» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Carl Lidmans sista seglats
»Förseglat i mina förrådshus.»
I.
Sommaren 1846 upprördes hela det dåtida Sverige av berättelserna om den fruktansvärda olycka, som drabbat den dåvarande svenska örlogsflottans kanske vackraste fartyg, korvetten »Carlskrona» [HMS Carlskrona]. De som minnas, hur underrättelsen om »Titanic»-katastrofen år 1912 skakade hela vår jord, kunna göra sig en föreställning om det dåtida Sveriges känslor inför vad alla kände som en riksolycka och en rikssorg.
Den 7 juni 1846 hade till chefen för sjöförsvarsdepartementet ankommit en rapport, som inlämnats vid Dalarö av en förbifarande postångare på färd från Lübeck:
»Jag uppfyller den sorgliga plikten att rapportera det korvetten 'Carlskrona' [HMS Carlskrona] den 1 maj (30 april) totalt förolyckats utanför Matanzas å Cuba; endast 17 man av besättningen bärgade, alla övriga omkomna. Hamburg å K. svensk-norska konsulatet 3 juni 1846. von Stahl.»
Det var ännu ej de snabba båtförbindelsernas tid, än mindre då det internationella telegraf- och telefonutbytets. Följande dag först erhöll konung Oscar I en från New York 14 maj av vår konsul därstädes avsänd rapport:
»Vi hava i dag en högst bedrövlig underrättelse att meddela, vilken kommer att tillfoga ett stort antal familjer den djupaste smärta. Krigskorvetten 'Carlskrona' [HMS Carlskrona] har gått i kvav, 'och större delen av dess besättning har funnit sin grav i vågorna. Den förste, som kastades över bord av cyklonen, var fartygets chef, Erik af Klint, som med roparen i handen sågs kämpa i det upprörda havet. De räddades namn finnas härnedan uppgivna: summa 17 personer av 129 som inmönstrats i Karlskrona
De omkomna officerarna voro: premiärlöjtnant C. T. von Schwerin, sekondlöjtnanterna A. Bildt, C. S. Rålamb, L. Rosenquist af Åkershult, T. Palm, C. A. Rahm, C. E. E. von Heidenstam, C. J. Arnoldsson, C. M. Hammar, C. S. V. Ankarcrona, A. R. Bergenstråhle och C. Lidman. Jämnt ett dussin.
II.
»Stora olyckor kasta stora skuggor framför sig», är ett av vittnesgilla iakttagare ofta konstaterat faktum och; använt ordstäv. Otaliga människogenerationers samlade använt ordstäv. Otaliga människogenerationers samlade vishetssumma har här i få ord formulerats. Tanke och tro, människohjärna och människohjärta hava sedan årtusenden tillbaka brottats med detta väldiga problem: om - som en engelsk tänkare formulerat det - alla händelser en gång legat »obscure in the Chaos of preordination and night of their fore-beings - töckenhöljda i det förutbestämdas formlösa massa i preexistensens natt.»
»Ja, sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus», säger Herren till Israels folk. Och där ligga de - ödespaketerna - förseglade sällsamma julklappar på årens hyllor, och vi få, allteftersom tiden för oss, gå fram och plocka ned dem och taga upp dem - merendels utan att ens ana deras innehåll. »Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka. fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa så snärjas ock människors barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.»
Det sällsamma och sällsynta är, att till korvetten »Carlskronas» [HMS Carlskrona] undergång äro knutna ett par historiskt bestyrkta vittnesbörd om två hemlighetsfulla uppenbarelser av vad som skulle komma och som också. skedde: den ,ena på års avstånd i tiden, innan katastrofen inträffade, ja, innan den vackra korvetten ens var byggd - den senare en uppenbarelse på hundratals mils avstånd i rummet i samma ögonblick som ofärd plötsligt föll över det fagra fartyget och dess oförberedda besättning.
III.
Kanske skulle vi dock först nämna något om ett par av dem, som aldrig långt i förväg skymtat eller anat något om »olycksnätet». Vi läste bland namnen på de omkomna officerarna också sekondlöjtnanterna Bergenstråhles och Lidmans.
