» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Minnesblad - Oscar och Erik Printzsköld
Följande text en transkriberad version av en pamflett som gavs ut 1909 och handlar om två dottersöner till Ebba Lidman, nämligen Oscar Printzsköld och Erik Printzsköld och deras tragiska öde: när de var på en skidresa i Storlien men blev överraskade av en snöstorm och omkom.
Vid Oscar och Eriks bår trettondagsafton 1909
[PLATS: Jakob kyrka]

Jag lyfter mina händer upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från herren, som har gjort himmel och jord. Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sofver icke.

Dav. ps. 121: 1-4.

Det kan stundom synas som om himmelen vore stängd öfver människors barn, och Gud tröttnat på sin väktarepost, och bedjandet vore fåfängt. Det är icke så. Då alla andra vägar stängas, är vägen uppåt klar för dem som vilja begagna denna väg. Det kan bli en verklighet, hvad den unge Jakob drömde - efter mödosam vandring borta från fadershuset - då han från sitt hårda läger såg himmelen öppen.
Människolifvet, utifrån betraktadt, är en tragisk företeelse, desto mera tragiskt, ju ädlare dess sträfvan var och ju rikare dess förhoppningar. Det är såsom en ödesdiger fjällvandring. Från lekande barndomsdagar, genom ungdomlig hänförelse, till möda och besvär, då det var som bäst (Ps. 19: 10). Vägen uppåt är brant och svår, men när evighetssinnet hos jordevandrarne fick ta ut sin rätt, då blef det en oemotståndlig längtan upp till bergen och till de stora vidderna. Genom arbete och kamp, genom fall och upprättelse går det. Men tider komma, då vindarna bita kallare och stormarna rasa allvarligare, än man kunde beräkna. Stunder komma af ensamhet och nattligt mörker och trötthet. Till sist sjunker människolifvet i tidens natt - skenbart besegradt. Och nyårsklockorna ringa för andra, som föddes till samma kamp och samma skenbara nederlag.
Men bakom lifvets sorgedrama klappar Guds fadershjärta. Gud ser genom mörkret. Han håller lifvets hemliga trådar. Han leder allt till en god utgång för dem som tro i Guds ende Sons namn.
Jesu Kristi lif, detta fullkomligt ädla och rena lif, slutar med sorglig död. Öfvergifven af människor och, som det tyckes, öfvergifven af Gud, utkämpar han i mörker och köld sin sista kamp. Men till sist lägger han ned sin ande i Fadrens händer, och all nöd är förbi. Hans död är segrande lif och frälsande seger. Han har brutit väg hem till Gud. Han, Jesus, är trons begynnare och fullkomnare, "en väktare ej trötter". Han - och ingen annan - är den starke föraren. Dem som honom efterfölja leder han hem. Han bär dem på sina axlar - då så behöfs - såsom en herde sina svaga lamm. Genom dödsskuggans dal följer han de sina. Och när de till sist dö i tron på Honom, somna de ljuft. Öfver tidens natt se de himmelen öppen. Dödsklockans toner nå icke dem. De höra blott himmelens klockor som ringa in det eviga nyår för hemkomna människosjälar.
Och nu, i den stora sorgen, vilja vi hålla fast att Guds öga var öppet öfver Norrlands fjäll i den natt, då det gamla året försvann, och en ny tid bröt in. Det vilja vi tro, att det till sist blef för de båda ynglingarna en underbar ensamhet med Gud. Vi tvifla icke på, att Gud var dem nära och hörde deras suckar för Jesu skull och öppnade väg för de kämpande. Det är lättare att tro på den gudomliga barmhärtigheten, när man ser, att de små människorna omgifva sorgens boningar med djupt och mäktigt deltagande.
Men vi förstå ännu så litet af det som vi kalla olycka. De stora sorgernas mening är oss väsentligen fördold tillsvidare. Dock tänka vi, att Gud kan betjäna sig af människolifs offer, då han kraftigt väckande vill tala om jordelifvets fåfänglighet.
Vi veta också, att i de stora sorgerna blifva människorna små. Men inför människors litenhet kan Gud blifva stor. Och skall Gud i denna sorg få blifva stor, då få vi icke tala stora ord om de bortgångne. Det strider också mot den ädla ungdomens blyghet. En sådan ungdom gör det goda för dess egen skull, och den ungdomliga idealismen söker ej människopris.
Men några enkla ord skola från de tidigt bortryckta sägas till ungdomen här vid de tvenne bårarna. Några ord af den hänförelse som redan tändts i deras hjärtan. Några ord som jag tror de ville hafva uttalade här i dag.
Den yngres testamente vill jag så formulera: Tagen Eder an de små i tysthet. Jag har känt sällheten af att i det fördolda göra godt och dela mitt med dem som äro mindre lyckligt lottade i världen.
Den äldre broderns afskedsord till kamrater och till Sveriges ungdom i vidaste kretsar tror jag mig kunna med sanning uttrycka så: Tagen i hänförelse upp kampen för det ädla och upphöjda! Gud tände en låga i min själ, att jag skulle brinna för sedlig lyftning ibland mitt kära fäderneslands uppväxande ungdom. Jag ville så mycket, men hann så litet. Må min tidiga död få tala väckande och lyftande till många.
Båda vilja de hafva sagdt: Flyn vekligheten som är moder till lättsinnet! Tagen tidigt upp kampen för att stärka kropp och själ! Motarbeten den stora faran från en märglös och hopplös ungdom!
Till de af sorgen djupt böjda hör jag deras trösteord i afskedsstunden: Du Far och du Mor, Du som ännu står kvar i syskonkretsen som vi lämnat: Uppgifs icke! Gud lefver, en väktare ej trötter. Lyft ditt hufvud upp och se himmelen öppen öfver din stora sorg! Lyft ditt hjärta och dina händer upp till Gud i himmelen!
"Tro ej han löftet bryter,
Tro ej han från dig flyr,
Då stormen mot dig ryter
Och dundret kring dig gnyr;
Han går på stormens vingar,
Han far på dundrets vagn
Och själfva skadan tvingar
Att tjäna dig till gagn.
Var trofast! Natten dagas;
Ren purpras österns rand,
Allt mörker skall förjagas
Utaf den starkes hand,
Som ur sitt tjäll, Orion
Och Morgonstjernan för
Och nåden öfver Sion
I arladaggen strör."
Amen.
Psalm före jordfästningen 33: 1, 2.
Psalm efter jordfästningen 257: 10, 11.
Vid grafsättningen på Lofö kyrkogård trettondagen 1909
Icke många ord skola här talas. Mäktigt talar denna stund utan ord, mäktigt icke minst till de unga.
Icke många ord skola störa dödens stora majestät och grafvens djupa stillhet.
