» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Jägmästare Johan Otto Sylvan - Ett hundraårsminne
Otto Sylvan var gift med Lisen Lidman och följande text är författad av deras son Sam Sylvan till hundraårsminnet av faderns födelse.
På slutet gör även en viss Hindrik Wolff entré, far till Olga Wolff samt Helny Wolff och gifta med Lisen Lidmans bröder Rudolf Lidman respektive Johan Lidman.
Lars Anton Anjou, som nämns i slutet av texten, hade även vigt Otto Sylvan och Lisen Lidman 1861.

År 1832 den 13 december föddes i Hindby, Malmöhus län, Otto Sylvan och dog i Stockholm den 19 november 1909. Har var son till snickarmästaren Siegbrandt Herman Sylvan, född i Skegrie den 25/9 1794, d. 24/12 1838, och hustrun Kristina Pyk, född 2/10 1801, död 29/12 1888, bosatt Mårtensgatan 8 i Malmö. De hade 7 barn, och den femte i ordningen var Johan Otto.

Han blev student vid universitetet i Lund 1850, avlade följande året 1851 kameralexamen därstädes, absolverade lantmäteriexamen 1854 och förordnandes till auskultant samma år; antogs till elev vid Skogsinstitutet 1857 och utexaminerades därifrån på hösten 1858, erhöll förordnande som t. f. överjägare i Kalmar län den 8 december 1858 och utnämndes till jägmästare i Gotlands län och revir den 23 mars 1860, vilken befattning han - vid uppnådda 65 levnadsår - fick nådigt avsked med pension den 31 december. 1897. År 1862 blev han vice kommissionslantmätare och fick avsked med pension den 7 november 1902 från kommissionslantmätartjänsten på Gotland.

År 1904 sålde jägmästare Sylvan sitt hus, Clemensgatan 6 i Visby, och flyttade 1906 till Stockholm, där han avled, Lill-Jans Plan 6, nära 77 år gammal. Han efterlämnar ännu levande: 7 barn, 15 barnbarn och 6 barnbarns barn. Beträffande Sylvans tjänstgöring inom lantmäteristaten må nämnas, att han med flit arbetat inom det 1859 i Gotlands län - mot många av öboarnes starka protester - omsider införda laga skiftesverket. När han drog sig tillbaka 1902 från kommissionslantmätaretjänsten, hade han hunnit med att skifta ej mindre än 111 mantal på omkring 40,000 hektars ytvidd. Hans verksamhet var huvudsakligast förlagd till norra och mellersta Gotland med skiften, som berörde: Fårön, Bunge, Rute, Helvi, Fleringe, Hall, Tingstäde, Boge, Norrlanda, Othem, Gothem, Östergarn, Wall, Stenkyrka, Lärbro, Hejde, Stånga, Tofta med flera socknar. Han hade skolat dugliga medhjälpare uti extra jägmästarna Vilhelm Pettersson och Herman Nyman, sedermera distriktslantmätare, Pettersson med tjänstgöring i Dalarna och Nyman på Gotland.

Som jägmästare var han en nitisk och trägen skogsman, ivrig skogsodlare och skicklig jägare. Oavsett sin långa tjänstgöring inom skogsstaten, där en lyckad bindning av de flygsandsdynerna omkring fyrstationerna å Gotska Sandön utgör något av det intressantaste han uträttat, verkade han i ord och gärning för skogskulturer den skogsfattiga och för stormarna exponerade ön i Östersjön. Ännu efter sitt avskedstagande var han därmed sysselsatt och ivrade för skogsodling genom folkskolebarn, ett företag vartill hushållningssällskap och landsting lämnat anslag samt vari skolräd och folkskollärare intresserat deltagit. Så t.ex. verkställdes våren 1901 skogsplantering genom skolbarn inom 70 skoldistrikt eller i nästan alla länets socknar.

