» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Wolffska anor, c. 1575-1942
Tack Randi Rostrup (rrostru@online.no), vars artikel "Tre præster i Ubjerg, Tønder amt, i tiden 1649-1738" mycket av den danska eran är baserad på. Mycket liknade information finns på dennes webbsida wiberg-net.dk.
Samtliga idag levande lidmän är ättlingar antingen till Rudolf Lidman (1828-1889) eller brodern Johan Lidman (1840-1905). Och eftersom dessa två bröder gifte sig med varsin syster: Olga Wolff (1851-1925) och Helny Wolff (1858-1942) så är vi alla även Wolff-ättlingar.
I DIATRIORON: Tre generationer Wolff berättar Sven Lidman, son till Rudolf Lidman och Olga Wolff, om tre generationer anfädrar på modern (och alltså då mostern Helny Wolffs sida): fadern Hindrik Wolff (Kronofogde), farfadern Johan Peter Wolff (Jordbrukare i Listerby socken) och farfaderns far Johan Bernhard Wolff (Prost i Karlskrona tyska församling).
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Johan Peter
Wolff
1774-1840

Jordbrukare
Listerby
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hindrik
Wolff
1815-1899

Kronofogde
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rudolf
Lidman
1828-1889

 

Olga
Wolff
1851-1925

 

Helny
Wolff
1858-1942

 

Johan
Lidman
1840-1905

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl
 

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Ebba
Lidman
1894-1953

g. Nystrand

G-A
Lidman
1895-1962

g. Engström
(Exkluderade är Johan Lidman och Helny Wolffs barn Margareta Lidman och Sam Lidman eftersom de inte nådde vuxen ålder.)
Men Johan Bernhard Wolff är i praktiken den äldsta Wolffska anfadern Sven Lidman berättar om:

Dagen före midsommarafton 1740 föddes åt handlanden Peter Wolff [1697-1762] och hans hustru Margareta Maria Ambders [1707-1746] i närheten av Töndern i det danska Slesvig en son, som i dopet undfick namnet Johan Bernhard. Hans tidigare öden finner jag bäst skildrade i en likpredikan över honom.

»Redan i spädaste åren hade han visat en synnerlig håg för läsning och sällsynt fallenhet att en gång ingå i det stånd, som både Farfader och Morfader tillhört.» (Varav jag drar den slutsatsen att ett rikt prästerligt påbrå måste finnas även på mitt möderne.).

Sven Lidman nämner i och för sig Johan Bernhard Wolffs föräldrar men dessa är inte mycket mer än namn samt i förbifarten även två anonyma anfädrar, Johan Bernhard Wolffs morfar och farfar, och att dessa alltså ska ha varit präster.
Denna artikel bygger nu vidare på detta. Jag kan bland annat avslöja namnet på de två anonyma anfädrar (mer nedan). Men jag har även hittat fyra nya generationer Wolff räknat från Johan Bernhard Wolff.
Översikt över de involverade personerna:
 
 
 

Jörgen
Wolff
?-1649

Präst
Ubjerg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Christian
Petræus
1607-1675

Präst
Ubjerg
 

Ditlev
Wolff
1622?-1699

 

Maria

1622-1688

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Marie
Petreja
1657-?

 

Johannes
Wolff
1647-1700

Präst
Ubjerg
 

Johan Bernhard
Ambders
1664-1746

Präst
Westerland på Sylt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jöns
Brock
1715-1793

Kontraktsprost
Lister och Bräkne
 

Peter
Wolff
1697-1762

Handlare
 

Margareta Maria
Ambders
1707-1746

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ulrika
Brock
1753-1812

 
 

Fredrik
Stenbeck
1743-1789

Amiralitets-pastor
Karlskrona
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Johan Peter
Wolff
1774-1840

Jordbrukare
Listerby
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hindrik
Wolff
1815-1899