Ett tack blott här vid den öppna grafven, ett tack för hvad de två gåfvo i lifvet och för de ljusa minnen som de kvarlämnat.
Nu skola de hvila, de trötte. De tröttnade icke såsom den ungdom, hvilken genom synden fördärfvar sig och känner lifsledan. Nej, dessa de logo mot lifvet, och deras hjärtan voro fulla af mod och hopp.
Men de tröttnade i den natt, då Gud ville taga deras själar.
Nu skola de hvila i tidigt bäddad syskongraf. De skola hvila mycket nära det altare vid hvilket de bekände sin tro och mottogo välsignelsen.
Ostörd och ljuflig blifve deras hvila intill morgonen för de rättfärdigas uppståndelse.
Frid öfver deras stoft.
Amen.
Psalm före grafsättningen 187: 7-10.
Psalm efter grafsättningen 496: 3.
Utdrag ur dagböcker m. m.
Utdrag ur Oscars dagbok under resa till England, sommaren 1908
Eftersom jag ej tänker mig att dessa anteckningar skola läsas af någon annan än mig själf eller i hvarje fall ej af andra än mina allra närmaste, bryr jag mig ej om att tala om huru resplanen kom till o. dyl., utan börjar utan vidare med min afresa från Stockholms Central torsdagen den 28 i maj månad af året det nittonhundrade och på det åttonde.
Det var en utomordentligt vacker kväll, och jag stod ute på plattformen och gjorde mina små reflektioner öfver hvarjehanda stora lifsfrågor. Jag hade en hel del att tänka på. Under den sista tiden hade jag haft så mycket för mig, att jag ej hunnit riktigt tänka mig in i resan, och jag tyckte det kändes helt underligt att nu vara på väg ut mot det okända. Jag hade haft så trefligt sista tiden tillsammans med familjen och med min lilla tennisklubb. Den underbara svenska våren stod just i sin skönaste fägring. Allt detta gjorde att jag kände banden vid fäderneslandet starkare än någonsin. Jag kände så tydligt huru jag var fästad vid den svenska jorden, alldeles som de träd som växte där. Jag kände huru heliga familjebanden voro och banden vid mina vänner. Jag tror icke att det är skryt om jag kallar denna känsla af samhörighet med mitt land och mitt folk för fosterlandskärlek. Nej, det är ej skryt redan därför att det är en lika naturlig känsla som barnets kärlek till sina föräldrar. Jag skulle emellertid nu lyckligtvis ej behöfva slita dessa band. Det gällde ju en kort tripp på ett par månader, och de droppar af det svenska vikingablodet, som flyta i mina ådror, gjorde att jag längtade ut i den stora världen, af hvilken jag sett så litet. Jag hade ju visserligen varit i Frankrike, men under de ogynnsammaste förhållanden och vid mycket unga år. Då hade jag haft en kvinnlig anhörig som tagit hand om mig på utresan. Nu hade jag ej något sådant stöd, men slapp också att vara femte hjulet under vagnen. Jag var nu, så att säga, ett hjul utan vagn. Emellertid var jag ganska trött och så småningom lade jag mig.
Som vanligt på tåg sof jag tämligen skralt och kände mig bra "härsken" då jag på morgonen den 29 maj ankom till Göteborg. Så fort jag fått mina saker ombord på båten gick jag därför och tog mig ett välgörande bad. Efter att hafva ätit frukost återvände jag till båten, som var en jämförelsevis liten ångare vid namn Thule. Den var emellertid snyggt och trefligt inredd och jag fick en bra hytt. Kl. I e. m. lämnade vi Göteborg i ett strålande väder; vid 3-tiden förlorade vi de svenska skären ur sikte och några timmar senare syntes Skagen. Hela dagen var det underbart vackert. Jag hade i friskt minne min resa från Hâvre, så jag väntade mig mycket af sjöresan, och den motsvarade i allo mina förväntningar. Fast jag var ensam, d. v. s. utan bekanta, och ej hade något att göra, njöt jag i fulla drag. Nog saknade jag att jag ej hade sällskap. När man ser något vackert har man mer än någonsin behof af någon att utbyta sina tankar med. Och just det att jag på sista tiden funnit vänner, som jag verkligen sympatiserade med, gjorde att jag kände saknaden så mycket lifligare.
Det blef en härlig solnedgång, och följande dag, den 30 maj, var vädret lika vackert, men mot kvällen mulnade det och på natten kommo vi i dimma. Ångbåten blåste i ett, så att ingen människa kunde få en blund i sina ögon. På söndag morgon, den 31 maj, tilltog dimman så att vi måste kasta ankare. Det var rätt egendomligt att höra fartygen böla rundt omkring oss och så plötsligen se de stora mörka skrofven dyka upp tätt intill oss. Slutligen klarnade det, och vi gingo för half maskin in i Thames. Det var ju söndag, så att trafiken var icke vidare anmärkningsvärdt fiffig. Stränderna erbjödo föga af intresse; de voro mycket låga med enstaka träd och enstaka hus eller små samhällen. Kl. 4 e. m. kommo vi till Tilbury, d.v.s. 7 timmar senare än beräknadt. Där ägde tullbehandlingen rum. Det var ganska lätt att öfvertyga tullbetjäningen att man icke hade vare sig sprit, tobak eller någon hund i sina kappsäckar. Vi sattes i land med en stor färja och togo därpå tåg in till London. Det var icke någon vidare intressant resa, och varmt var det så man kunde blifva vidbränd. Hvad som särskildt föll mig i ögonen var att äfven de torftigaste arbetarebostäder hade sina egna små trädgårdar, hvilka säkerligen bidrogo att göra tillvaron någorlunda dräglig i dessa eljest så tröstlösa kvarter. Efter en timmes färd voro vi vid Fenchurch street station. Här tog jag en cab och for till Euston hotel. Det var ej mycket jag fick se af London på denna lilla tur, men dock alltid något. På hotellet fick jag ett rum och åt därpå supé Det var icke vidare roligt att känna huru man blamerade sig hvarje gång man förde en matbit till munnen. Synnerligen svårt var det att tolka matsedeln, och måltiden blef rätt egendomligt sammansatt.
Redan påföljande dag, den I juni, tidigt på förmiddagen lämnade jag London för att anträda resan till Wales. Det var en ej obetydlig del af England som jag därunder fick se, men naturen var nästan hela vägen densamma: marken svagt kuperad, öfverallt träd, men endast enstaka, på sin höjd två eller tre tillsammans, inga lundar, än mindre skogar, inga berg, inga sjöar, blott här och där små åar. Särskildt lade jag märke till att det knappast fanns några åkerfält. Nästan all mark var betesmark och mycket kreatur voro ute, i synnerhet får. Så länge vi voro i England var vädret härligt, men när vi kommo in i Wales började det regna, så att man icke kunde se något af landskapet, hvilket säkerligen var en stor förlust, ty järnvägen gick mellan höga berg på ena sidan och öppna hafvet på den andra.