I slutet av maj 1838 ligger ett svenskt kofferdifartyg för ankar utanför Helsingör och bland de ombordvarande befinna sig också vid detta tillfälle just dessa två ungdomar - den förre i sitt tjugonde, den senare i sitt adertonde år. Båda ännu tveksamma i valet av framtida levnadsbana. Skall man gå till örlogsflottan eller skall man fortsätta sin utbildning vid handelsflottan. Var skall man finna sitt levebröd säkrast och var bäst finna sig till rätta i en passande livsuppgift?
Den adertonårige Carl Lidman skriver i ett till sin mor »Fru Domprostinnan Ebba Lidman [Ebba Annerstedt], Linköping» adresserat brev bl. a. följande:
»Det värsta är nattvakterna, som pågå fyra timmar i sänder. När man då kommer ur den varma kojen i nattluften, så är det duktigt kallt. Kapten få vi så litet göra med, att han ej talt ett enda ord med mig under hela resan. Jag har nu först lärt känna vad det är att vara på egen hand, skild från alla som känna mig och bland helt obekanta personer. När pappa reste, så blev det så tomt; då var det som jag vände ryggen åt hemmet och gick ut i världen. Gud låte bara resan gå lyckligt och väl, så att jag ännu en gång må få återse föräldrar och syskon, som nu blivit mig om möjligt dubbelt så dyrbara ... Bergenstråhle är en mycket hygglig och beskedlig gosse. Han och jag äro på samma vakt, så att vi få ofta tillfälle att läsa tillsammans, bara vi komma längre söder ut, ty här hava vi ingen stund på dygnet riktigt ledig. Han har tagit styrmansexamen, men är ej så långt kommen i matematik, historia m. ni. som jag. Blott i navigation är han över mig, så att när jag kommer hem, hoppas jag kunna taga styrmansexamen.»
När jag läser dessa brev från Carl Lidmans första långfärd - till Batavia och åter - och ser de båda pojkarna framför mig under deras nattvakter där ute på de stora vattnen, är det mig ibland som vore jag ett ögonblick vid deras sida. De långa samtalen - läxläsningen - tankarna, tvivlet och oron inför det ödesavgörande valet av levnadsbana och livsuppgift - allt är jag med om. Och ibland frågar jag mig, om ej någon gång med vinden och vågorna några röster från den andra sidan farit genom tackel och tåg eller talat med skeppstimrets egen rytm och rörelse:
»Lidman och Bergenstråhle - det betyder ingenting vad ni tänka ut nu - det är en annan och mäktigare, som tänker större och tyngre tankar om er. - Ni tro, er bygga upp en framtid - men han bygger i den närmaste framtiden ett fartyg med vilket er framtid får ett snabbt slut - en cyklon skall oväntat sänka er och snabbt slut - en cyklon skall oväntat sänka er och det, då ni för fulla segel tro er på färd till hemlandet.»
Finns det kanske helt enkelt inte sådana tystnadens » Finns det kanske helt enkelt inte sådana tystnadens ropande röster, som plötsligt tala om något av det som skall komma? De måste väl dock finnas, ty ej ett år hade gått efter Bergenstråhles och Lidmans hemkomst från deras första långfärd, då en svensk man såg något och hörde något av vad som låg förseglat i framtidens förrådshus.
IV.
Den som så på ett sådant hemlighetsfullt vis fick se in i framtiden och skymta ödeskatastrofen, där den låg »obscure in the Chaos of preordination», var ingen svärmare eller fantast eller överspänd nerv och känslomänniska.
Nej, det var en handlingens, pliktens och ansvarets man av mycket stora dimensioner, medlem av en av de släkter, vilka i generationer skänkt vår flotta och vår armé en rad av ypperliga ledare och en mängd plikttrogna officerare. Det var krigaren och sjöhjälten, viceamiralen Gustav af Klint, mannen som en gång på eget ansvar och nästan uteslutande på egen kostnad under sitt händelserika och handlingsfyllda liv också hann utföra det väldiga jätteverket »Sveriges sjöatlas».