Kronofogde

Ulrika
Wolff
1810-1856

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Thor
Wolff
1848-1864


Helny
Wolff
1849-1856


Olga
Wolff
1851-1925

g. Lidman

Walter
Wolff
1852-1922

g. Fürst

Arthur
Wolff
1855-1926

g. Nilsson

Gillis
Wolff
1856-1856


Helny
Wolff
1858-1942

g. Lidman
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Ebba
Lidman
1894-1953

g. Nystrand

G-A
Lidman
1895-1962

g. Engström
(Exkluderade är Johan Lidman och Helny Wolffs barn Margareta Lidman och Sam Lidman eftersom de inte nådde vuxen ålder.)
Den danska eran, c. 1575-c. 1770
Johan Bernhard Wolffs farfars farfar: Jörgen Wolff [d. 1649]
Jörgen Wolff [d. 1649] är den äldsta Wolffska anfadern jag har hittat, och även om dödsåret är känt så är detaljerna kring födelsen okänd, men han borde ha varit född omkring 1575. Detta baserar jag på att han från 1606 verkade som Präst i Ubjerg. Geografiskt befinner vi oss i södra Danmark, precis norr om gränsen till Tyskland.
Johan Bernhard Wolffs farfars far: Ditlev Wolff [1622?-1699]
Mer än åren Ditlev Wolff [1622?-1699] levde samt att hustrun hette Maria [1622-1688] så vet jag inget mer om honom.
Johan Bernhard Wolffs farfar: Johannes Wolff [1647-1700]
Johannes Wolff [1647-1700] (som alltså är den anonyma farfadern till Johan Bernhard Wolff som nämndes ovan) var även han Präst i Ubjerg. Han gifter sig 1676 med Marie Petreja [1657-?], dotter till Christian Petræus [1607-1675], Präst i Ubjerg (som faktiskt var farfadern Jörgen Wolff [d. 1649]s efterträdare och Johannes Wolff [1647-1700]s företrädare på positionen).
Johan Bernhard Wolffs far: Peter Wolff [1697-1762]
Peter Wolff [1697-1762] gifter sig 1738 med Margareta Maria Ambders [1707-1746], dotter till Johan Bernhard Ambders [1664-1746], Präst i Westerland på Sylt (den ovan nämnda anonyma morfadern till Johan Bernhard Wolff).
Paret Peter Wolff [1697-1762] och Margareta Maria Ambders [1707-1746] var alltså föräldrar till Johan Bernhard Wolff och där är vi åter där denna artikel började.
Men jag ska faktiskt fortsätta berätta om de Wolffska anfädrarna och anmödrarna, även om dessa kanske är lite mer kända.
Den blekingska eran, c. 1770-1843
Med Johan Bernhard Wolff tar den danska eran slut, för även om Johan Bernhard Wolff föddes i Tønder så flyttar han omkring 1770 till Blekinge där han först är verksam som rektor men slutligen blir Prost i Karlskrona tyska församling.
1773 gifter sig Johan Bernhard Wolff med Ulrika Brock (dotter till Jöns Brock [1715-1793], Kontraktsprost i Lister och Bräkne kontrakt) och tillsammans får de sonen Johan Peter Wolff.
Johan Peter Wolff inleder sin karriär inom skolvärlden som Collega scholæ men han verkar ha tröttnat för från och med 1804 är han tjänstledig och blir istället Jordbrukare i Listerby socken.
Johan Peter Wolff gifter sig 1808 med Christina Elisabeth Stenbeck, dotter till Fredrik Stenbeck [1743-1789], Amiralitets-pastor i Karlskrona amiralitetsförsamling.
Två barn har jag hittat: Ulrika Wolff (född 1810) och Hindrik Wolff (född 1815).
Den gotländska eran, 1843-1881
1843 flyttar Hindrik Wolff till Gotland och därmed påbörjas den Wolffska gotländska eran.
1847 gifter sig Hindrik Wolff med Josephina Hulting och paret påbörjar sin tillvaro tillsammans i Visby stadsförsamling. Hemmet blir tjänstebostaden på Visby hospitalis, lasarett och kurhus där Hindrik Wolff var så kallad Syssloman.
Hindrik Wolff och Josephina Hultings barn är relativt väldokumenterade och här är en översikt.
Första barnet Thor Wolff, föds 1848 men avlider redan 1864, då endast i tonåren. Inte heller andra barnet, dottern Helny Wolff (1849-1856), når vuxen ålder (ej att förväxla med den yngre systern som kom att ärva namnet, mer nedan). Första barnen att nå vuxen ålder är Olga Wolff (född 1851), Walter Wolff (född 1852) och Arthur Wolff (född 1855).
Året 1856 kan inte ha varit lätt för familjen. Först avlider den ovan nämnda dottern Helny Wolff och några månader senare avlider dessutom sonen Gillis Wolff (född 1856) och endast några dagar därefter fadern Hindrik Wolffs syster Ulrika Wolff som varit inneboende hos familjen sedan många år och säkerligen en nära familjemedlem. Familjen drabbas alltså av tre dödsfall detta år, och kanske hade det att göra med den epidemi av kolera som härjade på Gotland under mitten av 1850-talet? (Dödböckerna innehåller dock ingen information om dödsorsaken för någon av dem så det är svårt att säga).
1858 föds Hindrik Wolff och Josephina Hultings yngsta barn, dottern Helny Wolff. Helny Wolff delar alltså namn med den två år tidigare avlidna systern och att "ärva" namn på detta sätt var inte ovanligt på denna tid då barnadödligheten fortfarande var hög. Samma år flyttar även familjen ut från sin tjänstebostad på Visby hospitalis, lasarett och kurhus och därefter tituleras Hindrik Wolff kronofogde. Dessa två händelser är säkerligen sammankopplade och jag gissar på att Hindrik Wolff helt enkelt bytte tjänst och därmed var tvungen att flytta ut från tjänstebostaden.
I slutet av 1860-talet skulle Olga Wolff träffa Rudolf Lidman på en bal i Visby (Rudolf Lidman var för tillfället Tullkontrollör i staden). Deras framtida son Sven Lidman skriver om föräldrarnas första möte i DIATRIORON: "Alltså ser du ett äktenskap av verklig kärlek":

