen lyckönska i första rummet Professor B. sjelf; och må vi alla, såsom ett uttryck af aktning och vördnad samt - låt mig äfven säga - tillgifvenhet, förena oss i en hjertlig skål till ära och välgång för den berömde veten skapsmannen, riksdagsmannen och Censorn Professor Simeon J. Boethius.
Tal vid afsked från Regementet såsom Kontorsbiträde den 7 sept. 1901.
Herr Öfverste, Kamrater.
Den 22 Juli 1876 antogs jag till auditör vid dåvarande Kungl, Lif Regementets Husar Corps, och det är således nu fulla 25 år, som jag haft den äran att vara anställd vid detta frejdade regemente, som jag nu lemnar i följd af årens fyllda mått och erhållet nådigt afsked.
Men då jag nu skådar tillbaka på denna jemnförelsevis långa tidrymd, som jag haft glädjen tillhöra detta regemente, fylles mitt sinne, icke blott af vemod och saknad, utan äfven af den varmaste tacksamhet, såväl till rege mentet i sin helhet, som till Eder Herr Öfverste i främsta rummet, äfven_ som till samtliga öfriga regementskamrater för städse åtnjuten välvilja, för troende och Vänskap.
Icke underligt då att jag håller detta regemente kärt, och att jag lärt mig högt uppskatta och värdera den solidaritet och samhörighetskänsla, som alstras och näras af ett godt militariskt kamratskap, ty under samarbete med goda och ädla kamrater sammanväfvas oftast de vänskapsband, som vara in.. till lifvets slut.
Jag har nu, såsom det förr hette "skyldrat vid mönsterbordet", och likasom hvarje god husar, då säger sitt: "tack General"; så får jag nu till Eder alla, förmän och kamrater, äldre och yngre, uttala mitt lifligt kända tack för mig visad vänskap samt för alla de angenäma och sinnesupp friskande stunder, jag haft glädjen tillbringa i Eder krets, såväl under arbetets allvarliga, som under hvilans och nöjets bevingade stunder; och för att gifva ett synligt uttryck af denna min tacksamhet, anhåller jag nu vördsamt att till regementets officerskår, få såsom en ringa gärd af er känsla, öfverlemna denna kristallpokal till ett vänligt minne.
Å bägarens blanka rund har jag låtit rista goda och frejdade runor, ty der i kristallens spegelklara sköld står ingrafverat initialerna till namnet å detta ärorika regemente, hvilket den varmhjertade skalden, vår regementspastor, i denna krets en gång inför Konungen personligen beteck nade såsom "den lilla tappra lifvakt som skrifvit in på hvitt standar seg rarna från Lunds och Clissows, Halofsin och Narvas dar"; och jag är fast förvissad, att regementet äfven framdeles, om förhållandena så fordra att galoppen sträckas ut i kamp till försvar för fäderneslandet, under sitt hvita banår skall rida fram till seger och ära.
Uti denna stolta och glada förvissning säger jag nu regementet och kamraterna mitt sista tack och lefven väl; och så till slut anhåller den gamla auditören, att utur denna minnesbägare få dricka en tacksamhetens och välgångens skål för det ärorika
Lif Husar Regementet
Lefve regementet alltid, såsom hittills, aktadt, frejdadt, äradt,