Efter ett långt, av välförtjänt framgång och många prövningar fyllt liv ligger han i slutet av april 1840 på sin sista sjukbädd, omgiven av hustru och elva ännu sin sista sjukbädd, omgiven av hustru och elva ännu kvarlevande barn, äldst av dem, löjtnanten vid flottan Erik af Klint. På månadens sista dag sjunker den gamle på förmiddagen i dvala. Den närvarande familjen väntar när som helst slutet, då man plötsligt får höra honom med klar ,och tydlig röst ropa:
»Erik - Erik - bärga seglen!»
På dagen sex år senare sänker en cyklon vid Pan de Matanzas korvetten »Carlskrona» [HMS Carlskrona] med dess chef, kapten Erik af Klint. Sakkunskapen har fastslagit att hade seglen varit bärgade, hade olyckan »aldrig behövt inträffa».
På det att deras öden skulle fullkomnas.
I.
Bergenstråhle och Lidman valde örlogsflottan som framtida livsbana. Det är många drömmar, många prövningar, många planer som fyllt Carl Lidmans tjuguåriga hjärta - det är många svårigheter han haft att brottas med - många tappra beslut han fattat, när han den 9 'oktober 1841 skriver från Karlberg till sin mor: »Goda Mamma! För all mammas innerliga godhet mot mig och alla omsorger och bekymmer för mig, och oss alla, kan jag så litet visa huru tacksam jag är, och huru gärna jag ville göra Mamma all glädje, som det står i min makt. Men tro mig, älskade Mamma, att så visst på mig ankommer, skall jag göra allt att ej svika Mammas förhoppningar och lärdomar. Jag är visserligen redan gammal, jag är tjugu år, och ännu ej mer än kadett och kommer att bliva det kanske nära två år till. Men jag skall åtminstone bära min uniform med heder och icke göra skam åt varken mitt namn eller den, genom oduglighet och lättja ...
Oss går som Gud vill, sorg och glädje delar Han, som Honom gott synes, men aldrig, aldrig, älskade goda Mamma, skall din sorg komma genom mig, det anropar jag Honom av mitt innersta hjärta. Vi hava visst alla syskon ett stort fel, och det har jag mest av oss alla: håg för sysslolöshet och lättsinne. Men det skall bliva annorlunda, tro mig, goda mamma! Såvida ett allvarligt beslut kan hjälpa, så skall det bliva bättre ...
Jag ville att jag kunde trösta Mamma i alla sina bekymmer, men jag känner med mig, att det är så litet jag kan erbjuda. Men den dag skall väl med Guds hjälp komma, då jag kan göra det verksammare och bättre. Jag varken kan eller vill jämföra mig med någon av De Geerarna, men jag skall försöka likna dem, och bliva, vad jag så obeskrivligt önskar, ett stöd för föräldrar och syskon, så långt jag förmår, och icke låta ert hopp komma på skam ...»
II.
År 1813 hade amiral Gustav af Klint, då »överste i flottorna», anhållit att hans son Erik skulle antagas till kadett vid Karlberg. Enär gossen ej fyllt 12 år, uppsatte guvernören honom ej på förslaget. Fadern vände sig då direkt till konungen, som med egen hand strök den äldste kadetten på listan såsom varande för gammal, och ditsatte Erik af Klints namn, med den förklaringen, att ingen hade större rätt att få in sin son på krigs.. akademien än Gustav af Klint, som själv fostrat så många skickliga officerare.
Sexton år gammal blev Erik underlöjtnant vid flottan, och fyrtioårig, året efter faderns död, kapten. Sin far hade han under många år varit behjälplig vid sjökarteverket, under elva års tid varit en skicklig och ansedd informationsofficer vid styrmansskolan i Karlskrona och 1842 utgivit början av en sedermera mycket berömd lärobok i navigationsvetenskap. Personligen var han en 'ovanligt allvarlig, nästan vemodig natur, med en till följd av överansträngningar i ungdomen klen fysik.