Ja, det var ett äktenskap av verklig så kallad kärlek - i varje fall med säkerhet från min mors sida. Hon har mer än en gång själv berättat för mig hur hon - när hon första gången som en ung flicka såg min fyrtioårige, skönlockige blivande fader på en bal - djupt, djupt, djupt ned i sitt tjuguåriga ungmöhjärta kände en oerhörd, beslutsam visshet:

»Den ''krullbodden'' vill jag gifta mig med.»

Krullbodd skall visst vara gotländska och betyda »karl med lockigt hår».

När min far något år senare gjorde sin »kärleksförklaring» höll emellertid alltsammans att gå om intet. Min mor hade läst i böcker, att en man böjde knä, när han utbad sig den älskades hand och samtycke. När min far ej utförde detta konststycke med knäböjningen, greps hon av en förtvivlad misstanke, att han ej ansåg henne tillräckligt »fin» att böja knä för.

En rasande strid utkämpades i min moders hjärta, men hennes kärlek segrade över hennes sårade fåfänga. Bröllopet ägde rum i september 1873 [5 sep 1873].

Det kanske kan framstå lite konstigt att paret inte gifte sig förrän 1873 men förklaringen är enkel: Rudolf Lidman var enligt Olga Wolffs föräldrar allt för fattig och de motsatte sig det hela därför.
Men oavsett så gav föräldrarna med dig och paret gifte sig till slut.
Paret skulle förbli i Visby en tid, och här föddes dottern Elsa Lidman men de flyttade sedan till Karlskrona stadsförsamling där sonen Sven Lidman föddes 1882 (de verkar ha flyttat en hel del på grund av Rudolf Lidmans lite bråkiga personlighet och därmed brokiga karriär). Men jag ska återkomma till Rudolf Lidman och Olga Wolff lite längre ner.
Den stockholmska eran, 1879-1942
1874 avled modern Josephina Hulting, och kvar i familjen Wolff fanns därmed fem personer: fadern Hindrik Wolff samt barnen Olga Wolff, Walter Wolff, Arthur Wolff och Helny Wolff.
Bröderna Walter Wolffs och Arthur Wolffs förehavanden har jag inte så bra koll på men dessa är kanske minde viktiga i denna artikels sammanhang (lite kan dock läsas om Arthur Wolff i DIATRIORON: Skavsår i själen). Det som är intressant är att trion fadern Hindrik Wolff samt döttrarna Olga Wolff och Helny Wolff skulle alla flytta till Stockholm, om än av lite olika orsaker och vid lite olika tider.
Det hela börjar med att Helny Wolff 1879 gifte sig i Skeppsholmskyrkan med Johan Lidman, yngre bror till systern Olga Wolffs make Rudolf Lidman och paret slår sig ner i Stockholm.
1881 flyttar även Hindrik Wolff till Stockholm.
1891 skulle Olga Wolff, då änka med två barn (Elsa Lidman och Sven Lidman) efter Rudolf Lidman, död 1889 i Helsingborg stadsförsamling, återförenas med sin far och syster i Stockholm.
Olga Wolffs son Sven Lidman skriver i DIATRIORON: Jätten Gluff-Gluff om sin barndoms upplevelse av sin morfar Hindrik Wolff (som han kallar Jätten Gluff-Gluff):