Sylvan var styrelseledamot av det år 1858 stiftade "Planteringsgillet i Visby" och blev 1868 ledamot av Hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Hushållningssällskapets biträdde han i skogsärenden sedan hösten 1859 och var flitigt verksam för införande av en förbättrad skogs- och jaktvård på ön, där varje ovarsamt handhavande av särskilt skogsbruket, genast med all tydlighet träder i dagen, varför också Gotland först av alla provinser år 1869 genom Sylvans initiativ fick en separat lag till förekommande av skogsförödelse. Sonen, jägmästaren Sam Sylvan, fick sedermera år 1906 medverka till den nya skogslagen av 1907, vilken numera ävenledes är upphävd och ersatt med allmänna enskilda skogslagen.

Vald till sekreterare i Gotlands namnkunniga "Skarpskytte­ och jägargille" är 1863, blev han dettas vice Ordförande 1876 och ordförande 1888, i vilka funktioner såväl som i sekreterarbefattningen vid det år 1868 stiftade "Jaktsällskapet i Visby" han verkade med största intresse. Att hans förtjänster och nitälskan värderades av det förstnämnda gillet, framgår därav, att detta 1902 tillerkände honom sin sällsynta, endast en gång förut utdelade silvermedalj, att i band av provinsen Gotlands färger (vitt och rött) å bröstet bäras "såsom ett erkännande av utmärkta förtjänster till befrämjande av gillets ändamål".

Efter en studieresa till Danmark 1890 för att studera flygsandsdämpning - han hade tidigare år 1862 företagit en dylik till Danmark och Tyskland med statsanslag - lyckades han med hämtat exempel från Jutland att genom Jägargillet hos länets landsting erhålla ett mindre anslag till premiering av säl, vilken djurart visat sig göra synnerlig skada på fisken omkring ön, en premiering som numera vunnit spridning till många kustlän (år 1910). Vidare hade hans initiativ och under medverkan hovjägmästaren, greve Tage Thott, rådjur blivit utsläppta på ön, vilket dock ej vann någon framgång (på grund av lösa hundars skadegörelse). 1899 utplanterades även tjäder, vilken åtgärd borde vinna bättre resultat. Från trycket har jägmästare Sylvan utgivit "Om bränntorven på Gotland", Visby 1866, "Handbok i skogsskötsel", avsedd för folkskolorna Gotland, utarbetad under medverkan av sonen, Sam Sylvan, och prisbelönt av Gotlands skogsvårdsstyrelse. Vidare har han lämnat uppsatser i "Tidskrift för skogshushållning", bland en 60 sidors skildring i årgången 1896: "Om ett besök på Jutlands klitter och ljunghedar", där särskilt flygsandsdämpningen genom Danska Hedesällskapet ingående beskrives och plantering av bergtall å sandiga exponerade platser förordas, likasom å mindervärdiga kalkstensmarker som vindskydd - tillika med oxel.

Vid de lyckade planteringarna å Sandön var fyrmästaren därstädes, Carl Bourgfström, honom ett gott stöd och en kraftig hjälp.

Vidare har Sylvan lämnat bidrag till Svenska Jägarförbundets nya tidskrift, Jägaren 1901, Skogsvårdsföreningens tidskrift 1903, ävensom till länets tidningar med mera. Den avlidne gamle, skogsmannen, lantmätaren och jägaren ingick den 4 september 1861 med Sofia Lovisa Carolina (Lisen) Lidman [Lisen Lidman], född den 27/9 1835 i Linköping och död i Visby dem 3/10 1878, dotter av domprosten Sven Fredrik Lidman [Sven Lidman] och Ebba Annerstedt - Förestående nekrolog, huvudsakligen hämtad ur Skogsvårdsföreningens tidskrift 1910 och författad av den bekante jägaren Hugo Samzelius, ger oss de yttre konturerna av jägmästare Sylvans verksamhet på Gotland, där han verkade under mer än 40 år.

Till konturer vill jag ur minnet lägga några intryck av min faders verksamhet på ön.

Som lantmätare måste han vistas på olika förrättningsställen, spridda över hela ön, och var därför mycket på resandefot utan vidare förbindelse med hemmet, enär telefon Och järnvägen ej funnos på ön före 1878. Under större delen av sin tjänstetid på ön hade han likväl egen häst och vagn, släde, med mera jämte skjutspojke.

