» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Sven, Ebba och de tolv barnen på Stora Torget 1
1826 flyttar en ny familj in på tredje våningen i huset på Stora Torget 1 i Linköping (där det för övrigt står kvar än idag). Familjen heter Lidman och består för tillfället av Sven Lidman och Ebba Annerstedt samt de fyra barnen Carl Lidman (född 1821), Otto Lidman (född 1822), Sam Lidman (född 1824) och Henriette Lidman (född 1825).
Flytten var ett resultat av den befordran som Sven Lidman, den tidigare kyrkoherden i Slaka socken, fått två år tidigare till domprost i Linköping stift. Och med den nya tjänsten kom även denna nya tjänstebostad.
Under de följande 15 åren skulle ytterligare åtta barn födas här: Ebba Lidman (född 1827), Rudolf Lidman (född 1828), Claes Lidman (född 1831), Thure Lidman (född 1833), Lisen Lidman (född 1835), Manne Lidman (född 1837), Rosa Lidman (född 1838, dock död redan 1839) och sist Johan Lidman (född 1840).
Fadern i hushållet, Sven Lidman, skulle även avlida här 1845 och tre år senare tar tiden vid det stora torget definitivt slut när familjen flyttar ut.
Och detta är dessvärre allt jag har lyckats forska fram.
Men jag har hittat en bok, "Glimtar från det Linköping som är borta" [Nordisk rotogravyr, 1938], författad av Ulla Linder, dotter till en av Sven Lidmans efterträdare, domprosten Carl Wilhelm Linder. Ulla Linder växte alltså upp i samma tjänstebostad som familjen Lidman bodde i, fast ett 50-tal år senare. Och även om denna bok inte berättar om hur livet var hos familjen Lidman var så beskriver det i alla fall miljön, inredningen, var tjänstebostaden låg i huset, och lite annat och ger oss kanske en liten inblick i hur det var hos våra anfädrar.

Utan alla utsmyckningar som byggnaden då var och hållen i en tråkig brunaktig färgton, blev dess intryck i allmänhet, och på oss barn i synnerhet, ett oändligt mycket dystrare än vad den nuvarande lingon-och-mjölkfärgade, närmast muntra rådhusbyggnaden gör. Från den stora porten, som alltid stod vidöppen, ledde en lång stenfarstu tvärs igenom huset fram till en stängd döbattangdörr, vilken i sin ordning förde in till det trapphus av trä som måste uppföras för att bostadsvåningen skulle slippa ha samma uppgång som rådstugan eller rättare sagt för att överhuvud taget få en uppgång.

Här faller mig i minnet en gammal anekdot, som jag i förbigående vill nämna, men för vars sanningsenlighet jag ingalunda vill gå i god. Det påstods, att når påbyggnaden av den översta våningen gjordes, glömde byggmästaren helt sonika bort att göra trappa upp till denna nya våning. Till rådstun och lokalerna i mellanvåningen fanns en stentrappa ungefär i mitten av den långa farstun till höger, men däruppe slutade faktiskt också denna trappa. Saken ser onekligen betänklig ut för byggmästarens vidkommande.

Längst framme i den stora stenfarstugan funnos dörrar till höger och till vänster. Den högra förde in till polisvaktkontoret, arresten, med mera, den vänstra till ett stort kök, försett med en gammaldags öppen spisel och väldiga bakugnar, vidare en del skåp och även andra förvaringsrum. Detta gamla kök användes alltid vid en del i mitt hem förekommande större hushållsbestyr, såsom exempelvis vid de ett par, tre gånger om året sedvanliga stora skorp-, småbröds- och brödbaken, särskilt knäckebrödsbak, vidare vid slakt, inskötandet av de stora bykarna med läggning och mangling av tvättkläderna och mera sådant. Från detta kök hade man också ingång till de två eller möjligen tre - jag minns inte antalet - rum som utgjorde pastorsexpeditionen. Direkt ingång till denna fanns naturligtvis också från gårdssidan.

Från det tillbyggda, allt annat än vackra trapphuset förde två långa trätrappor ett riskabelt material för ett så högt och stort hus! - upp till boställsvåningen, och ännu en, av samma material, fortsatte upp till den stora, tegelstenbelagda vinden.

I förstugan två trappor upp funnos tre par höga döbattangdörrar som förde in i våningen. Den mittersta, vilken var försedd med glasrutor, ledde till tamburen från vilken man sedan kom in dels i matsalen och dels i ett mindre rum som tjänade som entré till min faders båda arbetsrum. Dörren till vänster i farstun ledde till detta entrérum, medan den högra gav ingång till köket. Jag minns, att alla de tre rum som min far disponerade för egen räkning voro från golv till tak klädda med bokhyllor, och alla dessa hyllor voro proppfulla med böcker.

Det var utan tvivel en vacker, ståtlig våning, denna boställsvåning. Fyra magnifika rum - de största - lågo i fil och vette utåt torget. De voro: vardagsförmaket, matsalen, salongen och bästa förmaket eller "röda förmaket" som det kallades på grund av den stora mahognymöbeln, klädd med högröd ylledamast, vilket var 1850- och 60-talens höga mode i möbeltygsväg. I alla dessa fyra rum funnos gamla, förnämliga kakelugnar, dekorerade i vackra empiremönster. Vår matsal vill jag minnas nämndes som den dåvarande största privata matsal som fanns i hela staden. Utom dessa nu nämnda rum var det vidare mina föräldrars gemensamma sängkammare, de äldre systrarnas rum, hushållerskans rum samt en stor jungfrukammare, vilken var avdelad horisontalt, så att ett visserligen lågt men dock skafferi eller finare förrådsrum erhölls ovanpå detta rum. Slutligen kom då köket med direkt utgång till förstugan. Uppe på vinden funnos ytterligare tre rum. Dessa voro inte så höga i tak som rummen därnere - jag minns att husorna brukade beklaga sig över, hur besvärliga och farliga dessa höga fönster i stora våningen voro att rengöra - och mycket enkelt inredda, men de voro varma och ganska hemtrevliga. Det större rummet på västra gaveln, vilket var försett med ett lustigt halvmånformat fönster - vilket ännu finns kvar har jag konstaterat - beboddes av tre, sedermera två av mina bröder. I två de två mindre på östra gavelsidan huserade domprostens tre yngsta flickor, däribland alltså undertecknad, och deras barnjungfrur.