Örebro den 15 Dec. 1901.
Redan under sist hållna regementsmöte - som för mig var det sista som jag hade äran tjenstgöra vid Kungl. Lifregementets Husarer - fick jag åtnjuta den stora hedersbevisning af Officerskåren, att blifva föremål för en särskild afskedsfest, dervid min högt värderade Chef, Herr Öfverste Leuhusen, behagade gifva mig det vitsord, att jag under de 25 år, jag tjenst gjort såsom auditör vid regementet, sökt att på bästa vis handhafva Justi tias vågskål och föra lagens svärd.
Detta offentliga erkännande åt mig såsom embetsman utaf en vördad Chef och tillika mångårig vän, jemte det emottagande jag städse rönt från kamratkretsen, är för mig af en ovärderlig betydelse, och skall alltid qvarstå såsom ett bland mitt lifs angenämaste minnen.
Men icke nog med detta uttryck af kamratlika och vänliga känslor för den gamle auditören, som nämnda hyllningsfest innebar, har Officerskå ren ytterligare mot mig, såsom enskild person, visat sin välvilja och vänskap genom att till erinran om sig och de flydda åren i deras krets för ära mig en särskild minnesgifva.
Denna gåfva är denna dyrbara och vackra pokal af ädel metall,som jag nu vill höja vid utbringandet af en särskild skål.
Uti bägarens spegelblanka rundning står det frejdade regementets ärofulla vapensköld inristadt, likasom gifvaren, Regementets Officerskår; och jag behöfver nu icke säga att denna vännegåfva är för mig lika värde full som den är oförtjent, då jag sjelf förmått göra så ringa insats till bidragande af glädje och trefnad i kamratkretsen.
Men gåfvan skall för kommande tider alltid blifva mig en kär och synlig påminnelse om regementet och dess nuvarande officerskår; ty liksom pokalens yttre omhölje är af fullödigt glänsande silfver men dess inre glö der av flammande ädelt guld, så blifver ju detta äfven i visst hänseende en bildlik erinran om gifvarne, hvilkas uniformer utanpå smyckas af de hvita snörenas silfverharnesk, under det att de hjertan som klappa under denna yta hysa varma känslor af vänskapens och trohetens ädla guld.
Herr Öfverste och öfriga härvarande f.d. kamrater. Jag anhåller nu att vid detta tillfälle till Officerskåren i sin helhet, likasom en skildt till hvar och en af dess medlemmar, få uttala och framföra min lif ligt kända varma och innerliga tacksamhet för all den vänskap, välvilja och förtroende, som under gångna tider kommit mig till del, samt särskilt för det synliga och dyrbara bevis derpå, jag af Officerskåren fått emot taga uti denna pokal, ur hvilken jag nu utbringar och tömmer en
Tacksamhetens och Välgångens Skål
för
Kungl. Lifregementets Husarer och dess trofaste och vänsälle
Officerskår.

Den 3 Maj 1904.
Mina Herrar. Det menskliga lifvets vexlingar, som omstörtar och förändrar så mycket, beröfvar oss äfven efter hand det personliga umgänget med våra gamla vänner; Och tyvärr måste äfven vi - min hustru och jag - jemte många andra inom kort, på Vänskapens Vinst- och förlust konto uppföra den kännbara förlusten af ett flertal gamla, högt värderade umgängesvänner, hvilka snart stå i begrepp att flytta sina gamla bopålar från denna ort och denna stad, för att nedslå dem, några i det minnesrika och bördiga Westgöthaland, andra åter vid Mälarens fagra strand.
Dock innan vi räcka dessa våra bortdragande vänner handen till ett sista af sked och farväl, är det behof för mig och min hustru att först till dessa våra vänner offentligt uttala vårt innerliga och hjertevarma tack för all den glädje och trefnad de skänkt oss under många år, för alla bevis på vänskap och deltagande, på välvilja och gästvänskap, som kommit ej blott oss utan äfven våra barn till del under en lång följd af år; och hoppas vi att de goda tomtar, som haft sin bostad i deras hem härstädes och som jag skulle vilja kalla "hemtrefnad", huslig lycka" och "Välsignelse" måtte blifva deras trogna följesvenner i de nya hemmen, och där någon gång tillhviska dem en vänlig erinran om deras vistelse i den gamla Engelbrektsstaden och här qvarlefvande minnesgoda och tacksamma vänner.
Mina herrar. Jag anhåller å min hustrus och egna vägnar få bekräfta dessa våra tacksägelser, förhoppningar och önskningar, genom att nu utbringa en välgångens skål för herrskapet Leuhusen, Reutersvärd, Lewenhaupt, von Essen.

