» Arkivet    » Artiklar    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

ARTIKLAR
Georg Bagge och de Lidmanska hjältarna
Denna text är inte skriven av mig utan är kopierad rakt av från ett kapitel i Georg Bagges bok "Ungdomsminnen från Östgötabygder" [Östgötens, 1922] med namnet "En familj av hjältar".
Texten framstår i mina ögon som något punschpatriotisk (smaka bara på kapitlets namn - "En familj av hjältar") men är oavsett en intressant bit i det pussel som är släkten Lidman.
Den enda justering jag har gjort av originaltexten är att anpassa de nämnda personernas namn efter den standard som används på denna sajt.
En lite lustig detalj - i texten står det uttryckligen att Sven Lidman och Ebba Annerstedts barnaskara endast innehöll sju söner (och tre döttrar, som inte ens nämns vid namn), men alla åtta sönernas öden beskrivs.

I min ungdom hörde jag ofta talas om en ansedd och framstående familj i Linköping, vänner till mina föräldrar, vilken genom sin höga andliga kultur och sina söners hjältedater och tragiska öde på ett märkligt sätt ristat sitt namn i stadens historia.

Familjen hette Lidman och familjefadern var den mångkunnige och lärde domprosten och filosofie doktorn Sven Lidman. Vid 16 års ålder student, vid 23 filosofie magister och vid 27 docent i arabiska litteraturen, övergick Lidman snart till den prästerliga banan och blev legationspredikant i Konstantinopel, vilken befattning han hade i sex år, då han befordrades till lektor vid Linköpings gymnasium.

Sedan han några år beklätt denna lärarbefattning, utnämndes han till teologie doktor och domprost i Linköping och samtidigt till fullmäktig i riksdagen, där han även blev en mycket bemärkt man. Sven Lidman var gift med en Ebba Annerstedt, en rikt begåvad dam av den höglärda, biskopliga släkten.

Sven Lidman var i min ungdom som domprost för länge sedan borta, men hans stora familj tillhörde ännu samhället och några av sönerna, om vilka jag här skall förtälja, voro kamrater med mina äldre bröder vid gymnasium och Karlbergs krigsakademi.

Familjen bestod av sju söner och tre döttrar, av vilka ännu finnas ättlingar inom Östergötland. Då jag nu går att i korthet berätta några av bröderna Lidmans hjältesaga, är jag icke så säker på ordningsföljden i ålder, enär jag endast har min ungdoms hågkomster, av vad som berättades, att lita till.

Äldste sonen Sam Lidman blev efter en vacker studentexamen och därefter officersexamen vid Högre Artilleriläroverket vid Marieberg utnämnd till löjtnant vid Svea artilleriregemente och hade av allt att döma en lysande militärbana framför sig, som ett oblitt öde korsade. Till det yttre en ovanligt ståtlig man, med ett hurtigt och vinnande väsen, var Sam Lidman lika högt skattad inom kamratkretsen som omtyckt i societeten.

Vid en kanonskjutning en dag på övningsfältet vid Ladugårdsgärde var den unge löjtnanten beordrad som målvakt med skyldighet att i skyddad ställning göra iakttagelser rörande skjutningens träffresultat, krevader m.m. Av någon oförklarlig anledning, som aldrig blev fullt uppklarad träffades Sam Lidman under skjutningen av en exploderande granat, så att ena benet splittrades. Så fort olyckan på skjutplatsen observerades, störtade man ned till den sårade, som befanns vid full sans, kallblodigt sysselsatt att själv lägga provisoriskt förband, då läkare och förbandsartiklar ej funnos på platsen.

På en anskaffad sjukbår bars den sårade av kamraterna genom Stockholm till Serafimerlasarettet, där benet, utan sövning, lyckligen amputerades.

Det mest uppseendeväckande i denna tragiska händelse var att August Blanche i sin "Bilder ur verkligheten" [1865] fann någon anledning att till olycksförloppet sammanknyta att ett lömskt försåt, genom en falsk signal, av någon illvillig givits, vilken skulle orsakat hela olyckan. Huru rätta förhållandet var, blev ej fullt utrett, men det troliga var nog att en ren olyckshändelse genom någon oförsiktighet eller missuppfattning förelåg.

Allt nog den Lidmanska olyckan väckte livligt deltagande inom hela armén.

Den unge, ståtlige löjtnanten visade sig en tid härefter på träben, färdig att med samma glada mod och verksamhetsbegär skapa sig en ny framtid. Från regementet fick han avsked med någon liten obetydlig pension. På grund av sin stora språkkunskap och intelligens blev han tidvis anställd vid legationerna i Konstantinopel och Petersburg.

Men ett oförgätligt namn skulle Sam Lidman skapa sig på ett annat sätt. Efter hemkomsten från utrikes ort blev han anställd som språklärare och lektor vid Västerås läroverk och här gjorde han sig avhållen och populär.