Till detta boställe hörde även en liten gårdsbyggnad, inneslutande inom sina väggar tvättstuga samt ett bostadsrum för vår gårdskarl, den snälle och duktige Johansson, och hans familj. Dessutom fanns på övre botten ett litet rum där min fars adjunkt hade sin varelse.

Från det ovan omtalta trapphuset förde naturligtvis också en dörr ut till gården, så att man uppifrån våningen kunde komma direkt ditut utan att behöva passera den långa stenfarstugan. Detta räddade ju mer än en gång en ängslig liten flicka från ett uppskakande möte. Dock minns jag än i dag, hur man kunde stå där, blundande och med ångest i hjärtat, tätt tryckt intill väggen och görande sig så liten som möjligt, medan två poliser kommo klivande genom porten mot torget och med fasta, ljudligt ekande steg vandrade hela den långa stenfarstun igenom fram till polisvaktkontorets dörr, under det de i ett omilt grepp förde en full karl emellan sig. Lördagar och onsdagar, veckans båda torgdagar, voro riskablast för ett sådant trist mellanspel. I synnerhet var första onsdagen varje månad kritisk, ty då var det "möte" som det hette, till skillnad från vanlig torgdag, och till "mötena" var tillströmningen av lantbor alltid särskilt stor. Ofta voro de stackars, redlöst druckna lantmännen blodiga och sönderslagna och företedde en allt annat än tilltalande anblick. Mitt hjärta slets mellan avsky och medlidande, när jag såg dem i en snabb glimt. Det bästa - det enda! - var ju naturligtvis att blunda, i fall ett sådant möte ej i tid kunde undvikas.

Detta var en sida av "hälftenbruket", som inte var så trevlig.

Om kvällarna kunde vi uppe i vindsrummen - jag tror inte det hördes så väl i mellanliggande våningar - höra sparkandet i väggarna, då någon riktigt argsint bråkstake tagits i förvar och övernattade därnere. Jag minns att lampan på bordet skakade, och tavlorna på väggen dinglade fram och tillbaka på sina krokar, medan vi barn bleka och darrande lyssnade till de dova och ilsket dunkande ljuden.

En annan mörk punkt var gården.

Då vi inflyttade, i maj månad 1879, var hela gården stenlagd med sådana där tråkiga, spetsiga och kantiga kullerstenar som förr i tiden voro vanliga. Sedan gammalt voro lantborna, vilka kommo in till staden med sina kärror fullastade med allehanda produkter som skulle säljas, vana vid att få sätta in dragarna, av vad slag de sedan voro, i uthuslängans spiltor, medan vagnarna uppfyllde den bortre delen av gården. Detta högst besvärande förhållande gjorde min far strax slut på. För övrigt fanns icke ett träd, inte en enda liten blomrabatt att skåda i den trista gårdsinteriören.

För oss barn, som kommo från den frukt- och blomsterrika trädgård som hörde till det vackra gamla domprosthuset i Västerås, verkade den som en skrämmande stenöken, ogästvänlig, stel och kall, rakt inte inbjudande till lekar eller ens till vistelse överhuvud taget.

Min far lät också genast gräva upp en del av de där stenarna samt föra dit tillräckligt med matjord, så att två blomsteranläggningar, naturligtvis ganska anspråkslösa, kunde göras. Den ena blev en prydlig rundel mitt på den av röda uthuslängor inramade bortre gårdsfyrkanten. Här planterades vårdträdet, en lind, i mitten, och det övriga "puddingen", indelades i små blomsterfält, där sedan de olika årstidernas blommor såddes och sattes med noggrant tillvaratagande av varje rum eller rättare sagt varje centimeter yta. Så kunde vi ändå få plocka en liten bukett där nere, om det så gällde varenda dag, både vår, sommar och höst. Den andra rabatten gjordes halvmånformad - av utrymmesskäl - och placerades mitt framför den fula källaringången och skymmande prydnadsbuskar planterades samt mellan dessa så mycket av blommor som kunde få plats. "Puddingen" finns ännu kvar, det har jag sett men halvmånen har åtminstone betydligt reducerats och utgöres nu av blott ett par buskar.

Trots dessa försök till trädgårdssurrogat var ju domprostgården i alla fall långt ifrån någon idealisk lekplats eller vistelseort för små barn. Men vi räddades från att försmäkta genom min morbroders, landssekreterare Adolf Wallenbergs stora, underbart vackra trädgård. Där fanns idealet - alla tiders sagoträdgård! - i stället! Och där fingo vi under sommaren hålla till, så mycket vi hade lust.

KÄLLA: "Glimtar från det Linköping som är borta" [Nordisk rotogravyr, 1938] av Ulla Linder

Bilder
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Hedvig
De Geer
1857-1934

Ogift.

Rudolf
Lidman
1828-1889

g. Wolff

Joakim
Langer
1957-

g. Kaukonen
15 slumpade bilder