Den 4 Juni 1904.
Bennys [Benny Tersmeden, 1884-1953] studentmiddag.
Hvar och en af Eder har en gång i lifvet erfarit den öfversvallande lifsglädje, som endast njutas den dag, då man för första gången får pryda sitt hufvud med den hvita mössans segertecken; och alla hafva vi en gång med jublande fröjd sjungit den kända sången: "Sjung om studentens lyckliga dar"; och deri prisat den "ljusnande framtiden" och hoppet som den vän på hvars löften man kunde tro.
Och detta är väl ej att undra på, om ett ungdomligt och spänstigt sinne vid ett sådant ögonblick i lifvet fylles af glädje, lifslust och lju sa framtidsförhoppningar.
Men dessa vetenskapens och bildningens unga ämnessvenner förstå dock oj och inse nog icke, att deras yrande glädje och högstämda förhopp ningar äfven väcker genklang i andra hjortan och der upptänder en stor, om ej så yrande, glädje, nemligen hos föräldrar och anhöriga, som under långa och många år följt de ungas sträfvanden att hinna detta det första målet på lefnadsvägen, som kallas studentexamen.
Dock dessa känslor af glädje och tillfredsställelse som en lyckad examen väcker i de gamles hjortan, framkallar såsom en naturlig följd äfven en annan känsla, nemligen tacksamhet emot de personer, som i hufvudsak be redt föräldrarna denna glädje.
Herr Rektor och Herrar Lektorer.
Vi föräldrar hafva för några dagar sedan fått upplefva den stora tillfredsställelsen, att för 3:e gången emottaga en sons mogenhets förklaring vid det berömda och utmärkta läroverk, som har Eder Herr Rektor till ledare och styresman och der I, Herrar Lektorer äro öfverlärare och pröfvnings män; och det är derför för oss ett kärt och oafvisligt behof att på något sätt gifva uttryck åt våra känslor för Eder.
Jag gör detta genom att nu utur djupet af glada föräldrahjertan till Eder samtliga herrar lärare likasom till hvar och en af Eder särskildt utta la min egen, min hustrus och min sons - den unge studenten - uppriktiga, innerliga och vördnadsfulla tack för allt hvad han under Eder ledning och med Edert bistånd fått emottaga af vetande, bildning och uppfostran; för allt Edert nitiska och samvetsgranna arbete, att åstadkomma den mogenhet, som är examens yttersta mål, samt först och sist för det tålamod och den välvilja Ni visat denne Eder lärjunge.
Herr Rektor och Herrar Lektorer, jag anhåller att få såsom bekräf telse på mitt uttalande få för Eder utbringa en tacksamhetens o. vördnadens skål.

Till Kristian Kierkegaard på 60-årsdagen 1905.
Af nornorna spunnits Din lifstråd lång,
Ty sextio åren idag
Du hunnit, Bror Kristian, och vänner mång
Sig enats i samladt lag,
Att bringa Dig hälsning om lycka och frid
Och glädje i lefnadens qväll,
Och stilla ro efter verksam id
I Afverby vånsälla tjell.
Haf tack för Din värmande vänskaps tro,
För trefnad i gästfritt hus;
Till vännernas hjertan Du slagit en bro
Af soliga minnens ljus;
Haf tack för Ditt glada och friska lynne,
För ungdomligt lifvande flärdfria kynne,
Haf tack för de många och nyttiga spåren
Du lemnat af hänsvunna sextio åren.
Och måtte Din lifshöst bli ljus och klar
Som minnets strålar från barndoms da'r.
E.B. T-n.
Inskription på en silfverkanna
Till Kristian Kierkegaard på 60-årsdagen
af minnesgoda vänner
Mars 1905.