År 1845 blev Erik af Klint såsom chef på örlogskorvetten »Carlskrona» [HMS Carlskrona] beordrad utgå på en längre expedition till de västindiska farvattnen - en kommendering, som han högst ogärna emottog, därför att han var sysselsatt med utarbetandet av sin lärobok i navigationsvetenskap med tillhörande tabeller - ett storverk som i generationer varit grundvalen för våra sjömäns utbildning såväl för kofferdi- som örlogstjänsten. Sin medarbetare i detta verk och sin bäste vän, sjökaptenen och navigationsskoleföreståndaren P. S. Högfeldt, uppsökte Erik af Klint före avresan från Stockholm.
Det ser nästan ut, skriver hans biograf, som om han känt på sig, att det var sista gången som de skulle träffas här i livet. Han tog löfte av Högfeldt, att om, någon olycka drabbade honom, skulle deras gemensamma arbete avslutas av Högfeldt. När Erik efter ett varmt avsked lämnat sin vän och hans hustru och kommit ner i trappan, vände han sig om och ropade upp till Högfeldt:
»Om någon olycka sker, så fullborda mitt verk - blott med den vissheten kan jag dö lugn.»
III.
Den 6 augusti 1845 skriver sekondlöjtnant Carl Lidman:
»Goda Mamma! Länge har jag dröjt att skriva, men jag fick så 'oförmodat kommendering att medfölja korvetten 'Carlskrona' [HMS Carlskrona] till Västindien, att jag ej medhunnit förrän nu. Jag har flyttat ,ombord och i dag är fartyget segelfärdigt. Härifrån gå vi till Köpenhamn - sedan till Brest och Gibraltar, Rio de Janeiro och Barthelemy. Vi hoppas att få en agreabel resa vad våra destinationsorter angår. Så fort jag kan och så ofta som möjligt skall jag skriva till Mamma om huru oss går. Gud låte bara Mamma få vara frisk och rask och vid gott mod, så hoppas jag det bästa av framtiden.
Ofta när jag tänker på vår ställning, måste jag med tacksamhet erkänna, att allt har gått över all vår förväntan lyckligt ,och till vår förmån. Knappast kunde jag hoppas något ditåt vid Sal. Pappas död. (Domprosten Sven Lidman hade efter en kort sjukdom gått bort i mars detta år.) Gud vare lov för all Hans godhet. Intet föregående år har jag känt mig så frisk och rask som detta. I början var jag lika nöjd om expeditionen, men nu börjar den bliva gladare och trevligare ju mera vi lära känna varandra, så att jag har gott hopp om en trevlig resa.
Fartyget är utsökt vackert och elegant och beundras överallt för sin skönhet. Bra roligt skall det bliva att få göra bekantskap med Amerika, där jag aldrig varit - det skall vara obeskrivligt intressant att se, södra delen i synnerhet.»
Den 11 augusti skriver han från Köpenhamn - redan litet mer kritisk - bl. a.:
»Korvetten är ett utmärkt vackert fartyg och vi hava så väl ställt ombord som vi kunna hava, då man betänker att vi äro 16 officerare ombord på ett så litet fartyg. Inte kommer jag just att lära mig mycket mer än jag kunde förut, det inser jag på förhand, men alltid bliver det något.»
Men Carl Lidman hinner också i brevet inrymma några folk- och generationspsykologiska funderingar, som kunna hava allmänintresse än i dag:
»Danskarna lära vara utmärkt artiga och förekommande, och kamraterna, som levat tillsammans med dem i Gibraltar berömma dem mycket. Däremot beklaga sig alla över de råa och brutala norrmännen, och efter mitt tycke med mycket skäl. Det är en bland de gladaste vyer man kan se, detta Sundet med sina bördiga stränder och de många seglare av alla nationer och storlekar, som korsa om varandra. Här är i mitt tycke det enda ställe, där man kan se, att det även finnes sjömanskap i Norden. Fast den är som klimatet 'frusen'. Apropå det sista ordet hava vi en kock - mulatt - av vilken vi hava mycket nöje. Han är född på Isle de France och har varit i alla världens länder och med en stor del av Europas nationer - kan intet enda språk riktigt, men talar nästan alla. Han påstår att svenskarna äro det bästa folk han farit med - för - som han säger:
'Svenska gärna villa hava mat, men aldrig stjäla från kock - bara begära.'