Kl. 4 e. m. kom jag till Penmaenmawr, där jag vid stationen möttes af miss Y., den ena af mina blifvande värdinnor. Sedan jag telegraferat hem "all right" begåfvo vi oss i väg upp till berget. Regnet hade nu upphört, men det var dock fortfarande alltför disigt för att man skulle kunna få något intryck af trakten. Jag var förvånad att det gick så lätt att tala engelska med miss Y. Snart voro vi framme vid villan, som var omgifven af en liten härlig trädgård och hvars väggar voro beklädda med murgröna och klängrosor. Här mötte den andra miss Y., liksom systern ofantligt vänlig. Efter att hafva druckit te begaf jag mig upp på mitt rum, som var stort och rymligt samt vettande mot norr, skref hem och lade mig tidigt, rätt trött som jag var.
Följande dag, den 2 juni, regnade det mycket, men klarnade på kvällen, och då tog jag mig en längre promenad med den ena af systrarna nedåt stranden.
Onsdagen den 3 juni var vädret härligt, och jag företog en cykeltur med en jurist, Mr. H. och hans fru, båda mycket hyggliga och trefliga. Vårt mål var vattenfallen vid Aber, en liten by omkring g km. från Penmaenmawr. Vägen från byn genom den lilla ådalen upp till fallen var mycket vacker, fullt af blommor, såsom vilda hyacinter och gamla bekanta från Sverige. Bäcken var visserligen icke efter svenska begrepp särdeles vattenrik, men den kastade sig hufvudstupa utför en hög och brant bergvägg, bildande ett mycket vackert fall. På hemvägen öfverföllos vi af ett häftigt åskregn som tvang oss att söka skydd i ett litet stationshus. Efter en halftimme upphörde regnet, och fastän det varit mycket våldsamt voro vägarna så hårda och bra, att vi genast kunde fortsätta. Efter återkomsten var jag på ett five o'clock tea hos vår närmaste granne, Dr. M., som äger en präktig villa med en charmant trädgård. Både doktorn, hans fru och deras dotter voro mycket trefliga; dessutom råkade jag där flera andra mycket sympatiska personer: Mr. och Mrs. H., Mrs. C. och hennes dotter. Vi spelade krocket och hörde en mycket god grammophon. En genomgående angenäm dag.
Nästa dag, den 4 juni, tog jag mitt första bad; vädret var rätt kallt, så jag var den ende badande. Det var första gången jag badade så där "offentligt", och jag var glad att ej hafva många åskådare. Det var mycket långgrundt, och "floden" hade ej hunnit riktigt in, så att jag fick gå en bra bit ut för att kunna simma. Jag tog bara en hastig dopp, men det var mycket skönt och något helt annat än de insjöbad jag är van vid. Äfven denna dag var ett five o'clock tea med ungefär samma personer som i går. På kvällen var jag hos Mrs. C., där jag hade mycket trefligt. Mrs. C. har en son boende i Canada, och hon och hennes dotter hafva nyligen återkommit därifrån; de hade en mängd fotografier och intressanta föremål därifrån. Miss C. sjöng mycket bra och det hela var mycket trefligt.
Dagen därpå badade jag med Mr. H. samt gjorde sedan en utfärd tillsammans med några af mina nya bekanta till Conway; några cyklade, andra åkte efter en liten pony. Vägen var våldsamt backig men mycket vacker.
Utdrag ut Eriks dagbok under fotvandring i Västergörland, sommaren 1906
Efterföljande anteckningar äro dels hämtade från den dagbok Magnus B. förde under färden, dels upptecknade af mig efter minnet.
Jag hade lämnat Stockholm den 24 juli och efter ett besök hos min bror, hvilken låg på Karlsborg såsom officersvolontär, afrest därifrån eftermiddagen den 26 juli med tåg till Tibro station. Min afsikt var att därifrån gå till Hjo, en väg på två mil, för att sammanträffa med Magnus B. och med honom företaga en fotvandring genom Västergötland. Jag vandrade nu ensam landsvägen framåt och hade nyss lämnat en dalsänka samt stretade nu uppför en backe som förde in i en skog. Det var en härlig dag, strålande solsken och lagom varmt. När jag nu kom in i skogen, där en skön svalka slog mig emot, började jag tänka på huru ödet hade fört mig hit. År 1903 gick jag i 4: de klassen, men blef genom sjukdom hindrad flytta till 5: te klassen. Det grämde mig till en början mycket, men en stor tröst fick jag, ty bland mina kamrater befann sig Magnus B., vid hvilken jag snart fäste mig och hos hvilken funnos just de egenskaper som jag mest aktade. Vår egentliga vänskap knöts år 1905, och jag kan godt säga att han är den utom min familj, för hvilken jag hyser de varmaste och mest vänskapliga känslor. Läsåret 1905-06 blef också det roligaste läsår jag dittills haft, ty nu hade jag ändtligen funnit en vän, med hvilken jag kunde utbyta mina tankar, tala, sporta och vara tillsammans med.
Under dessa tankar hade jag kommit ut ur skogen och såg nu framför mig en stor slätt och långt bort Hjo's kyrktorn och där bortom Vetterns blåa vatten och bortom detta Ombergs hjässa. När jag hunnit fram till Hjo var klockan omkring sju. Jag gick först till hotellet och beställde ett rum för två. Efter att hafva lämnat min packning å hotellet gick jag för att inhämta när Jönköpingsbåten skulle komma. Det befanns att den skulle komma inom kort. Jag gick ned på bryggan där en hel del människor väntade. Långt borta syntes båten; den kom allt närmare och närmare, och slutligen ångade den in mot bryggan. Jag upptäckte snart Magnus som stod på däcket. Det kan ju vara på sin plats att här beskrifva honom, Han var nu fyllda 15 år, lagom lång för sin ålder, möjligen något under; hans kropp var kraftig och smidig, ansiktet regelbundet vackert, ögonen stålblå, håret brunt, hyn hvit, röd och klar.
Sedan vi gått upp med sakerna till hotellet gingo vi ut och promenerade. Kvällen var lika vacker som dagen varit. Vi gingo och gjorde upp planer för vår fotvandring; följande dag tänkte vi gå till Sköfde. Vid ro-tiden gingo vi till hotellet och till sängs. Ändtligen hade lyckan kommit, och mina önskningar började gå i uppfyllelse.