För att göra hushållningen billigare, när barnen voro små, flyttade han är 1864 ut till Hallfreda i Follingbo socken, där familjen bodde till 1868, då han hyrde nuvarande Fahnehielmska huset vid Tranhusgatan till år 1871, då han flyttade till eget hus, Clemensgatan 6, där hemmet existerade ända till hans avflyttning till fastlandet är 1906, eller omkring 35 år.

En ovärderlig hjälp hade Far i vår moder, som skötte barnen efter bästa förmåga och krafter. Begåvad med god sångröst och skicklig pianist samt försedd med stora sällskapstalanger, gav hon åt hemmet ett behag, som mycket uppskattades av oss barn och husets många vänner. Uti efterlämnade brev till Abela Wallenberg, Louise Silfversparre med flera, vilka brev pietetsfullt samlats och avskrivits av broder Otto - överstelöjtnanten - giver Mor en uttömmande skildring av hemlivet och vår utveckling under 1860- och 70-talen. Hon dog ju redan den 3 oktober 1878 strax efter yngsta dottern Lisas [Lisa Sylvan] födelse.

Den framstående Gotlandssonen Och skildraren av öns historia, lektor C. J. Bergman, skrev vid vår moders frånfälle:

"Hennes förlust är lika oersättlig för hennes familj som för den krets uti Visby, som fick räkna sig till hennes umgänge. Aktad och värderad för sitt kvinnliga värde, sin enkla sanna Gudsfruktan, verkligen beundrad för sin storslagna verksamhet för sin familj, var hon tillika fri från själviskhet, fruktan och tvivel. Enkel, flärdfri och blygsam, anade hon visst aldrig, att hon säkerligen var sin tids mest framstående vissångerska. Men om det, liksom om sin älskliga, spirituella oemotståndlighet var hennes rika varma hjärta ovetet som om småsinne och avund. Hennes ljusa liv slocknade hastigt men skall länge minnas."

Mina barnsliga verser, skrivna år 1879, förtjäna måhända även att räddas från glömskan.

HJÄRTATS KLAGAN

En själ av stormen rörd,
När skall den lugn väl nå,
När blir dess dystra klagan hörd,
Skall den väl frid i griften få?

En tid var sinnet fritt,
Som fågeln uti himlens sky.
Blott glädje, tänkte hjärtat mitt,
Bor i den dag, som städs blir ny.

Till moderns öga såg barnet opp
Med kärlek, sann och ren och skär,
Såg uti det en moders och hopp,
Den största glädje, som på jorden är.

Ej dödens vassa lie hade
Misskund med det arma barnets smärta.
I gravens djupa, kalla bädd han lade
Den trogna modems ömma hjärta.

Ett svårt slag var det för vår fader, när han 1878 miste Mor, endast 43 gammal. Äldsta systern Anna [Anna Sylvan], 16 år, vistades då i Strängnäs hos mormors frände biskop Thure Annerstedt [mormodern Ebba Annerstedts bror] för att av honom konfirmeras, Otto [Otto Sylvan] skulle inackorderas hos morbror Thure Lidman i Stockholm för att genomgå Sjökrigsskolan; Sam [Sam Sylvan], Per [Per Sylvan] och Ebba [Ebba Sylvan] voro i skolåldern samt småbarnen Herman [Herman Sylvan] och Lisa [Lisa Sylvan], respektive 4 och 1 vecka gamla. Morbrodern, "Kaptenen med träbenet", Sam Lidman och tant Gustava Gregersson skulle under längre och kortare tidsperioder "klara upp" hemmet och barnens fostran. Dessa ogifta morbröder visade under hela vår uppväxttid en rörande uppoffring för att fostra sin yngsta systers barn. Till dem liksom till övriga släktingar och vänner till Mor och Far stå vi barn i oförgätlig tacksamhetsskuld för visad omtanke och gästfrihet under uppväxtåren.

Herman [Herman Sylvan] 4 år, alldeles tyst i ett rum bredvid. - "Vad gör du därinne"? säger morbror Sam [Sam Lidman]. Herman: "Jag ser på tavlor." I verkligheten var det vått i byxorna.