Den 21 Maj 1906.
Till eder, I unga söner och döttrar af Örebro samhälle, som idag i täta skaror här samlats omkring foten af den store frihetshjältens stod, för att begå den fest, hvars allmänt kända betydelse innefattas uti de väl bekanta två enkla orden: "Barnens dag", till eder alla, får jag, å detta samhälles vägnar, nu rikta en hälsning, med en hjärtlig tillönskan om lycka och framgång på eder kommande lefnadsväg.
Men grundvillkoren för lyckan och framgången här i lifvet äro förvis so hälsa och arbete; och denna fests ändamål är just att förskaffa medellö sa barn, som täras av svaghet och ohälsa, styrkan och hälsan åter, såsom en säker grund att därpå bygga en nyttig framtid, till välsignelse för hem, samhälle och fosterland.
Grobro samhälle, som med lifligt intresse deltager i denna eder fest, har äfven visat detta sitt intresse genom att under flera år offervilligt bevilja anslag till förverkligande af festens goda och höga syftemål.
Redan i forntiden insågo och behjärtade de gamla den stora och ingri pande betydelsen af att människan borde äga en sund själ i en sund kropp, och vår tid har ju i flera hänseenden och på skilda sätt upptagit och omhul dat denna tanke, ty utan andlig och lekamlig hälsa kan man ej arbeta, och utan samhällsnyttigt arbete kan ingen lyckas komma fram till aktning och obe roende.
En af våra gamla svenska skalder redan från midten av 16-hundrata let, vår berömde Georg Stjornhielm, har också prisat hälsans stora betydel se uti en välkänd sång, som inledes med dessa hänförelsens ord; "Hälsan är allt, allt allt är allsintet, där intet är hälsan", och jag kan tryggt för säkra eder, att alla jordens skatter äro intet emot don rikedom, som gömmos i don människas inre, hvilken från barndomen fått och äger en grundfond af hälsa och sundhet.
I unge, som vänten och hoppas så mycket af lifvet och framtiden, sö ken därför med nit att förvärfva och bevara hälsans dyrbara gåfva, och vak ten eder väl att ödsla bort detta edert lifskapital på ovärdiga och osunda nöjen och 4utningar, samt vinnläggen Eder, hvar i sin stad, om ett flitigt och redbart arbete, ty endast därigenom kunnen I med trygghet gå en lycklig och förhoppningsfull framtid till mötes.
Jag är nu en gammal man, som sett och erfarit mycket af lifvet och dess växlingar, men jag har ännu aldrig förmärkt, att icke ett redbart ar bete omsider får sin välsignelse och sin lön.
Då jag för omkring 58 år tillbaka i tiden var en liten folkskole gosse och lärde mig stafva i den så kallade A-B-C-boken, då lärde jag mig också följande däri införda gyllene lefnadsregler, hvilka ännu kvarstå i mitt minne och som jag nu vill tälja för eder.
Dessa vishetsregler lydde så:
Flitig var, Och du skall vinna
hälsa, munterhet och bröd;
vägen till din hydda finna
då oj ledsnad eller nöd.
Men låt ordning taga vara
på hvad fliten samlat har;
var betänkt en skärf att spara
för din sona ålders dar.
Och var from. Det är det sista,
första utaf alla bud;
ty om världen all vi mista,
hafva vi dock allt i Gud.
Viljan I därför för framtiden förskaffa eder en aktad ställning och ett lyckligt hem, så skolen I grunda detsamma, icke på nöjets och flärdens lösa sand, utan på de fyra fasta hörnstenar, hvilka heta: Flit, ordning, redbarhet och gudsfruktan, ty på dessa grundpelare kunnen I med trygghet bygga upp åt eder en ljus och lyckosam framtid.
Och så till sist: glömmen aldrig, huru ödet än må skifta eder lott, att ni fått och äger ett fädernesland, ett fritt, ett lyckligt, och ett äro rikt land, där fäderns grafvar gömmas, och som nu står smyckadt i vårens rikaste blomsterskrud; läran eder, att af hjärtat älska och hedra detta härliga land och dess blågula färger, som äro symboler för svenskmannatro och svenskmannadygd; ty när I älsken och hedren edert fädernesland, då hedren I ock fader och moder, och då hafven I löftets gåfva, att eder skall alltid väl gå.
Och till förnimbart vittnesbörd, att ni besjälas af en sådan kärlek, må ni alla nu instämma uti ett högt, ett gladt och ett hjärtevarmt lefve för fosterlandet och därvid med jublande fröjd svinga edra blågula fanor.
Lefve Sverige. Lefve det.

Friherrinnan De Geer, Råbelöf, Christianstad.
Liksom blommor uti våren
Spire frid och ro i spåren
Af de fyllda åttio åren.
Hägne Gud Ditt stilla tjell
Signe Han Din lefnads quäll.
Systerbarnen
Theodor Märtha
Ina Benjamin.
Den 11 Maj 1907.

Ett sista tack från efterlefvande barn och barnbarn framfördt af E.B.T. 1908.
Innan stoftet af den faderlige och vördade vän, hvars dödsbegängelse vi nu här högtidlighålla, öfverlämnas åt den eviga hvilan, vill jag, å samt lige närvarande barns och barnbarns vägnar, uttala ett ur varmaste hjärtans djup gående sista tack för all faderlig ömhet, fostrande omvårdnad och ef terföljansvärdt föredJme i lefverne, verk och gärning.
Men vid detta sista tacksamhetsuttryck åt den på båren nu hvilande fadern och stamfadern, får jag idag, på årsdagen af den i fjol hädangångna modern och stammodern, anknyta en tacksam och kärleksfull erinran om hvad hon i lifstiden varit, gjort och verkat för make, barn, barnbarn och med människor, och i anledning däraf uttrycka en innerlig tacksägelse och väl signelse öfver hennes minne.
Måtte öfver de kära hädangångnas frigjorda andar spridas evighe tens saliga strålglans; måtte rik välsignelse kröna deras lifsverk, och måtte frid och kärlek hvila öfver deras minne.
"0 Herre i det höga. Du släkten bortgå låter
Och andra komma åter
Och åldrar undan åldrar fly;
Men kärleksfullt Ditt öga
Mildt hvilar öfver alla.
Din nåd, som vi åkalla,
Är hvarje morgon ny."
"Ja, år och vänner flykta,
Men Du densamme blifver;
Du än åt barnen gifver
Den vård, som Du åt fädren gaf,
Mod åt de betryckta
Och styrka åt de svaga
Och tröst åt dem som klaga
Vid sina käras graf."
"0 Gud, vi lefva trygga,
När redeligen vi vandra
I kärlek till hvarandra
Och hörsamhet för Dina bud.
0 Gud, på Dig vi bygga,
Vårt hopp i alla öden,
I lifvet och i döden
Välsigna oss, o Gud."