Den 27 juli.

Fast det var sjusofvaredagen, gingo vi upp kl. halv 7, gingo ut i staden, gjorde några uppköp, åto frukost samt begåfvo oss iväg kl. 1/9 ro. Efter att hafva gått en mil öfverföllos vi af en regnskur, som tvang oss krypa in i ett gammalt brygghus. Sedan regnet slutat gingo vi vidare tills vi kommo till Värås, en kyrkby med gästgifvaregård. Allt ätbart som fanns där, skinka, ägg, smör, bröd, ost och mjölk förtärde vi; priset för allt detta belöpte sig icke till mera än en krona för oss båda. Efter att hafva hvilat en stund fort. satte vi och ankommo till Sköfde kl. 8 e. m. Där skulle hållas marknad påföljande dag, hvadan alla hotell voro fulla, men efter mycket besvär fingo vi slutligen reda på en gubbe, som hade ett rum ledigt. Vi supérade därefter på hotell Billingen, där en högst komisk vaktmästare serverade oss. Sköfde var fullt af skrikande kajor, så det var omöjligt vistas ute, hvarför vi gingo in och togo vårt rum i närmare skärskådande. Vi upptäckte då en massa dukar, en på kommoden, en på byrån, en på hvarje af de tre stolarne, tre i soffan, en på väggen ofvan soffan, tre på ett och samma bord, en på natt. duksbordet, summa tretton. Sedan vi aflägsnat så många dukar att vi själfva fingo plats, gingo vi och lade oss.