dag hava vi även blivit angenämt överraskade av att se korvetten 'Najaden' här med Karlbergs-kadetterna - de äro nu i land för att bese Köpenhamns härligheter och liksom studenterna uppbära artigheter. Chefen säger att ungdomen bliver alldeles förfjäsad och bortkurtiserad nuförtiden, och jag medgiver han har rätt - men vems är felet? Visst icke den unges.»
Varav läsaren kan inhämta, att även Erik af Klint ser på ungdomen med varje äldre generations illusionslösa och kritiska skarpblick. Och i ett följande, från Gibraltar den 23 september daterat brev, finna vi bl. a. att även den 23 september daterat brev, finna vi bl. a. att även sparsamheten med örlogsanslagen är ett arv från fordom:
»Resan från Köpenhamn till Brest varade 19 dagar och var stormig och besvärlig, synnerligast i Nordsjön, där vi hade motvind och fult väder hela tiden. Ovan och svag besättning göra första delen av resan på våra fartyg ledsam och besvärlig, synnerligast på kadett- och övningsfartygen för officerarna. Men vår tid hyllar besparingar på allt möjligt sätt, och man får lov att lära sig att foga sig efter den rådande principen.
För övrigt har jag föresatt mig att finna mig ombord och har hittills lyckats. Chefen är en hjärtlig och god människa, och fast han uteslutande sysselsatt sig med den teoretiska delen av yrket, är han en god sjöman. Sekonden är kapten Tersmeden, som Mamma kanske känner. För övrigt äro vi 15 st. officerare - efter mitt tycke jämt ett dussin mer än vi borde vara. 1 segling hava vi knappast vår make på vattnet, och det är bra roligt att gå förbi alla vi råka.
Mycket har jag under denna tid tänkt på hemmet och varit ledsen att just nu nödgas resa ifrån Mor och syskon, då vi så väl behövt vara tillsammans - men Vår Herre styrer väl till det bästa. Under denna senare tiden har jag beständigt drömt om hemmet, så att jag snart börjar bliva riktigt otålig att få brev. Gud låte eder alla få vara friska och glada - beder Mammas egen son - Carl.»
IV.
Min vän, den vackra svenska örlogskorvetten - i Gibraltar förklarad vara le bifou de la rade - seglar vidare. Den har ej sin make på vattnet. Den seglar i kapp och om varje fartyg på färden. Ack, den har så bråttom: någonstädes på andra sidan de stora vattnen väntas den - av undergången och döden. Någonstädes över Mexikanska golfen skall en dag en cyklon samla sig just för dess räkning - en cyklon, om vilken ej ens »Carlskronas» [HMS Carlskrona] allvarlige, svårmodige och hjärtegode chef någon aning har, än mindre då de unga sekondlöjtnanterna Bergenstråhle och Lidman, vilka just i dessa septemberdagar 1845 - före besöket i Gibraltar - fått råka en personlig god vän från Bataviaresan 1838-1839 - hamnkaptenen i Tanger »på sitt gamla ställe med sin stora käpp».
»I Tanger dröjde vi blott några dagar för att utväxla fredsratifikationerna mellan respektive makterna», skriver Carl Lidman. Vän och läsare, du anar kanske ej ens, vilka förödmjukande hemligheter som gömmas bakom min farbroders försynta formulering. Makterna äro Sverige och Marocko, och deras respektive monarker, Oscar I och Abd-arrahman. Detta år - 1845 - löstes omsider Sverige och Danmark, sist av alla europeiska, stater, från penningtributen till Marockos sjörövarsultaner.