Ibland de visa stadgar, som innefattas i de gamla s.k. "Domarereglerna" finnes en, som lyder sålunda:
"Landsed, när den icke hafver oskäl med sig, bör räknas för lag, derefter man sig rätta må".
Nu finnes i denna landsändan Nerike en gammal landsed, som bjuder att när fremlingar eller vänner byta vistelseort och flytta sina bopålar, då skola de gamla inbyggarna infinna sig och helsa de nya grannarna med att bjuda dem på "flyttgröt", för att derigenom visa att de nykomna äfven äro välkomna, och för att tillönska dem trefnad och tomtebolycka i de nya hemmen.
Det är för att utöfva och tillämpa denna gamla landsed, som vi representanter för skiljda kretsar inom Örebro - i afton församlat oss här, och genom en enkel måltid framburit vår "flyttgröt" såsom välkomst hälsning till den nye inflyttade grannen Kungl. Svea Trängkår och dess medlemmar.
Det är i allmänhet icke angenämt att byta hemvist och flytta sina penater från en ort till en annan, men om man på det nya stället får trycka vänliga händer, som sträckas till helsning och välkomst, då känner man sig gladare till sinnes, och får ljusare förhoppningar på framtiden.
Ärade gästvänner, vi hafva som nyss sagts nu ätit vår flyttgröt och rökt fredspipan tillsammans och i följd deraf betrakta vi - män från Örebro - och helsa Eder såsom goda grannar och vänner. Och derför får jag ock å härvarande Örebro medborgares vägnar höja mitt glas till en vänlig skål för Eder,och vill jag i denna skål frambära Örebrobornas uppriktiga välkomsthelsning till deras stad och byggd, med tillönskan och förhoppning att trefnad, lycka och glädje må blifva bofasta tomtar uti Edra nya hem i Engelbrekts minnesrika och stolta stad.
Varen alltså hjertligen välkomna I nye medborgare uti den gamla staden, och måtte vi hädanefter, allt framgent få mötas, verka och vandra med hvarandra såsom gode vänner och trogna grannar.
Och denna vår välkomsthelsning bekräfta vi mod ett trefallt hell för Kungl. Svea Trängkår och dess härvarande samt frånvarande medlemmar
Lefve Kungl. Svea Trängkår.
14/12 1907.

Här firas idag en minnenas fest, ty idag för 25 år sedan grunda des detta hem och denna familj, då värdfolket Broder Petrus och hans ma ka, Malvina, knöto sina öden tillhopa uti hans gamla barndomshem, och der ifrån gingo ut att i fremmande land tillsammans pröfva lyckan och gemensamt kämpa lifvets strid. Den dagen eller den 15 juli 1884 står nu för dem och några bland oss i lifligt och kärt minne, så mycket mera som de gamla, i hoars vård och hägn silfverbrudgummen och hans syskon fostrats, då ännu lefde, och gåfvo sina välsignelser åt de unga nygifta, såsom vägkost på vandringen genom lifvet.
Dock detta - jag menar det menskliga lifvet - bjuder nog icke blott på ljusa och glada minnen; man får nog under dess lopp pröfva på både glädje och sorg, arbete och möda, försakelser och felslagna förhopp ningar; men detta allt härdar, stärker och utvecklar menniskan och skän ker i stället erfarenhet, vishet och ödmjukhet, hvilka om man rätt besin nar, nog äro lifvets bästa frukter. -
Vårt silfverbrudpar har haft den stora lyckan - äfven om deras arbete varit ihärdigt och många förhoppningar slagit fel - att kunna med förståelse och i kärlek arbeta och stödja hvarandra; och resultaten af deras lifsarbete har ju också blifvit lyckosamt, ty derur har ju framgått ett vackert och trefligt hem; aktning, förtroende och anseende hos med menniskor och i samhället, samt blomstrande barn och barnbarn; och sjelfva stå de nu på lifvets middagshöjd, samt hafva menskligt att döma ännu många år af arbete, glädje och kärlek tillsammans.
För dessa gångna 25 åren likasom för de kommande bringa vi nu vårt silfverbrudpar våra varmaste och hjertligaste lyckönskningar; och vi knyta dervid den glada förhoppningen, att brudens silfverkrona en gång måtte få bytas i guld; men att om den glädjen ej skulle beskäras dem,de år som en allgod försyn ännu skänker dem, måtte bringa glädje, frid och lycka.
Ja broder Petrus; Vi bringa Dig nu
Ett fyrfalldt hell, på denna minnets dag,
Der stolt Du står i vänsällt högtidslag
Med silfverkrönta bruden vid Din sida.
Må efter lång och verksam lefnads id
All huslig sällhets stilla frid
Få värma Edra hjertan, medan åren skrida.
Den 15/7 1909.