Lisa, 6 år, börjar skolan hos "moster" Bella Gardell. Sam - underlöjtnant 1884 - säger: "Lisa, du kan hälsa så hjärtligt från bror Sam till moster Bella." Vid hemkomsten: "Mostar Bella sa', att hon inte tog emot några hälsningar av löjtnant Sam."

En viss humor och påhittighet i avseende på nöjen samt förmågan att sammanhålla våra ungdomsbekanta gjorde vårt hus och hem till samlingsplats för pojkar och flickor av alla åldrar, varför ungdomstiden blev tämligen glad och yster, oavsett att den ledande själen - vår moder - var borta.

Som lantmätare hade Far genom sin noggrannhet, arbetsamhet och folklighet ett mycket gott anseende och anlitades därför i stor utsträckning. Mätningarna verkställdes i regel av medhjälparne, men gradering och skiftesläggning med mera gjorde han själv, ofta nog till långt in på julen i ur och skur. Under vintermånaderna skedde vidlyftiga arealuträkningar, beskrivning, renskrivning, av Ahlberg, samt mera, som hör till yrket. Som pojke var jag ofta med Far på förrättningarna, därvid jag fick staka linjer, sköta mätkedjan och andra lättare göromål. Därjämte förekom i hemmet ofta nog för mig; kollationering, summering och renskrivning.

Understundom flyttade hela familjen ut på sommarnöje till platser, där skifte pågick.

På 70-talet bodde vi till exempel på St. Olovsholm i Helvi socken, där ett sjö- och lantliv bjöds. De härliga baden, seglingen jämte jakten från båt å ejder, grisslor, svärtor, änder och så vidare; gotländska folklekar, såsom: pärk och varpa, stångstörtning, dans och springlekar under slåtteröl, taktäckning och andra fester, gjorde livet på landet ursprungligt och friskt. De talrika holmarna utanför öns nordöstra kust besöktes ofta nog. Segelskutor gingo med laster av trä och kalk kring Östersjöns kuster, vilket gav liv och rörelse åt småhamnarna: Kyllej, Lörje, Olovsholm, Barläst och Slite, liggande helt nära varandra.

På den tiden funnos många herrgårdar på Gotland, vilkas ägare utövade en storartad gästfrihet. De kallades i allmänhet för patroner, ev. konsuler - där voro patron Ale Nyberg, Pavalds i Lärbro, Edman på Malms i Helvi, Herman Nyberg i Stengrinda, Westöö å Storugns i Lärbo, Löwenberg ä Fårösund, Malmros å Ihre i Hangvar, handl. Bachér, Nyström och Myrsten å Slite, överstelöjtnant Gahne å Gane i Bäl, W. Wöhler å Klintebys med flera, vilka - på samma sätt som prästerna - mottogo gäster i sina hem, där gammaldags trevnad fanns i rikligt mått.

Bland präster, som vi gästade, minnes jag väl den mer än 90-årige prosten Bergwall i Barlingbo, riksdagskamrat till min morfar - domprosten Sven Lidman i Linköping - prosten Gahne i Hejde, Sik i Lärbro, Budin i Eskelhem, Reuter i Stenkyrka, Nyberg i Rute, Lyth i Burs - riksdagsman och medverkande till Gotlands första järnväg år 1878. Med alla dessa nu uppräknade och en hel del andra ståndspersoner hade Far beröring i ekonomiska och skiftesfrågor, varför hemmet i Visby var mycket ofta besökt, likaväl som vi gästade dem på olika tider.