Till en början blev jag väl en smula skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget - från huvud till händer och fötter. Från det stora huvudet under den höga rynkiga pannan stack en jättelik näsa ut - av naturen skapad att intensivt njuta och insupa alla dofter - men nu begagnad att magasinera väldiga skovlar med snus som sedermera under buller och trumpetande nystes ut, tjoades ut och snöts ut i jättelika snusbruna näsdukar, medan så småningom - som askan från den så sorgligt världsberömda vulkanen Krakataua - ett brunt stoftlager lade sig över västen och uppslagen på den gamla lätta, svarta sidennattrock som han merendels bar på förmiddagen och mellan måltiderna.

Ett stycke ned på denna näsa hängde vid besök ofta ett par väldiga glasögon, vilkas glas - sedda från sidan - föreföllo mig onaturligt tjocka och liksom urgröpta - odugliga vapen i hans maktlösa kamp mot sin åldersdoms gissel - den gröna starren.

Han hade något sätt att blänga eller snegla med sina vassa, isblå ögon som kunde ge en en plötslig obehaglig, nästan skrämmande förnimmelse av att han både såg och såg igenom en - och såg mer än man själv ville han skulle se.

Min mamma och min moster Helny [Helny Wolff] förklarade alltid - kritiskt och sakkunnigt - att pappa ser i själva verket riktigt bra, bara han vill se - men pappa är helt enkelt för lat, när han inte själv är intresserad - men är det något som intresserar honom, då ser han minsann.

Under denna näsa sitter eller hänger en bred, stor, väldig mun - ett gap skapat för att sluka och förtära allt som behövs för att hålla denna jättekropp vid liv och aktivitet. Jag känner mig ibland som någon liten hjälplös pygmé, när jag under våra första stockholmsår är tvungen att vandra vid hans sida för att se på något av de många husbyggen han i tidningarna läst eller hört talas om. Han har den goda borgarens sunda instinkt och intresse för att följa med och hålla reda på allt som sker i den stad han bebor och där han betalar sin skatt.

Men på våra promenader har jag ibland en tvångsföreställning av på en gång komik och fasa:

Tänk om morfar plötsligt skulle spricka, då drunknar ju jag.

Sven Lidman skriver, kanske lite mer vuxet, om sin morfar i DIATRIORON: Inbördeskrig:

»Fogden» var min morfar f. d. kronofogden på Gotland Hindrik Nathanael Wolff [Hindrik Wolff], 1892, när jag först kom i närmare kontakt med honom, pensionerad och sedan ett decennium bosatt i Stockholm. Hans hem - en trappa upp i ett hus på Nybrogatan strax ovanför Karlavägen - förestods av en den mest goda och kloka, hjärtliga och hjälpsamma kronofogdedotter från Närke med hjälp av ett i sitt slag lika rart och tjänstvilligt hembiträde, under vilkas gemensamma hägn och vård jag fick äta mina skolfrukostar i »Tante Emmas eget rum». Jag skulle därmed bliva besparad vägen från Östermalms läroverk till modershemmet. När den goda och rikliga måltiden var inmundigad och jag nödtorftigt läst läxorna eller samspråkat med tante Emma eller studerat de årgångar av kalendern Nornan, vilka utgjorde en stor del av hennes bibliotek, var tiden inne att gå in och »säga god dag och adjö» eller »hälsa» på morfar.