Och det var korvetten »Carlskronas» [HMS Carlskrona] chef, som hade att verkställa den sluthandling, genom vilken detta förnedrande förhållande för alltid skaffades ur världen.
Och så seglar »Carlskrona» [HMS Carlskrona], dess chef, dess sexton officerare, dess 112 underofficerare, underbefäl och enige vidare mot det som ingen väntar och anar. »Seglingen i passadvindarna är den angenämaste man kan föreställa sig, alltid samma jämna vind med en klar himmel, varm luft och ett vatten, vars vackra högblå emaljfärg icke finnes på något annat ställe i världen.» Men även du, min vän och läsare, har kanske börjat längta till slutet på denna färd. Så låt oss göra skildrar ingen av resans sista månader så kort som möjligt. Den 22 november seglar »Carlskrona» [HMS Carlskrona] in i Laplatafloden. »På aftonen sågo vi en solnedgång, som var den mest majestätiska man kan tänka sig. Himlen var alldeles överdragen av stora stålgrå molnmassor, som av den nedgående solen schatterades eldröda som om de varit lödande heta. Vattnet var gulgrönt och luften alldeles ljum, fast det blåste hårt. Alla voro vi uppe och väntade en så kallad 'Pampero', en sydvästvind som blåser mycket hård på dessa trakter, men den blev ej så hård om vi väntat.» Ack nej, det var ingen argentinsk pampero, det var en karaibisk hurricane, som med sin olycka och död väntade att störta över den stolta, snabbseglande örlogs-korvetten i det ögonblick då den gjorde sig i ordning ör hemfärden. Här i Buenos Aires har Erik af Klint »ett erkännande ed sig åt den argentinska republiken», vilkens president, Juan Manuel de Rosas - en modern Nero eller Caligula, enligt Nordisk Familjebok - omgiven av sin skräckinjagande livvakt nu i mer än tio år fört ett grymt och självrådigt regemente och för tillfället är invecklad i krig med både Frankrike, England och sina sydamerikanska grannar. Carl Lidman har fruktansvärda ting att förtälja om »detta krigs barbariska rysligheter», men samtidigt en något om societetslivet i Costa Negra påminnande skildring av en cour hos presidentens dotter - Donna Emanuelita de Rosas - i själva Buenos Aires.
Ett från Rio de Janeiro den 31 januari 1846 daterat brev slutar Carl Lidman med följande rader:
»Jag hoppas och är övertygad, att allt står väl till och går oss väl i händer. Från Västindien skall jag skriva om någon lägenhet yppar sig, ehuru jag tror, att vi därifrån komma lika fort hem som breven. De första dagarna av juni tänker jag att vi äro hemma igen, om allt går väl. Även förr - ehuru jag knappast tror, att vi hinna före maj månads utgång till Göteborg. Skriver Mamma vid den tiden på Göteborg, så vet Mamma huru hjärtinnerligt kärkommet brevet bliver.»
Synens fullbordan.
I.
Carl Lidman fick aldrig läsa detta brev, som han bett så innerligt om. Den 30 april 1846, omkring kl. 7 f. m. lämnade korvetten »Carlskrona» [HMS Carlskrona] Cubas sköna huvudstad, Havanna, styrande NO t. 0 hän och redan kl. 1/2 6 e. m. pejlades Pan de Matanzas.
Sekonden, kaptenlöjtnant Tersmedens rapport om vad som där skedde lyder ordagrant som följer:
»1(1. 6, vinden NW, kursen NO, luften halvmulen, något mörkare i NW, kallades 'alle man' på däck ,och 1: a revet i märsseglen intogs. Efter revningen tillsade chefen att 'alle man' skulle bli på däck; han ville se det mörka i NW utveckla sig antingen till en tjockare sammanskockning eller lättna, ty dess dåvarande utseende var långt ifrån att bebåda ett så snart och förfärande utbrott. Trossbottensunderofficeren fick likväl, på hemställan därom till chefen, stb. 1. a del till fortsättning till trossbottensluckornas omvändning; de undre halvportarna uppdrogos som vanligt för natten.