Som förut är nämnt, hade Far medverkat till den äldsta skogslagens antagande år 1869, gällande enbart för Gotland. Det visade sig dock, att den intensiva plockhuggning av de grövre träden - här och där kalhuggning - vilken ägde rum under 1860- och 70-talen genom inflyttade utländska sågverksägare, bland dem Graham från Skottland - "Grimmen" kallad - varvid den grövsta skogen på Gotland skördades, medförde vindfällning och därjämte fara för skogens föryngring. Efter - och i samband med skiftena - skedde ävenledes större sammanhängande avverkningar utan tanke på återväxten, varför kraftiga åtgärder för plantering måste vidtagas, när lagarna ej visade sig tillfyllest och föryngringsåtgärderna på grund av stark gräsväxt och torkan på vår och försommar försvårade desamma. De skolbarnsplanteringar, som Far satte i gång, väckte allmän tillslutning och banade väg för den nya skogslagen år 1907, vilkens handhavande skulle övervakas och skötas av särskild skogsvårdsstyrelse och länsjägmästare, samt sedermera den allmänna och för hela Sverige gällande enskilda skogslagen; vilka samtliga lagar föreskrivna återplantering (sådd), utsyningstvång Och förorda dikningsåtgärder å försumpade marker. Att Far genom sina åtgärder inriktat gotländska skogsbruket på ett framsynt sätt är ställt utom allt tvivel. Stormskyddet för exponerade marker hade dock ej vunnit tillräckligt beaktande. Den moderna uppfattningen, att en ändamålsenlig gallring jämte härdande beståndsvård och markvård (dikning etc.) skulle inskränka, ja till och med onödiggöra planteringsåtgärder, vann dock ej Fars gillande, och han torde nog haft rätt uti att den starka gräs- (ljung) växten å de gotländska skogsmarkerna krävde omsorgsfulla kulturer med ortens frö och plantor. Far anlade även klängstugor och sollavar för frö samt plantskolor invid folkskolorna, kronoparkerna och andra ställen under skogsstatens vård och förvaltning, åtgärder visserligen dyrbara men nödvändiga för att bibehålla "öns gröna kappa", vilken är skydd för åker och äng samt höjer landskapets skönhet och värde.

Fars största nöje var jakten. Häri fann han avledning för sina ansträngda själskrafter, varjämte den uppfriskande vistelsen i den fagra gotländska naturen lärde honom väl känna ön och öborna. Han beskriver medryckande i ett föredrag om sjöfågeljakt på norra Gotland, när soluppgången sätter liv i naturen, att svärtorna började "dra in över land" och beckasinerna ("russgauken") gåvo sitt välbekanta läte samt sångfåglar av alla slag stämde in i lovsång till den "nya dagen".

På arrenderade jaktmarker i norr och söder gjorde han sina årliga jakter, ensam eller i sällskap med söner, inbjudna släktingar och vänner. Han skattade ej villebrådet mera, än att fullgod stam kvarlämnades och hönor, så vitt det var möjligt, sparades. Vid ödesdigra år för rapphöns, när de dogo ut på grund av köld och snö, verkade han med kraft för nyplantering från fastlandet.

Bland Fars otaliga jakter vilja vi dröja vid en jakt i sällskap med hans kusin, överstelöjtnanten Otto Christian Sylwan från Kristianstad. Det var en höstdag vid sekelskiftet, som farbror Otto Christian anlände från Kalmar. Vi startade genast till Roma kloster, där Far brukade jaga rapphöns. Det blåste bra den dagen, och hönsen voro ovanligt flygga. På de leriga åkrarna gingo vi oss trötta, innan vi fingo rätt på en större kull, som tryckte väl. Efter en rätt god skörd, därvid de gamla ägarveteranerna tävlade om att göra de bästa skotten och erhållandest mest i väskan, höll jag mig närmast farbror Otto Christian och sköt endast då och då en höna men såg noga efter, var de kvarvarande hönsen slogo ner eller de fallna fåglarna "togo mark". När pointern Vera var trött, gingo vi hem till nattlogi vid Karsby i Roma, vill jag minnas. Jag hade en avsevärd skörd att bära åt dem. Efter enkel måltid med diskussion över resultatet - som ansågs medelmåttigt - i säng för att vila till morgondagens Strapatser. Morgonen därpå blåste det mera, varför samma travande efter de stackars hönsen uttröttade oss så pass, att jag föreslog "gubbarna" att vila ett tag under en lummig ek och njuta av medförd matsäck, så skulle jag gå ut i vassen vid Roma myr och mot vinden plumsa upp änder, ev. beckasiner. Vadande å de av mig välkända andmarkerna stötte jag upp den ene anden efter den andre och fick skjuta ett flertal änder samt såg, att det i myrkanterna fanns gott om beckasiner. Jag återvände till "gubbarna" och visade mina änder samt bad dem följa med och ta ned några beckasiner. Så skedde, och vi fingo ett ordinärt byte av beckasiner och änder i stället för rapphöns. Detta tyckte farbror Otto Christian var raskt handlat och ett stort nöje för honom, varför han sade till mig: "Nästa gång jag kommer till Gotland och jagar, skall Sam vara med." Efter hemkomsten till Clemensgatan 6 och en bättre middag följde vi farbror till båten, som avgick till Kalmar, och jag ser än i dag, hur han belåten stod vid sina å akterdäck upphängda fåglar, av trenne slag, vilket utgjorde ett ordinärt jaktbyte. Hans blick var djup och allvarlig, ty han anade nog, att det var hans sista jakt på Gotland. Min fars klena syn och avtagande kroppskrafter sade honom detta.