Det var två stora rum på andra sidan tamburen. Det första - matsalen - var fyllt av stora präktiga gammaldags mahognymöbler - ett underbart praktverk till matsalsskåp - ett stort serveringsbord med infälld skiva av gammalt holländskt porslin, vilket min morfar brukat använda till spelbord. Vid ena långväggen stodo ett bokskåp och en väldig bokhylla fullastade med böcker i dubbla rader. Hur gärna hade jag ej tillbragt min frukostledighet inne i detta paradis för en sådan bokmal och bokslukare som jag den tiden var. Men i rummet innanför residerade morfar - en smula som jätten Gluff-Gluff i sin grotta. Ty där inne fanns ett bord - av mig hatat och avskytt som det värsta tortyrredskap - och det var mycket för det bordets skull som jag framför alla bokskatterna bestämt föredrog Tante Emma och hennes Nornor.

Där inne i grottan stod nämligen framme vid fönstret ett stort bord med sju högar tidningar på: fem dagliga stockholmstidningar och två landsortstidningar - förutom en hög med Ny Illustrerad tidning. Men dessa sju tidningshögar voro omsorgsfullt ordnade i nummer från månadens första dag till dess sista. Den fjärde eller femte i var ny månad slogos samtliga föregående månads sju tidningshögar in i sina respektive snören och buros upp på vinden, där de skulle ligga till hands, om morfar händelsevis skulle vilja ha reda på en artikel i något nummer. Vilket jag förmodar aldrig hände. Men som husfader och husägare förstår jag nu att lilla tante Emma väl minst ett par gånger om året lät tidningstravarna tyst och smärtfritt försvinna ur huset.

Men alla dessa en dags sju tidningar skulle på dagen föreläsas för min morfar, vilkens syn de fyra, fem sista åren av hans liv var mycket minimal och blev sämre och sämre.

En lektris skummade under ett par timmar på morgonen det väsentligaste. Sedan fick tante Emma - hembiträdet Hulda - besökande barn eller barnbarn - vem som kom - draga sitt strå till stacken. Och dessa sju tidningars innehåll skulle utsugas till sista droppen. Jag har själv som tioårspojke suttit, invärtes rasande av ilska och otålighet, och läst Stockholms-Tidningens och Dagens Nyheters annonssidor spalt upp och spalt ned. Jag har läst långa ekonomiska artiklar med en stämma som jag sökt göra så entonigt sömngivande som möjligt i förhoppning att den gamle där han satt bakåtlutad i soffan med slutna ögon och långsam andhämtning till slut skulle somna. Jag har tyckt mig höra de jämna, ljuva, förhoppningsingivande snarkningarna - och djärvt hoppat över ett stycke - för att genast finna honom hoppande till:

»Nä nä - va nu då - hur hängde det ihop?»

Jag var naturligtvis alltför mycket barn för att kunna fatta eller uppskatta det både ståtliga och tragiska i denna snart åttioåriga människas förmåga att så intensivt intressera sig för livets tusen detaljer sådana de återspeglas i dagspressens berättelser, telegram och notiser. I sin hjärna och i sina samtal rörde han sig ledigt och ätt med minst ett halvt dussin länders inrikes- och utrikespolitiska, ekonomiska och finansiella förhållanden. Det var en hjärna rymligare och mer välordnad och snabbare fungerande än det bästa moderna kartotek. Hans bokhyllor buro därtill ett lysande vittnesbörd om hans stora och vittomfattande intresse för historia, genealogi, ekonomi- och kameralvetenskap. Strindbergs Nya riket, Svenska öden och äventyr och Svenska folket i originalupplagor läste jag också hos honom för första gången.