Chefen stod på kommandopallen seende ständigt åt lovart och jag stod på en kanontalja för om honom. Chefen yttrade då till mig: 'Jag tror ej det bliver något av denna by', ,och erhöll mitt svar, att jag heller icke ansåg den så hotande, men tillade lyssnande: 'vind har den allt med sig ändå.' - ' Ja', svarade chefen och innan han hann säga vilka segel, som först skulle bärgas, voro store gigtåg och gårdingar samt mesan brok och gigtåg räckta. 'Nej, vi bärga bramseglen först', yttrade chefen. Bramseglen bärgades och kommando gavs till storseglets och mesans bärgande, att lägga upp rodret och att låta löpa märsseglen.
Folket på trossbotten uppkallades. Under utförande av dessa befallningar föll över korvetten den mest förfärande orkanby, så att fartyget med en jämn och otrolig hastighet på ej över 3 å 4 sekunder låg kantrad med hela tacklingen i vattnet, sådan hon förblev en, allra högst två minuter, då akterskeppet sjönk och straxt därefter förskeppet. Ingen ända sprang, intet rundhult bräcktes; det såg ut som hade ej tågvirket hunnit undergå den sträckning och trädvirket den böjning, som erfordras, innan det går.
Av de givna befallningarna hade hunnit utföras: märsefallens losskastande, men märsseglen löpte ej, rodret blev lagt till lovart, undersegelsskotor losskastades, men de överhalade sig ej så mycket, troligen åtminstone av vad man vet om fockeskot för kink och skäggning i skivgattet, bab. stormärseskot hann även kastas loss.
Ehuru försök med barkassen och babordsbåt gjordes hann ingen båt losskapas. Slupen var således den enda båt som kom i sjön.»
Det var i denna barkass som 17 man av besättningen till slut blevo bärgade, om vilket Tersmeden vidare berättar:
»Ehuru av ringa vikt torde E. M: t önska att känna sättet varpå ovannämnda manskap blivit bärgat, och får jag därför nämna, att sedan en del av dem, som händelsevis blivit av sjön kastade mot den ur barkassen utkantrande slupen och i den sökt sin räddning, blivit därifrån skiljde till följe av dess täta omkantringar, kvarvoro i den vid lugnare vatten åtta personer, bland vilka voro i den vid lugnare vatten åtta personer, bland vilka jag befann mig. Nästan utan kläder, ty större delen av dem togs till nödvändigare ändamål, passerades natten, slupen nedtryckt med relingen ungefär 1 fot under vattnet.
Vi sågo ljuset från ett fartyg och avgåvo nödrop, vilka från flera håll omkring oss repeterades. Fartyget, som i dagningen observerades vara en brigg, låg då på liten distans från oss med stormärsseglet back och syntes observera oss, som under förnyade rop om hjälp arbetade på att närma oss det.
Efter en kvarts timme höll fartyget av, tillsatte segel och gick ur sikte.
Nu upptäckte vi 9 av våra medolyckliga, flytande på luckor och trappor omkring oss. Vi sågo även signalen från en längre avlägsen grupp, bestående av, som vi trodde, Sekund-löjtnant Lidman och tvenne jungmän, Johanson och Söderlund, men dessa avhördes ej mera.»
II.
Ack, min vän - se och lyssna här ett ögonblick - det är det sista som i de officiella rapporterna ses och höres av den unge Carl Lidman. Långt senare kan du i en gammal östgötaofficers, major Georg Bagges, efterlämnade ungdomsminnen läsa följande berättelse från katastrofen:
»Löjtnant Lidman och en av korvettens äldre matroser flöto efter kantringen omkring på en vrakspillra, då, de upptäcktes av räddningsbåten, som styrde mot dem. Befälhavaren tillropade dem att endast en kunde bli upptagen i den hårt lastade båten, som i den upprörda' sjön med möda kunde klara sig. Lidman frågade då sin olyckskamrat:
'Har du hustru och barn?'