(Utdrag ur Magnus B: s dagbok.)

Om denna dag är ej mycket att tillägga. Förutom Värås passerade vi en annan kyrkby, Forsby, hvilken dock ej erbjöd något vidare intressant.

Den 28 juli.

Vi vaknade mycket tidigt på morgonen vid ljudet af en hel mängd marknadsbesökandes vagnar, som rullade fram öfver Sköfdes dåligt stenlagda gator. Vi stego upp, klädde oss och gingo ut på torget, där vi köpte två liter körs. bär, som vi åto upp i stadsparken. Därpå drucko vi kaffe och begåfvo oss i väg. Vi kommo först till Våmbs gamla kyrka, byggd på i r30.talet, och då ett kapell under Varnhem. Nu begagnas den endast två gånger om året: midsommardagen och kyndelsmässodagen. Från tornet hade man en mycket vacker utsikt. Vi fortsatte sedan öfver Billingen och kommo till Varnhems kloster, som vi besågo. Vid Varnhem finnas flera konungagrafvar, äfvensom Birger Jarls graf. Från Varnhem kommo vi till Axvalls lägerplats. Vi togo in på hotellet och besågo på aftonen den plats där Axvalla slott fordom stått; nu var där endast en grop med stenar och igelkottar i samt vallar rundt omkring.