En af våra stora diktare sjunger om den forntida barden:
"att genom verlden drog han med sin sång
till hvarje slott, till hvarje koja bjuden
Han sjöng - och slafvar glömde bojans tvång
Och kungapannor klarnade vid ljuden.
Och detta uttalande gäller såsom en sanning ännu i vår tid och den dag, som idag är; samt kommer nog åfven att ega sin giltighet så länge menniskohjertan förmå klappa för det ädla och det sköna.
Sångens och tonernas språk är nemligen det mest universella, ty det språket kan fattas och förstås af alla, men så är det också hjertats eget modersmål, och går på sina osynliga telefontrådar från hjerta till hjerta.
Ja, tonernas makt och sångens gudagåfva är i sanning förundrans värd; ty den löser upp bekymrens hårda bojor, den vederquicker den uti arbetets id 00h strid sträfvande menniskan, den lyfter själen och sinnet från hvardagslifvets prosa till idéernas och de lyckliga drömmarnas ljusa rymder, samt den skänker glädje och hugnad åt alla åldrar, klasser och stånd.
Ty hvarför hafva väl vi, unga och gamla, män och quinnor, från stad och land, från närby och fjärran, i dessa ljusa sommarquällar, då hågen eljest drifver oss ut att dväljas i skog och lund, så mangrannt och troget samlat oss inom fyra väggar, om vi icke lockades af dessa sångens toner, som än glada och sprittande, än veka och ömma, än åter drömmande och trånande, med så förunderlig makt gripa våra hjertan och sinnen.
Men för denna sångens ädla njutning under dessa soliga sommarda gar stå vi i tacksamhetsskuld till Eder i unge söner af Södermanland och Nerike, som dragit ut i fädernebygderna för att kring Mälarens och Hjel marens stränder, i bergsbygdens skogar och dalar, med slösande frikostig het strö ut sångens rika skatter.
Studenter af Södermanland och Nerikes landskaper och I från andra landamären som broderligt stått dem bi, varen nu gemensamt vänligt helsade välkomna till Engelbrektsstaden, och emottagen på samma gång från detta samhälle ett hjertevarmt tack för dessa njutningsrika stunder som Ni be redt oss; ja, tack för hvarje välklingande ton som Ni skänkt oss, som upp friskat våra sinnen och värmt våra hjertan.
Innan vi för denna gång åtskiljas, tillropa vi Eder alla ett gladt "lycka till" på Edert fortsatta triumftåg genom Södermnalandets väna byg der; och så till sist vilja vi uttala den önskan och förhoppning att Ni alla under lifvets långa sångarfärd måtte få njuta framgång, lycka och har moni.
Och till bekräftelse på denna vår hetsning och våra välönskningar utbringar jag nu en tacksamhetens och välgångens skål för våra kära gäster studentsångarne.
Lefve Sångarne.