Visserligen kunde Sam Lidman ej mer hoppa över några plintar och hästar i gymnastiken, men om det gällde att sätta pli och god kamratanda i pojkarna, då var han den rätte mannen.

Han lyckades få sina pojkar att tävla om att göra sin avhållne lärare till viljes och han förmådde med små medel och glatt humör få fram storartade resultat.

Men så sågo pojkarna också i sin ståtlige lärare en hjälte, som de beundrade och en riddersman, som de ville efterlikna.

En vacker dag överraskade Lidman sin klass att med portören på ryggen följa den på botanisk exkursion.

Men även åt det kommunala livet inom det lilla Västerås samhälle hade han tid att ägna sitt goda huvud och rika intresse, både så som stadsfullmäktig och på annat sätt.

Ett oförgätligt och tacksamt minne skapade sig Sam Lidman som medborgare. Med sina ytterst små inkomster inköpte han i stadens närhet jord och anlade en folkpark, som under hans ledning utvecklades så att den idag är en av Västerås förnämsta sevärdheter och kallas efter sin skapare Lidmanska parken.

Efter avsked från lärartjänsten flyttade Sam Lidman till fädernesstaden Linköping.

Ibland mötte jag ute i staden och på några offentliga tillställningar den rake, ståtlige mannen, vilken jag, liksom alla som känna honom, hälsade med lika mycket vördnad som beundran.

Kapten Sam Lidman slutade sina dagar i Linköping 1897 och vilar där uppe på kyrkogården vid sidan av den vackra Lidmanska familjegraven [Gamla griftegården], redd på en imponerande på en imponerande plats i slutet av huvudallén invid stenmuren.

Betecknande för Sam Lidmans storslagna karaktär är hans egen gravskrift: "47 lyckliga år uppå träben"

Det finns hjältar, inför vilkas levnadssaga man står med blottat huvud. En sådan var riddersmannen Sam Lidman.

Rudolf Lidman, filosofie doktor, var komma, om jag ej misstager mig, tulldirektör i Visby och far till en nu kände och berömde författaren Sven Lidman. Om Rudolf Lidman känner jag ej mer i detalj än att han för olika räddningsbragder var dubbelmedaljör i guld för berömliga gärningar, en utmärkelse så ovanlig att jag aldrig varken förr eller senare hört någon så belönad.

Claes Lidman var löjtnant vid 1:a livgrenadjärregementet och som nybliven officer informator hos baron Koskull på Svenneby, ej långt på Linköping.

Isarna hade på vårsidan börjat bli osäkra och den unge baron Koskull ville en dag pröva dem, men hans informator ansåg säkrast att han först gjorde sig förvissad om en skridskofärd innebar någon risk eller ej. Väl utkommen på den lilla Svennebysjön brast isen med påföljd att Claes Lidman drunknade i friherrinnan Koskulls och sonens åsyn utan att räddning var möjlig.

En av bröderna, Otto Lidman, drunknade i Kalmarsund 1858 vid räddningsförsök. Förloppet är härom mig ej vidare bekant.

En av bröderna, vars liv förflöt, om jag så får säga, mera vardagligt lugnt var Thure Lidman, kunglig sekter och tjänstgörande i ämbetsverken i Stockholm. Honom minnes jag från mina kadett- och första officersår.

Han var en inom huvudstadens ämbetsmannakretsar mycket känd och populär man, ovanligt vänsäll och sympatisk till sitt väsen. Inom familjen Lidman var Thure smakrådet eller den, till vilken i avgörande fall alltid vädjades.

Hans fina, lugna och välbalanserade sinnelag gav självfallet alltid det bästa utslagen, det visste man och han kände också som ingen annan familjens kynne.

Ett litet karaktärsdrag bland de många kan jag ej underlåta här berätta.

En förmiddag i Stockholm mötte jag på Norrbro Thure Lidman. Vänlig som alltid stannade han och hälsade, men jag såg en allvarlig min vila över hans blida ansikte.

Jag sporde efter orsaken och hans svarade då att han från bror Johan Lidman, som låg sjuk i Marseilles, fått ett originellt brev som innehöll följande:

"Käre Thure, nu är jag som 'Daniel i Huken', kan varken sitta eller ligga. Din bror Johan."

"Daniel i Huken" var en fattigstugsgubbe som Johan Lidman kände till.

Jag skrattade smått åt det originella och kortfattade brevet och skämtade åt vännen Johans idéer och rådde att ta saken med ro.

Samma afton avreste Thure Lidman med kurirtåg till Marseilles och fann vid sin ditkomst brodern nära döende.

Hans fina känseltrådar anade att under de originella raderna låg djupt allvar och ingenting kunde avhålla honom från att skynda till broderns sjuksäng huru långt borta den än varit.