De båda jaktkamraterna och ungdomsvännerna höllo innerligt av varandra, fast de gärna gnabbades under jakten. Efter Fars död 1909 fick jag ett långt brev från farbror Otto Christian, vari han uttryckte sitt beklagande och gav sitt erkännande åt Fars trofasta vänskap och fina väsen. Båda hade i största måtto fått del av det fina i Sylvanska släktarvet Fosie. Vile de i frid!

Av oss 4 söner är det yngste brodern Herman [Herman Sylvan], som mest idkat jakten - som tidsfördriv och nära nog som yrke - och därför är en verkligt skicklig jägare. Han var ock en värderad jaktkamrat åt Far. Hermans snabba skott å morkulla i snårig björkskog, orrar och till sist en ungräv var ett synnerligen förnämligt jaktbyte på l890-talet, vid vilken jakt vi andra knappast hunno med att få skott eller se något. Otaliga äro de jakter vi tillsammans gjorde under färderna till öns olika delar, och sällan såg man Far visa någon trötthet. Det först närmare 70-talet, som synen blev försvagad och kroppskrafterna avtogo, varför han måste försaka detta sitt angenämaste tidsfördriv.

Hans sista försök i den vägen var, vill jag minnas, som Konsul Fr. Liljewalchs å Medstugan i Jämtland, då han måste avstå och överlåta jakten till brodern Per, direktör och sportsman, vilken synnerligen väl klarade Pappas renommé.

Det var således slut med de välkända konservburkarna med egenhändigt skjutet vilt, vilka voro en storartad tillgång i hushållet.

Ifall vardagslivet i hemmet var tämligen enahanda med arbete för Far och ständig omvårdnad av hushållet och barnen för Mor, så Verkade däremot helgernas och födelsedagarnas firande som ljusglimtar för om barn. Fars födelsedag den 13 december firades alltid som en kombinerad Luciafest och urminnesfest. Han uppvaktades ofta nog på morgonen av en Luciabrud, som bjöd kaffe sängen, och vi barn fingo vara med och njuta av allt det goda på "lilla julafton". Särskilt saffransbullarna med russin i falla mig i minnet. På kvällen var det herrbjudning för grannarna med flera; handlanden J. O. Hederstedt, räntmästare Th. Eneqvist, handl. C. A. Molér, Tyko Klingwall, kapten Viktor Gyllenhammar, Per Drös, rådman Rudolf Chevalier, borgmästare Mathiesen, major A. Kruuse, C. Schough med flera. Det spelades "priffe", och efter spelets slut, före supén, fingo vi pojkar ofta nog spelvinsterna att stoppa ner i sparbössorna. Omkostnaderna för kalaset voro ej stora. Det bjöds toddy och punsch före supén vid 9-tiden. Därvid vankades sillsallad med mera till smörgåsbordet med snaps, vilt från konservburkar eller köttbullar, äppelkaka och kaffe - därefter samspråk, och vid 11-tiden på kvällen var allt slut.