Medan vi befunno oss i ruinerna hördes soldat. sång i fjärran, den kom allt närmare och närmare, och slutligen hördes äfven regementsmusik. Vi skyndade tillbaka till heden och kommo lagom att se truppen marschera in. Det var en bataljon af Skaraborgs regemente som återvände efter en marsch till Sköfde. Bataljonen ställde upp sig och korum förrättades, hvilket verkade mycket stämningsfullt i den vackra sommarkvällen. Under korum svimmade en och annan af manskapet, hvilket ju bevisade en hög grad af energi, att trots tröttheten hålla ut hela tiden. Truppen fick också beröm för sin hållning under sin 40 kilometers marsch i hettan.
Vid 10-tiden gingo vi och lade oss, men blefvo snart störda, ty innanför vårt rum var ett annat rum med ingång genom vårt, och dit samlades nu några civila och militärer, hvilka där förde ett rysligt väsen. Två af dem råkade i en häftig ordväxling om vid hvilken tid de ett visst år ryckt ut och in, och höllo på därmed både länge och väl. Ändtligen vid 12-tiden aftågade de och vi fingo sofva.

Den 29 juli.

Det var söndag och mycket varmt, vi gingo emellertid ett par timmar och rastade därpå under den värsta hettan. Vår väg gick sedan förbi Skånings och Åsaka kyrkor, badorten Lundsbrunn samt Skälfvums kyrka till Källängens gästgifvaregård, där vi lågo öfver natten.

Källängens gästgifvaregård ligger ungefär midt emellan Skälfvums och Husaby kyrkor. Gästgifvaregården är inrymd i ena flygeln af ett gam. malt tingshus, som numera icke användes. Det var en mycket snygg och treflig gård, och vi erhöllo ett godt mål mat när vi kommo dit. Till gården höra äfven ladugård och stall som voro väl skötta. Bland andra husdjur funnos äfven två små trefliga kattungar. Vi fingo ett mycket bra rum, visserligen litet och med halmmadrasser i sängarna, men snyggt och rent.

Den 30 juli.

Efter en riklig frukost begåfvo vi oss i väg. Besågo Husaby kyrka och källa samt rastade sedan några timmar under den värsta hettan. Sedan vi därefter gått ungefär en timme fingo vi se Vänern, och som den såg ut att ligga ganska nära, beslöto vi oss att gå till stranden för att bada. Det blef emellertid mycket besvärligt, vi fingo vandra ungefär V2 fjärdingsväg genom den värsta terräng, och när vi kommo fram var badstället mycket dåligt, långgrundt och fullt med sten. Sedan vi badat gingo vi fram till Råbäcks turisthotell, där vi togo in.

Den 31 juli.

Efter intagen frukost gingo vi upp till toppen af Kinnekulle; vägen var visserligen endast 3 km. men mycket brant. När vi ändtligen kommo fram gingo vi upp i utsiktstornet, hvarifrån man såg Halleoch Hunneberg, Dals. land, Värmland och Omberg. Återstoden af dagen tillbragte vi i skogen, läsande och hvilande oss.

Den lektyr vi hade med oss utgjordes af Sienkiewicz's: "På ärans fält"; vi hade förut under färden läst högt för hvarandra därur, nu afslutade vi den. I tornet regerade en gumma, som var mycket vänlig och välvillig mot oss. Vi lifnärde oss denna dag med sockerdricka, cakes och smörgåsar, ty någon annan föda fanns ej att tillgå. I tornet funnos hängmattor anbragta för dem som ville tillbringa natten där, för att kunna beskåda soluppgången. På detta sätt tillbragte vi natten.

Den 1 augusti.

Vi vaknade kl. halv 4 i lagom tid för att se soluppgången. Den var visserligen vacker, men hade tett sig ändå vackrare om det hade varit fullt klart. Vi begåfvo oss därpå i väg; vid Medelplana gästgifvaregård åto vi frukost. Värmen blef efter hand mycket stark, lyckligtvis fingo vi ett skönt bad i Vänern, men sedan ökades värmen så att vi endast med möda kunde släpa oss fram till Lidköping. Efter nåddagen började åskan gå och luften rensades så att vi kunde fortsätta, och kommo vi till Mellby, hvarest, enligt kartan, skulle finnas gästgifvaregård, men den befanns nu vara in. dragen. Vi fingo dock slutligen ett godt natthärbärge hos ett gammalt par. Vi hade denna dag tillryggalagt 3.5 mil, vår hittills längsta marsch.