Afverby 27 mars 1910.
Till K. Kierkegaard på hans 65-årsdag.
Vi skyndat hit i Påskaquäll
Till gästfri Afverby gård
Att föra fram ett hjertligt hell
För vännen Kierkegaard.
Han är en väldig Odalman
Fast ståtlig som en Lord
Han väg till vänners hjertan fann
Vår Kristian Kierkegaard.
Ty mot vännerna han jemt är blid,
Mot ingen är han hård;
Och hjertats sal är stor och vid
Hos Kristian Kierkegaard.
Han verkat godt i smått och stort
Och mycket haft i vård
Och allting har han duktigt gjort
Den kloke Kierkegaard.
Och fastän fyllda sextiofem
Så smidig som en mård
Han bär de fyllda år med kläm
Den raske Kirkegaard.
Idag han kring sig samlat hit
Af barn och vänner en vacker bård
Som trofast sätta kärleks lit
Till Pappa Kierkegaard.
Nu vi önska honom solig quäll
Och frid i hemmets gård
Samt bringa ut ett trefalldt Hell
För Kristian Kierkegaard.
Tal den 2 juli 1911.
Ehuru jag för dagen uppdragit åt några representativa och fullgoda män att utöfva värdskapet vid den enkla minnesfest, kan jag dock ej under låta att sjelf höja detta första glas såsom en välkomsthelsning till så väl samtliga mina ärade gäster som till hvar och en särskildt.
Jag anhåller derför att nu få helsa Eder alla hjertligen välkomna till detta gille, men vill jag dervid foga mina vördsamma, uppriktiga och vänliga tacksägelser, ej blott för don ära och den hyllning samt det nöje I skänkt mig genom att infinna Eder här idag, utan äfven för den vänskap, den välvilja och det förtroende I, hvar i sin stad,visat mig, på de skilj da områden, der vi samarbetat.
Jag hembär således i första rummet Örebro Stadsfullmäktige min tacksamhet för ledamotskap under 36 år, deraf jag haft äran vara vice ord förande i 23 år och ordförande under 8 år.
Jag tackar vidare Magistraten genom dess här närvarande ledamöter för den välvilja och tillmötesgående som den visat mig i egenskap af Ord förande.
Jag tackar Örebro Enskilda Bank och dess representanter för den tid af 37 år som jag varit ledamot af dess styrelse.
Jag tackar Örebro Läns särskilda Hypoteksförenings representanter för de 26 år jag haft nöjet vara ordinarie ombudsman i denna institution, och jag tackar slutligen de två gamla barndoms- och ungdomsvänner, som gjort sig besväret att särskilt hitresa, neml. Doktor Wettergren i Arboga för ca. 55-årig och Kammarherren Montgomery Cederhielm för mer än 40-årig trofast kamratskap och vänskap.
Emottagen sålunda alla, hvar i sin stad, mitt enkla och uppriktiga tack, och varen hjertligen välkomna samt tillönskar jag Eder alla helsa, lycka och trefnad.
Örebro stad, som bland sina dygder gerna vill räkna tacksamheten och vänskapen, anhåller att såsom ett synligt och för framtiden beståen de uttryck af dessa känslor få till Stadens och Länets förre högste sty resman öfverlemna en tacksamhetens och vänskapens minnesgärd; och fästa vi dervid den förhoppning att densamma måtte blifva en vänlig erinran så väl om Eder fleråriga verksamhet i Nerikes bygder som om de känslor af vördnad, tillgifvenhet och tacksamhet som allt fortfarande lefver för Höf dingen och Vännen
Th. Nordström.
31/8 1912.

Vid Theodor Grills jordfästning den 10/11 1912.
Hvad är lifvets dunkla mening?
Hvad kan gåtan innebära?
Strida, älska, hoppas, tro;
Och en åter - ljuf förening
Med de dyra kära,
Som förut gått in i salig ro.
10/11 1912.
Till Fru Sofi Tersmeden på hennes 70-års dag 25 dec. 1912. Hyllnings-Quäde vid födelsedagsfesten.
I den arla morgonväkten
Under Juletid, då frid och ro
Råder; tag emot från släkten
Lyckohelsningar från Örebro.
Tack för vänlighet, som gladt oss,
Under flydda årens dag;
Tack för det att Faster haft oss
Uti vänligt hjertelag.
Du, som konsten att försaka,
Glädja andra - väl förstådt,
Du idag kan se tillbaka,
På de fyllda årens mått.
Må välsignelse sig sprida
Öfver dem i lifvets aftonstund
Önskar Gustaf, Wilhelm, Ida,
Benny, Folke i förbund.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Thure
Lidman
1833-1889

Ogift.

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson

Olga
Wolff
1851-1925

g. Lidman

Lennart
Kimvall
1944-

g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein
15 slumpade bilder