Fars födelsedagsfirande gav oss en förkänning till julfirandet, ty efter den dagen började man räkna "da'n före da'n" till dopparedagen den 24 december. Under mellantiden slaktades och rustades hela tiden. De sex barnen skulle ha nya eller vända kläder, skodon, underkläder, mössor och vantar eller allt som hör till en välutrustad pojkes eller flickas vinterutrustning. I köket satt skomakaren och klackade, sulade, lagade eller gjorde nytt. I barnkammaren sydde en eller flera symamseller jämte Mor på allt, som skulle ändras eller göras nytt. Lappskräddaren vid Österport vände och ändrade från äldre generationer till den yngre (pojkarna). Från Stockholm anlände den mera förnämliga julsändningen av specerier och julgott, så att dagarna före julafton var det ett välrustat hem, som skulle begå julfirandet.

När julaftonen randades, voro vi nästan sjuka av spänning över vad som komma skulle. Mor hade gjort i ordning julkorgarna, som buros ikring åt fattiga inom kvarteret. Här fanns kaffe, socker, korv, skinka, julbröd, smör och annat smått och gott till barnen. Detta skulle vi barn vara med att dela ut. Julgranen hade Mamma och Pappa klätt i den för oss stängda salen. Sedan julbönen lästs och middagen avätits tillsammans med tjänarne i det festligt smyckade köket, därvid ej saknades mandeln i gröten och det hembryggda julölet i enträstånkor, hölls jultalet: "Per Mattsson" - "Vad vill du?" - "Jag vill dricka!" - "Drick då!" - "Hur smakte det?" - "Smak på!". När middagen var slut, julhögarna utdelade, kaffet drucket och julbönen bevistad i kyrkan, samlades alla barnen vid salsdörren för att efter tonerna från pianot intåga i salen och taga granen i beskådande.

Minnes en episod, när yngste brodern Herman [Herman Sylvan], l och 4 månader gammal, kastade sig huvudstupa ner för julträdet, då han såg det för andra gången. Julklappsutdelningen föregicks av uppläsning av inlärda verser. Syster Alana läste en gång upp utantill "Carl Carlsson Gyllenhjelm" av Snoilsky - utan att stappla - och tog därmed för alla tider priset.

Förutom Pappas prydligt bundna almanackor kommer jag väl den sedvanliga julgästens - rådman Rudolf Chevalier - julklappar till oss barn. Efter en avslutningssväng runt granen, därtill Mamma spelade, gingo vi till sängs för att redan klockan 5 stiga, upp och i julottan, där man satt i hyrd bänk, helt nära predikstolen. Bland predikanter minus jag på 1870-talet min konfirmationslärare - sedermera prosten - Oskar Öfverberg i Stenkumla, biskop L. A. Anjou [Lars Anton Anjou] och läroverksadjunkten O. A. Westöö.

På juldagen gästade vi släkt och vänner, bland annat kronofogden Wolff [Hindrik Wolff], intendenten P. A. Säve, kapten Viktor Gyllenhammar med flera. Därefter var fältet öppet för barnbjudningar av alla slag, skridsko- och kälkpartier, utfärder till landet och så vidare, till tjugondag Knut, då granen utdansades och man gjorde sig redo att börja skolan. Vårterminen vid elementarläroverket började i regel den 19 januari, och morgonbönen förrättades varje dag en kvart före 7.

När Mamma avled i Visby den 3 oktober 1878, började en annan tidsepok för oss barn, och hemmet förestods av olika husföreståndarinnor, av vilka tant Gustava Gregersson och vår äldsta syster Anna [Anna Sylvan] särskilt gåvo syster Lisa [Lisa Sylvan] moderlig omvårdnad, därvid bitrådd av vår trotjänarinna Emma Dahlgren, under många år. Så småningom spriddes Clemens-Sylvanarne till skilda orter och verksamhetsgrenar på fastlandet, och endast minnet är kvar av Fars och Mors gagnande verksamhet på Gotland.

Bilder
 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Thure
Lidman
1833-1889

Ogift.

Carl
Lidman
1887-1947

g. Svensson

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.

Anna
Sylvan
1862-1937

Ogift.

Karin
Frostenson
1946-

g. Hillersberg
g. Saltnessand

Karin
Lidman
1915-1929


Otto
Sylvan
1865-1952

g. Kahl
15 slumpade bilder