Till denna dag finnes rätt mycket att tillägga. När vi vid 4-tiden på morgonen begåfvo oss af från Kinnekulles topp var det ett förtjusande väder, svalt och friskt och nyfallen dagg. Vägen gick utför, hvilket också mycket underlättade färden. Kinnekulle är kändt för sin rikedom på körsbär, och därmed fingo vi nu göra bekantskap. De träd som växte utmed vägen brandskattade vi; detta var ju mindre ärligt gjordt, men i förhållande till de kvantiteter som funnos märktes knappast det vi togo. Det ställe där vi badade låg längst inne i en vik, där var visserligen mycket långgrundt, men botten utgjordes af fin och mjuk sand, och vi njöto mycket af badet.
Sedan vi ätit middag i Lidköping fortsatte vi ett stycke och lade oss därpå till hvila i en backe. Jag somnade snart, men blef under tiden biten af myror, hvilka funnos i stor mängd, men som jag ej märkt då jag lade mig. Följden blef en mycket dålig sömn påföljande natt.

Den 2 augusti.

Vi begåfvo oss i väg vid niotiden, gingo omkring 1.5, mil, men togo sedan in i Tångs gästgifvaregård, där vi stannade hela eftermiddagen. Vi beslöto nämligen att gå ett par mil under natten, helst det var vackert månsken. Vi gingo till större delen öfver stora slätter, och nästan hela tiden hörde vi hundarne skälla i någon by bredvid vägen. Vi passerade vid halv 12-tiden Grästorps köping, och ett par timmar senare började vi leta efter en hölada för att få nattkvarter. Vi passerade ett par gårdar, men där funnos hundar som skulle väckt hela huset om vi försökt att gå dit. Slutligen kommo vi vid 2-tiden till en lada; dörren var visserligen stängd, men den var murken, så att när vi ryckte i den gick den sönder och vi kunde komma in. Vi funno ganska mycket hö därinne och lade oss, för första gången i vårt lif på ett ställe som vi ej visste hvad det hette.

Vi somnade genast som vi lagt oss. På morgonen började det kännas rätt kallt, men då kröp man ner i höet och återställde sålunda värmen. Tidigt på morgonen väcktes vi af en ko, som tydligen bodde på andra sidan den vägg som delade ladan midt itu. Vi packade ihop våra saker för att komma ut innan någon sett oss.

Den 3 augusti.

Vi gingo upp vid 7-tiden, vi frågade en karl hvar vi voro, han nämnde ett namn och vi lyckades på kartan taga reda på platsen. Vi funno då att vi kommit ungefär 1/4 mil in på orätt väg. Vi måste således gå tillbaka ett stycke, men kommo då ut på rätta vägen igen. Sedan vi gått 1/9 mil längs Hunneberg kommo vi till en gästgifvaregård där vi fingo frukost och kunde räkna ut huru lång vägsträcka vi tillryggalagt. Vi funno då, att vi på 24 timmar, från kl. 9 f. m. den 2 augusti till kl. 9 f. m. den 3 gått 4.6 mil, hvilket ju var ganska bra, isynnerhet som vi dagen förut gått 3.5 mil. Vi fortsatte nu genom passet mellan Haller och Hunneberg, vi besågo en domarering, en ättestupa m. m., och vid middagstiden kommo vi till Vänersborg.

Vägen från den förut omtalade gästgifvaregården, Munkesten, var mycket ansträngande. Vi voro förut ganska trötta, hettan var mycket intensiv och verkade naturligtvis starkt mellan klippväggarna. När vi vandrade in i Vänersborg voro vi därför både trötta, svettiga och dammiga. Det första vi gjorde sedan vi beställt rum och aflännnat packningen var att gå och bada. Vi bytte samtidigt skjortor, min var sådan att den aldrig sedan kunde göras fullkomligt ren. Sedan åto vi middag, hvarefter vi sofvo ett par timmar och gingo därpå ut och promenerade. Det var sedan med en viss tillfredsställelse som vi kröpo ned i ett par sköna sängar efter att de föregående nätterna hafva legat mer eller mindre dåligt.

Den 4 augusti.

Klockan 7 f. m. stodo vi ombord på Nacken, en ganska ful, grönmålad båt, som långsamt ångade i väg genom kanalen. Vi framkommo till Trollhättan vid 9-tiden, togo in på utsiktshotellet, åto frukost och besågo sedan alla de storartade fallen.

Ursprungligen hade det varit vår afsikt att dels gå, dels fara på järnväg tillbaka till Hjo, men som jag då skulle fått ligga öfver natten först i Hjo och sedan i Jönköping, beslöto vi att fara hem direkt från Vänersborg. Tänkte och gjorde.