Den pietetsfulla och imponerande Lidmanska graven där uppe på kyrkogården i Linköping talar sitt tysta språk om ovanlig samhörighetskänsla och varm familjekärlek inom familjen Lidman.

Thure Lidman och Sam Lidman voro skapare av vad de kallade det egna "jordagodset" och på gravhällen över modern läser man "Thure och Sam lade hällen denna efter moder sin".

Carl Lidman var sekundlöjtnant vid flottan och deltog i den ödesdigra expedition till främmande farvatten, som på sin gjordes av Korvetten Carlskrona. Vid en våldsam orkan, som överraskade fartyget i Mexikanska viken, kantrade detta på grund av att kanonerna, som icke surrats, förskjutit sig. Större delen av befäl och besättning drunknade vid förlisningen, emedan endast en räddningsbåt hann sättas i sjön.

Carl Lidman och en av korvettens äldre matroser flöto efter kantringen omkring på en vrakspillra, så de upptäcktes av räddningsbåten som styrde ner mot dem.

Befälhavaren tillropade dem att endast en kunde bli upptagen i den hårt lastade båten, som i den upprörda sjön med möda kunde klara sig. Carl Lidman frågade då sin olyckskamrat: "Har du hustru och barn?" svaret blev jakande.

Han gav då lugnt order till båtbefälhavaren att taga matrosen ombord och söka rädda båten. Om honom skulle de ej vidare oroa sig.

Några ögonblick därefter fingo de skeppsbrutna till sin fasa se den hjältemodiga officeren försvinna i ett stim av hajar.

Som jag förut nämnt räddades vid denna upprörande olycka endast ett fåtal och stor sorg och förstämning väckte detta skeppsbrott över hela landet. Länge utgjorde det ett mörkt blad i svenska flottans historia. Huruvida olyckans kunde tillskrivas bristande omtanke och förutseende eller var en ren olyckshändelse utgjorde ett länge dryftat spörsmål.

Det många bevis på mod och dödsförakt, som av befäl och manskap visades vid olyckstillfället, voro enligt de överlevandes vittnesbörd en ljuspunkt i olyckan.

En av de yngre bröderna i Lidmanska familjen, Manne Lidman, var samtida med mina bröder vid Linköping läroverk. En svår febersjukdom gjorde honom oförmögen att fortsätta sina studier och då han i den verksamma syskonkretsen ville svara för sig själv, gick han till sjös och försvann. Hans vidare öden äro okända. På gravhällen på kyrkogården läses: "Manne, som blev förkommen ?".

Yngste brodern i familjen, Johan Lidman, kapten vid flottan, var till sin läggning en ovanligt originell, men på samma gång älskvärd och ridderlig natur.

Några få av de många vackra karaktärsdrag jag känner om honom skall jag här förtälja.

Ideellt anlagd, ända till det otroliga, var det verkligt uppfriskande höra hans öppna, ärliga och originella uppfattning om ställningar och förhållanden. Han var en kamrat att räkna med i alla väder.

Vid en av svenska flottans sjöexpeditioner inträffade en mörk höstnatt i Biscayaviken, under det eskadern låg för ankar och Lidman hade vakten ombord, att en fartygets matroser under något bestyr gick över bord.

Johan Lidman som hörde ett kort nödrop och därefter ett plumsande, hann endast ge ögonblicklig order om båt i sjön, varefter han störtade över relingen och letade sig i mörkret med möda fram till den drunknande, som han med fara för sitt eget liv lyckades hålla uppe, tills båt ankom.

Denna vackra bragd inbringade Johan Lidman kamraternas livliga beundran och guldmedaljen för berömliga gärningar.

Vid en större flottmanöver i Stockholms skärgård, där Johan Lidman förde befäl över en kanonbåt, erhöll han på grund av stridsläget signalorder att stryka flagg och ge sig.

Johan Lidman signalerade genast till svar: "En Lidman stryker aldrig flagg!" och därvid blev det.

När det originella och ärliga svaret vid kritiken gjordes till föremål för anmärkning, svarade Johan Lidman helt lugnt: "Herr Amiral, om det varit allvar hade jag och min besättning svarat detsamma" – och det som kände Johan Lidman, de visste att vad han sade det menade han också.

Av sitt folk var han avhållen som få, med dem delade han troget alla mödor och förstod att på äkta gott sjömanér alltid om skeppsbord hålla humöret uppe.

Under ett par år var Johan Lidman kommenderad i fransk örlogstjänst och deltog därunder med korvetten Garonne i en världsomsegling varvid han fick föra befäl och tillvann sig erkännande för framstående sjömannaduglighet och dekorerade med hederslegionen. Vid eskaderns återkomst till Marseilles drabbades han emellertid av en svår klimatfeber, intogs på sjukhus och räddades endast genom läkarens och en sjuksysters uppoffrande omsorger.