Svaret blev jakande. Han gav då lugnt order till båtbefälhavaren att taga matrosen ombord och söka rädda båten. Om honom skulle de ej vidare bekymra sig. Några ögonblick därefter fingo de skeppsbrutna till sin fasa se den hjältemodige officern försvinna i ett stim av hajar.»
Så långt Bagges skildring - en vida spridd berättelse, vilken enligt familjetraditionen grundar sig på Tersmedens muntliga redogörelse vid hemkomsten inför den dödes morbror, amiral Clas Annerstedt.
Tersrnedens officiella rapport talar däremot intet härom. Den fortsätter:
»Vi gjorde strax några försök att länsa båten, men förgäves; förnyade dessa försök längre fram på f. m. även utan framgång. Omkring kl. 4 e. m. tvingades vi av den mängd hajar, som började omringa oss till ett tredje försök att länsa slupen, som efter oerhörda ansträngningar lyckades.
I den nu flytande båten kringirrade vi alla 17 för-, sedda med endast 2 åror, under stark solhetta på nästan blottade kroppar om dagen, regn och kyla om natten, jagande fartyg om dagen och arbetande oss åt land om natten, till dess vi äntligen söndagen den 3 maj kl. omkring 10 f. m. blevo upptagna av amerikanska barkskeppet Svan.
Folket, som av ansträngning, hunger och törst voro förstörda, samt uppbrända av solen, äro med få undantag alldeles återställda.»
III.
Samma minut och timme, då korvetten »Carlskrona» [HMS Carlskrona] sänktes, är det, astronomiskt sett, natt i Sverige, och Klints bäste vän, kapten P. J. Högfeldt, sover sött i sin säng, trött av dagens slit och mödor. Plötsligt hör hans hustru honom uppgiva gälla rop på hjälp. Hon rusar förskräckt in i hans sovrum för att höra efter vad som hänt. Han är till en början ännu oredig av den tunga sömnen, men när han blivit ordentligt vaken, kan han berätta, att han i sömnen sett ett stort örlogsfartyg, vilket en vindstöt plötsligt vräkt på sidan. Kanonerna föllo över i lä så att fartyget kantrade och kanonportarna trycktes under vattnet. Inom ett par minuter sjönk fartyget, besättningen greps av hajar och vattnet färgades rött av blod.
Högfeldt såg tydligen för sig i drömmen huru en stor haj grep Erik af Klint och drog honom med sig ned i djupet. I detta ögonblick av yttersta förtvivlan lyfte Klint för några sekunder huvudet över vattenytan och ropade:
»Högfeldt Högfeldt - tänk på mitt verk!»
De båda makarna upptecknade genast den sällsamma drömmen utan att nämna något därom för Klints familj. Men när rapporterna om den stora katastrofen ingått, kunde de konstatera, att den inträffat på samma tid och timme som Högfeldts dröm, och vad hans vän i denna dröm i dödsminuten anropat honom om, det fullbordade också Högfeldt samvetsgrant.
IV.
Min vän - allt detta och alla dessa äro borta nu! Den sköna korvetten - de tappra männen - de sörjande anförvanterna - den trofaste vännen - den upprörda samtiden. Glömt och borta alltsammans. Men medan jag bläddrat i de gamla släktbreven, ha några ord av den helige Augustinus oavlåtligt ringt i mina öron:
På svenska lyda de ungefär så här:
Allt detta är dött, men Du, Herre, som alltid lever, och hos vilken ingenting dör, Du är, och Du är Gud och Herre över allt som Du skapat. Ty hos Dig är' alla förgängliga tings oförgängliga grund och det oföränderliga ursprunget till alla föränderliga varelser. Hos Dig leva de eviga grundtankarna till allt det förnufts Dig leva de eviga grundtankarna till allt det förnuftslösa, som av tid begränsas.
KÄLLA: "På resan genom livet" [Albert Bonniers förlag, 1934] av Sven Lidman
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hindrik
Wolff
1815-1899

g. Hulting

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson
15 slumpade bilder