Vi foro sålunda från Trollhättan på kvällen och lågo öfver natten i Vänersborg. Följande morgon reste vi därifrån och skildes i Falköping, B. för att fara till Fägerhult och jag för att fara till Stockholm. Vår fotvandring hade varit mycket treflig, hettan hade visserligen varit rätt svår, men icke förmått hindra oss. Vi hade nu kommit hvarandra närmare och bättre lärt känna hvarandra. Och såsom Nathanael Beskow säger: "Den som aldrig gjort en fotvandring eller en cykeltur eller en fjällvandring eller en seglats med en god vän, han har gått miste om en af ungdomslifvets bästa upplefvelser".
Utdrag ur brev från föraren Per Person
Medstugan, januari 1909.
Eftersom jag var herrarna Printzskölds förare norr öfver fjällen de två dagarna före deras olyckliga färd, vill jag härmed noggrant redogöra för vår resa norrut. Den 29 december kl. 12 middagen anträddes färden från Medstugan sedan en fotografi tagits af tullstationsföreståndaren L., herr Erik Printzsköld samt föraren. Väderleken var gynnsam och skidföret ypperligt. Vägen togs öfver Musvalsfjället till Rensjönäset, dit vi ankommo kl. 3 e. m. Vi rastade där 2.5 timmar och intogo förfriskning af godt kaffe jämte tillräckligt doppa. Sedan fortsattes färden samma afton till Vesterkjolan dit vi kommo vid 7-tiden och där vi öfvernattade.
Den 30 december fortsattes resan, sedan en god frukost intagits samt gården med dess innebyggare fotograferats. Kl. 11 f. m. ankommo vi till lapparne, som bodde omkring 5 km. därifrån. Lapplägret bestående af tre kåtor besågs och fotografier af lappfamiljen togos. Såsom minnen köpte herrarne Printzsköld två skinnpungar, den ena pärlprydd, den andra af ludet renkalfskinn. Kl. 12 middagen fortsattes resan åter till Rensjönäset, dit vi anlände kl. 2 e. m. och där middag intogs. På vägen därifrån fingo vi se omkring 50 renar på ungefär 40 meters afstånd, men de hunno ej att fotograferas. Till Medstugan återkommo vi kl. halv 7 e. m., och hade tullstationsföreståndaren där beställt rum hos herrarnes förare. Vid ankomsten antecknades af herr Oscar Printzsköld på den medhafda reskartan den sträcka vi passerat. Vid hitkomsten voro de riktigt glada och förtjusta öfver resan och sade att man icke kunde bättre använda sina ferier än till att företaga en dylik fjälltur. Ingen anade hvilken förfärlig olycka följande dag skulle hända dem. Jag blef riktigt fäst vid dem, emedan de voro så snälla och tacksamma för allting.
Den 31 december, sedan frukost intagits och några smörgåsar jämte skorpor medtagits, fortsattes resan härifrån kl. 10 f. m. då vackert väder var rådande, men efter en timme uppblåste en förfärlig snöstorm, som förorsakade den hemska tilldragelsen.
Utdrag ur brev från föraren Henrik Persson
Medstugan, januari 1909.
Med djup känsla vill jag bringa min tacksamhet för det bref jag fått mottaga, och får jag på det djupaste beklaga den stora sorg, som drabbat föräldrar, syskon och vänner.
Ja, det var en mycket sorglig färd, ej minst för mig, som var i tillfälle att upplefva det beklagliga öde som drabbade oss. Jag vill ej tänka på den belägenhet, i hvilken jag kom, ty det går knappt med ord att uttrycka, fast Gud skall veta att jag gjorde allt hvad jag kunde för att om möjligt rädda de stackars uttröttade unga herrarna, men ack, det var omöjligt. Stormen var så hård, att vi icke kunde stå på benen, och snöyran piskade mig i ögonen, så att jag ej kunde se, utan ibland måste gå med slutna ögon. Jag höll ändock rätt kurs, ty vinden ändrade ej riktning, utan kom oss alldeles rätt emot, och detta var just orsaken hvarför herrarne blefvo så uttröttade. Det var för mig mycket hårdt då jag måste lämna de unga männen, ty jag fruktade det värsta, men, med uttrycklig förmaning att de skulle hålla hvarandra i rörelse, gaf jag mig enligt herr Oscars önskan i väg till Storlien för att hämta hjälp, men ack, då den kom var det redan för sent.
Jag kan ej få bort den sorgliga färden ur mina tankar, jag kan ej sofva på nätterna, utan funderar på, om jag gjort så eller så, om det varit bättre, men det är alltid så lätt att göra det bättre efteråt.
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Carin
Thiel
1889-1963

g. Lidman
g. Östberg

Sven
Lidman
1882-1960

g. Thiel
g. Otterdahl

Elsa
Lidman
1874-1952

Ogift.

Matilda
Langer
1986-

g. Pars
15 slumpade bilder