Jag har ett rörande brev från honom till min mor av januari 1881, där han beskriver sin dag som nyinflyttad till Stockholm. Det är nog inte många gamla pensionerade kronofogdar som haft den bildnings- och läshungern om han:

»Min mesta tid på f. m. tillbringar jag å N:o 38 Drottninggatan, där alla möjliga och omöjliga tidningar och tidskrifter finnas. Någon gång går jag på spektakler och rätt ofta på föreläsningar, som nära på dagligen förekomma. På middagar har jag varit hos Blackstadius, Dahlbergs och Hamms. Den förstnämnde ser nu lika illa som jag. Han har en föreläserska, och några aftnar går jag dit och hör på henne.»

Men av allt detta såg eller förstod jag intet. Jag kände mig kanske en liten smula eller ej så litet skrämd eller imponerad av den jättelika yttre gestalten. Han ej blott föreföll mig utan betraktades allmänt som en koloss. Allt hos honom var jättelikt tilltaget, från huvud till händer och fötter.

Det är en oerhörd, jättelik näsa, skapt att njuta och insupa alla dofter - det är en. väldig bred och stor mun skapad för att sluka och förtära allt som behövs för denna väldiga tunga jättekropp, och jag tycker mig som någon liten hjälplös pygmé, när jag någon gång måste vandra vid hans sida för att titta på något av de många husbyggen han läst eller hört talas om och som han nu vill se på. Han har den goda borgarens instinkt och intresse för att följa med allt som sker i hans stad.

Men jag tycker inte om honom, varken hans skarpa vassa blå ögon med deras blick och glimt av blåis och knivsegg eller hans bullrande muntra, kärlekslösa, överlägsna och sarkastiska skratt.

Det fanns ingen levande kontakt emellan oss.

Vem minns en Wolff?
Hindrik Wolff avled 1899 i Hedvig Eleonora församling och dottern Olga Wolff 1925 på Blockhusudden, en adress hon då delade med dottern Elsa Lidman. Uppenbartligen finns det ingen person som kvar som minns Hindrik Wolff eller dottern Olga Wolff, men hur är det då med Helny Wolff? Hon avled först 1942 (då även hon änka, efter maken Johan Lidman, död 1905, och boende i Kungsholm församling) så kanske fanns det en möjlighet? Jag tänkte att det skulle passa som avslut på denna artikel med en berättelse om någon som kunde berätta en historia om henne, något om vad hon sagt eller gjort. Men det visade sig vara som jag misstänkte: det finns inte längre någon sådan person kvar i livet.
Men det finns i alla fall en historia om Helny Wolff från sommaren 1875 i DIATRIORON: Borgerlig idyll och tragedi där hon är sjuk och reser från Visby till Stockholm tillsammans med systerns make Rudolf Lidman men att hennes "svåra sjukdomstillstånd berodde ytterst på en nyss sjuttonårig flickas högst självfallna önskan att få komma upp till Stockholm". Det finns även artikeln ARTIKEL: Helny och barnen Lidman, där den då medelålders Helny Wolff skriver om sina barn.
Den fortsatta historien
Historien om släkten Wolff (så långt jag har kunnat spåra den i alla fall) är en historia om en prästsläkt från södra Danmark, och troligtvis talade tyska (vilket skulle kunna förklarar varför Johan Bernhard Wolff hamnar i Karlskrona tyska församling) men som genom just genom Johan Bernhard Wolff migrerar till Sverige och Blekinge. Och som sedan via dennes sonson Hindrik Wolff hamnar i Visby på Gotland, där de genom en tillfällighet sammanstrålar med Lidmännen när dotter Olga Wolff träffar Rudolf Lidman på en bal och förälskar sig, och hur systern Helny Wolff sedan gifter sig Rudolf Lidmans bror Johan Lidman och flyttar till Stockholm, vilket resulterar i att både fadern Hindrik Wolff och systern Olga Wolff slutar sina dagar där de med.
Men naturligtvis slutar inte historien där, endast denna artikel. För Olga Wolff, Helny Wolff, Johan Bernhard Wolff, Johannes Wolff [1647-1700] och ända tillbaka till Jörgen Wolff [d. 1649] lever vidare genom oss alla, och numera kanske inte bara genetiskt utan även kunskapsmässigt?
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Ebba
Lidman
1827-1909

g. De Geer

Alexander
Langer
1984-

g. Hasartsilp

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.
15 slumpade bilder