Vid hemkomsten till Stockholm gjorde Johan Lidman konung Oscar med sin vederbörliga uppvaktning, varvid han tillspordes om han ej önskade några utmärkelser till det franska fartygets officerare.

Johan Lidman svarade att den enda nåd han utbad sig var att få belöna läkaren med en orden och sjuksystern med en guldmedalj, vilka båda bidragit till att rädda hans liv.

Konung Oscar, som inte var van vid dylika framställningar, log smått åt saken, men Johan Lidman stod orubbligt fast vid sin anhållan. Någon annan hade han ej behov av.

Efter audiensens slut berättade kungen förloppet för några av sina uppvaktande, som kände Johan Lidman och som försäkrade att han otvivelaktigt skulle förnya sin audiens, tills han lyckats få sin begäran uppfylld.

Nästa mottagningsdag inställde sig mycket riktigt Johan Lidman och fick då till sin glädje ur konungens egen hand mottaga både utmärkelsen till läkaren och guldmedaljen med vacker inskription till sjuksystern.

Att helt enkelt befordra detta på posten till vederbörande, kunde aldrig fall Johan Lidman in. Det ansåg han vara alldeles för vanligt och banalt.

Han begärde permission, packade sin kappsäck och for den icke nästa vårdsvägen till Marseilles, där, i närvaro av sjukpersonalen, utmärkelserna med högstämt tal av Johan Lidman högtidligen utdelades som nådvedermäle från Sveriges konung.

Och hans berättigade stolthet var att denna idé vann livlig anklang inom sjukanstalten och långt därutom.

När Johan Lidman några år därefter på en sjöexpedition passerade Marseilles och hälsade på sina vänner i kliniken fick han se sjuksysterns guldmedalj infattad i en praktfull ram med textad adress upphängd på väggen i stora sjuksalen, för att den skulle kunna av alla bättre beskådas och beundras.

På den öppna platsen utanför kanslibyggnaderna på Skeppsholmen reser sig det ståtliga Svensksundsmonumentet, som avtäcktes den 9 juli 1890 på hundrade årsdagen av slaget vid Svensksund. Detta var en skapelse av Johan Lidmans initiativ och varma fosterländska sinne liksom minnesstenen av Vegas Nordostpassage framför sjökrigsskolan. Johan Lidman ville att sjökadetterna skulle ha dessa bragder framför ögonen.

Svenska flottans stora minnen låg honom nära om hjärtat.

Ett litet karaktäristiskt smådrag av broderskärlek kan jag ej underlåta att berätta. Johan Lidman bodde under sina första officersår i Stockholm i ett litet anspråkslöst rum på nedra botten vid den gamla bullriga Nybrogatan, med fönstret så nära gatan att jag en gång förvånade mig över valet av sådan bostad.

"Ser du – fick jag till svar – bror Sam brukar en gång om året komma hit och hälsa på mig och Thure och då får han ej ha besvär att gå i någon trappa". Därför bodde han hela året som han gjorde, det var honom så likt.

Varje år, sedan den vackra gravplatsen på kyrkogården där uppe blivit av bröderna redd, brukade Johan Lidman resa ner till fädernesstaden för att se om sitt "jordagods", som de kallade sina käras viloplats. Han tittade då alltid in i mitt hem vid Ågatan för att hälsa på min mor och få tala om fädernehemmet.

Hans friska, glada, syn på tingen och originella idéer spredo alltid solsken omkring sig.

De kransar han brukade pryda gravarna med flätade han alltid själv av granris och blommor för att de skulle hålla sig länge och därunder hade han många minnets och hjärtats guldkorn att foga till dem.

Ibland brukade han tankfullt upprepa de minnesord, som stod inristade på den stora gravhällen däruppe på kyrkogården: "Vinden viskar till de gulnade löven och de gröna: I skolen falla – alla".

Johan Lidman var i grunden en elitnatur, en man av ovanligt nobelt kynne, som alla bröderna i denna på huvudet och hjärtats vägnar rikt utrustade familj.

Det vilade över familjen Lidman ett skimmer av stilla och stolt tragik, en stark reflex av stora karaktärer, som aldrig kunde kapitulera inför vardagslivets små själviska krav. Karaktärer, som aldrig kunde svika sina gudar.

KÄLLA: "Ungdomsminnen från Östgötabygder" [Östgötens, 1922] av Georg Bagge

 
 
10 senaste artiklarna
10 senaste blogginläggen
9 slumpade profiler

Sigrid
Lidman
1893-1967

Ogift.

Karin
Lidman
1915-1929


Helny
Wolff
1858-1942

g. Lidman

Per
Sylvan
1870-1953

g. Mattsson
15 slumpade bilder